I denna andra del av två artiklar (den första finns här) ska Benny Åsman försöka ge svar på några grundläggande frågor:
– Har finansmarknaden skapat en kris den inte kan hämta sig ifrån?
– Är spelet över för guldgossarna på Wall Street och i Londons city?
– Kan nyliberalismen erbjuda ett trovärdigt alternativ för framtiden?
– Är lösningen en återgång till den ”gamla goda industrikapitalismen”?

Nyliberalismens svar på att de sociala behoven tar upp en allt större plats i människans vardag går ut på att splittra existerande offentlig och samhällelig aktivitet i ”olönsamma” och ”lönsamma” bitar. För att skapa investeringsmöjligheter även i det offentliga delas exempelvis posten upp i småbitar där aktiviteter med stora vinstmarginaler som pakettransporter lämnas över till det privata kapitalet. Utdelning av pensioner och annan service till de äldre i avlägsna orter får skötas på annat sätt. Det är inget man kan göra stora pengar på. Innebörden i privatiseringen av offentlig verksamhets olika delar är att offentliga tjänster omvandlas till varor att realisera på kapitalistiska marknader. Men den processen kan bara ske genom en kraftig degradering av de anställdas sociala situation. Stress, konkurrens, anpassningsbarhet till alla försämringar, osäkra anställningsvillkor, flextid, korttid, nattid och alla andra varianter av intensifierad exploatering av arbetskraften blir en nödvändighet för kapitalägarna. En politiskt organiserad försämring av de sociala skyddsnäten blir en förutsättning för privatkapitalismens intrång i den offentliga sfären. Detta plus det aktuella finanskaoset hjälper en idé att sakta bryta sin väg in i medborgarens medvetande – den att det nyliberala projektet tar död på sig självt och att kapitalismen får allt svårare att erbjuda ett perspektiv som legitimerar det samhällssystem vi lever i.

Vilka blir konsekvenserna av den pågående finanskrisen? Blir det som många gånger förr några hektiska veckor under vilka småsparare förlorar skjortan och sedan återgång till ‘business as usual’? Eller kommer vi att uppleva ett nytt 1929 med efterföljande depression?
Den som det visste kunde kallt räkna med att bli mycket rik, under förutsättning att redan äga tillräckligt för att kunna spela i ”finanskasinot”. Men inte ens Warren Buffet eller George Soros äger en kristallkula med de kvaliteterna. Osäkerheten är det enda säkra i situationen just nu.

Vissa perspektiv verkar dock uteslutna. Till att börja med kan inte de enorma underskotten i den amerikanska ekonomin bara fortsätta att växa som om det regnar. De amerikanska hushållens och företagens skuldsättning är så enorm att den förmodligen redan nått sin maxigräns. Sedan 1992 då de amerikanska hushållen hade ett relativt högt sparande och statens underskott i utbytet med utlandet var positivt har mycket hänt. Från ett sparande på åtta procent av den disponibla inkomsten sjönk hushållens sparande oavbrutet ned till noll sparande 2006. Samma sak med underskottet med utlandet som från 1992 till i dag gått från noll underskott till ett underskott på sex procent av USA:s BNP. USA har nu därför under lång tid konsumerat mer än landet producerat.

Skillnaden består i en allt större import jämfört med vad som exporteras. Eftersom det bara är den bäst ställda femtedelen av de amerikanska hushållen som verkligen förbättrat sin standard de senaste femton åren kan man säga att en procent av jordens befolkning (tjugo procent av USA:s) år ut och år in tillägnat sig femton procent av alla i världen producerade rikedomar.

Bolånekrisen och den efterföljande finanskrisen sätter stopp på festen– den är över. Eftersom det är de rikas hyperkonsumtion som i sista hand förklarar USA:s underskott kan inte obalansen i bytet med utlandet absorberas utan att de rikas glupska aptit upphör eller tvingas upphöra. Man kan därför säga att den pågående finanskrisen ifrågasätter inte bara de rikas levnadsmodell utan hela samhällsmodellen, skapar en social kris och sätter ett frågetecken bakom den nyliberala globaliseringen.

Redan nu rapporteras om fallande konsumtion med kreditkort och andra köp-nu-betala-sedan- metoder och det lär nog förbli så under relativt lång tid. Husbyggandet är nere på sin lägsta nivå på decennier och bilförsäljningen är en ren katastrof för de tre amerikanska bilbolagen, GM, Ford och Chrysler. Den amerikanska bilindustrin som under decennier sysselsatt miljoner arbetare i välbetalda jobb, som varit den amerikanska arbetarklassens stolthet och fackliga ryggrad, siktar nu in sig på en avveckling. Det är inte otänkbart att de amerikanska biltillverkarnas sista dagar närmar sig.

Dessutom innebär dagens kris att inflödet av pengar från utlandet, som hittills finansierat de amerikanska underskotten, kan minska. Den stora osäkerheten kring landets banker och riskfonder kyler effektivt ned utländska investerares entusiasm för den amerikanska marknaden och dollarn. Kinas regering sitter i det sammanhanget illa till. Eller sitter rättare sagt på 1 300 miljarder dollar i reservvaluta som det blir allt svårare att förränta. Dessutom finns det alltid en risk att pengarna minskar i värde om dollarkursen faller ytterligare. Japans regering har samma problem med ett nästan lika stort belopp. Speciellt så länge som George Bushs akuthjälp på 700 miljarder dollar inte ännu visat om den önskade stabiliteten kan uppnås är det troligt att inflödet av pengar till USA kommer att minska.

En recession i USA betyder helt säkert recession i Europa. Ekonomierna på Atlantens två sidor är så intimt sammanflätade, speciellt finanssektorn, att det knappast går att undvika. Det är redan den Europeiska Centralbankens politik en garant för. ECB har bara en uppgift, som dess ledning alltid stirrat sig blind på, och det är att hålla inflationen under två procent. Den har ingen industripolitik och inte ens en politik för eurons växelkurs i förhållande till dollarn och andra valutor. EU-kommissionen har ingen ekonomisk politik för de 27 mellanländerna. Varje lands regering försöker att dra det värmande täcket så långt upp över öronen som möjligt utan att bry sig om de sociala och ekonomiska konsekvenserna för helheten. Detta är mest tydligt om vi tittar på olika regeringars försök att stötta upp det egna landets konkurrenskraft i förhållande till grannarna i EU. Tyska regeringen håller nere den egna befolkningens köpkraft för att hjälpa exportindustrin att öka sina andelar av världsexporten. Den franska regeringen inför i sin tur nya regler på arbetsmarknaden som hjälper företagen att arbeta mer med övertidsarbete i syfte att behålla positionerna i förhållande till den tyska kapitalismen. Sedan vidtar den spanska regeringen något annat till stöd för de egna kapitalisterna. Och så går spiralen nedåt för de arbetande i EU när de spelas ut mot varandra i nationens namn.

Finanskrisen kommer att dra med sig den reella ekonomin i en kraftig recession, både i USA och Europa. Om eftervärlden kommer att jämföra den med följderna av kraschen 1929 går inte att besvara i dag. Men de ekonomiska och sociala konsekvenserna för den arbetande befolkningen blir svidande. Akutplanen i USA visar att de härskande inte tänker låta de som spekulerat ekonomin i botten betala för vad de ställt till med. Räkningen hamnar på skattekontot och till det kontot bidrar de rika inte med många ören.

Vad blir nu kontentan av dessa rader? Svaret på de inledande frågorna är inte entydiga. Jag tror uppriktigt att den pågående finanskrisen för en bra tid framöver ruinerat guldgossarnas perspektiv på fortsatt roulettspel. Men om krisen inte får en politisk lösning så kommer allt att återgå till det normala, det vill säga nya finansbubblor som avlöser varandra. Jag tror också att den rent nyliberala idén om den självreglerande marknaden fått sig ett slag under bältet den inte kommer att kunna resa sig från på ett bra tag. Statens roll för att stötta upp kapitalismens behov att skapa vinster och realisera dem på marknaden kommer att öka. Däremot är det ett definitivt nej till den sista frågan. En återgång till ”gammal god industrikapitalism” à la sextiotalet är uteslutet.

Det finns däremot ett socialt och politiskt svar på de ekonomiska kriser som tätare än titt drabbar omvärlden. Det räcker med att göra en enorm omfördelning av de rikedomar som skapas. En drastisk höjning av de arbetandes andel av produktionsresultatet parallellt med en stor omfördelning av rikedomar till de fattiga i fattiga länder. Men det är inte en lösning som vår riksdag, EU-parlamentet, Vita Huset eller FN:s generalförsamling kommer att förespråka. Det är en lösning som bara kan uppnås i kamp på gator och torg, i fackföreningar och på alla nivåer där det är möjligt att ropa ut: En annan värld är möjlig och absolut nödvändig!

Intressant?
Bloggat: Ekonomikommentarer,
I media: DN1, DN2, DN3, DN4, Politiken1, Politiken2, Politiken3, DB1, DB2,
Andra bloggar om: Nyliberalism, Kapitalism, Finanskris, En annan värld är möjlig, EU, USA, Japan, George Bush, Ekonomi, Samhälle, Politik

USA:s utrikesminister Condoleezza Rice har bjudits in till Sverige för att delta i ”International Compact with Iraq” tillsammans med Iraks premiärminister al-Maliki, FN och representanter från ett 80 tal länder. Formellt ska toppmötet avhandla en 5-årig plan, en uppföljning av förra årets toppmöte i Egypten, med syfte att politiskt, ekonomiskt och militärt stabilisera läget i Irak samt att stärka FN:s roll i landets återuppbyggnad. Låt oss tala klarspråk: Condoleezza Rice var medskyldig till krigsförbrytelser redan innan hon blev utrikesminister. Det skedde i samband med planerna för att invadera och ockupera Afghanistan och Irak. Hon arbetade som rådgivare åt Bush och Co. Bland hennes meriter har vi allt prat om ”skurkstater” och lögnerna om de ”massförstörelsevapen” som visade sig aldrig ha funnits i Irak men som användes just för att invadera Irak och tillsätta där en USA-svansviftareregim. I hennes kvalifikationer finns även brott mot mänskligheten på platser som Guantanamo, Abu Ghraib, och i ett flertal länder vars luftrum eller flygplatser och hemliga gömmor använts som tortyrställen i CIA:s regi.

Condoleezza Rice kommer nu hit som ombud för världens enda militära supermakt. Hon är krigets och vapenindustrins ambassadör. Världens geopolitiska karta ser inte längre ut som under det så kallade kalla kriget, ändå rustar USA upp genom att bygga ett globalt system av militära baser runt om i världen samtidigt som det finns ett ständigt nukleärt hot hängande över Iran. Bush & Rice har ständiga planer på att iscensätta militära angrepp varhelst i världen om stödet till diktaturer och reaktionära regimer inte passar imperialismens herravälde.

1 maj 2003 sa den avgående Bush att ”uppdraget” var avslutat i Irak. Det är bara det att USA-kriget i Irak pågår än idag och det har bland annat lett till över en miljon irakiers död liksom till ofantlig mänsklig och materiell förödelse. Kriget är långt ifrån avslutat, men för USA:s del är det redan ett förlorat krig. Inte sedan slutet av 40-talet, då palestinierna jagades bort till förmån för sionistiska bosättare vilka med hjälp av FN bildade staten Israel, har så många människor i Mellanöstern tvingats på flykt såsom det sker i Irak idag. Fem miljoner irakier är idag flyktingar, internt eller utomlands, och barnadödligheten är värre än någonsin. Vi ser en växande humanitär katastrof made in Washington. Eländets lista kan göras lång. USA har 155 000 soldater i Irak och det finns dessutom uppemot 100 000 legosoldater vilket säger något om krigets natur. Trots detta otroligt påkostade företag (275 miljoner dollar per dag) har kriget blivit ett fiasko för USA. Att ca 4 000 amerikanska soldater har dött, att över 40 000 skadats och att populariteten för Bush & Rice sjunkit till bottenrekord på hemmaplan är, om något, ett tecken på ett fullständigt misslyckande. Imperialismens strateger anser givetvis att det vansinniga var värt det med tanke på oljetillgångarna i Irak. Men USA:s militära ställning är starkt ifrågasatt i både Irak och världen över. Någonting måste göras åt saken.

Det är i detta sammanhang som den svenska lydregeringen, med Carl Bildt i spetsen, kommer in i bilden. Bildt vill nu använda Sverige för att ge legitimitet åt ett helt och hållet illegitimt krig. Bildt själv motsatte sig aldrig USA:s ockupation av Irak. Tvärtom, i praktiken var han Washingtons springpojke i Europa och banade vägen så att amerikanskt och europeiskt kapital kunde roffa åt sig Iraks oljerikedomar. Detta politiska spel kring toppmötet i Stockholm ligger helt i linje med den svenska regeringens anspråk på att vara en betjänt när EU eller USA tillkallar på hjälp. Även FN låter sig utnyttjas i detta cyniska spel.

Den överväldigande majoriteten av oss som bor i Sverige är emot USA:s krig i Irak men sådana som Bildt struntar fullkomligt i det och vill nu, i och med denna konferens i Stockholm, göra detta USA-krig rumsrent och därmed alla oss andra medansvariga för att sopa rent efter USA:s blodbad. Socialistiska Partiet gör dock gemensam sak med alla som runt om i världen fördömer ockupationskrig i både Afghanistan och Irak. Vi kräver att den svenska regeringen omedelbart upphör med sitt stöd till detta fasansfulla krig. Det var USA:s Bush som ignorerade internationell folkrätt och startade kriget och det är därför samma regim som ska ställas till svars för vad den har ställt till med. Inte i vårt namn Carl Bildt! Condoleezza Rice – Go home!

Socialistiska Partiets Verkställande Utskott 26 maj 2008

Intressant?
Bloggat: Svensson, Intisbloggen,
Borgarmedia: SVD1, SVD2, SVD3, DN1, DN2,
Läs även andra bloggares åsikter om Condoleezza Rice, USA, Irak, Krig, Abu Ghraib, Guantamano, Carl Bildt, International Compact with Iraq, George Bush, Imperialism, Politik

Det ska bli intressant att se vilka svallvågor som NYT lyckats skapa med sin elva sidor långa rapport om skumrasket bakom krigspropagandan och krigsindustrin.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Pentagon, USA, Krig, Krigsindustrin, George Bush, Dick Cheney, Donald Rumsfeld, Guantanamo, Politik, Samhälle

Mellan kyssar och kramar med kungar, prinsar och emirer delar George Bush ut nya vapen till sina gamla lakejer. Det är hårresande att lyssna till Bushs tal på saudiarabisk jord om kamp för det iranska folkets demokratiska rättigheter medan medeltidsdiktaturen i Riyad åtalar en kvinna för äktenskapsbrott sedan hon våldtagits av sju män.

Men hur kunde den amerikanska statsledningens vision om ett nytt Mellanöstern bli till en hägring över ökensanden? Svaret är att USA aldrig kan mötas med annat än hat och avsky från de muslimska folkmassorna så länge Vita huset till hundra procent stöder Israels politik. Det spelar ingen roll att verbal kritik ibland faller från Condoleezza Rices läppar.

Dagen efter tillkännager Israels premiärminister Ehud Olmert att fler bostäder ska byggas på det ockuperade Västbanken, vilket följs av några buttra ord i Washington. Men ingen handling – jo, ändå. Eftersom Bush delade ut nya stora vapenkontrakt till oljekungarna fick naturligtvis även Israel löfte om nya vapen, och då till ett mer än dubbelt så stort värde. Israels militära överlägsenhet gentemot de arabiska grannarna upprätthålls till varje pris.

USAs oförmåga att ensamt bestämma dagordningen i Mellanöstern beror dock inte enbart på det hundraprocentiga stödet till sionismen. Det speglar också det faktum att USAs roll i världen inte öppet ifrågasätts, men långsamt undergrävs.

Betraktar man världsekonomin råder det ingen tvekan. USAs dominanta roll efter andra världskriget är över. Landets andel av världshandeln minskar stadigt, dollarn har förlorat mycket av sin roll som internationell reservvaluta, Wall Street är inte det centrum för finansvärlden det en gång var och de teknologiska nyheterna presenteras inte längre av enbart amerikanska företagsjättar.

Det är bara inom militärteknologin som USA bevarar sin överlägsenhet, en överlägsenhet som till sist ändå är relativ, vilket USAs svårigheter i de ockuperade Irak och Afghanistan visar. Man kan, som Napoleon sa, göra mycket med bajonetter men inte sitta på dem. I glappet mellan supermaktens vikande ekonomiska herravälde och militärteknologiska övermakt lurar den verkliga faran för jordens befolkning. USA är ingen koloss på lerfötter, redo att störta till marken. Men imperiet befinner sig på ett sluttande plan och det är bara friktionen och lutningen som bestämmer fallhastigheten.

Efter Sovjetunionens fall och Kinas inslag på den kapitalistiska vägen saknar USA konkurrenter som vill eller kan påskynda fallet. Militärt når vare sig Kina, EU, Japan, Ryssland eller Indien ens upp till knäna på USA. Ingen av dessa länders härskare har än så länge något annat perspektiv än att manövrera i skydd av den amerikanska örnens vingar för att ta till vara sina egna intressen och tillsammans med USA upprätthålla det rådande maktsystemet.

Inför attacken på Irak uppstod en verklig intressekonflikt mellan Vita Huset och ledarna i Paris och Berlin. Jacques Chirac och Gerhard Schröder såg angreppet som ett direkt hot mot den europeiska imperialismens intressen i Mellanöstern och hindrade USA att i Förenta Nationernas namn attackera Saddam Husseins Irak. Bush fick nöja sig med de ”villigas koalition”.

Den konflikten är bilagd. Angela Merkel har rättat in sig i ledet och linslusen Nicolas Sarkozy ser sig själv som ledare för Vita Husets förtrupper i världens krishärdar. En ny, verklig allians mellan de villiga svetsas samman. Det är en allians för fortsatt utsugning av människorna och jordens resurser.

Bloggat: Progressiva USA, Trotten, Svensson
Andra bloggar om: USA, Saudiarabien, Mellanöstern, George Bush, Irak, Saddam Hussein, Iran, Imperialism, Politik, Samhälle