Upprorets vindar sveper över världen.

I Mellanöstern reser sig folken mot sina förtryckare, i väst protesterar Occupyrörelsen mot kapitalismen samtidigt som rasism och främlingsfientlighet ökar.
För hundra år sedan började den ryske revolutionären Leo Trotskij att formulera sina tankar om revolutionen och socialismen. Vilken betydelse har hans idéer och politiska gärning för dagens politiska händelser?

Inledare är historikern Håkan Blomqvist.
Fika och bokbord.

Göteborg 
11 februari 14:00 
Annedalsgården, Carl Grimbergsgatan 52 i Annedal

Välkomna!

Arr: Socialistiska Partiet, tidskriften Röda Rummet, Internationella Socialister, Avanti, Marxistarkiv och Ordfront

Intressant?
Läs mer: Kildén & Åsman, SP, Röda Göteborg,
Läs även andra bloggares åsikter om Göteborg, Politik, Leo Trotskij, Upporets vindar, Håkan Blomqvist, Socialistiska Partiet, Samhälle

Intressant?
Bloggat: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Socialism, Vänsterpartiet, Håkan Blomqvist

Jorden har feber, massarbetslösheten biter sig fast och välfärden klipps sönder. Det finns skäl för samhällskritik. Och för gemensamma lösningar. Det borde vara läge för förändring – från vänster.

En del pekar också ditåt. Som den rödgröna segern i Norge, ett mer progressivt USA och en global klimatrörelse på uppgång. Men bilden är skev. Europa blir allt mer blåbrunt, och i Sverige ser nästa val ut att bli en rysare, trots jobbkris och växande klyftor.

Årets Socialistiskt Forum handlar om detta: vilka är vår tids utmaningar? Hur kan de mötas? Hur kan den breda vänstern och folkrörelserna ta initiativet? Hur kommer det rödgröna alternativet att se ut inför nästa års val? Och hur kan valet vinnas?

Under en och samma dag kan du följa ett sextiotal seminarier. Du får bland annat möta den rödgröna arbetsgruppen för storstadens utmaningar. Lyssna på politiska och fackliga företrädare som Wanja Lundby-Wedin, Ibrahim Baylan, Carl Schlyter, Maria Ferm, Roger Mogert och Ann-Margarethe Livh. Eller se veteraner som Kjell Olof Feldt, Anna- Greta Leijon och Bengt Göransson diskutera och debattera med en yngre generation socialdemokrater.

Eller varför inte följa teman som klimat och miljö, globala rättvisefrågor, internationella utblickar och fackligt arbete.

Några axplock: Shadi Sadr, kvinnoaktivist på besök från Iran talar vägg i vägg med den liberale debattören Johan Norberg. Journalister som Åsa Linderborg, Johan Ehrenberg, Lawen Mohtadi och Gustav Fridolin tänker högt samtidigt som skönlitterära författare som Anneli Jordahl, Lena Sundström, Göran Greider och Anders Ehnmark läser och samtalar om vår stund på jorden.

Några axplock ur programmet:

Afghanistans kvinnor kämpar

Sahar Saba från organisationen Rawa, nyss hemkommen från Kabul, rapporterar direkt från krigets Afghanistan tillsammans med Farooq Sulehria från veckotidningen Internationalen.

Arrangör: Veckotidningen Internationalen och Solidaritet utan gränser

11.00- 12.15 Husarö

Röda och gröna visioner – för ett annat sätt att leva

Kortare arbetstid. Kollektiv kapitalbildning. Klimatomställning. Utvecklad produktion. Vår tids framtidsutmaningar hänger samman om man ser de radikala möjligheterna i deras relation till varandra. Hur förena det bästa ur arbetarrörelsens tradition, med det bästa ur den gröna kritiken?

Arbetstidsförkortning och omställning av produktionen som medel i kampen mot klimatförändringarna. Sänkt arbetstid istället för höjd lön – så måste betydligt mer av produktivitetsökningarna i den rika världen tas ut; kvarvarande ekologiska utrymme måste väsentligen tillfalla länderna i Syd som behöver expandera sina ekonomier för att tillgodose grundläggande behov.

Medverkande: Lars Henriksson, Volvoarbetare och författare till en kommande bok om hur vi kan rädda jobben och rädda världen. Johanna Storbjörk, ledamot i SSUs förbundsstyrelse om kollektiv kapitalbildning i klimatkampens tid, Carl Schlyter, EU-parlamentariker för Miljöpartiet om hur kortare arbetstid kan rädda vår planet. Samtalsledare: Daniel Suhonen

Arrangör: Tidskriften Tvärdrag

13.30-14.40 Kata

100 år efter storstrejken, 40 år efter gruvstrejken – hur mår den fackliga kampen idag?

Septemberalliansen diskuterar vilka utmaningar fackföreningsrörelsen stod inför då – och vilka den står inför idag. Vilka lärdomar kan dras och hur skapas en kämpande fackföreningsrörelse underifrån som kan möta dagens attacker på arbetsrätt, anställningstrygghet, löner och välfärd.

Medverkande: Håkan Blomqvist, historiker vid Södertörns högskola, samtalar med aktiva inom Septemberalliansen

Arrangör: Septemberalliansen

15.45- 17.00

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Lars Henriksson, Håkan Blomqvist, Socialistiskt Forum, Göran Greider, Farooq Sulehria, Afghanistan, Bilindustri, Miljövänlig produktion, Social välfärd, Miljö, Facklig kamp, Politik, Samhälle

- Det är då märkligt. När det är kris då socialiseras förlusterna. Då är det sjuksköterskan, dagispersonalen och industriarbetarna som ska betala. Men när det är högkonjunktur, då är vinsterna privatiserade och går till direktörerna och aktieägarna.

Det sa Kjell Pettersson från Socialistiska partiet när ArbetarInitiativet höll torgmöte i högsommarvärmen i Stockholmsförorten Farsta på lördagen. Mötet var en av de många aktiviteter under dagen då ArbetarInitiativets budskap fördes ut på mängder av platser i Stockholmsområdet. På Liljeholmen talade Håkan Blomqvist, Sp, och menade att det gamla Fattigsverige var på väg tillbaka till följd av arbetslöshet, utförsäkringar och sociala nedskärningar.

- Så ser följderna av den nyliberalism med privatiseringar och marknadstyranni som moderaterna här på torget föreslår ska fortsätta, sa Blomqvist med adress de moderata valarbetarna på platsen.
- Vi i ArbetarInitiativet menar tvärtom att rövarkapitalismen måste avskaffas och att de många människornas behov ska sättas före den lilla elitens kortsiktiga vinstintressen.

Håkan Blomqvist talade för ArbetarInitiativet vid Liljeholmen i Stockholm.

Socialisterna genomförde också torgaktiviteter med agitation och flygbladsutdelning för ArbetarInitiativet i Sollentuna Centrum och Solna Centrum.

Även vid Sergelgatan i Stockholms City anordnade Sp informationsbord med agitation och flygbladsutdelning för ArbetarInitiativet medan Ungsocialisterna deltog i appellmöte på närbelägna Sergels torg för den antirasistiska mobiliseringen inför nationaldagen 6 juni.

Torgmöten och flygbladsutdelningar genomfördes också av RS för ArbetarInitiativet i Jordbro, Kärrtorp, Skärholmen, Vällingby och Kista.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Arbetarinitiativet, Kjell Pettersson, Håkan Blomqvist, Dick Forslund, Socialistiska Partiet, Samhälle, Politik

Såväl anmälan som riksåklagarens funderingar är i det juridiska sammanhanget befängda. I det aktuella sammanhanget var ju hakkorset tänkt att framställas som avskräckande och vedervärdigt, inte som något positivt.

Men det betyder inte att symbolen är likgiltig.

Det agitatoriska och symboliska sättet att likställa Israel och sionismen med nazismen och förintelsen av Europas judar görs då och då i manifestationer mot Israels övergrepp. Hakkorset=Davidstjärnan, överkorsade Davidstjärnor, Hitler=Olmert, ”Stoppa den nya förintelsen!” förekommer på plakat som bärs lite om vartannat, inte alls bara bland islamister eller ens främst där, utan lite här och där, utspridda bland demonstranter med olika bakgrund.

De flesta som gör så ger knappast uttryck för en antisemitisk övertygelse, och föreställer sig knappast heller att det kan tolkas på det sättet. Istället handlar det oftast om ett försök att uttrycka något i stil med: ”judar som själva utsatts för folkmord – eller den israeliska staten som uppstått som en följd av folkmordet – ska inte själva använda sig av sådana barbariska metoder.”

Men detta är en symbolik som spelar på en symetri som inte existerar – och som samtidigt befäster många judars och andras uppslutning bakom den israeliska statsmakten i övertygelse om att det finns ett stort antisemitiskt hot från omvärlden.

Självklart förekommer många inslag i den israeliska ockupationspolitiken och krigföringen som liknar Tredje Rikets – liksom de liknar all annan ockupationspolitik och krigföring. Bombardemanget av civila, checkpoints, repressalier, koncentrationsläger och uppstyckning av ockuperade områden med befästa stödjepunkter och även bosättningar har varit inslag i krigföring, ockupationer och erövringar sedan hedenhös. Detta var inget specifikt för vare sig nazismen eller Israel.

Vad som var specifikt för nazismen var den systematiska och industriella utrotningen av vad som uppfattades som en djävulsk ras – (eller rent av antiras). Det hjälpte inte judar i Polen eller på andra håll om de accepterade ockupationsmaktens övervälde och förtryck, om de fogade sig, blev billig arbetskraft, lät sig gettoiseras, klippte av sig skägg och lockar, avsvor sig sin religion eller till och med försökte bli ”quislingar” som hjälppoliser åt nazisterna. Nej inte ens om de ansökte om att få bilda ett judiskt SS (jo, det fanns sådana försök bland högerinriktade judar). Detta specifika i nazismens förintelse av det judiska folket föreligger inte hos den israeliska förtryckarpolitiken.

”Sionism är rasism”, brukar det skanderas i demonstrationerna. Ja, det finns tydliga sådana inslag i sionistisk nationalism och statspolitik, liksom det finns i all nationalism och kolonialism – men den sionistiska rasismen är inte generellt av samma slag som den nazistiska förintelserasismen.

Att likställa sionism med nazism och Israels förtryck med förintelsen av det judiska folket är felaktigt och motverkar kampen mot detta förtryck genom att blockera enighet mellan radikala fredsinriktade israeler, samt många judar i omvärlden, och de drabbade och förtryckta palestinierna. Det förmedlar dessutom en felaktig världsbild både vad gäller historien om nazismen och 1900-talet, och vad gäller dagens Israel och världspolitik.

Några som gör denna koppling gör det oreflekterat, bara som ett sätt att visa sin avsky med hjälp av de värsta invektiv man kan. Bland vänstermänniskor är det ju inte heller ovanligt att brännmärka det man avskyr som ”fascism” eller ”nazism”, trots att företeelsen kan vara ett högst normalt gräsligt inslag när det gäller repression och ockupation.

Andra tror verkligen att Israels politik och nazismens förintelse är av samma art – och demonstrerar därigenom sin okunskap om både nazismen och sionismen, för att inte tala om den demokratiska imperialismen som ju alltsedan 1800-talet regelmässigt använt sig av denna typ av metoder världen över.

Och här finns antagligen också en och annan med antisemitisk inställning som skiter i vilket, bara man kan damma på det judiska.

Att den israeliska staten använder Davidstjärnan som statssymbol eller att Israel inte bara är benämningen på en stat utan traditionellt också på ett folk gör inte saken lättare, eftersom antisemiter därmed kan hävda att de bara brännmärker en statsmakt och inte ett folk. För människor med stark judisk identitet kan dock överkorsade Davidstjärnor invid parollen ”Bojkotta Israel” väcka minst sagt ruggiga associationer från en tid så nära att många själva upplevde den.

Jag tycker att vi inom vårt solidaritetsarbete och i vår press ska argumentera mot denna analogi och efter förmåga försöka undvika att den bärs fram som plakat eller dylikt i manifestationerna. Det är ingen lätt sak då många i sin vrede inte orkar upprätthålla distinktionerna – men likafullt en viktig fråga, både för den palestinska frigörelsens och opinionens skull, den judiska möjligheten att ifrågasätta ockupationspolitiken och, inte minst, för rättens och sanningens skull.

Håkan Blomqvist (ursprungligen publicerad i Internationalen 11 aug 2006)

Intressant?
Bloggat: Svensson1, Svensson2, Svensson3, LOKE,
Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Antisemitism, Antisionism, Judendom, Håkan Blomqvist, Politik, Samhälle

Nej, det är inte Rumänien, Östtyskland eller Tjeckoslovakien i slutet av 1980-talet. Den plötsliga och häpna tystnaden, stillheten ur maktens frånvaro, handlar om Frankrike för i dagarna fyrtio år sedan. Håkan Blomqvist skriver här om 1968.

I strömmarna av minnesbilder och hågkomster från revoltåret 1968 har blandats stort som smått. Frisyrer och drogvanor med Vietnamkrig och vänstervåg. Personliga hågkomster (”Jag minns att jag lyssnade på Jimi Hendrix”) med svälten i Biafra. Vad som emellertid skymts i brokiga minnesbilder är det hisnande bråddjupet eller den vidöppna möjligheten. Det fanns de som kallade den:
Världsrevolutionen.

Nej, inte dess skummande vågtoppar, våldsamma kollisioner, klokheter och galenskaper. Utan dess globala utmaning av en hel världsordning vid randen av sin avgrund.
För att ge några proportioner.

USA var i början av 1960-talet garanten för hela västvärldens kapitalistiska ordning, militärt starkare än alla jordens övriga länder tillsammans. Efter att ha tagit över ansvaret för ruinerna av Frankrikes gamla kolonialvälde i Indokina ökade den amerikanska militära närvaron i Vietnam från något tiotal militära rådgivare 1961 till en halv miljon soldater 1968. Tre år tidigare hade de tunga bombningarna av Nordvietnam inletts och den amerikanske överbefälhavaren general Westmoreland försäkrade att ”Viet Cong” – den kommunistledda vietnamesiska befrielsefronten FNL – i princip var krossad. När så FNL, till Pentagons häpenhet, genomförde sin nyårsoffensiv Têt, från den 29 januari till den 31 mars 1968, anfölls fem av Sydvietnams sex största städer, 39 av 44 provinshuvudstäder, 71 större landsbygdssamhällen och praktiskt taget alla amerikanska militärbaser i landet. Elva FNL-bataljoner trängde in i huvudstaden Saigon, erövrade regeringsradion, omringade presidentpalatset och intog för några timmar till och med USA:s nybyggda ambassad. Striderna i Saigon varade en vecka innan de amerikanska trupperna kunde återta kontrollen, USA:s största militärbas Khe Sang hotade samtidigt att falla och den gamla kejsarhuvudstaden Hué hölls av FNL i tre veckor innan det amerikanska flygvapnet lade artontusen av stadens tjugotusen byggnader i grus och aska.

När FNL drog tillbaka sina styrkor efter två månaders strider hade fyratusen amerikanska soldater dödats och tiotusentals sårats – fler än under hela Irakkriget. Under året 1968 stupade 14 500 amerikanska soldater i Vietnam, det var fler än under de föregående sju åren tillsammans.

På den amerikanska hemmafronten växte antikrigsprotester – för första gången var motståndet mot kriget större än stödet i den amerikanska opinionen. Samtidigt trappades konflikterna upp om rasism och medborgarskap i USA självt. 60-talet hade varit den svarta medborgarrättsrörelsens decennium då demonstrationer och civil ohörsamhet mötts av repression, upplopp, revolter och politiska mord. Montgomery, Birmingham, Harlem, Watts, Newark och Detroit var namn på städer och stadsdelar förknippade med attacker mot svarta medborgarrättskämpar eller rasande motreaktioner. Bara upploppen i Detroit krävde fyrtio döda, tusen sårade och sjutusen arresterade när det amerikanska nationalgardet sattes in.

Under samma vårmånader utspelade sig något häpnadsväckande också på den andra sidan i kalla kriget. I Tjeckoslovakien och Polen hade studentprotester mot diktaturen slagits ned hösten innan. Men medan den polska Gomulka-regimen lyckades kväsa och avleda den sociala oron, inte minst genom att spela ut det antisemitiska kortet, gick de tjeckoslovakiska gammelkommunisternas försök att återupprätta den stalinistiska ordningen om intet. Krisen för det byråkratiska plansystemet hade lett till växande oenighet inom det härskande kommunistpartiet. I januari avsattes partiledaren Novotny och Alexander Dubcek utsågs i hans ställe. Den missnöjda Novotnyfalangen sökte stöd från landets arbetarklass men lyckades istället utlösa en kritikstorm mot inte bara sitt eget vanstyre utan även mot själva det stalinistiska systemet. För att fånga upp missnöjet antog Dubcek och partiledningen ett förslag till aktionsprogram för en demokratiserad ”socialism med mänskligt ansikte” som i april fördes ut till debatt i partiorganisationerna.
I en enpartistat som Tjeckoslovakien, där hela det politiska livet utspelade sig i och kring partiet, medförde åtgärden att miljoner människor öppet började diskutera Tjeckoslovakiens problem och möjliga utvecklingsvägar. ”Under veckor var gatorna efter arbetstidens slut helt öde”, skrev en historiker som var med. ”Alla befann sig på möte!” Det var som om dammluckor slagits upp för kritik, åsikter och förslag – tjugo år före Gorbatjovs glasnost i Sovjetunionen. Censuren och åsiktsförtrycket sopades bort, samhället utvecklades till ett debattforum där idéer om politisk frihet, slut på förtrycket och nedbrytning av det byråkratiska plansystemet förenades med krav på jämlikhet, decentralisering och arbetarsjälvstyre. Till sommaren hade över hundra arbetarråd bildats på landets stora industriarbetsplatser och börjat ta kontroll över företagens ledning, medan en fri debatt om samhällets utveckling sköljde genom universitet, skolor, press, radio och TV. Utvecklingen följdes med uppspärrade ögon av såväl partipampar som av studenter och arbetare i Polen, Östtyskland och Ungern.

Likt den avgrund som öppnat sig i Vietnam för västblockets ledande makt konfronterades östblockets ledare i Moskva med en utmaning mot systemets själva grundvalar.
Världens två supermakter, som var och en upprätthöll ordningen på sin sida i terrorbalansen, tycktes inte längre kunna garantera sina världssystem. Den koloniala frigörelseprocess, som under efterkrigstiden på ett par årtionden lyckats utmana och bryta sönder kolonialvälden och maktförhållanden som byggts upp under trehundra år, var under 1960-talet på väg mot sin kulmen. Angola, Moçambique och Guinea Bissau, Kuba och Algeriet, Indonesien och Mellanöstern. Utmaningarna och omvälvningarna drabbade inte bara västmakterna. Nya radikala ledarskap i den så kallade tredje världen bidrog till den gamla kommunistiska rörelsens splittring och Moskvas försvagade auktoritet.
Utvecklingen i Frankrike under majmånaden 1968 var som ett koncentrerat uttryck för detta globala skeende. Det kunde skrivas: ”Det gamlas otillräcklighet och slut. Det nyas otåliga och oförlösta möjlighet”.

Till 40-årsminnet har förstås Frankrike överflödat av skildringar; från protesten mot könsuppdelade studentkorridorer ute på det nybyggda universitetet i Nanterre den 22 mars – till ockupationen av anrika Sorbonne några veckor senare. Från den första drabbningen mellan studenter och polis i Paris latinkvarter den 3 maj till generalstrejken knappt två veckor senare. Från uppkomsten av les groupuscules – de nya revolutionära vänstergrupperna av olika snitt – till det stora franska kommunistpartiets nederlag och de Gaulles seger i nyvalen i juni.

Till hågkomsterna hör ”barrikadnätterna” i Paris de två första veckorna i maj då CRS – den franska kolonialmaktens militariserade kravallpolis – drevs på flykten av unga studenter beväpnade med gatsten och avloppsgaller. CRS som härdats i kolonialkrig och bara sju år tidigare massakrerat hundratals demonstrerande algerier på Paris gator, ja som ännu senare slagit ihjäl kommunistiska demonstranter i metron.
Studenternas försvar, deras läkarstationer och förbandsplatser, deras staber, öppna debatter och massdemokrati – liksom explosionen av kreativitet inom undervisning, kultur och försörjning – visade att människor själva kunde skapa, sköta och styra. När exemplet fortplantade sig till Frankrikes stora arbetsplatser var lavinen i rullning.
Stålverks- och gruvarbetare i Ardennerna, i Givet den 9 maj och Woippy den 14:e, metallarbetare vid Sud-Aviation, Renault-Cléon och Flins, och till sist även vid den väldiga Renault Billancourt med 25 000 arbetare utanför Paris, lade inte bara ned verktygen för egna krav på löner och arbetstid utan även i solidaritet med studenterna. Fredagen den 18 maj vid lunchtid var en miljon i strejk, på kvällen två miljoner, på måndagen fyra miljoner, tisdagen sex… Kring den 22 maj var nära tio miljoner franska arbetare och tjänstemän ute i den största franska strejken någonsin – en av de väldigaste i historien. När också arbetare ockuperade sina arbetsplatser och ställde dem till strejkens förfogande, transportarbetare och bussförare fraktade strejkvakter och förnödenheter, barnomsorg och sjukvård organiserades under ledning av strejk- och kvarterskommittéer började ett annat samhälle leva. Ett samhälle direkt styrt av arbetare, studenter och husmödrar själva. Där arbetare för första gången fritt kunde kliva in på universiteten och tillsammans med studenter diskutera samhälls- och livsfrågor. Där lantarbetare och småbrukare på flera håll – som kring Nantes – gjorde gemensam sak med de strejkande i protest mot banker och storbolag och gemensamt ordnade med livsmedelsförsörjningen. Där till och med soldater manade till kamp mot militär överhet och örlogsmatroser gjorde myteri mot maktlösheten.
Det var den 24 maj Parisbörsen stormades, CRS drevs på flykten, domstolarna stängde, regeringen tystnade och Frankrike stannade, som vid den gamla vägens slut.

Nu måste valet göras. Nu måste färdriktningen beslutas. För många inom den brokiga och väldiga folkrörelsen hade det nya sedan ett par veckor påbörjats i form av det självstyre och den gräsrotssolidaritet som redan utvecklats.

Här hade Frankrike kunnat kliva över tröskeln och historien ta en annan riktning. Det var dagar då Tjeckoslovakien höll dörren öppen för en demokratisk revolution i hela Östeuropa, dagar då USA lidit ett förkrossande nederlag i Vietnam och koloniala frihetsrörelser knöt sina förhoppningar till demokrati, sekularism och upplysning. Nixon var ännu inte president. De Gaulle var i landsflykt och Warszawapaktens stridsvagnar kvar på förbanden.
Runt om i världen spred sig mönstret med häpnadsväckande fart. Det första kvartalet 1968 ägde 328 studentdemonstrationer rum globalt – en tredubbling av antalet från året innan. De hade Vietnam, solidaritet och demokrati i fokus, i Berlin, London och Rom med hundratusentals deltagare. Från april till juni 1968 hade det antalet femdubblats till 1 680 studentdemonstrationer i sextiofem länder jorden runt. Därtill arbetarstrejker och medborgarprotester i snabbt stigande antal och utbredning.

Så tedde sig slutet för efterkrigstidens världsordning och en ny tids behov och möjligheter.
De Gaulles återkomst med pansartrupper från Västtyskland, mobiliseringen av en miljon lojala på gatorna, CRS:s blodiga motoffensiv mot ockuperade universitet och fabriker i juni, högertriumfen i nyvalet och förbudet mot den radikala vänstern hejdade genombrottet i Paris. Brezjnevs stridsvagnar krossade några veckor senare Pragvåren. Republikanen Nixon vann höstens amerikanska presidentval efter att demokraternas kandidat Robert Kennedy mördats liksom Martin Luther King några veckor tidigare. OS i Mexiko genomfördes tio dagar efter att hundratals studenter mejats ned och dödats av säkerhetspolis på Plaza de las Tres Culturas. Istället för att avslutas trappades Vietnamkriget upp. Istället för att demokratiseras skärptes diktaturen i östblocket. Istället för frihet i den koloniala världen blev försöken att undertrycka självständighetsrörelserna allt blodigare.

Idag sörjer en och annan liberal att det öppna, kreativa och löftesrika 60-talet med Summer of Love och Woodstock följdes av det ”dogmatiska” och militanta 70-talet. Men det var för att världsrevolutionen 1968 möttes av kontrarevolutionen, för att ”fantasin till makten” möttes av maktens fantasilösa våldsamhet.
Inte så att allt återgick till det gamla. De underlydande ville inte leva som förut, de makthavande kunde det inte. I Väst, med dess öppnare politiska system inlemmades sidor av revolten efterhand i kommersiella banor – medan andra trycktes tillbaka, marginaliserades och i en del fall krossades. Några – som kvinnorörelse, miljökamp och sexuellt likaberättigande – levde vidare som mäktiga samhällstendenser. I Öst kunde systemet inte härbärgera 1968, utan måste undertrycka det eller sprängas i bitar, så som också skedde genom historiens fördröjda utlösningsmekanism tjugo år senare.

Den nya samhällsmodell som efterhand tog form och på 1980- och 90-talet ersatte den gamla, ledde inte ut ur utan djupare in i de kapitalistiska förhållanden som utmanades 1968. Och därmed mot de nya avgrunder vi idag med oroväckande hastighet närmar oss.

Håkan Blomqvist

Intressant?
Borgarmedia: DN,
Andra bloggar om: 1968, Prag, Paris, Polen, Frankrike, Tjeckoslovakien, Vietnam, Polen, Håkan Blomqvist, Politik, Historia, Samhälle

-Man kan inte vara hård nog mot dom där. Om bara Hitler hade fått hållas litet till hade vi sluppet eländet nu.
Jag tappade förvirrat hakan – oförberedd, svarslös. Det är länge sedan nu. Jag arbetade som vaktmästare på ett storsjukhus i Stockholm, första jobbet efter skolan, och hade tagit mod till mig. Flygbladet från den lilla vänstergrupp jag gått med i under 68-vågen fördömde massakern på palestinier i Jordanien under den s k svarta september 1970. “Feodalfascisten Hussein har axlat Dayans blodiga mantel”, minns jag än de första raderna som anspelade på Jordaniens kung och Israels överbefälhavare. Några av gubbarna på vaktmästeriet, eller “utearbetet”, verkade politiskt intresserade så harklande överräckte jag mitt blad med ett “det kanske är lite hårt skrivet, men…”

Israels ställning i den svenska opinionen var på den tiden mycket stark, något palestinskt folk fanns aldrig med i bilden under mina skolår. Även inom stora delar av vänstern i bred mening var stödet för Israel närmast självklart. Inom socialdemokratin förstås, vars israeliska broderparti länge satt vid regeringsmakten och som gärna framhöll Israel som exempel på demokratisk socialism. Det var den israeliska fackföreningsrörelsens, Histadruts, starka ställning med arbetarinflytande och fackföreningsägda företag, det var kollektivistiska jordbrukskibbutzer. Att resa på kibbutz kunde för ungdomar i väst vara ett sätt att se världen och praktisera internationell solidaritet i någon form av socialistiskt perspektiv, inte olikt att senare resa som brigadist till Kuba eller Nicaragua. Syndikalisterna och deras tidning Arbetaren var tidtals närmast kampanjorgan för Israelsolidaritet och den arabiska nationalism som riktades mot Israel betraktades som reaktionär eller närmast feodal. Sexdagarskriget 1967 inledde en uppluckring av sympatin liksom bildandet av palestinska PLO och de olika palestinska gruppernas anslutning till vänstervågens sätt att betrakta imperialism och nationell befrielsekamp utifrån sekulära vänsterperspektiv. Naturligtvis hade även Sovjetunionens och Kinas ställningstaganden betydelse. Aret 1970 hade den radikala “68-vänstern” sedan länge identifierat sina internationella strävanden med nationella befrielserörelser i tredje världen och räknade även palestinierna dit. Men ännu var den etablerade opinionen proisraelisk och hade svårt att ens erkänna “palestinaproblemets” existens. Att fördöma massakrer på palestinier krävde hårda ord för att höras. Positivt mottagande av ett rasande flygblad till stöd för palestinierna var oväntat. Men kommentaren chockerande.

I Henrik Bachners idéhistoriska avhandling Återkomsten söker författaren leda i bevis att det var vänstervågen på 60- och 70-talet som genom ovarsam israelkritik öppnade dörren för återkomsten av antisemitiska teman i den offentliga debatten.’ Det är ett vanskligt företag. Sammanflätningen av enskilda formuleringar och exempel till en sammanhängande antisemitisk diskurs lider av klassiska svagheter. Representativitet, intensitet och avsikt kommer i skymundan. Forskaren tenderar att konstruera ett eget mönster och samband som knappast var synliga eller levande för aktörerna själva. Formuleringar laddas med eftervärldens betydelser. Ändå finns flera viktiga observationer — och reflektioner, i synnerhet kring avsaknaden av minne eller den bristande beredskapen.

Erfarenheten av antisemitismen och förintelsen hade under de första efterkrigsdecennierna i både väst och öst knutits tätt och unikt till nazismen. Antisemitism och nazism var en och samma sak. Över den brett accepterade och lösare europeiska antisemitism som under mellankrigstiden närvarat i många politiska och kulturella läger hade en slöja av glömska dragits. Auschwitz gjorde även konventionella rasbiologiska betraktelser, religiösa förkunnelser och vardagsuttryck kring “penningjudar” och “schackrare” misskrediterade. I stället för en djupgående uppgörelse med ett betydelsefullt europeiskt arv trädde den politiska lojaliteten med den nybildade staten Israel. Antisemitismen skyfflades undan med Tredje Rikets bråte.

För den generation som drogs med i 60- och 70-talets vänsterpolitik fanns inga starka egna minnen från en tid då skolläraren talade rasegenskaper, prästen judarnas skuld och butiksföreståndaren om “schackerjudar.” Ibland kunde en gammal farmor undslippa sig ord eller en uppslagsbok lägga ut texten som rostiga lämningar från en annan tid. På skolgården kunde någon vara “kuljude” — men vare sig judar eller antisemitism närvarade i de flesta icke-judars vardag. 68-generationen kände sällan till antisemitismens bredare kodspråk. Antisemitism förstods genom nazismen.

Det var på gott och ont. Uttalad antijudiskhet och förföljelser av judar betraktades som höger och reaktionärt och något att bekämpa. Men det bidrog också till bristande beredskap inför antisemitismens andra ansikten – och till häpenheten. Som inför den gamle vaktmästaren på “utearbetet”. Va, var karln nazist? Nej, han talade med nostalgi i rösten om Stalin och ogillade kapitalismen. Eller som inför de härliga killarna med “mellanösternbakgrund” i centralköket som skänkte av sina sista ören till palestinainsamlingen, men tillade “ner med judarna!” Vi försökte övertyga oss att de menade Israel och sionisterna, att det var en språkfråga… Och visst, de hörde till undantagen. I allmänhet var vänsterfolk och palestinavänner, även från Mellanöstern, noga. Motståndet gällde sionismen, imperialismen och den israeliska statens förtryck, inte judarna. Ja, många av de mest aktiva var själva judar. Flygbladet om svarta september hade skrivits av Marcel Cohen, tysk judisk trotskist i svensk landsflykt sedan 30-talet och en av eldsjälarna både i vänstern och i kritiken av sionismen.(2) Därför var det också med förvirrat obehag vår egen grupp, “trotskisterna”, tvingades erfara hur just Marcel och andra kamrater vid några tillfällen angreps av politiska vänsterrivaler för sin judiskhet. Eller snarare för sin “kosmopolitism” och “utländskhet” som knöts till deras judiska namn. Det var inte allmänt, inte det centrala, men kunde formuleras som en sarkasm eller politisk gliring mot vad som ansågs vara deras överdrivna internationalism. “Mar-cäll Ko-äng”, “Rä-ne Köck-äl-bärs” eller “Känn Lo-is” var “importprodukter” som på så sätt skulle betraktas som främmande fåglar och osvenska inslag man inte behövde ta på riktigt allvar — eller i värsta fall som utländska agenter för främmande intressen.(3) Återigen, det var inget överordnat tema i vänsterns strider, men förekom – och fick flera i vår egen strömning att söka ökad kunskap om antisemitismen och höja garden. För några, bland andra Marcel själv, bidrog erfarenheten till att slutligen — när vänsteruppsvinget bedarrade och alternativen upplöstes — söka sig till sionismen som en slags sista judisk försvarslinje inför det han erfarit i ett liv.

Konflikten Palestina-Israel utgör en skärningslinje i världspolitiken, där det israeliska statsintresset understöds av världens starkaste militära och politiska makt, USA, medan de fördrivna palestinierna möter stark sympati från människor, inte minst i tredje världen, som vänder sig mot imperialism, kolonialism och rasism. Frågor kring antisionism och antisemitism kommer därmed ofrånkomligen att tvingas hantera ställningstaganden kring Palestina-Israel konflikten. Samtidigt utgör antisemitismen ett europeiskt arv och en europeisk idéstruktur med djupa rötter. Det är i spänningsfältet mellan dessa faktorer föreliggande nummer av Tidsignal formulerats i ett försök att från vänster närma sig frågor kring antisemitism och antisionism, ur både dagsaktuellt och historiskt perspektiv. I en inledande historisk betraktelse visar Håkan Blomqvist att antisemitism och vänsterkrafter inte alltid varit som eld och vatten. Både i reformistiska och mer revolutionära socialistiska sammanhang har historiskt förekommit uttalat antisemitiska företrädare och uttryck. Något som också bör finnas med i vårt kollektiva minne inför dagens problematik. Och som en högst aktuell påminnelse om vad som kan ske när ett vänsterinriktat antiimperialistiskt tänkande “vittrar sönder”, varnar Staffan Beckman, en av den svenska palestinarörelsens pionjärer på 60-talet, mot antisemitiska konspirationsteorier som nu sprids av reaktionära arabiska och andra krafter kring Palestinafrågan. Samma typ av frågor som diskuterades i början av 70-talet har åter fått brännande aktualitet, både genom denna reaktionära agitation och Sharonregimens hållning: Kan man bekämpa den israeliska statens och sionismens politik utan att ge uttryck för antisemitism?

Samtliga författare som berör saken tar på ett eller annat sätt ställning för palestinska rättigheter och befinner sig i opposition till den israeliska politiken. Däremot har de olika synsätt på sionismen, från Enzo Traverso som inte vill “ifrågasätta dess historiska legitimitet som judisk nationell rörelse” till Lennart Grosin som vill beteckna även arbetarsionismen som en högerriktning besläktad med nationalsocialism. Här finns Judith Butler som “investerat känslomässigt i staten Israel” men är kritisk mot dess nuvarande uttryck och vill ha en grundläggande förändring av den israeliska staten, just för att hon har “dessa starka känslor”. Medan Grosin lyfter fram just icke-nationella strömningar inom judendomen.

Likt Michael Warschawski, israelisk fredsaktivist, vänder de sig mot att anklagelser om antisemitism riktas mot kritik av Israel och stöd åt palestinska krav — men oroas även i olika grad av reell antisemitism, i arabvärlden och Europa. Att, av rädsla för denna antisemitism, trappa ner protester mot den israeliska ockupationspolitiken vore emellertid, hävdar de, en ogärning som skulle ge antisemitismen kort på hand. “Inte i mitt namn”, har istället blivit lösenordet för judiska kritiker som vänder sig mot Israels politik. Endast genom att bekämpa all rasism och allt förtryck – antiislamism som antisemitism, förtryck av palestinier och förföljelser av judar – kan, framhåller Traverso och Warzawski, vänstern bana väg för en annan utveckling.

I polemik mot dem som, av kritik eller stöd, gör judiskhet och sionism till en ofrånkomlig kombination, framhåller Lennart Grosin andra strömningar inom judendomen, både religiösa och sekulära. Till uttryck för “reformjudendom” räknar han även den judiska socialiströrelsen Bund som fram till andra världskriget organiserade betydande judiska massor i Polen och det forna ryska imperiet. Jiddischkulturen, vars radikala uttryck utvecklades bland annat kring Bund, berörs av musikern Dror Feiler, ordförande i European Jews for a Just Peace. I en personligt hållen intervju berättar han om sitt förhållande till jiddischkeit och den brokiga östjudiska kultur som ofta präglades av radikalism och rebelliska vänstertraditioner. Hur dessa vänstertraditioner attackerades av mellankrigstidens antisemitism och framställdes som uttryck för en judisk världskonspiration skildrar Håkan Blomqvist i en glimt från en kommande bok. Föreställningen om bolsjevikrevolutionen 1917 som uttryck för ett judiskt maktövertagande utgjorde en vanlig hotbild under de första mellankrigsåren som även återspeglades i svensk offentlighet. När antisemitiska röster, från nynazister till islamister och nationalister av Radio Islams typ, idag sprider myter om l judiska konspirationer bakom 11 september och västmedias lojaliteter, går de i gamla hjulspår. Nyss var det kommunismen som, i antisemitens ögon, var judarnas verk.

Den tyske historikern Mario Kessler, specialist på arbetarrörelsens förhållande till antisemitismen, granskar kritiskt den tyska arbetarrörelsens svagheter i bemötandet av de antisemitiska rörelser som till sist besegrade den. Bidraget påminner om att vänster och socialism ingalunda utgjorde några automatiska ideologiska garantier i detta sammanhang. En påminnelse som hade varit till min egen hjälp för trettio år sedan och bör ha sin plats även bland dagens aktivister. “Den verkliga vänstern, som är antirasistisk och antikolonialistisk, behöver inte bevisa sitt engagemang i kampen mot den antisemitiska pesten”, skriver Warschawski i en stridslysten formulering. Kesslers bidrag rubbar möjligen den historiska tillförsikten i det påståendet.

Anne Hedéns betraktelse över hur förintelsen skildrats genom filmen pekar här på en omständighet värd att reflektera över, som går långt utöver filmens värld. Från att i äldre produktioner ha fått symbolisera något annat och bredare — imperialismens konsekvenser eller antikommunismens hänsynslöshet — har folkmordet på judarna i senare filmiska berättelser koncentrerat sig till det judiska lidandet självt. Den observationen fick mig att minnas ett störande samtal med Lena Einhorn på hemväg efter en gemensam bokpresentation för några år sedan. “Jovisst, har vänstern uppmärksammat förintelsen och judeförföljelser, men alltid för att peka på något annat! Aldrig för att uppmärksamma det judiska lidandet i dess egen rätt.” Något i den stilen. Jag tyckte det var orättvist och kunde vid hemkomsten påminna mig flera historiska exempel.

Ändå finns här en reell problematik som inte heller detta tidskriftsnummer annat än snuddande berör – eller rentav återspeglar, genom sitt val av utgångspunkter Det var när den tyska arbetarrörelsen sj älv attackerades och hotades av den organiserade antisemitismen som den uppmärksammade antisemitismen och började gå till motangrepp. Det var, som den uppmärksamme läsaren redan noterat, närvar egen lilla gruppering angreps, flera av oss började ta frågan på större allvar. Och det är när palestinasolidariteten och vänstern kritiseras för antisemitism, vi publicerar ett tidskriftsnummer i frågan. Det var ju också den judiska socialismen själv, i form av framväxten av Bund och andra, som fick ta itu med att organisera sitt självförsvar och efter hand väckte den internationella arbetarrörelsens intresse och sympati. Men den mekanismen gällde inte enbart judarna. Först när förtryckta grupper själva gjorde sig synliga och sökte hävda sig kunde deras “egen rätt” också börja inkluderas av andra. Universalistiska budskap, som de från vänster, bärs alltid fram ur begränsade omständigheter och får sin räckvidd bestämd genom dessa. Vidden utökas vid mötet med andra som förenar budskapet med sitt eget. Kring förra sekelskiftet var det judarna i centrala och östra Europa, på 1960-talet de fördrivna palestinierna. Inte minst judiska radikaler och internationalister som bar upp universella program om demokrati och mänskliga rättigheter vidgade cirkeln. Och till paradoxen i sammanhanget kan läggas att det ofta varit just radikaler av judiskt ursprung som inom socialismen representerat det universella och sökt motstå rekylerna mot återgång till isolerande gruppidentitet och rivalitet. Ja, att transformera det judiska lidandet till en mänsklighetsfråga, att söka förstå det i vidare sammanhang och låta det bränna som påminnelse om oförrätter och misshandel av andra förtryckta har tillhört det rikaste i judisk tradition. “Älska din nästa såsom dig själv – ty han är som du”. påminner Grosin om en tolkning av torans huvudprincip. Betyder det att författarna i detta häfte glömt det judiska “självet” eller tvärtom — att de uttrycker något i dess kärna?

Håkan Blomqvist

1. Henrik Bachner Återkomsten. Antisemitismen i Sverige efter 1945 Stockholm 1999.
2. För en liten biografisk hågkomst om Marcel Cohen se “Marcel Cohen är död” i Håkan Blomqvist Socialismens sista sommar. Essäer om 1900-talets förhoppningar och sorger Stockholm 2002.
3. De raljanta fonetiska omskrivningarna för Marcel Cohen, René Coeckelberghs och K Lewis är från Lars Gustafsson, Kurt Wickman Marxism eller trotskism. Oktobers förl. Uppsala 1972, s 246

Läs mer av Håkan Blomqvist om antisemitism:
Antisemitismen och vänstern – Inte alltid som eld och vatten (Tidsignal 2 / 2005)
Vänstern och antisemitismen i historiskt perspektiv (Svenska Kommittén mot Antisemitism, nyhetsbrev mars 2006)

Intressant?
Bloggat: Svensson1, Svensson2, LOKE1, LOKE2, Motbilder,
Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Antisemitism, Antisionism, Judendom, Håkan Blomqvist, Henrik Bachner, Marcel Cohen, Enzo Traverso, Judith Butler, Michael Warschawski, Mario Kessler, Politik, Samhälle

Läs hela artikeln i GP.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om FFLH, Forskning, Forum för Levande Historia, Håkan Blomqvist, Daniel Levin, Socialistiska Partiet, Statlig historieskrivning, Socialism, Historia, Politik, Samhälle