Kirkeasyl försöker att med alla medel verka för att de irakiska asylsökande ska få uppehållstillstånd och vill gärna få kontakt med personer i Sverige som vill jobba för samma sak.

Kirkeasyl behöver bland annat hjälp med att nätverka med arbetsgivare i Sverige för att hitta/skapa jobbs till irakierna. Vi behöver information om vart vi kan hitta arbetsgivare i Sverige och vi behöver folk som vill hjälpa till med att hitta boende till de asylsökande.

Vill du vara med och protestera på flygplatsen Kastrup vid eventuella tvångsutvisningar kan du höra mer om planerna för detta på mötet på onsdag.

På initiativ av KirkeAsyl

——————————–

Natten till den 13. augusti, tog sig polisen in i Brorsonskyrken i Köpenhamn och arresterade alla irakiska män som befann sig i kyrkan. De anhållna sittar nu i fängelse och väntar på att bli deporterade till Irak där många väntas av fängelse, tortyr och död. Medborgarinitiativet ‘Kirkeasyl’ försöker med alla medel att hitta luckor i de nordiska reglerna för uppehållstillstånd.

Den danska regeringen har skrivit under en återvändandeavtal med de irakiska myndigheterna och vill påbörja utvisningar av de 282 irakiska asylsökande som har suttit på danska flyktningförläggning i många år.

Den 15. maj 2009 flyttade en grupp irakier in i en kyrka i Köpenhamn för att uppmärksamma sin situation och som ett sista desperat försök på att få politikerna och den danska befolkningen att reagera.

När de danska myndigheterna misslyckas med att skydda människor som behöver det, måste vi som medmänniskor agera. Den danska befolkningens solidaritet är avgörande for irakiernas möjlighet att få uppehållstillstånd. Vårt krav är uppehållstillstånd till irakierna för att:

- Irak är ett land i krig och kaos. Irakierna riskerar livet om de åker tillbaka.
- Danmark var med att starta kriget i Irak. Den danska regeringen har ett direkt ansvar för den tragiska situationen, och för att irakierna inte har kunnat resa tillbaka.

- De irakiska flyktingarna har väntat i många år – några mer än 10 år i förläggningarna. Under dessa är år har de oroat sig för sin framtid, många har blivit psykiskt nedbrutna av asylprocessen. Samtidigt har barnen vuxit upp i Danmark, och tvingas åka tillbaka till ett land som de inte har nån anknytning till.
- Tidigare utvisningar har visat att de danska myndigheternas skickar tillbaka människor utan att ta något som helst ansvar för vad som händer när de kommer fram.

Generellt är det lättare att få uppehållstillstånd i Sverige och i mars 2009 antogs en ny lag (Lagen om Arbetstillstånd) som gör det möjligt för avvisade asylsökare att få uppehållstillstånd om de lyckas få ett jobb. Det finns inga krav på vilken typ av jobb det ska va, så länge det finns kollektivavtal och att lönen är minst 13.000 svenska kronor i månaden. Det är en fördel om anställningen är minimum 2 år, men enligt lagen ingett krav.

Kirkeasyl behöver hjälp med att nätverka med arbetsgivare i Sverige för att hitta/skapa jobbs till irakierna. Vi behöver information om vart vi kan hitta arbetsgivare i Sverige och vi behöver folk som vill hjälpa till med att hitta boende till de asylsökande.

Kom på infomöte i Manas lokaler nu på onsdag den 2/9 kl. 18.00 om du är intresserad av att hjälpa till!

För info om arbetstillståndslagen, se: Migrationsverket under ‘arbete’.

För info om Borgerinitiativet Kirkeasyl se: Kirkeasyl (dansk)

Frågor kan riktas till: kirkeasylsverige©gmail.com
Kristine Nilsson
Kirkeasyl

Läs också: Dansk integrationspolitik – en ”megasucces”?

Intressant?
Bloggat: Svensson,
Media: SVD1, 2, 3, 4, Sydsvenskan1, 2, 3, DN1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om Kirkeasyl, Utvisning, Irak, Flyktingar, Mana, Asyl, Danmark, Politik, Samhälle

20 januari 2009 kommer historiens vingslag att svepa över USA då Barack Obama, den första afroamerikanska presidenten i landet genom tiderna, installeras i ämbetet. Valet denna vecka blev en relativt klar seger över den republikanska opponenten, John McCain.

Vi bör i detta läge påminna oss om att det inte är längre tillbaka än ett knappt halvsekel sedan som afroamerikaner lynchades i Mississippi, i ett apartheidens södern med bland annat segregerade skolklasser och där skylten ”only for whites” vanligtvis möte färgade och svarta utanför restauranger och andra nöjesetablissemang. Det var denna diskriminering som fick Cassius Clay, som senare blev mer känd under namnet Muhammed Ali, att kasta sin guldmedalj från boxningen i Rom-OS 1960 i floden i sin hemort Louisville. Barack Obama svär presidenteden 45 år efter att Martin Luther King höll sitt berömda ”I have a dream” tal, i ett samhälle där trots allt mycket rasism lever kvar: ”Obama är den första afroamerikan som är artikulerad, smart, ren och en snygg man”. Man skulle kunna tro att detta uttalande fällts av en pastor tillhörande någon sekt i den amerikanska mellanvästerns bibelbälte, men det är hans vicepresident, Joseph Biden, som så sent som förra året uttryckte sig i dessa ordalag. Barack Obamas seger är mot bakgrund av allt detta av starkt symbolvärde.

Hur kommer då USA att förändras med Barack Obama som president? Ja, trots att Obama inte på något sätt är radikal utan fast förankrad i det Demokratiska partiets mittfåra, är det på vissa områden sannolikt att vi kommer att få se tydliga skillnader gentemot Bushepoken eller om John McCain gått segrande ur valstriden.

Det kommer troligtvis bli lättare att organisera fackföreningar. Straffen för företag som på olika sätt försöker förhindra fackets arbete kommer att skärpas. Detta utifrån att lagen ”Employee Free Choice Act” sannolikt kommer att antas. Vi skall också i det sammanhanget ha i åminne att endast 12 procent av de amerikanska löntagarna överhuvudtaget är organiserade.

Även på områden som jämställdhet och miljö kan vi nog räkna med klara skillnader med Obama på presidentposten än med John McCain. Det kommer inte utses någon konservativ domare till Högsta Domstolen, vilket annars skulle göra att de konservativa uppnådde majoritet, och att bland annat lagen om rätten till abort från 1972 hamnade i skottgluggen.

Obama är inte heller – till skillnad mot Bushadministrationen – såväl fram som bakbunden av oljeintressen. Han har mer en orientering åt alternativa energiintressenter (etanollobbyn). Obama har också uttalat sig för att USA i högre grad ska underteckna internationella överenskommelser, som exempelvis Kyotoprotokollet.

Det som dock är mest intressant för omvärlden är hur Obama som president för vår tids mäktigaste stat kommer att orientera USA på den utrikespolitiska arenan. Jag kommer nedan redovisa vilken hållning han artikulerat som senator, där han som medlem i utrikesutskottet varit tämligen aktiv, i frågan om fem länder/regioner.

Irak: Obama har fått stor uppmärksamhet för att han ända från början varit motståndare till Irakkriget och att han vill dra tillbaka de amerikanska trupperna. Det stämmer också att han lagt fram förslag om att USA:s militära styrkor ska lämna Irak inom 16 månader. Detta tillbakadragande handlar dock inte om hela USA:s styrka. Obama vill att så kallade skyddsstyrkor ska vara kvar i landet. Dessa ska slå mot ”terrorister”, skydda amerikanska medborgares liv samt träna och understödja inhemska irakiska säkerhetsstyrkor: Hans krigsmotstånd har inte heller hindrat honom från att i kongressen hela tiden rösta för nya anslag till Irak. Han har även berömt de amerikanska soldaternas insatser: ”Our troops have done an outstanding jobs in Iraq”. Bara ett hjärtslag från makten befinner sig också vicepresidenten Joseph Biden, Biden som 2003 i förspelet till Irakkkriget i den amerikanska kongressen var en av de starkaste anhängarna av en väpnad invasion.

Afghanistan: Hudvudorsaken till Obamas motstånd gentemot stora delar av USA:s truppnärvaro i Irak bottnar i att han vill omgruppera militära styrkor till Afghanistan. Han ser al-Qaida som USA:s huvudfiende och det militära engagemanget handlar om ”krig för seger”. För att slå mot al-Qaida i grunden vill Obama udvidga kriget med systematiska och storskaliga amerikanska mark- och luftattacker på det allierade Pakistans territorium. Den här strategin har redan Bushadministrationen så smått börjat att anamma under de senaste månaderna med ett starkt ökat antal bombningar av pakistanska byar i den ödsligt belägna provinsen Waziristan – mot förmenta muslimska terrorister. Pakistan har protesterat mot dessa kränkningar av landets gränser, men USA kontrar med att hävda att man har en självklar rätt till att vidta åtgärder av detta slag i ”kriget mot terrorismen”. Obamas linje riskerar att förvärra spänningarna i regionen och kanske i värsta fall driva Pakistan till randen av inbördeskrig.

Israel: Obama har stark uppbackning av sionistlobbyn i USA. Han har också lovat att utöka det amerikanska militära biståndet och understödja israeliska militära attacker ”till vilket pris som helst”. Obama talar i drömmande ordalag om sina resor till det ”heliga landet” och om Israel som ”vår viktigaste allierade i regionen” och ”den enda etablerade demokratin i Mellanöstern”.

I samband med Libanonkriget 2006 stack Obama till och med ut i den amerikanska politiska miljön med sitt fullständiga stöd till Israel och våldsamma attacker mot Hezbollah och Hamas. Han säger sig förespråka en tvåstatslösning av Palestinafrågan , men med sina ensidiga ställningstaganden för Israel i vått och torrt – exempelvis är Jerusalem för Obama landets odelbara huvudstad för alltid – stannar detta vid en läpparnas bekännelse.

Iran: Obamas proisraeliska hållning är naturligt kopplat till en starkt fientlig inställning mot den iranska mullahregimen. Han vill med skärpta sanktioner och ”aggressiv diplomati” öka pressen på president Ahmadinejad och hans regering. Han utesluter inga åtgärder, inte ens militära aktioner, för att förhindra Iran att skaffa sig kärnvapen. Obama, liksom många andra amerikanska politiker, verkar fullständigt förtränga att CIA – tillsammans med USA:s andra underrättelseorgan – hösten 2007 kom med en rapport som hävdar att Iran ”med stor sannolikhet” redan 2003 avbröt sitt kärnvapenprogram.

Latinamerika: Obama oroar sig över att USA:s inflytande i regionen nått ett bottenläge: ”Tiden är inne för USA att återta och förnya sin historiska roll som regionens ledare” ( Tal 8/3- 2007).

Han vill hålla fast vid embargopolitiken mot Kuba och minska Hugo Chávez och Venezuelas inflytande i regionen. För att USA ska komma ur sin isolering förespråkar han att det amerikanska biståndet till regionen ska höjas.Obama vill ”samarbeta konstruktivt med demokratiska vänsterregeringar”, och framhåller i det sammanhanget Tabare Vasquez regering i Uruguay.

Här liknar Obamas intentioner den politik som USA försökte föra gentemot Latinamerika under Kennedy i början av 1960-talet; en hård politik visavi Kuba och isolering av radikala vänsterkrafter i kombination med stöd till moderata krafter och överhuvudtaget ett ökat ekonomiskt bistånd till regionen – den så kallade ”goda grannens politik” där käppen och moroten kombinerades i för stunden lämpliga doser.

Sammantaget är det svårt att skönja något annat än gradskillnader, ett annat tonläge och vissa förskjutningar i fokus (Afghanistan kontra Irak) om man jämför den amerikanska utrikespolitiken under Bush och vad som framkommit om Obamas intentioner.

Den viktigaste förändringen blir nog ändock att Obama kommer att försöka knäsätta ett närmare samarbete med USA:s allierade, och då framför allt EU. FN kommer inte heller att vara samma röda skynke som under Busheran. Dessa signaler om en ökad samarbetsvilja är till väsentliga delar en avspegling av USA:s försvagning som det rådande världssystemets obestridliga hegemon. Allra tydligast manifesteras det i nuläget av den alltmer skenande statsskulden, som i rask takt närmar sig det astronomiska beloppet av 11 biljoner dollar. Det är troligt att USA:s prekära ekonomiska läge under Obamas tid som president i ökande grad kommer att lägga hämsko på hans operativa möjligheter.

20 januari nästa år kommer Obama att få en kejserlig kröning när han installeras som president, men under hans tid i Vita huset kommer det säkert vara fler än Venezuelas Hugo Chávez som kommer att poängtera hur naken denne kejsare i realiteten är på väg att bli.

Anders Karlsson

Intressant?
Bloggat: Roya, Paolo Pissoffi, Röda Malmö1, Röda Malmö2, Kildén & Åsman1, Kildén & Åsman2, Kildén & Åsman3, Ekonominyheter, Svensson1, Svensson2, Svensson3,
I media: Arbetaren, Yelah, SVD1, SVD2, SVD3, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2,
Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Demokraterna, Krig, Ockupation, Presidentval, Afghanistan, USA, Irak, EU, FN, Israel, Mellanöstern, Palestina, Finanskris, Bankkrasch, Politik

”Vi har nu trätt in i en världsordning där grundregeln för politiska beslut kan sammanfattas med orden ’det vi säger gäller’”, så egenrättfärdigt uttryckte sig USA:s dåvarande president George Bush den äldre efter första Irakkriget 1990-91. Berlinmuren hade fallit, det kalla kriget hade ebbat ut och innan årsskiftet skulle Sovjetunionen som statsbildning vara ett minne blott. USA var ensam kvarvarande supermakt med en helt överlägsen militär kapacitet.

Efter nederlaget och det militära tillbakadragandet från Indokina 1973 var USA en stukad supermakt med begränsad förmåga att ingripa militärt för att slå vakt om sina imperialistiska intressen. Invasionerna i Grenada 1983 och Panama 1989 ägde rum med ett relativt beskedligt antal truppstyrkor. Annars förlitade sig USA på att föra krig genom ombud mot för det förhatliga regimer – som exempelvis stödet till högergerillorna Contras i Nicaragua och UNITA i Angola och religiöst fundamentalistiska krafter i Afghanistan.

I angreppet mot Irak satte man däremot in stora delar av sin krigsmaskin. De flesta länder ställde sig bakom USA och man gavs FN-sanktion genom den famösa resolutionen 678. Man talade om att USA kommit över sitt ”Vietnamsyndrom”.

Idag – sjutton år senare – är USA med uppemot hälften av världens samlade militära utgifter (546,8 miljarder dollar 2007, enligt forskningscentret SIPRI:s årsbok 2008) fortfarande den obestridliga globala militära hegemonin.

Med ett finmaskigt nätverk av militärbaser, marina styrkor, kärnvapenbärande u-båtar, avlyssningsutrustning och satelliter i rymden kontrollerar man och bevakar det mesta av förehavandena på vår planet.

För närvarande opererar USA från 737 militärbaser i 63 länder. I hela 156 länder (över tre fjärdedelar av jordens länder) har man någon form av militär närvaro.

Med tretton slagstyrkor, styrkor som i sig är stora som ett samhälle med ungefär 6 000 soldater och manskap, grupperade kring ett hangarfartyg kontrollerar man världens hav och marina farleder. Dessa slagstyrkor anser sig ha rätt att patrullera överallt, gå in i alla hamnar och genomföra hotfulla militära övningar i närheten av länder vars politik ogillas av USA. Dessutom patrullerar åtta Trident-ubåtar ständigt i havens djup, ubåtar som snabbt kan avfyra dödsbringade robotar bestyckade med kärnvapen. Dessa kärnvapen är riktade mot Kina och Ryssland, men även mot allierade nationer som Japan, Tyskland och Frankrike. Det känns i sammanhanget närmast överflödigt att påpeka att USA:s arsenal av kärnvapen kan utplåna allt liv på vår jord flera gånger om.

Efter Irakkriget 1990-91 har USA vid många tillfällen – med bombningar, missilattacker och militära interventioner – gjort bruk av sin militära styrka. Förutom de mest kända fallen Irak, Afghanistan och Jugoslavien har amerikansk trupp landstigit i Somalia 1992 och Haiti 1994. Bomber har fällts över Bosnien 1995, Somalia 2007-2008 och Pakistan 2008. Missiler förstörde en läkemedelsfabrik i Sudan 1998 (USA hävdade att det var en fabrik för framställning av kemiska vapen).

I dagsläget försöker man, genom stöd till krafter inom militären och oppositionen, störta vänsterstyrena i Venezuela och Bolivia. I det sammanhanget var det givetvis en svår missräkning för USA att militärkuppen i Venezuela 2002 ändade i ett misslyckade, och att inte Venezuela blev ett nytt Chile som en varningssignal till alla radikala krafter i Latinamerika. Därtill försöker man destabilisera – och talar öppet om ”nödvändigheten av regimskifte” – Kuba och Iran. Israel, Egypten och Colombia, länder som på ett flagrant sätt bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter, är de tre största mottagarna av amerikanskt militärt bistånd.

I den så kallade Bushdoktrinen, som offentliggjordes i september 2002, sätts de avgörande elementen i USA:s militära strategi på pränt:

- USA bör ha möjlighet att utkämpa och avgöra flera stora krig samtidigt, därför måste anslagen till försvarsmakten höjas.

- USA har rätt att angripa i preventivt syfte ”mot framväxande hot innan de fullt utvecklas”. Blotta närvaron av terrorister på ett lands territorium är tillräckligt för att USA anser sig ha rätten att anfalla.

- USA bör utveckla kärnvapen som kan slå ut underjordiska bunkrar. Från att ha varit strategiska hot i det kalla krigets envig med Sovjetunionen blir de nu taktiska vapen som kan användas vid angrepp. Den här typen av bomber har USA under senare år utvecklat, och man hotar att sätta in dem mot de tekniska anläggningar i Iran där USA hävdar att man håller på att utveckla kärnvapen.

- USA kommer aldrig att tillåta att bli utmanat av någon annan stat. Dokumentet adresserar en rättfram varning till Kina ”att inte förbättra sin avancerade militära kapacitet då den kan utgöra ett hot mot landets grannar i Asien och Stillahavsregionen”.

- Europa ska vara underställt USA och förlita sig på amerikansk militär styrka. Nato ses som det huvudsakliga instrumentet för västvärldens försvar och säkerhet.

- I en krissituation kommer inte USA att tveka att agera militärt på egen hand om man inte får sanktion från FN eller inte får med sig sina allierade.

- I dokumentet slås även fast att ”fria marknader och frihandel är högt prioriterade i vår nationella säkerhetsstrategi”. ”Respekt för privat egendom är en av de ej förhandlingsbara principerna för mänsklig värdighet”.

Det är dessa teser som utgör den utrikespolitiska kompassen för det styrande gardet i Washington. De har sitt ursprung bland en grupp så kallat neokonservativa, som menade att USA som supermakt inte tillräckligt utnyttjade sina militära muskler. Det värsta uttrycket för denna eftergivenhet var enligt dem att man under Irakkriget 1990-91 – efter att ha ”befriat Kuwait” – inte gick vidare mot Bagdad för att störta Saddam Husseins regim. Det var dessa krafter som efter Bushs makttillträde 2001 invaderade maktens korridorer och i hög grad kom att sätta den utrikespolitiska agendan: med vicepresidenten Dick Cheney, den dåvarande försvarsministern Donald Rumsfeld och likaledes dåvarande biträdande försvarsministern Paul Wolfowitz som galjonsfigurer.

Aldrig tidigare i världshistorien har något imperium haft en sådan militär styrka och närvaro i jordens alla hörn som dagens USA. Inte ens det gamla brittiska imperiet, där enligt Kipling solen aldrig gick ned, kan jämföras med USA. Trots det tornar det för USA upp sig alltfler problem vid horisonten. Napoleons visdomsord att man kan använda bajonetter till allt utom att sitta på har fortfarande hög giltighetsgrad:

- Ockupationerna av Irak och Afghanistan har utvecklats till krig utan slut. För jätten USA är det inte så svårt att bomba bort en regim likt Saddam Husseins, men det är en helt annan sak att skapa stabilitet i ett land. Hur tacklar man bakhåll i gathörn, självmordsbombningar, fjärrutlösande vägbomber eller lokalbefolkningens massiva hat och motstånd? I Afghanistan har antalet utländska soldater ökat från 13 500 år 2002 till över 70 000 idag, men Hamid Karzais regim sitter egentligen bara säkert i Kabul med omnejd. I Irak är det först i år som oljeproduktionen ens överskridit nivåerna under sanktionsåren.

- USA innehar de mest sofistikerade vapen, men det är andra aktörer som håller i den globala penningpungen. Landet är idag skuldsatt upp över öronen. Statsskulden har passerat 10 biljoner dollar. Kina är här den största köparen av amerikanska statsobligationer med Japan tätt efter. Ett räkneverk på Manhattan, som sedan 1989 visat statsskuldens storlek, fick nyligen slut på siffrorna. Krigen och de gigantiska militärutgifterna blir alltmer en black om foten för den amerikanska ekonomin. Idag har EU gått om USA som världens största ekonomi och Kina är hack i häl.

- USA brottas med ett ständigt eroderande förtroendekapital. Bushregimens politiska legitimitet har nått ett lågvattenmärke. Trots den bristfälliga rapporteringen från krigens slagfält – med alla inbäddade journalister – slinker verkligheten igenom i nyhetsflödets glipor. En undersökning från brittiska BBC visar att jordens befolkning idag ser USA som det största hotet mot världsfreden. Allt fler länder drar tillbaka sina trupper från Irak. På hemmaplan är Bush den mest impopuläre presidenten i USA:s historia.

- USA:s militära överlägsenhet skapar motstånd och motallianser. Trots att Kina och Ryssland militärt sett inte alls kan mäta sig med USA rustar man upp sina styrkor och visar allt större styrka på det geopolitiska schackbrädet .

I det olje- och gasrika Centralasien tvingades USA 2005 lämna sin militärbas i Uzbekistan och har nu bara kvar en bas i Kirgizistan. Samtidigt har Ryssland skaffat sig baser i Tadzjikistan och Kirgizistan, upprättat handels- och säkerhetsavtal med länderna i området och vunnit ökad kontroll över regionens energiresurser. I kampen mellan USA och Kina om världens sinande resurser av fossila bränslen drar USA ofta det kortaste strået. Ryssland och Kina utvecklar också i allt högre grad sitt militära samarbete. År 2005 hade man exempelvis gemensamma övningar för första gången sedan länderna på 1960-talet hamnade i konflikt med varandra.

- En våg av nationalism sveper över Latinamerika och det är inte bara vänsterregeringarna i Venezuela, Bolivia och Ecuador som ställer sig alltmer kallsinniga till USA:s anspråk på dominans. Idag kan inte ens USA helt och fullt räkna med stöd från sin närmast allierade Colombia. USA:s försök att störta Evo Morales regim i Bolivia har unisont fördömts. Knappast någonsin tidigare har USA varit så isolerat på det som man brukar kalla sin egna bakgård. Att man nästa år tvingas bort från sin strategiska militärbas Manta i Ecuador, som ska omskapas till ett kinesiskt handelscenter, är ett talande tecken i tiden.

USA:s globala makt är på väg att försvagas och vi rör oss i riktning mot en mer multipolär värld med flera maktcentra. USA:s försvagning öppnar för radikala krafter att flytta fram sina positioner över hela vår jord.

Anders Karlsson

Intressant?
Bloggat: Jinge, Svensson,
Borgarmedia: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, DN1, DN2, DN3, DN4, DB,
Läs även andra bloggares åsikter om USA, Imperialism, Afghanistan, Irak, Latinamerika, Colombia, Venezuela, Ecuador, Bolivia, Kina, Ryssland, Finanskris, Centralasien, Kazakhstan, Uzbekistan, Politik

USA:s utrikesminister Condoleezza Rice har bjudits in till Sverige för att delta i ”International Compact with Iraq” tillsammans med Iraks premiärminister al-Maliki, FN och representanter från ett 80 tal länder. Formellt ska toppmötet avhandla en 5-årig plan, en uppföljning av förra årets toppmöte i Egypten, med syfte att politiskt, ekonomiskt och militärt stabilisera läget i Irak samt att stärka FN:s roll i landets återuppbyggnad. Låt oss tala klarspråk: Condoleezza Rice var medskyldig till krigsförbrytelser redan innan hon blev utrikesminister. Det skedde i samband med planerna för att invadera och ockupera Afghanistan och Irak. Hon arbetade som rådgivare åt Bush och Co. Bland hennes meriter har vi allt prat om ”skurkstater” och lögnerna om de ”massförstörelsevapen” som visade sig aldrig ha funnits i Irak men som användes just för att invadera Irak och tillsätta där en USA-svansviftareregim. I hennes kvalifikationer finns även brott mot mänskligheten på platser som Guantanamo, Abu Ghraib, och i ett flertal länder vars luftrum eller flygplatser och hemliga gömmor använts som tortyrställen i CIA:s regi.

Condoleezza Rice kommer nu hit som ombud för världens enda militära supermakt. Hon är krigets och vapenindustrins ambassadör. Världens geopolitiska karta ser inte längre ut som under det så kallade kalla kriget, ändå rustar USA upp genom att bygga ett globalt system av militära baser runt om i världen samtidigt som det finns ett ständigt nukleärt hot hängande över Iran. Bush & Rice har ständiga planer på att iscensätta militära angrepp varhelst i världen om stödet till diktaturer och reaktionära regimer inte passar imperialismens herravälde.

1 maj 2003 sa den avgående Bush att ”uppdraget” var avslutat i Irak. Det är bara det att USA-kriget i Irak pågår än idag och det har bland annat lett till över en miljon irakiers död liksom till ofantlig mänsklig och materiell förödelse. Kriget är långt ifrån avslutat, men för USA:s del är det redan ett förlorat krig. Inte sedan slutet av 40-talet, då palestinierna jagades bort till förmån för sionistiska bosättare vilka med hjälp av FN bildade staten Israel, har så många människor i Mellanöstern tvingats på flykt såsom det sker i Irak idag. Fem miljoner irakier är idag flyktingar, internt eller utomlands, och barnadödligheten är värre än någonsin. Vi ser en växande humanitär katastrof made in Washington. Eländets lista kan göras lång. USA har 155 000 soldater i Irak och det finns dessutom uppemot 100 000 legosoldater vilket säger något om krigets natur. Trots detta otroligt påkostade företag (275 miljoner dollar per dag) har kriget blivit ett fiasko för USA. Att ca 4 000 amerikanska soldater har dött, att över 40 000 skadats och att populariteten för Bush & Rice sjunkit till bottenrekord på hemmaplan är, om något, ett tecken på ett fullständigt misslyckande. Imperialismens strateger anser givetvis att det vansinniga var värt det med tanke på oljetillgångarna i Irak. Men USA:s militära ställning är starkt ifrågasatt i både Irak och världen över. Någonting måste göras åt saken.

Det är i detta sammanhang som den svenska lydregeringen, med Carl Bildt i spetsen, kommer in i bilden. Bildt vill nu använda Sverige för att ge legitimitet åt ett helt och hållet illegitimt krig. Bildt själv motsatte sig aldrig USA:s ockupation av Irak. Tvärtom, i praktiken var han Washingtons springpojke i Europa och banade vägen så att amerikanskt och europeiskt kapital kunde roffa åt sig Iraks oljerikedomar. Detta politiska spel kring toppmötet i Stockholm ligger helt i linje med den svenska regeringens anspråk på att vara en betjänt när EU eller USA tillkallar på hjälp. Även FN låter sig utnyttjas i detta cyniska spel.

Den överväldigande majoriteten av oss som bor i Sverige är emot USA:s krig i Irak men sådana som Bildt struntar fullkomligt i det och vill nu, i och med denna konferens i Stockholm, göra detta USA-krig rumsrent och därmed alla oss andra medansvariga för att sopa rent efter USA:s blodbad. Socialistiska Partiet gör dock gemensam sak med alla som runt om i världen fördömer ockupationskrig i både Afghanistan och Irak. Vi kräver att den svenska regeringen omedelbart upphör med sitt stöd till detta fasansfulla krig. Det var USA:s Bush som ignorerade internationell folkrätt och startade kriget och det är därför samma regim som ska ställas till svars för vad den har ställt till med. Inte i vårt namn Carl Bildt! Condoleezza Rice – Go home!

Socialistiska Partiets Verkställande Utskott 26 maj 2008

Intressant?
Bloggat: Svensson, Intisbloggen,
Borgarmedia: SVD1, SVD2, SVD3, DN1, DN2,
Läs även andra bloggares åsikter om Condoleezza Rice, USA, Irak, Krig, Abu Ghraib, Guantamano, Carl Bildt, International Compact with Iraq, George Bush, Imperialism, Politik

-Om jag kunde vrida tillbaka historien skulle jag kyssa Saddams staty. Jag ångrar att jag deltog i dess störtande. Nu anser jag att det var en svart dag för Bagdad. Vi blev av med Saddam, men nu har vi 50 Saddam. På hans tid var vi säkra. Jag frågar Bush, var blev det av löftena om ett bättre Irak ?, säger Ibrahim Khalil.

-Se bara vad som hänt mig sedan dess. Min bror har dödats och en kusin har kidnappats. Hon är försvunnen sedan fem månader. Vårt land har förstörts av utlänningar, inte bara av amerikaner utan av extremister som kom hit för att strida med dem. Saddam var en brutal man och vi antogs vara fria när han försvann. Men det finns ingen frihet när du varje dag är rädd för din säkerhet. När jag ser på TV att folk i Amerika och England tycker det blir bättre i Irak undrar jag varför de inte flyttar hit så att de kan se på plats hur det är, säger Abdullah Jawad som också deltog i det välorganiserade « jublet » på Firdous torget för fem år sedan.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Irak, Krig, Saddam Hussein, USA, Imperialism, Politik

Nato har fått två nya medlemmar, Albanien och Kroatien. Rent militärt kan de tvås väpnade styrkor knappast bidra med mycket. Men för Vita Huset är varje ny bas som befäster USAs hegemoni i världen viktig. Därför kan Nato-mötet i Bukarest ses som ett bakslag för Georges Bush. Grekland la sitt veto mot att Makedonien skulle släppas in i den illustra skaran. Det förvånar mig inte ett jota eftersom den grekiska borgarklassen sväller över av nationell chauvinism och fortfarande drömmer om ett Stor-Grekland. Bakslaget bekräftas också av att flera europeiska länder sa nej till Ukraina och Georgien som nya Natorekryter. Provokationen var för grov. Det flyter lite väl mycket olja och gas från Sibirien till Västeuropa för att riskera handelsförbindelserna med Moskva.

Strejker för högre löner blir allt vanligare i de så kallade utvecklingsländerna. Det verkar som mondialiseringens prissänkande effekter börjar att upphöra. Den starkt ökade efterfrågan på råvaor av alla slag har under det senaste året drivit på inflationen i länder som Kina, Vietnam, Bangladesh och många andra producenter av billiga varor till butikshyllorna i Nord. Anställda vid Nikes fabriker i Vietnam strejker för 15 procents löneökningar eftersom inflationen det senaste året nått 19 procent. Företagsledningen vill bara gå med på hälften. Den 3 april stängdes fabriken efter sammanstötningar mellan polis och arbetare. I Rumänien strejkar arbetarna på Dacia (Renault) sedan två veckor och kräver 50 procents löneökningar. Enligt arbetarnas fackliga organisation har priserna i landet ökat med 30 procent sedan början av 2008. I Kina ökade industriarbetarnas löner med i genomsnitt 18.7 procent under förra året, vilket kan behövas för att kompensera inflationen som redan i år uppgår till över 50 procent för vissa basvaror. Men allt är som ni vet relativt. Trots löneökningarna stannar den kinesiska industriarbetarens årslön kring 25 000 kronor.

I Basra vägrade mer än tusen soldater bland regeringstrupperna att delta i striderna mot Mahdimilisen. Vissa lämnade helt enkelt sina poster och andra vägrade att strida. Bland dem fanns många officerare och till och med två höga befäl. Varje gång det hettar till visar det sig att USAs försök att skapa en effektiv lydarmé faller platt till marken. Vem vill skjuta på sina bröder och fäder?

Intressant?
I media: SVD1, SVD2, DN1, DN2, PolDK1, PolDK2,
Läs även andra bloggares åsikter om NATO, USA, Grekland, Ryssland, Makedonien, Kroatien, Irak, Vietnam, Rumänien, Politik