Nya och gamla sociala rörelser måste vitaliseras och korsbefruktas.

Det som hänt inom socialdemokratin de senaste åren är något unikt i partiets historia. Vi har sett ett tydligt uppror mot partiets högervridning inom en rad områden, framför allt när det gäller den ekonomiska politiken och utförsäljningen av välfärden. Detta är en process som pågått under tre decennier men som accentuerades under Mona Sahlins ledarskap.

Sahlin använde sin första, och enda, partikongress som partiordförande att driva igenom beslut som en gång för alla skulle slå fast att socialdemokratin bejakade vinster inom välfärden och friskolor, att inflationsbekämpningen skulle överordnas kampen mot arbetslösheten, att inte återinföra 90-procentnivån inom a-kassan och att karensdagarna skulle bibehållas. Dessutom skulle Sverige fortsätta sitt krig under Natos ledning i Afghanistan.

Det är ingen överdrift att påstå att dessa ståndpunkter inte reflekterade åsikterna inom partiet i stort. Där har tvärtom kritiken mot denna inriktning tilltagit. Tydligast är denna interna kritik avläsbar i den kriskommission som tillsattes efter valförlusten. Sida upp och sida ner kritiseras samhällsutvecklingen sedan 1980-talet, ökade samhällsklyftor och utförsäljningen av välfärden. Den nyliberala nytändningen från 1980-talet sägs till exempel ha tre ansikten.

1. Den ekonomiska, där penningvärdet ges företräde framför arbetslöshetsbekämpningen
2. Den förvaltningspolitiska, där den offentliga förvaltningen styrs av utbud och efterfrågan
3. Begränsningen av demokratins räckvidd, där de demokratsikt valda politiska representanterna delegerar bestämmanderätten över viktiga delar av statsmakten.

I samtliga dessa nyliberala nyckelområden har socialdemokratin inte bara accepterat den nyliberala utvecklingen utan varit pådrivande: Det var regeringen Carlsson som för första gången 1990 prioriterade inflationsbekämpningen. Det var Feldts grabbar och tjejer i finansdepartementet som redan på 1980-talet introducerade ”New Public Management”, nyliberalismens förvaltningsmodell. Och det var regeringen Persson som drev igenom en självständig riksbank och riksdagens budgettak. Kriskommissionen döljer heller inte socialdemokratins ansvar eller att partiet haft regeringsmakten 22 av de senaste 30 åren.

Istället tittar kriskommissionen, liksom den vänster som utkristalliserats, gärna tillbaks till efterkrigstidens klassiska socialdemokrati. Det stora ökade intresset för Olof Palme i samband med 25-årsminnet av mordet avspeglar samma fenomen. Tydligast har denna önskan att hitta ett svar på dagens problem i arvet från Palme kunnat avläsas i Göran Greiders nya bok, som betecknande nog heter Ingen kommer undan Olof Palme.

Greider går så långt att han hävdar att det rådde en dubbelmaktsstruktur i Sverige på Palmes tid. Visst var landet en marknadsekonomi, men socialdemokraterna styrde stat och kommun och hade betydande makt i den ekonomiska sfären. Framför allt var det den offentliga sektorn, det starka samhället, som bäddade för ett språng in i ett annat samhälle. Ungefär samma inställning har till exempel gruppen kring SSU:s tidskrift Tvärdrag: välfärdsstaten, utanför marknadens direkta kontroll, kunde ha fungerat som en hävstång in i ett annat samhälle. Den demokratiska socialismen var inte bara en gåbortkostym, menar Greider.

Gemensamt för dessa strömningar, och för kriskommissionen, är också att man lyfter fram betydelsen av folkrörelsetraditionen. Imploderingen av det socialdemokratiska folkrörelsekosmos – partiet har förlorat bortåt två tredjedelar av sina medlemmar på två decennier och SSU mer än 90 procent – beskrivs som en viktig orsak både till partiets tillbakagång och dess oförmåga att vitaliseras politiskt.

Det är klart att det var denna kombination av kritik av högervridningen och försök att hitta socialdemokratins samhällsomvandlande rötter som fällde Mona Sahlin och hennes entourage.

Och det är uppenbart att det var samma känslor som bar fram Håkan Juholt. Han personifierar gråsossen, menar Göran Greider nöjt. Ett riktigt bra val, menar SSU:s Daniel Suhonen. Till och med Aftonbladets Åsa Linderborg utropar belåtet: ”Äntligen en riktig sosse i sossetäten.” Dessutom med vänsterprägel.

Hur det är med vänsterprägeln återstår väl att se. En person som inom partiet profilerat sig som EU-, EMU- och kärnkraftsanhängare – länge de frågor som splittrat partiet i höger/vänsterriktning –; som är för att delta i kriget i Afghanistan; vars främsta politiska insats hittills varit att omvandla det svenska försvaret till ett högteknologiskt insatsförsvar redo att ingripa under Nato- eller EU-flagg över hela världen och som röstat för vartenda nyliberalt eller marknadsorienterat reformförslag som partistyrelse eller riksdagsgrupp fattat beslut om, har en del att leva upp till.

Och nog måste man precisera vad det är för bra med en gråsosse, både idag och på det numera så heroiserade 1960- och 70-talen. Det var gråsossarna som rensade ut socialismen ur det socialdemokratiska programmet, grundlade det institutionaliserade klassamarbetet, ledde Sverige in i kärnkraftsamhället, jagade vänstern med Säpo och IB och strejkande arbetare med Arbetsdomstolen.

Men det är sant, det var också gråsossar som byggde välfärdsstaten. Men inte ensamma. Utan under trycket från, i kamp mot och i samspel med, en rörelse som under 1960- och 70-talens radikala våg var betydligt större än bara den socialdemokratiska. Daghemsutbyggnaden förutsatte såväl grupp 8 som kvinnoförbund och statlig jämställdhetsdelegation. LAS och löntagarfondsförslag såväl vilda strejker som världen starkaste fackföreningsrörelse. Palmes Vietnamtal, FNL-rörelsen.

Att socialdemokratin inte kunde inkludera dessa rörelser är kanske den viktigaste orsaken till att socialdemokratin stod avrustad inför 80-talet. Istället för en ny generation radikala samhällsreformatörer flyttade Feldts grabbar in i kanslihuset.

Den som idag av taktiska skäl ger Juholt och Carin Jämtin – berömd eller snarare beryktad genom sitt förslag om butlers i Stockholms tunnelbana – fria händer att leda det socialdemokratiska partiet åt vänster kommer snart att finna att socialdemokraternas väg mot mitten fortsatt i oförminskad takt. De har inte presenterat något alternativ till den linje de hittills stött. Inte heller i kriskommissionens digra rapport finns några konkreta förslag till kursändring. Detta alternativa program måste komma underifrån, utifrån.

Men samtidigt, de som inte ser att trycket inifrån på förändringar av socialdemokratin är större än någonsin, som inte förstår att det är en uppgift för hela vänstern att delta i denna diskussion och som inte inser att återskapandet av en radikal arbetarrörelse också måste bygga på erfarenheter från arbetarrörelsen i bred mening och på kämpande socialdemokrater, de kommer heller inte att kunna bidra till vänsterns vitalisering.

Och det finns idag ett program som kan ena breda grupper inom vänstern. Den offentliga sektorn måste återerövras, inte minst när det gäller produktionen av sociala tjänster. Ett hållbart samhälle som baseras på utveckling. Minskade samhällsklyftor. Ett värdigt, mänskligt och demokratiskt arbetsliv. Internationell solidaritet med kämpande rörelser, inte med världens makteliter. En antikapitalistiskt baserad systemkritik mot det kapitalistiska produktionssättet. Och för att uppnå detta, är det mer än någonsin viktigt att vitalisera och korsbefrukta nya och gamla sociala rörelser,

Kjell Östberg

Intressant?
Bloggat: Svensson, Röda Malmö, Röda Lidköping,
I media: SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN1, 2, 3, GP1, 2, AB1, 2, DA, VF, Folket1, 2, SVT1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Mona Sahlin, Olof Palme, Gråsosse, Göran Greider, Daniel Suhonen, Åsa Linderborg, Socialdemokratin, Välfärd, Carin Jämtin, Högervridning, Vänster, Kapitalism, Reformism, Socialdemokraterna, Krig, Nyliberalism

Den mäktiga basen i denna motmakt mot de gamla strukturerna var Rörelsen, den socialdemokratiska maktsfären, vars företrädare uppfyllde snart sagt varje vrå av samhället från kanslihus till byggfuttar. Denna skapelse var socialdemokratins stora bedrift, den gav dess medlemmar självförtroende att förändra samhället och skapade respekt hos politiska motståndare. Det är organisationen som är socialdemokratins egentliga budskap, menar Greider – och Olof Palme var den som tydligare än någon annan gav detta budskap röst.

Läs hela artikeln hos Aftonbladet.

Intressant?
Bloggat: Svensson1, 2, Röda Lund, Jinge, Röda Malmö,
I media: SVD1, 2, 3, 4, DN1, 2, 3, 4, GP1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om Olof Palme, Göran Greider, Socialdemokratin, Socialdemokraterna, Kjell Östberg, Organisation, Fackföreningsröreslen, Folkrörelser, Kooperation, Samhälle, Politik, Kultur, Historia, Socialism, Reformism, Kapitalism, Välfärd

Jorden har feber, massarbetslösheten biter sig fast och välfärden klipps sönder. Det finns skäl för samhällskritik. Och för gemensamma lösningar. Det borde vara läge för förändring – från vänster.

En del pekar också ditåt. Som den rödgröna segern i Norge, ett mer progressivt USA och en global klimatrörelse på uppgång. Men bilden är skev. Europa blir allt mer blåbrunt, och i Sverige ser nästa val ut att bli en rysare, trots jobbkris och växande klyftor.

Årets Socialistiskt Forum handlar om detta: vilka är vår tids utmaningar? Hur kan de mötas? Hur kan den breda vänstern och folkrörelserna ta initiativet? Hur kommer det rödgröna alternativet att se ut inför nästa års val? Och hur kan valet vinnas?

Under en och samma dag kan du följa ett sextiotal seminarier. Du får bland annat möta den rödgröna arbetsgruppen för storstadens utmaningar. Lyssna på politiska och fackliga företrädare som Wanja Lundby-Wedin, Ibrahim Baylan, Carl Schlyter, Maria Ferm, Roger Mogert och Ann-Margarethe Livh. Eller se veteraner som Kjell Olof Feldt, Anna- Greta Leijon och Bengt Göransson diskutera och debattera med en yngre generation socialdemokrater.

Eller varför inte följa teman som klimat och miljö, globala rättvisefrågor, internationella utblickar och fackligt arbete.

Några axplock: Shadi Sadr, kvinnoaktivist på besök från Iran talar vägg i vägg med den liberale debattören Johan Norberg. Journalister som Åsa Linderborg, Johan Ehrenberg, Lawen Mohtadi och Gustav Fridolin tänker högt samtidigt som skönlitterära författare som Anneli Jordahl, Lena Sundström, Göran Greider och Anders Ehnmark läser och samtalar om vår stund på jorden.

Några axplock ur programmet:

Afghanistans kvinnor kämpar

Sahar Saba från organisationen Rawa, nyss hemkommen från Kabul, rapporterar direkt från krigets Afghanistan tillsammans med Farooq Sulehria från veckotidningen Internationalen.

Arrangör: Veckotidningen Internationalen och Solidaritet utan gränser

11.00- 12.15 Husarö

Röda och gröna visioner – för ett annat sätt att leva

Kortare arbetstid. Kollektiv kapitalbildning. Klimatomställning. Utvecklad produktion. Vår tids framtidsutmaningar hänger samman om man ser de radikala möjligheterna i deras relation till varandra. Hur förena det bästa ur arbetarrörelsens tradition, med det bästa ur den gröna kritiken?

Arbetstidsförkortning och omställning av produktionen som medel i kampen mot klimatförändringarna. Sänkt arbetstid istället för höjd lön – så måste betydligt mer av produktivitetsökningarna i den rika världen tas ut; kvarvarande ekologiska utrymme måste väsentligen tillfalla länderna i Syd som behöver expandera sina ekonomier för att tillgodose grundläggande behov.

Medverkande: Lars Henriksson, Volvoarbetare och författare till en kommande bok om hur vi kan rädda jobben och rädda världen. Johanna Storbjörk, ledamot i SSUs förbundsstyrelse om kollektiv kapitalbildning i klimatkampens tid, Carl Schlyter, EU-parlamentariker för Miljöpartiet om hur kortare arbetstid kan rädda vår planet. Samtalsledare: Daniel Suhonen

Arrangör: Tidskriften Tvärdrag

13.30-14.40 Kata

100 år efter storstrejken, 40 år efter gruvstrejken – hur mår den fackliga kampen idag?

Septemberalliansen diskuterar vilka utmaningar fackföreningsrörelsen stod inför då – och vilka den står inför idag. Vilka lärdomar kan dras och hur skapas en kämpande fackföreningsrörelse underifrån som kan möta dagens attacker på arbetsrätt, anställningstrygghet, löner och välfärd.

Medverkande: Håkan Blomqvist, historiker vid Södertörns högskola, samtalar med aktiva inom Septemberalliansen

Arrangör: Septemberalliansen

15.45- 17.00

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Lars Henriksson, Håkan Blomqvist, Socialistiskt Forum, Göran Greider, Farooq Sulehria, Afghanistan, Bilindustri, Miljövänlig produktion, Social välfärd, Miljö, Facklig kamp, Politik, Samhälle