Tag Archives: Håkan Juholt
Juholt: jag utmanade starka krafter
Lena Mellin i medialt magplask
Prinsessa på ärten eller gökunge?
Vad hände egentligen med SAP?
Jag föddes in i arbetarrörelsen och socialdemokratin. Vi kunde se Första Majtåget från vårt lägenhetsfönster (ett rum). Folkets Park låg 300 meter bort. Så det var en självklarhet att familjen tillbringade Första Maj i Folkets Park varje år tillsammans med de andra arbetarfamiljerna. Industrierna låg från 100 till 500 meter från Parken.
Det var en glädjens dag. För oss fattiga barn var det en fest med massor av lekar. Det var en självklarhet att rösta på Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Det var vårt parti. Vi tog inte strid bara mot kapitalismen och borgarklassen utan också mot det auktoritära, stalinistiska kommunistpartiet. Sovjet var inte ett lycksalighetens rike.
Nu på äldre dar undrar man vad som hänt med partiet. OK, arbetarklassen i traditionell bemärkelse har blivit en minoritet. Men som jag ser det så är majoriteten av Sveriges befolkning fortfarande arbetare, lönearbetare. Tvungna att sälja sin dag mot en liten lön och med inget eller mycket litet inflytande över sitt arbete.
Jag gick med i SSU 1961 när jag var 17 år. Trots att jag var arbetare så gick jag med i gymnasieungdomarnas SSU, SSU Liberte i Kalmar. Såsom radikal arbetare med klasshatet i mig, mötte jag snart motstånd inom delar av SSU. Det fanns en vänster och höger redan på min tid inom SSU. Jag tillhörde vänstern. För en del av medelklassungdomarna inom SSU tycktes klasskampen och socialismen vara en intellektuell lek. De hade ju ingen erfarenhet av arbetarklassens villkor.
De borgerliga värderingarna började äta sig in i SSU och socialdemokratin. Från att ha letts av arbetarklassledare med sex-sju års skolgång precis som jag, så fick vi se intellektuella borgarbarn ta över allt mer och mer inom SSU och det socialdemokratiska partiet. Socialdemokratin var på väg att förlora sin själ. Självklart så finns det många intellektuella borgare (till exempel Marx, Olof Palme) som slåss för socialismen och deltar i klasskampen, och det finns reaktionära arbetare som solidariserar sig med borgarklassen och fascismen.
Denna utveckling från 1970-talet och årtionden framåt har gjort att många av arbetarna inte längre känner igen sig i Socialdemokratiska partiet. Det blev inte längre en självklarhet att rösta på Socialdemokraterna.
Om vi ser till Europa efter andra världskriget så har Socialdemokraterna i mycket få länder lyckats nå upp till 40-45 procent. Jag har sedan 10-15 år tillbaka väntat på denna för Socialdemokraterna så negativa trend. I takt med att arbetarrörelsen har förlorat/övergivit sina tidningar har de borgerliga värderingarna långsamt ätit sig in i arbetarklassen.
Jag tror inte att framtidens socialdemokratiska partier i Europa kan räkna med ett stöd över 25-30 procent.
Andra partier har vuxit fram på vänsterkanten och tävlar om utrymmet. Vi kan se det i Sverige med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Kampen mellan vänstern och högern inom socialdemokratin accentuerades genom valet av Håkan Juholt som partiledare. Jag tror att de intellektuellt borgerliga inom socialdemokratin såg Juholt, med en mer ideologiskt arbetarinriktad politik, som ett hot från vänsterkanten. Vänsterpartiet har fått en ny ung dynamisk ledare i Jonas Sjöstedt med rötter inom industrin.
Var finns denna ledande person inom socialdemokratin?
Var finns arbetarklassens ledare i socialdemokratiska partistyrelsen och verkställande utskottet? Eller är det medelklassen som skall styra partiet i framtiden?
Lennart Wallster som minns järnspis och kallvatten från barndomen, och undrar vad som hänt med arbetarnas SAP.
Tidigare publicerad i Internationalen.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om SAP, Scoaildemokraterna, Håkan Juholt, Stefan Löfvén, Klass, Arbetarklass, Jonas Sjöstedt, Politik, Samhälle
Makten tillbaka hos partihögern
Valet av Håkan Juholt som partiledare kunde ses som en återspegling av att socialdemokratin trots allt fortfarande har drag av folkrörelseparti. Det är uppenbart att det under lång tid funnits en växande klyfta mellan partiets ledning och många av dess medlemmar.
Att partiet sedan 1980-talet drivits kraftigt åt höger är inte ett resultat av ett tryck underifrån. 1980-talets avregleringar och marknadsorientering, 1990-talets europaorientering eller sociala nedskärningar eller det senaste årtiondets stöd till privatiseringar, utförsäljningar och vinster i välfärden har genomförts som väl regisserade projekt uppifrån, men inte utan motstånd.
Rosornas krig på 1980-talet, motståndet mot pensionsreformen på 1990-talet eller medlemmarnas klara nej till EMU på 2000-talet är klara indikationer på dessa klyftor. Stefan Svallfors undersökningar visar på ett djupt cementerat stöd bland socialdemokrater för de kollektivt ägda och drivna välfärdssystem som socialdemokratiska och borgerliga regeringar och kommunpolitiker, om än med olika intensitet, gemensamt bidragit till att luckra upp.
Motsättningarna accentuerades när kretsen kring Mona Sahlin tog över. Sahlin använde sin första, och enda, partikongress som partiordförande till att kodifiera partiets högervridning med att driva igenom beslut som en gång för alla skulle slå fast att socialdemokratin bejakade vinster inom välfärden, ge fritt fram åt friskolor, att inflationsbekämpningen skulle överordnas kampen mot arbetslösheten, att inte återinföra 90 procentsnivån inom a-kassan och att karensdagarna skulle bibehållas. Dessutom skulle Sverige fortsätta sitt krig under Natos ledning i Afghanistan. Det är uppenbart att detta inte stod i samklang med den debatt som förts ute i arbetarkommuner och fackföreningar.
Valförlusten 2010 innebar upp-enbart att väljarna underkände socialdemokratins försök att vinna medelklassen tillbaka genom en Reinfeldt-light-politik. Det innebar också att partiets högerlinje utsattes för en mer samlad kritik än på länge. Grupper inom Studentförbundet och SSU, bland annat kring tidskriften Tvärdrag, utgjorde en viktig bas, Lena Sommestad, som profilerat sig som en utpräglad vänsterröst, valdes till Kvinnoförbundets ordförande. Klarast artikulerad var kanske ändå kritiken i partiets egen kriskommission som på centrala punkter underkände partiets marknadsanpassade politik.
Valet av Håkan Juholt som partiledare kan bara förstås i detta perspektiv. Det var ett resultat av den stora sprickan mellan ledningens högervridning och försvaret av den traditionella välfärdsstatens fundamenta bland partiets basmedlemmar.
Den Stockholmsbaserade partihöger som i decennier dominerat partiledningen kunde inte presentera en trovärdig kandidat. Problemet var att det kunde inte den kritiska delen av partiet heller. När Håkan Juholt valdes tillskrevs han egenskaper han aldrig haft. Han var tryggt förankrad i partiets mittfåra och hade aldrig protesterat mot partiets utveckling.
De radikala tongångar som kunde höras i samband med Juholts installationstal klingade snart bort och Göran Greider talade besviket om världshistoriens kortaste vänstervåg.
Det hindrade inte att såväl det gamla ledarskapet som borgerligheten kände djup olust inför en partiledare som inför trycket från vänster faktiskt kunde säga att pensionsöverenskommelsen borde omförhandlas, att Sverige borde lämna Afghanistan eller att vinster i vården var orättfärdiga; må vara att han sa tvärtom dan därpå. Det interna krypskyttet och det välorkestrerade borgerliga mediedrevet satte snart in, baserat på en oro att socialdemokratin var på väg att lämna det stora samförstånd som rått om huvudinriktningen av svensk politik under de senaste decennierna.
Allt tyder nu på att makten i partiet flyttar tillbaka dit den så länge befunnit sig: till de marknadsglada avreglerarna och vinstbejakande friskoleanhängarna, eller snarare, till de av dem som ännu inte hunnit ta sig över till lobbyorganisationerna, konsultföretagen och de wallenbergska riskkapitalbolagen.
Hur partivänstern behandlar den besvikelsen är nog den intressantaste aspekten av socialdemokratins kris just nu.
Kjell Östberg
Tidigare publicerat i Internationalen.
Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, Röda Lidköping, Svensson,
I media: Dagens Arena1, 2, SVD, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Stefan Löfven, Socialdemokratin, Socialdemokaterna, Högervridning, Mona Sahlin, Lena Sommestad, Tvärdrag, Politik

