Knappast någon gång tidigare har det demonstrerats så tydligt vad det otyglade barbariet kan åstadkomma och vad en härskande klass är beredd att se mellan fingrarna med – eller ännu värre – ge sitt stöd åt, bara för att behålla sitt klassherravälde.

Kejsardömets nederlag

När den tyska armén i november 1918 – efter fyra års krig – tvingades begära vapenstillestånd, stod Tyskland på randen till revolution. Kejsaren tvingades abdikera och lämnade landet för att bosätta sig i Holland, med en sista hälsning att det var arbetarklassens svek och judarna som bar skulden till nederlaget.

I det lågskaliga inbördeskrig som härjade under de följande åren, ankom det först och främst på de tyska socialdemokraterna att – med Gustaf Noskes egna ord – agera ”blodhund” mot den revolutionära arbetarklassen. De styrkor som Noske hade till sitt förfogande var spillrorna av den forna kejserliga armén, de mest reaktionära delarna av den gamla officerskåren och demobiliserade soldater som varken kunde, eller ville, anpassa sig till den nya tid som följde på nederlaget.

Antisemitismen

I Tyskland fanns sedan gammalt en antisemitisk strömning, inte minst bland de gamla furstehusen och den katolska högern. Men landet skilde sig inte på något påtagligt sätt från till exempel Frankrike vars officiella antisemitism blivit ökänd genom Dreyfus-affären och den låg långt ifrån den mördande antisemitism som härskade i Tsarryssland före revolutionen 1917, eller för den delen i Österrike-Ungern.

Det var också där, i huvudstaden Wien, som den unge Adolf Hitler grundlade sitt eget hat mot ”judar och marxister”. Det var inga originella idéer, utan ett direkt arv av den politik som Wiens ärkereaktionära borgmästare Karl Luger torgförde.
Men antisemitismen var en del i den häxbrygd som det nazistiska partiet NSDAP byggde på.

Arbetarledarna till koncentrationsläger

Det är sant att de tyska nazisterna efter maktövertagandet 1933 först och främst vände sig mot den organiserade arbetarrörelsen. Arbetarpartierna förbjöds, många ledare arresterades och sattes i koncentrationsläger, andra tvingades i exil. Men även om man beräknar att upp emot en miljon tyskar satt kortare eller längre tid i läger under nazitiden och att tiotusentals mördades, så är det lika sant att de flesta klarade sig, om än inte oskadda.

För den judiska befolkningen var det annorlunda. Den sorts antisemitism som Hitler stod för hade judarnas fullständiga förintande som målsättning. För att vänja den tyska befolkningen i stort vid vad som komma skulle, var det nödvändigt att fullständigt utesluta judarna från det ”tyska” samhället.

Judar kunde inte ha vissa arbeten, judar fick betala extra skatter, judar måste bära särskilda kännetecken, judar fick inte beblanda sig med ”arier”, etc.

Kristallnatten

Den första öppna och officiella pogromen mot judarna i Tyskland drogs igång på kvällen den 9 november 1938 då nazister attackerade judar och judisk egendom runt om i Tyskland. Förevändningen var mordet på en tysk diplomat i Paris, som genomfördes av en ung tysk-judisk flykting. Tusentals judiska butiker plundrades, människor misshandlades och mördades, synagogor sattes i brand och den antijudiska propagandan nådde nya höjdpunkter.

De summor som den tyska staten tvingade ut av den judiska befolkningen i form av extra skatter och avgifter, var så omfattande att de blev ett betydande inslag i statsbudgeten!

Efter Kristallnatten hade judarna och alla andra tyskar – om man inte gjort det tidigare – förstått att ingen gick säker för den statligt dirigerade nazistiska mobben. Vem som helst kunde misshandlas, dödas eller försvinna i ett koncentrationsläger.

Operation T4

1939 gav Hitler order om Operation T4, som innebar att tiotusentals människor, främst mentalsjuka, handikappade och andra ”mindervärdiga” mördades. Det var nu mordmaskinen förfinades. Olika metoder för avlivning testades och – inte minst – olika sätt att kamouflera vad man sysslade med, inklusive förfalskade vykort och förfalskade dödsattester.

Man beräknar att uppemot 200 000 människor, främst barn, föll offer för bödlarna.

Massmord på judar i Polen

När den tyska armén anföll Polen i september 1939 följde SS och särskilda polisenheter efter de segerrika tyska arméerna, och började omedelbart mörda judar och andra i de ockuperade områdena. Polen, med Europas största judiska befolkning, blev huvudarenan för den planerade utrotningen av judarna.

Men även om tusentals judar mördades, föstes ihop i stora getton, som dem i Warszawa och Lodz, så var det i och med anfallet på Sovjetunionen i juni 1941, som utrotningen tog fart på allvar. Kriget mot ”judebolsjevismen” innebar ett oinskränkt mördande. Miljontals av de sovjetiska krigsfångar som togs under fälttågets första månader, lämnades att svälta och frysa ihjäl i fångläger. Man beräknar att över tre miljoner ryska krigsfångar dog på det sättet.

Efter den så kallade Wannsee-konferensen 1942 beslöts att bygga de utrotningsläger som var nazisternas ”slutgiltiga lösning på judefrågan”. Under de kommande dryga två åren mördades Europas judar systematiskt i de läger vars namn blivit synonymt med de värsta brotten i historien; Auschwitz, Chelmno, Treblinka…

”Lebensraum”

Nazisternas egen förklaring till massmorden var att Tyskland behövde ”Lebensraum”, i praktiken kolonier i Östeuropa, där miljoner människor skulle arbeta som slavar under det tyska ”herrefolket” och där ”främmande raselement”, som judar och romer, helt enkelt skulle utrotas. Miljoner ryssar, polacker och ukrainare (som var ”överflödiga” enligt nazisternas planering), skulle också lämnas att svälta ihjäl, en politik som påbörjades redan under kriget.

I sammanhanget är det värt att påminna om den tyska arméns direkta medverkan i nazisternas politik. Det har många gånger gjorts försök att hävda att de gräsligheter som utfördes, gjordes av SS och inte av armén. Det är sant att SS stod för administrationen av dödandet och kontrollerade utrotningslägren, men armén ansvarade för krigsfånglägren och ingrep heller inte för att förhindra mördandet annat än i extrema undantagsfall och som ett resultat av enskilda officerares eller soldaters initiativ.

Ingen rationell förklaring

Det finns egentligen ingen rationell förklaring till judeutrotningen, annat än den grumliga ideologi som de ledande nazisterna kokat ihop. Traditionell antisemitism inom delar av befolkningen räcker inte som förklaring. Mördandet tog så stor plats och så mycket resurser att de direkt motverkade krigsansträngningarna. Det mest slående exemplet är mördandet av de ungerska judarna under andra halvan av 1944, då det var uppenbart att kriget var förlorat, när sovjetarméerna återtagit hela sitt territorium och redan var på väg mot Tyskland.

Ändå krävde – och fick – transporter med judar från Ungern till Auschwitz, företräde framför krigsförnödenheter.

Folkmordets rötter

Judeutrotningen var inte det första folkmordet i historien, men det var det första som utfördes av en avancerad industrination enligt industriella principer. De koloniala erövringskrigen i Amerika, Afrika och Asien sedan 1500-talet hade sett många folkmord.
Tyskland själv var involverat i ett av dem, i Namibia, där hererofolket mördades under de första åren av 1900-talet och där den ledande nazisten Hermann Görings far var den första tyska generalguvernören.

Folkmordet på armenier i det osmanska riket 1915 genomfördes med tyska officerare på första parkett eftersom Tyskland och Turkiet var allierade under första världskriget. Hitler har själv hänvisat till just erfarenheterna från detta folkmord med orden ”vem pratar nu om armenierna?”.

Den engelska och franska imperialismens folkmord i Afrika var naturligtvis välkända, liksom den amerikanska imperialismens kuvande av Filippinerna efter det spansk-amerikanska kriget 1899.

De vitas mördande av judar i Ukraina och Ryssland

De värsta judeförföljelserna, före nazisterna, hade bedrivits av de olika vita, tsartrogna, arméerna under inbördeskriget som följde på den ryska revolutionen i november 1917. Man beräknar att mellan 100 000 och 200 000 judar dödades, främst i Ukraina. Alfred Rosenberg, efter Hitler nazisternas ledande rasteoretiker och ”ideologen” bakom judeutrotningen, var av balttyskt ursprung, född och uppväxt i Tallinn i dåvarande tsarryssland, tjänade som direkt förbindelselänk mellan landsflyktiga ryska officerare med erfarenhet av judemord och den spirande nazistiska rörelsen i Tyskland.

Det är fullt rimligt att tro att dessa erfarenheter var inspirationskällor till det som komma skulle. Men det hade inte varit möjligt att genomföra utan den byråkratiska maskin som stod att finna i statsapparaten och inom industrin. Allt från lägerbaracker till krematorieungnar och gas köptes på ”marknaden” av tyska industriföretag.
Hundratusentals – om inte miljoner – människor var direkt eller indirekt inblandade i eller drog fördel – medvetet eller omedvetet – av folkmordet.

Är Shoa – folkmordet på Europas judar – unikt?

Offer skall aldrig ställas mot offer. Den enes död är inte nödvändigtvis värre än den andres. Men omfattningen av judeutrotningen och det industriella sätt det genomfördes på gör att Shoa har en unik ställning. Trots nazisternas förakt för och rasistiska syn på till exempel ryssar, så gavs ryska krigsfångar möjlighet att strida på tyskarnas sida, även om det skedde först 1944, när de tyska arméerna befann sig på reträtt. Den möjligheten gavs aldrig till en jude. Inte ens judiska fascister gavs någon möjlighet att överleva.

Israels bombardemang av Gaza i december 2008 och januari 2009 var barbariskt, och de ledande militärerna och politikerna borde ställas inför domstol för krigsförbrytelser, men att säga att de är ”likadana” eller ”värre” än nazisterna, får samma innebörd som när Israels regering eller ledarskribenter på Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter anklagar varje kritiker av Israels ockupationspolitik och institutionella rasism för att vara ”antisemit”, Shoa förvandlas till ett politiskt slagträ.

Minnet av Shoa skall hållas levande därför att det är varje människas plikt att se till att de mördade aldrig glöms bort och för att den ideologi som gjorde den möjlig aldrig skall få fäste igen.

Göran Kärrman

Intressant?
Bloggat: Björnbrum,
I media: GP, DN1, 2, 3, 4, 5, SVD1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om Antisemitism, Judeutrotning, Holocaust, Shoa, Kristallnatten, judendom, Judar, Nazism, Andra världskriget, Adolf Hitler, Tyskland, Chelmno, Auschwitz, Treblinka, Majdanek, Folkmord, Rasism, Armenier, Turkiet, Synagogor, Samhälle, Politik, Antirasism

Såväl anmälan som riksåklagarens funderingar är i det juridiska sammanhanget befängda. I det aktuella sammanhanget var ju hakkorset tänkt att framställas som avskräckande och vedervärdigt, inte som något positivt.

Men det betyder inte att symbolen är likgiltig.

Det agitatoriska och symboliska sättet att likställa Israel och sionismen med nazismen och förintelsen av Europas judar görs då och då i manifestationer mot Israels övergrepp. Hakkorset=Davidstjärnan, överkorsade Davidstjärnor, Hitler=Olmert, ”Stoppa den nya förintelsen!” förekommer på plakat som bärs lite om vartannat, inte alls bara bland islamister eller ens främst där, utan lite här och där, utspridda bland demonstranter med olika bakgrund.

De flesta som gör så ger knappast uttryck för en antisemitisk övertygelse, och föreställer sig knappast heller att det kan tolkas på det sättet. Istället handlar det oftast om ett försök att uttrycka något i stil med: ”judar som själva utsatts för folkmord – eller den israeliska staten som uppstått som en följd av folkmordet – ska inte själva använda sig av sådana barbariska metoder.”

Men detta är en symbolik som spelar på en symetri som inte existerar – och som samtidigt befäster många judars och andras uppslutning bakom den israeliska statsmakten i övertygelse om att det finns ett stort antisemitiskt hot från omvärlden.

Självklart förekommer många inslag i den israeliska ockupationspolitiken och krigföringen som liknar Tredje Rikets – liksom de liknar all annan ockupationspolitik och krigföring. Bombardemanget av civila, checkpoints, repressalier, koncentrationsläger och uppstyckning av ockuperade områden med befästa stödjepunkter och även bosättningar har varit inslag i krigföring, ockupationer och erövringar sedan hedenhös. Detta var inget specifikt för vare sig nazismen eller Israel.

Vad som var specifikt för nazismen var den systematiska och industriella utrotningen av vad som uppfattades som en djävulsk ras – (eller rent av antiras). Det hjälpte inte judar i Polen eller på andra håll om de accepterade ockupationsmaktens övervälde och förtryck, om de fogade sig, blev billig arbetskraft, lät sig gettoiseras, klippte av sig skägg och lockar, avsvor sig sin religion eller till och med försökte bli ”quislingar” som hjälppoliser åt nazisterna. Nej inte ens om de ansökte om att få bilda ett judiskt SS (jo, det fanns sådana försök bland högerinriktade judar). Detta specifika i nazismens förintelse av det judiska folket föreligger inte hos den israeliska förtryckarpolitiken.

”Sionism är rasism”, brukar det skanderas i demonstrationerna. Ja, det finns tydliga sådana inslag i sionistisk nationalism och statspolitik, liksom det finns i all nationalism och kolonialism – men den sionistiska rasismen är inte generellt av samma slag som den nazistiska förintelserasismen.

Att likställa sionism med nazism och Israels förtryck med förintelsen av det judiska folket är felaktigt och motverkar kampen mot detta förtryck genom att blockera enighet mellan radikala fredsinriktade israeler, samt många judar i omvärlden, och de drabbade och förtryckta palestinierna. Det förmedlar dessutom en felaktig världsbild både vad gäller historien om nazismen och 1900-talet, och vad gäller dagens Israel och världspolitik.

Några som gör denna koppling gör det oreflekterat, bara som ett sätt att visa sin avsky med hjälp av de värsta invektiv man kan. Bland vänstermänniskor är det ju inte heller ovanligt att brännmärka det man avskyr som ”fascism” eller ”nazism”, trots att företeelsen kan vara ett högst normalt gräsligt inslag när det gäller repression och ockupation.

Andra tror verkligen att Israels politik och nazismens förintelse är av samma art – och demonstrerar därigenom sin okunskap om både nazismen och sionismen, för att inte tala om den demokratiska imperialismen som ju alltsedan 1800-talet regelmässigt använt sig av denna typ av metoder världen över.

Och här finns antagligen också en och annan med antisemitisk inställning som skiter i vilket, bara man kan damma på det judiska.

Att den israeliska staten använder Davidstjärnan som statssymbol eller att Israel inte bara är benämningen på en stat utan traditionellt också på ett folk gör inte saken lättare, eftersom antisemiter därmed kan hävda att de bara brännmärker en statsmakt och inte ett folk. För människor med stark judisk identitet kan dock överkorsade Davidstjärnor invid parollen ”Bojkotta Israel” väcka minst sagt ruggiga associationer från en tid så nära att många själva upplevde den.

Jag tycker att vi inom vårt solidaritetsarbete och i vår press ska argumentera mot denna analogi och efter förmåga försöka undvika att den bärs fram som plakat eller dylikt i manifestationerna. Det är ingen lätt sak då många i sin vrede inte orkar upprätthålla distinktionerna – men likafullt en viktig fråga, både för den palestinska frigörelsens och opinionens skull, den judiska möjligheten att ifrågasätta ockupationspolitiken och, inte minst, för rättens och sanningens skull.

Håkan Blomqvist (ursprungligen publicerad i Internationalen 11 aug 2006)

Intressant?
Bloggat: Svensson1, Svensson2, Svensson3, LOKE,
Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Antisemitism, Antisionism, Judendom, Håkan Blomqvist, Politik, Samhälle

-Man kan inte vara hård nog mot dom där. Om bara Hitler hade fått hållas litet till hade vi sluppet eländet nu.
Jag tappade förvirrat hakan – oförberedd, svarslös. Det är länge sedan nu. Jag arbetade som vaktmästare på ett storsjukhus i Stockholm, första jobbet efter skolan, och hade tagit mod till mig. Flygbladet från den lilla vänstergrupp jag gått med i under 68-vågen fördömde massakern på palestinier i Jordanien under den s k svarta september 1970. “Feodalfascisten Hussein har axlat Dayans blodiga mantel”, minns jag än de första raderna som anspelade på Jordaniens kung och Israels överbefälhavare. Några av gubbarna på vaktmästeriet, eller “utearbetet”, verkade politiskt intresserade så harklande överräckte jag mitt blad med ett “det kanske är lite hårt skrivet, men…”

Israels ställning i den svenska opinionen var på den tiden mycket stark, något palestinskt folk fanns aldrig med i bilden under mina skolår. Även inom stora delar av vänstern i bred mening var stödet för Israel närmast självklart. Inom socialdemokratin förstås, vars israeliska broderparti länge satt vid regeringsmakten och som gärna framhöll Israel som exempel på demokratisk socialism. Det var den israeliska fackföreningsrörelsens, Histadruts, starka ställning med arbetarinflytande och fackföreningsägda företag, det var kollektivistiska jordbrukskibbutzer. Att resa på kibbutz kunde för ungdomar i väst vara ett sätt att se världen och praktisera internationell solidaritet i någon form av socialistiskt perspektiv, inte olikt att senare resa som brigadist till Kuba eller Nicaragua. Syndikalisterna och deras tidning Arbetaren var tidtals närmast kampanjorgan för Israelsolidaritet och den arabiska nationalism som riktades mot Israel betraktades som reaktionär eller närmast feodal. Sexdagarskriget 1967 inledde en uppluckring av sympatin liksom bildandet av palestinska PLO och de olika palestinska gruppernas anslutning till vänstervågens sätt att betrakta imperialism och nationell befrielsekamp utifrån sekulära vänsterperspektiv. Naturligtvis hade även Sovjetunionens och Kinas ställningstaganden betydelse. Aret 1970 hade den radikala “68-vänstern” sedan länge identifierat sina internationella strävanden med nationella befrielserörelser i tredje världen och räknade även palestinierna dit. Men ännu var den etablerade opinionen proisraelisk och hade svårt att ens erkänna “palestinaproblemets” existens. Att fördöma massakrer på palestinier krävde hårda ord för att höras. Positivt mottagande av ett rasande flygblad till stöd för palestinierna var oväntat. Men kommentaren chockerande.

I Henrik Bachners idéhistoriska avhandling Återkomsten söker författaren leda i bevis att det var vänstervågen på 60- och 70-talet som genom ovarsam israelkritik öppnade dörren för återkomsten av antisemitiska teman i den offentliga debatten.’ Det är ett vanskligt företag. Sammanflätningen av enskilda formuleringar och exempel till en sammanhängande antisemitisk diskurs lider av klassiska svagheter. Representativitet, intensitet och avsikt kommer i skymundan. Forskaren tenderar att konstruera ett eget mönster och samband som knappast var synliga eller levande för aktörerna själva. Formuleringar laddas med eftervärldens betydelser. Ändå finns flera viktiga observationer — och reflektioner, i synnerhet kring avsaknaden av minne eller den bristande beredskapen.

Erfarenheten av antisemitismen och förintelsen hade under de första efterkrigsdecennierna i både väst och öst knutits tätt och unikt till nazismen. Antisemitism och nazism var en och samma sak. Över den brett accepterade och lösare europeiska antisemitism som under mellankrigstiden närvarat i många politiska och kulturella läger hade en slöja av glömska dragits. Auschwitz gjorde även konventionella rasbiologiska betraktelser, religiösa förkunnelser och vardagsuttryck kring “penningjudar” och “schackrare” misskrediterade. I stället för en djupgående uppgörelse med ett betydelsefullt europeiskt arv trädde den politiska lojaliteten med den nybildade staten Israel. Antisemitismen skyfflades undan med Tredje Rikets bråte.

För den generation som drogs med i 60- och 70-talets vänsterpolitik fanns inga starka egna minnen från en tid då skolläraren talade rasegenskaper, prästen judarnas skuld och butiksföreståndaren om “schackerjudar.” Ibland kunde en gammal farmor undslippa sig ord eller en uppslagsbok lägga ut texten som rostiga lämningar från en annan tid. På skolgården kunde någon vara “kuljude” — men vare sig judar eller antisemitism närvarade i de flesta icke-judars vardag. 68-generationen kände sällan till antisemitismens bredare kodspråk. Antisemitism förstods genom nazismen.

Det var på gott och ont. Uttalad antijudiskhet och förföljelser av judar betraktades som höger och reaktionärt och något att bekämpa. Men det bidrog också till bristande beredskap inför antisemitismens andra ansikten – och till häpenheten. Som inför den gamle vaktmästaren på “utearbetet”. Va, var karln nazist? Nej, han talade med nostalgi i rösten om Stalin och ogillade kapitalismen. Eller som inför de härliga killarna med “mellanösternbakgrund” i centralköket som skänkte av sina sista ören till palestinainsamlingen, men tillade “ner med judarna!” Vi försökte övertyga oss att de menade Israel och sionisterna, att det var en språkfråga… Och visst, de hörde till undantagen. I allmänhet var vänsterfolk och palestinavänner, även från Mellanöstern, noga. Motståndet gällde sionismen, imperialismen och den israeliska statens förtryck, inte judarna. Ja, många av de mest aktiva var själva judar. Flygbladet om svarta september hade skrivits av Marcel Cohen, tysk judisk trotskist i svensk landsflykt sedan 30-talet och en av eldsjälarna både i vänstern och i kritiken av sionismen.(2) Därför var det också med förvirrat obehag vår egen grupp, “trotskisterna”, tvingades erfara hur just Marcel och andra kamrater vid några tillfällen angreps av politiska vänsterrivaler för sin judiskhet. Eller snarare för sin “kosmopolitism” och “utländskhet” som knöts till deras judiska namn. Det var inte allmänt, inte det centrala, men kunde formuleras som en sarkasm eller politisk gliring mot vad som ansågs vara deras överdrivna internationalism. “Mar-cäll Ko-äng”, “Rä-ne Köck-äl-bärs” eller “Känn Lo-is” var “importprodukter” som på så sätt skulle betraktas som främmande fåglar och osvenska inslag man inte behövde ta på riktigt allvar — eller i värsta fall som utländska agenter för främmande intressen.(3) Återigen, det var inget överordnat tema i vänsterns strider, men förekom – och fick flera i vår egen strömning att söka ökad kunskap om antisemitismen och höja garden. För några, bland andra Marcel själv, bidrog erfarenheten till att slutligen — när vänsteruppsvinget bedarrade och alternativen upplöstes — söka sig till sionismen som en slags sista judisk försvarslinje inför det han erfarit i ett liv.

Konflikten Palestina-Israel utgör en skärningslinje i världspolitiken, där det israeliska statsintresset understöds av världens starkaste militära och politiska makt, USA, medan de fördrivna palestinierna möter stark sympati från människor, inte minst i tredje världen, som vänder sig mot imperialism, kolonialism och rasism. Frågor kring antisionism och antisemitism kommer därmed ofrånkomligen att tvingas hantera ställningstaganden kring Palestina-Israel konflikten. Samtidigt utgör antisemitismen ett europeiskt arv och en europeisk idéstruktur med djupa rötter. Det är i spänningsfältet mellan dessa faktorer föreliggande nummer av Tidsignal formulerats i ett försök att från vänster närma sig frågor kring antisemitism och antisionism, ur både dagsaktuellt och historiskt perspektiv. I en inledande historisk betraktelse visar Håkan Blomqvist att antisemitism och vänsterkrafter inte alltid varit som eld och vatten. Både i reformistiska och mer revolutionära socialistiska sammanhang har historiskt förekommit uttalat antisemitiska företrädare och uttryck. Något som också bör finnas med i vårt kollektiva minne inför dagens problematik. Och som en högst aktuell påminnelse om vad som kan ske när ett vänsterinriktat antiimperialistiskt tänkande “vittrar sönder”, varnar Staffan Beckman, en av den svenska palestinarörelsens pionjärer på 60-talet, mot antisemitiska konspirationsteorier som nu sprids av reaktionära arabiska och andra krafter kring Palestinafrågan. Samma typ av frågor som diskuterades i början av 70-talet har åter fått brännande aktualitet, både genom denna reaktionära agitation och Sharonregimens hållning: Kan man bekämpa den israeliska statens och sionismens politik utan att ge uttryck för antisemitism?

Samtliga författare som berör saken tar på ett eller annat sätt ställning för palestinska rättigheter och befinner sig i opposition till den israeliska politiken. Däremot har de olika synsätt på sionismen, från Enzo Traverso som inte vill “ifrågasätta dess historiska legitimitet som judisk nationell rörelse” till Lennart Grosin som vill beteckna även arbetarsionismen som en högerriktning besläktad med nationalsocialism. Här finns Judith Butler som “investerat känslomässigt i staten Israel” men är kritisk mot dess nuvarande uttryck och vill ha en grundläggande förändring av den israeliska staten, just för att hon har “dessa starka känslor”. Medan Grosin lyfter fram just icke-nationella strömningar inom judendomen.

Likt Michael Warschawski, israelisk fredsaktivist, vänder de sig mot att anklagelser om antisemitism riktas mot kritik av Israel och stöd åt palestinska krav — men oroas även i olika grad av reell antisemitism, i arabvärlden och Europa. Att, av rädsla för denna antisemitism, trappa ner protester mot den israeliska ockupationspolitiken vore emellertid, hävdar de, en ogärning som skulle ge antisemitismen kort på hand. “Inte i mitt namn”, har istället blivit lösenordet för judiska kritiker som vänder sig mot Israels politik. Endast genom att bekämpa all rasism och allt förtryck – antiislamism som antisemitism, förtryck av palestinier och förföljelser av judar – kan, framhåller Traverso och Warzawski, vänstern bana väg för en annan utveckling.

I polemik mot dem som, av kritik eller stöd, gör judiskhet och sionism till en ofrånkomlig kombination, framhåller Lennart Grosin andra strömningar inom judendomen, både religiösa och sekulära. Till uttryck för “reformjudendom” räknar han även den judiska socialiströrelsen Bund som fram till andra världskriget organiserade betydande judiska massor i Polen och det forna ryska imperiet. Jiddischkulturen, vars radikala uttryck utvecklades bland annat kring Bund, berörs av musikern Dror Feiler, ordförande i European Jews for a Just Peace. I en personligt hållen intervju berättar han om sitt förhållande till jiddischkeit och den brokiga östjudiska kultur som ofta präglades av radikalism och rebelliska vänstertraditioner. Hur dessa vänstertraditioner attackerades av mellankrigstidens antisemitism och framställdes som uttryck för en judisk världskonspiration skildrar Håkan Blomqvist i en glimt från en kommande bok. Föreställningen om bolsjevikrevolutionen 1917 som uttryck för ett judiskt maktövertagande utgjorde en vanlig hotbild under de första mellankrigsåren som även återspeglades i svensk offentlighet. När antisemitiska röster, från nynazister till islamister och nationalister av Radio Islams typ, idag sprider myter om l judiska konspirationer bakom 11 september och västmedias lojaliteter, går de i gamla hjulspår. Nyss var det kommunismen som, i antisemitens ögon, var judarnas verk.

Den tyske historikern Mario Kessler, specialist på arbetarrörelsens förhållande till antisemitismen, granskar kritiskt den tyska arbetarrörelsens svagheter i bemötandet av de antisemitiska rörelser som till sist besegrade den. Bidraget påminner om att vänster och socialism ingalunda utgjorde några automatiska ideologiska garantier i detta sammanhang. En påminnelse som hade varit till min egen hjälp för trettio år sedan och bör ha sin plats även bland dagens aktivister. “Den verkliga vänstern, som är antirasistisk och antikolonialistisk, behöver inte bevisa sitt engagemang i kampen mot den antisemitiska pesten”, skriver Warschawski i en stridslysten formulering. Kesslers bidrag rubbar möjligen den historiska tillförsikten i det påståendet.

Anne Hedéns betraktelse över hur förintelsen skildrats genom filmen pekar här på en omständighet värd att reflektera över, som går långt utöver filmens värld. Från att i äldre produktioner ha fått symbolisera något annat och bredare — imperialismens konsekvenser eller antikommunismens hänsynslöshet — har folkmordet på judarna i senare filmiska berättelser koncentrerat sig till det judiska lidandet självt. Den observationen fick mig att minnas ett störande samtal med Lena Einhorn på hemväg efter en gemensam bokpresentation för några år sedan. “Jovisst, har vänstern uppmärksammat förintelsen och judeförföljelser, men alltid för att peka på något annat! Aldrig för att uppmärksamma det judiska lidandet i dess egen rätt.” Något i den stilen. Jag tyckte det var orättvist och kunde vid hemkomsten påminna mig flera historiska exempel.

Ändå finns här en reell problematik som inte heller detta tidskriftsnummer annat än snuddande berör – eller rentav återspeglar, genom sitt val av utgångspunkter Det var när den tyska arbetarrörelsen sj älv attackerades och hotades av den organiserade antisemitismen som den uppmärksammade antisemitismen och började gå till motangrepp. Det var, som den uppmärksamme läsaren redan noterat, närvar egen lilla gruppering angreps, flera av oss började ta frågan på större allvar. Och det är när palestinasolidariteten och vänstern kritiseras för antisemitism, vi publicerar ett tidskriftsnummer i frågan. Det var ju också den judiska socialismen själv, i form av framväxten av Bund och andra, som fick ta itu med att organisera sitt självförsvar och efter hand väckte den internationella arbetarrörelsens intresse och sympati. Men den mekanismen gällde inte enbart judarna. Först när förtryckta grupper själva gjorde sig synliga och sökte hävda sig kunde deras “egen rätt” också börja inkluderas av andra. Universalistiska budskap, som de från vänster, bärs alltid fram ur begränsade omständigheter och får sin räckvidd bestämd genom dessa. Vidden utökas vid mötet med andra som förenar budskapet med sitt eget. Kring förra sekelskiftet var det judarna i centrala och östra Europa, på 1960-talet de fördrivna palestinierna. Inte minst judiska radikaler och internationalister som bar upp universella program om demokrati och mänskliga rättigheter vidgade cirkeln. Och till paradoxen i sammanhanget kan läggas att det ofta varit just radikaler av judiskt ursprung som inom socialismen representerat det universella och sökt motstå rekylerna mot återgång till isolerande gruppidentitet och rivalitet. Ja, att transformera det judiska lidandet till en mänsklighetsfråga, att söka förstå det i vidare sammanhang och låta det bränna som påminnelse om oförrätter och misshandel av andra förtryckta har tillhört det rikaste i judisk tradition. “Älska din nästa såsom dig själv – ty han är som du”. påminner Grosin om en tolkning av torans huvudprincip. Betyder det att författarna i detta häfte glömt det judiska “självet” eller tvärtom — att de uttrycker något i dess kärna?

Håkan Blomqvist

1. Henrik Bachner Återkomsten. Antisemitismen i Sverige efter 1945 Stockholm 1999.
2. För en liten biografisk hågkomst om Marcel Cohen se “Marcel Cohen är död” i Håkan Blomqvist Socialismens sista sommar. Essäer om 1900-talets förhoppningar och sorger Stockholm 2002.
3. De raljanta fonetiska omskrivningarna för Marcel Cohen, René Coeckelberghs och K Lewis är från Lars Gustafsson, Kurt Wickman Marxism eller trotskism. Oktobers förl. Uppsala 1972, s 246

Läs mer av Håkan Blomqvist om antisemitism:
Antisemitismen och vänstern – Inte alltid som eld och vatten (Tidsignal 2 / 2005)
Vänstern och antisemitismen i historiskt perspektiv (Svenska Kommittén mot Antisemitism, nyhetsbrev mars 2006)

Intressant?
Bloggat: Svensson1, Svensson2, LOKE1, LOKE2, Motbilder,
Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Antisemitism, Antisionism, Judendom, Håkan Blomqvist, Henrik Bachner, Marcel Cohen, Enzo Traverso, Judith Butler, Michael Warschawski, Mario Kessler, Politik, Samhälle