Ett avtal blev i helgen klart för 130 000 arbetare inom IF Metall. Avtalet är fullt av långtgående eftergifter till arbetsgivarna. Löneökningar som inte kommer att klara reallönerna, en fortsättning på det så omstridda krisavtalet och en villkorskapitulation på den så centrala bemanningsfrågan.

Några dagar innan avtalet var färdigt kom ett uttalande från avtalskonferensen och årsmötet inom IF Metalls avdelning 4 Södra Västerbotten.

Det tog fasta på envisa rykten om att den innersta cirkeln inom IF Metall var på väg att göra upp om ett kompromissförslag med motparten Teknikföretagen. Kompromissen handlade om ett förslag som ger arbetsgivarna rätt att göra undantag i återanställningsrätten och förkorta återanställningsrätten för dem som sägs upp.

Uppmaningen från metallarna i södra Västerbotten var ”att lita på medlemmarna och ta striden”.
”Vi kräver att IF Metall står fast vid sina krav och samtidigt försvarar Lagen om Anställningsskydd – LAS.
– Nej till företagens rätt att gå runt LAS och ta in bemanningsföretag istället när det finns människor med återanställningsrätt och tillräckliga kvalifikationer för det arbete som ska utföras.
– Inga undantag i Lagen om Anställningsskydd avtalsvägen.
– Ingen förkortad återanställningsrätt avtalsvägen. Uppmaningen hade ingen effekt. Medlemmarna kördes över totalt.

Kritiska fack

Reaktionerna från många medlemmar på avtalet är inte nådiga. Stefan Lövfen tvingas ut i ett långt försvarstal för avtalet i Dagens Arbete.

Andra industrifack är mycket kritiska. Framför allt på den så kallade lösningen av bemanningsfrågan. Den konstruktion som IF Metall förhandlat fram om att arbetsgivarna ska kunna frångå LAS turordningsregler för en tredjedel av dem som ska återanställas sågas av flera förbund.
– Deras lösning är inte tillfredsställande. Vi har ett helt annat upplägg. Det hade inte hjälpt oss i vårt stora rättsfall på området, Maraboufallet. Där fick 150 sluta och 50 återanställdes utan att turordningen följdes. Det är precis det IF Metall nu avtalat om, säger Hans-Olov Nilsson, ordförande för Livsmedelsarbetarförbundet till www.lotidningen.se samtidigt som han anser att lönenivån i IF Metalls avtal är alldeles för låg.

Liknande tongångar kommer från fackförbundet GS.
– Vår färdplan i bemanningsfrågan ligger fast, den kommer inte att påverkas av IF Metalls uppgörelse. Bemanningslösningen som IF Metall godtagit är helt oacceptabel, den fungerar inte på våra områden, säger GS förbundsordförande i en kommentar på förbundets hemsida.

Se också Internationalens ledare.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Kildén & Åsman, Kaj Raving,
Läs även andra bloggares åsikter om IF Metall, Avtal, Kollektivavtal, Facket, Fackligt, Volvo, Västerbotten, Umeå, Samhälle, Politik

”Skäms Urban Outfitters”. Det stod det på flygbladen som delades ut utanför butiken Urban Outfitters i centrala Stockholm.

Återigen är det frågan om bemanningsföretag som står i blickpunkten. Efter strejken vid Lagena är det helt uppenbart att allt fler företag sätter Lagen om Anställningsskydd ur spel genom att använda sig av bemanningsföretag. Företagens strategi är att i allt större utsträckning lägga uppsägningsvarsel av fast anställd personal i överkant, för att sedan hyra in anställda från olika bemanningsföretag. Det vill säga inhyrd personal utan rättigheter som de kan bolla hur som helst med beroende på konjunkturen.

Inget ob-tillägg

Det senaste i raden är butiken Urban Outfitters i Stockholm. Företaget har 38 anställda. Av dem är 14 fast anställda. De anställda har inte kollektivavtal men har krävt det. De vill ha så blygsamma saker som ob-tillägg, avtalsförsäkringar och bättre pensionsvillkor. Handels och Unionen har sedan en tid förberett stridsåtgärder mot butiken men företaget valde då att säga upp samtliga istället för att underteckna kollektivavtal.
Uppmaningen till de anställda var kort och gott att gå över till bemanningsföretaget Academic Work som sedan kunde hyra ut de anställda som Urban Outfitters vill ha.

Facebookgrupp

Så fort detta blev offentligt har ett solidaritetsarbete med de anställda tagit fart. På några dagar har en grupp på Facebook för stöd till de anställda fått över 9 000 medlemmar.

– Gensvaret har varit fantastiskt, säger Pontus Willebrand som startade gruppen till www.lotidningen.se när han delar ut flygblad utanför butiken.
Flygblad som uppmanar konsumenterna att bojkotta butiken.
Men inte bara i Stockholm delas det ut flygblad, utan även i New York.

Den välkände vänsterpartisten Jonas Sjöstedt skriver på sin blogg från New York den 30 november att han och andra socialister i tisdags delade ut flygblad utanför några av kedjans butiker i New York. Flygblad där de liksom i Stockholm uppmanar till bojkott av företaget.

Intressant?
Bloggat: Det fackföreningsfientliga företaget Urban Outfitters, Förbjud bemanningsföretag, Urban Outfitters pissar på sin personal, Bojkotta Urban Outfitters, Urban Outfitters kommer att förlora,
I media: Metro, AB1, 2, SVD1, SVD2 DN1, DN2
Läs även andra bloggares åsikter om Urban Outfitters, Arbetarfientlighet, Facket, Kollektivavtal, Arbetsmarknad, Fackligt, Samhälle, Politik

- Vi tycker det är bra att Academic Work har kollektivavtal, men det blir ändå en ökad osäkerhet för de anställda, eftersom de inte kan räkna med att få jobba för Urban Outfitters hela tiden. De kan lika gärna tvingas acceptera att hyras ut till ett annat företag från en dag till en annan. Som anställd har man i regel sökt sig till en specifik arbetsgivare för att man vill jobba just där, säger Handels andre vice ordförande Tommy Tillgren.

Läs mer om vad Handels tycker i Aftonbladet Debatt

Urban Outfitters personal till bemanningsföretag

De 48 anställda vid butiken Urban Outfitters på Biblioteksgatan i Stockholm flyttas över till ett bemanningsföretag. Företagets motivering är att man vill ha en mer “effektiv och rationell lösning”.

- Det blir inte billigare att hyra in personal, tvärtom, och så krångligt kan det inte heller vara att följa avtalet. Det klarar både stora och små företag dagligen, säger Jimmy Ekman, ombudsman vid Handels avdelning 20, till tidningen Metro.

Det aktuella bemanningsföretaget Academic Work har kollektivavtal.

Läs Metros artikel här
Läs Aftonbladets artikel här
Läs Svenska Dagbladets artikel här
Läs Dagens Nyheters artikel här

Intressant?
Bloggat: Dom ljuger, Trotten, Badlands, Andrea Doria, Svensson,
I media: Metro, AB1, 2, SVD1, 2, 3,  DN
Läs även andra bloggares åsikter om Urban Outfitters, Academic Works, Arbetarfientlighet, Facket, Kollektivavtal, Arbetsmarknad, Fackligt, Samhälle, Politik

Hej mitt namn är Nils Lindholm och jag är medlem i Socialistiska Partiet. Jag har nyss flyttat till Umeå för att studera till Sjuksköterska. För drygt ett år sedan jobbade jag dock som svetsare hos hisstillverkaren Alimak upp i Skellefteå. På min avdelning jobbade vi fem skiftlag med en produktion som var igång sju da`r i veckan tjugofyra timmar om dygnet. Vår orderkö sträckte sig till horisonten och framtiden såg tämligen ljus ut. Så såg det ut när jag gick på semester sommaren 2008.

Begravning

Vi visar med en begravningsakt vad som kan komma att hända med kollektivavtalsmodellen om riksdagen godkänner Lissabonfördraget utan att begära undantag för den svenska arbetsmarknadsmodellen

Bakgrund

Riksdagen behandlar Lissabonfördraget torsdagen 20 november. För att bordlägga Lissabonfördraget krävs 58 ledamöter. Det finns en liten möjlighet att behandlingen bordläggs. Vi kräver undantag för den svenska modellen med kollektivavtal

Träffa representanter från partier och organisationer i vårt nätverk

Nätverket för en folkomröstning om EU-grundlagen

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, Kildén & Åsman,
I media: DN, SVD1, SVD2, SDS, AB, SVD3,
Läs även andra bloggares åsikter om EU, EU:s grundlag, Lissabonfördraget, Göteborg, Svenska modellen, Kollektivavtal, Politik

Om vi stannar till här en kort sekund, och väldigt enkelt reder ut förhållandet mellan fackförening och kollektivavtal, skulle vi något förenklat kunna säga att en fackförening inget annat är än en organisation som kämpar för att sluta kollektiva avtal för sina medlemmar, just för att upphäva den förödande konkurrensen som tidigare fanns mellan arbetarna innan fackföreningarna bildades. Med ett avtal som gäller för samtliga medlemmar i facket, gör man det oändligt mycket svårare för arbetsgivarna att sänka löner och försämra arbetsförhållanden.

Tomas Johansson

Läs hela inlägget i tidningen Internationalen.

Läs också: Volvoarbetare: Det gäller vår framtid, Det finns alternativ

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Vaxholmsfallet, Lavalmålet, EU, Facket, Kollektivavtal, Fackliga rättigheter, Politik, Samhälle

Domen i Lavalmålet innebär i korthet att varken svenska kollektivavtal och löntagarnas demokratiska rättighet att strejka för sina krav, går säkra. Att detta var skyddad mark lovade socialdemokraterna och LO-ledningen i samband med EU-omröstningen 1994. Men inte bara det. Tillsammans med svenskt näringsliv och bland annat moderaterna ställde de ut en rad andra löften.

Både den så kallade svenska neutralitetspolitiken och alliansfrihet skulle ligga lika fast som det svenska urberget. Matpriserna skulle sjunka, arbetslösheten minska, välfärden tryggas osv. Och inte minst, man lovade att svensk lagstiftning skulle stå över EU:s lagstiftning. Allt detta och mycket mer av alla fagra löften visar sig nu, fjorton år efter folkomröstningen, vara rena skära lögner. Ett ekonomiskt och politiskt falskspeleri som saknar motsvarighet i modern svensk politik.

Sverige är idag inte ”alliansfritt” eller ”neutralt”, inte ens i retoriken som tidigare. Borgerliga partier och socialdemokraterna är numera öppet överens om att svansa efter EU och NATO. EU-toppen bestämmer och Sverige verkställer varför regeringen skickar soldater till länder i krig. Det mest flagranta exemplet på detta är Afghanistan där svenska trupper ställt sig direkt under amerikanskt befäl vilket underlättar för USA att fortsätta det illegitima kriget i Irak.

EU-lagstiftning står nu över svensk lagstiftning. Det visar inte minst utslaget i Lavalmålet. Dessutom har Sverige gått i spetsen bland EU:s medlemsländer när det gäller att konkurrensutsätta och avreglera offentlig och statlig verksamhet.

Makthavare är makthavare oavsett om dessa sitter bakom neddragna persienner i bolagsrummen eller är totalt avskilda från folket i riksdagshuset. Oavsett om de är arbetsgivare eller fackpampar som går emot fackmedlemmars intressen. Inte ett krav, inte ett ord, inte ett förslag… bara total underkastelse inför EU-direktiven.

Av det Socialdemokratiska partiets ordförande Mona Sahlin får nu Sören Wibe höra att han är ”gammalmodig”. Det är egentligen otroligt dumt sagt – alla som kritiserar EU tillhör i så fall en förgången tid, enligt s-ledningen. Och att kräva att svenska kollektivavtal ska gälla på svensk arbetsmarknad och att de arbetande ska slåss för att försvara strejkrätten är följaktligen också ”gammalmodigt”.

Så länge LO-ledningen slaviskt följer den socialdemokratiska partiledningens diktat i stället för att tillvarata medlemmarnas omedelbara intressen kommer arbetarrörelsen att ha mycket svårt att stå emot all form av arbetarfientlig politik. Medlemmarna inom i första hand LO måste därför ta kamp mot denna ledning. Sören Wibe har gjort ett konsekvent politiskt ställningstagande och har nu rakryggat lämnat socialdemokraterna. Men avhoppet är inget alternativ för alla som inom arbetarrörelsen är emot EU:s påbud. Framför allt visar Sören Wibes avhopp på något annat, nämligen att behovet av ett nytt antikapitalistiskt arbetarparti är skriande.

Socialistiska Partiets verkställande utskott 17 april 2008

Intressant?
Bloggat: Esbati, Thomas Hartman, Enn Kokk, Käringen mot Strömmen, Motvallsbloggen, Feministisk Vänstertjej, Utsikt från ett tak, Peter Karlberg, Josefin Brink, Magnus Berg, Jens Holm, Claes Krantz

I media: DN,
Läs även andra bloggares åsikter om EU, Vaxholmsfallet, Laval-målet, Kollektivavtal, Neutralitet, Sören Wibe, LO, Politik, Samhälle

Under konflikten om skolbygget i Vaxholm larmades det stort från Svenskt Näringsliv och borgerliga politiker.

Så här lät det bland annat: I radio förklarade folkpartiets Karin Pilsäter att svenska byggnadsarbetare väl fick bli ”duktigare” om de inte ville arbeta för lettiska löner, och Fredrik Reinfeldt menade att Byggnads ”skämde ut LO”.

För Svenska Dagbladets politiske chefsredaktör PJ Anders Linder var saken klar: ”Det finns säkert en och annan strejkromantiker i ombudsmannakåren som blir upphetsad av att mobba människor från ett av våra grannländer, men för en bred opinion verkar självrättfärdigheten och maktfullkomligheten hos Byggnads till hälften genant, till hälften frånstötande.”

Svenskt Näringsliv ställde också upp helhjärtat på Lavals sida och uttalade att fackets agerande präglades av ”mycket stor brist på omdöme”. Man beslutade också att Svenskt Näringsliv skulle ge ekonomiska garantier till Lavals advokat, så att denne skulle kunna driva målet vidare.

I en rapport från Svenskt Näringsliv april 2005 kräver man också ett förbud mot sympatiåtgärder och förbud mot stridsåtgärder på företag där facket saknar medlemmar. Båda kraven var för sig skulle göra det nästan omöjligt att driva fram avtal hos utländska företag med lågavlönad arbetskraft.

Arbetsdomstolens dom – ett tillfälligt bakslag för Svenskt Näringsliv.

När Arbetsdomstolen, AD, i december 2004 tar beslut att Byggnads konfliktåtgärder inte kan ogiltigförklaras reagerar Svenskt Näringsliv surt: ”Både Lex Britannia och dagens interimistiska beslut av AD är diskriminerande och ett utslag av svensk nationell självtillräcklighet. Inte minst de nya EU-ländernas utveckling är starkt beroende av att de kan utnyttja frihandelns alla möjligheter.”

Trots detta når man en framgång – AD beslutar att ställa två frågor till EG-domstolen.
Är det ett brott mot den fria marknaden (utstationeringsdirektiven) att en facklig organisation använder stridsåtgärder för att tvinga fram ett kollektivavtal?

Får Sverige ha kvar den lagstiftning (Lex Britannia) som ska förhindra social dumping med hjälp av utländska kollektivavtal?

Det förefaller inte helt osannolikt att Svenskt Näringsliv kalkylerat med en liknande rättshantering och att man valt en avsiktlig konfrontation med fackföreningsrörelsen på ett område – EG-rätten – där näringslivet bedömde förutsättningarna för framgång vara bättre än på den nationella nivån.

Så kom då EG-domstolens utlåtande i slutet av december 2007. Stridsåtgärder för att tvinga fram kollektivavtal är tillåtna – men de måste vara förenliga med proportionalitetsprincipen. Och Lex Britannia anses diskriminerande.

I det närmaste full pott för Svenskt Näringsliv och helt i linje med de krav man ställt. Och på samma gång ett bakslag för facket och en kalldusch för det fackliga toppskiktet och dess tidigare löften om EU:s karaktär.

Kritiker och motståndare till EU:s marknadsliberala grundsatser kan knappast bli förvånade över att EU:s rättssystem uttalar sig i linje med kapitalets önskningar. Det är ju en av grundstenarna i EU. Att bereda marken för kapitalet politiskt, rättsligt och ekonomiskt.
Diskussionen om vad som ska göras måste resas, både från fackligt och politiskt håll. Ett genomslag för den politik som EG-domstolen ger uttryck för, riskerar att öppna fördämningar som leder till lönedumping. Kombinera detta med högerregeringens politik i a-kassefrågan och vi har en stor och viktig fråga att ta kamp kring. Kraven som måste ställas bör bli långtgående – kravet på att lämna EU ska inte uteslutas!

Hur tolkas EG-domen? Många har naturligtvis uttalat sig efter EG-domstolens uttalande. Svenskt Näringsliv och många borgerliga debattörer har uttryckt sin glädje, fackliga toppar sin förvåning, förvirring och EU-motståndare sitt krav på utträde ur EU. Här nedan kommer ett axplock av några pressuttalanden från DN, SvD, bloggar, med flera. Och en längre kommentar från Lars Bodéns ledare i socialdemokratiska Västerbottens Folkblad, VF.

Urban Bäckström, vd Svenskt Näringsliv: – Mycket välkomnande, en seger för Laval.
DN:s ekonomiskribent Bosse Andersson: – Domen är ett givet bakslag för Byggnads.
Regeringens ombud Anders Kruse: – Det skulle förvåna mig om inte Laval blir vinnaren.
Centerblogg: – Fredrick Federleys, CUF:s och Centerns fackliga linje vann i EU. Nu blir det olagligt med blockader som mot Salladsbaren Wild ´n Fresh

Lars Ohly (v): – Sverige måste lämna EU. I praktiken blir det nu fritt för lönedumping. Domen utmanar hela det svenska kollektivavtalssystemet.

Internationalen: – Se ledaren 10 januari.

Byggnads Hans Tilly: – Det finns en risk för dumpning av de villkor som finns i avtal.
Lars Bodén ledare VF 8 januari: – Kommentarerna från de svenska fackliga ledarna har hittills varit tämligen tama. Wanja Lundby-Wedin är ”nöjd över att EG-domstolen slagit fast att de svenska konfliktreglerna är förenliga med EG-rätten”.

Är det något att vara nöjd över? Om jag inte minns fel försäkrade hela det svenska ja-etablissemanget inför omröstningen 1994 att ett EU-medlemskap inte skulle äventyra den svenska modellen på arbetsmarknaden.

Även Byggnads ordförande Hans Tilly försöker låta nöjd med domen, trots det svåra nederlaget: ”Det är en seger för oss att EG-domstolen konstaterar att vi får vidta konflikter.”
Det svensk fackföreningsrörelse i samband med EU-inträdet 1995 ansåg vara självklart, har förbytts i något att vara tacksam över.

Något har hänt med vårt medlemskap i EU. År 2008 är innehållet långt ifrån detsamma som utlovades inför folkomröstningen 1994. … även behöver socialdemokratin bekänna ordentlig färg. Ska vi fortsätta med den underdåniga, anpassliga EU-linjen eller med full kraft stå upp för den svenska modellen?

Den nuvarande utstationeringslagen antogs av en socialdemokratisk regering 1999! Var Perssons regering otydlig – eller naiv – den gången?

LO:s avtalssekreterare Erland Olauson sa i en kommentar till AD:s beslut våren 2005 om att inhämta EG-rättens synpunkter i Vaxholmsärendet följande: ”LO har utifrån fackliga utgångspunkter tagit ställning för att Sverige ska vara medlem i EU, men skulle det mot förmodan innebära att hela vår arbetsmarknadsmodell slås sönder så är priset för högt. Då måste vi ompröva vårt ställningstagande.”

Alltså: ska vi fortsätta att vara med i EU efter domen i Vaxholmsmålet?

Erik Petterson
Facklig förtroendeman i Volvo Umeverken

Bloggat: Svensson1, Esbati, Hanna Löfqvist, Jens Holm, Rött Hjärta, Svensson2, Svensson3, Monica Green, Svensson4
I media: DN1, AB1, AB2, AB3, AB4
Andra bloggar om: Vaxholm, Vaxholmsfallet, Europa, Facket, Fackligt, Kollektivavtal, EU, Samhälle, Arbetarkamp, Arbetarklass, Klass, Klasslagstiftning, Politik

(Denna text publicerades urspungligen i Röda Rummet 1/2006.)

Vissa företeelser tar man för givna. Att det i Vaxholmskonflikten finns en ”god” sida och en ”ond” sida är en sådan. Det är liksom på förhand givet. Det här är såklart en förödande inställning. Varje gång jag väljer att ta saker för givna, istället för att sätta mig in i en fråga, urholkas också förmågan att granska kritiskt. Istället för att ifrågasätta och ompröva låser jag fast mitt tänkande i fasta mönster och förutfattade meningar. Om jag å andra sidan fördjupar mig i en fråga, och efter en kritisk granskning inte ser någon anledning till omprövning, har jag beväpnat mig med nya argument. Som en övning i detta kan jag rekommendera Konflikten i Vaxholm – svensk arbetsmarknad i förändring av Ingvar Persson. Boken är egentligen något av en nutidsthriller. Vaxholmskonflikten är lite av ett modernt Amaltheadrama eller varför inte ett Ådalen light. Omständigheter är olika men grundtemat detsamma – försvaret av det kollektiva intresset.

Konflikten i Vaxholm, som egentligen är en liten pocket på knappt 100 sidor, är en förtjänstfull genomgång av turerna kring Vaxholmskonflikten: bakgrund, händelseförlopp, men också en genomgång av liknande fall eftersom Vaxholmskonflikten inte är unik i själva sakfrågan. Den har blivit en symbolfråga för hur globaliseringen kan komma att förändra arbetsvillkoren för svensk fackföreningsrörelse. Det har hävdats att den är en vattendelare i svensk politik. Det är också det som liggen bakom att boken fått så många läsare. Bakgrunden är i korthet att det lettiska bolaget Laval un Partneri kom till Vaxholm för att jobba med ombyggnation av en skola. Byggnads tog kontakt med företaget och ville teckna ett kollektivavtal. Trots månader av förhandlingar nås inget resultat och företaget sätts i blockad av Byggnads. Laval lämnar in en stämningsansökan till Arbetsdomstolen och kort därefter håller också Riksdagen en särskild debatt i frågan. Strax före julen 2004 tar Arbetsdomstolen ett interimistiskt beslut om att Byggnads blockad av Laval var laglig och kort därpå utökas blockaden av ytterligare sju fackföreningar. I februari ger Laval upp och när Arbetsdomstolen slutligen ger sin dom är frågan fortfarande rättsligt osäker.

Monumentalt tråkiga, men politiskt viktiga begrepp som kollektivavtal och svensk arbetsmarknadslagstiftning får här en innebörd och ett politiskt klassinnehåll. Men det innebär inte att alla frågor i anknytning till Vaxholmskonflikten för den skull har ett självklart svar. Vad jag saknar är, även om det så klart inte kan vara huvudspåret, att också ställa den fackliga organisationen, Byggnads i det här fallet, i rampljuset. Hur har den centrala ledningen hanterat frågan? Vilken roll spelade ombudsmännen? Fanns det en nationalistisk underton i ”go home” – uttalandena? Varför väljer LO:s avtalssekreterare att försiktigt tillrättavisa Byggnads förhandlingsargument efteråt?

Och inte minst frågan: Hur ska facket arbeta för att inte uppfattas uteslutande för alla som inte är ”inne i den stora gemenskapen”? Hur går det att förena försvaret av kollektivavtal på nuvarande nivåer med en kamp för till exempel papperslösa arbetare situation? Finns det något att lära i den frågan med erfarenheterna från Vaxholm?

Som bränsle i dessa frågor vill jag också lägga den debatt som rasade i frågan med utgångspunkt från Maciej Zarembas artikelserie om Den polske rörmokaren, som trycktes i DN under november och december 2005 och som fortfarande finns tillgänglig på nätet.1 Där Ingvar Persson utgår från klassaspekterna i stort tar Maciej Zaremba istället sin utgångspunkt i det sociala reportaget om dem som står längst ifrån den fackliga byråkratin. Det är så klart ett frestande perspektiv. Det finns ingen anledning att okritiskt låta den fackliga byråkratin vara uttrycket för klasskamp och försvaret av arbetarklassens intressen. Men den fälla som Maciej Zaremba hamnar i, trots de förtjänster som ändå kan finnas i hans reportageserie, är ungefär som att skildra de olyckliga omständigheter som fört en utblottad men klassomedveten arbetare in bland strejkbrytarnas skara i arbetarrörelsens barndom. Visst går det att tänka sig att strejkbrytarens hungrande barnaskara påverkade hans handlande. Det går att skildra detta och också väva in en förståelse för det individuella ödet. Att analysera konsekvenserna av det handlandet till en politisk nivå är det som skiljer klassanalysen från det sociala reportaget. Däri finns också skillnaden mellan Ingvar Persson och Maciej Zaremba.

Vad är då fortsättningen på Vaxholmskonflikten. Boken berör även detta. Visserligen dömde Arbetsdomstolen att blockaden var förenlig med svensk lagstiftning, men frågan är om den är förenlig med EU-rätten. Arbetsdomstolen har därför skickat frågan vidare till EU-domstolen och då formuleras den i korthet som två frågor: Är det ett brott mot den fria marknaden att en fackförening använder sig av stridsåtgärder för att tvinga fram ett kollektivavtal? Får Sverige ha kvar den lagstiftning som ska förhindra social dumping med hjälp av utländska kollektivavtal? Skulle EU-domstolen komma fram till ett beslut som innebär Ja på första frågan och Nej på den andra då knäcks också ryggraden i den svenska fackföreningsrörelsens styrka. Samtidigt rasar den svenska fackföreningens positiva EU-argument ihop som ett korthus.

Just nu pågår en nationell facklig kampanj och mobilisering för kollektivavtalen. Det är ingen slump. Vi ska se det i skenet av Vaxholmskonflikten och den oro som finns för att EU-rätten kan ställas över svensk lagstiftning. Skulle det ske undergrävs de maktmedel som behövs för att försvara kollektivavtal på nivåer som inte innebär löne- och social dumping. Boken ger också en antydan om vilka krafter som sätts igång om arbetsgivarna och Svensk Näringsliv skulle vinna framgångar i frågan. Det är inte alls så enkelt att arbetsgivarna vill slopa kollektivavtalen helt. Med kollektivavtalen följer fredsplikten. Vad man vill är att försvaga de fackliga organisationernas styrka och makt att upprätta kollektivavtal på en bra nivå. Därför är det inte att undra på att Svenskt Näringsliv tidigt beslutade att ge ekonomiska garantier för att göra det möjligt att driva processen vidare trots att företaget Laval inte är med i någon svensk arbetsgivarförening. För hade Laval varit ett medlemsföretag skulle man också automatiskt varit bundet av ett kollektivavtal och då skulle det aldrig ha blivit någon konflikt. Kan det sägas tydligare?

(Denna text publicerades urspungligen i Röda Rummet 1/2006.)

Läs mer hos LO och hos Byggnads.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Trotten, Esbati
Media: SVD1, SVD2, DN1, SDS, AB1, AB2, HD, DN2, DN3
Andra bloggar om: Vaxholm, Vaxholmsfallet, Europa, Facket, Fackligt, Kollektivavtal, EU, Samhälle, Arbetarkamp, Arbetarklass, Klass, Klasslagstiftning, Politik

Nu var det 1869 och vid Gruppens Gärde i Stockholm hade byggmästare Jansson fått order på ett nytt sockerbruk. För att kunna räkna hem mer riksdaler än vanligt bjöd han sina mureriarbetare en ackordsuppgörelse om 8 riksdaler och 50 öre per tusen satta tegel.

Det normala priset var 10 riksdaler och 50 öre, och Janssons skambud tände en gnista som ledde till att murare från andra byggen marscherade till Gärdet och organiserade ett strejkmöte, där man slog fast att inte en enda mureriarbetare skulle jobba för ett lägre pris än det normala. En del murare, med byggmästare som betalade enligt det gamla priset, var rädda om sina jobb och ville först inte gå med i aktionen. Men efter hårda påtryckningar från den starka grupp som ville stoppa Jansson blev uppslutningen total. En gemensam arbetsgrupp arbetade fram ett avtalsförslag för alla murare, där priset nu sattes till 11 riksdaler per tusen tegel. Den samfällda uppmarschen ledde till en snar seger. Efter bara några dagar hade nästan samtliga byggherrar i Stockholm skrivit under det nya avtalet.

Arbetarna i Stockholm hade vunnit Sveriges första kollektivavtal. Bokstavligen lade murarna här grunden till hela den svenska fackföreningsrörelsen. I strejkens spår bildades dessutom Stockholms Murarförening.

Nu är det år 2007 och 138 år har gått sedan denna historiska seger. Otaliga konflikter har rasat kring rätten att arbeta under kollektivavtal. I många fall har den nödvändiga enigheten kortsiktigt drabbat också många arbetare, som fått se sina egna olönsamma företag läggas ner, eftersom dessa inte kunde behålla sitt dåliga löneläge när den kollektiva kvarnstenen malt färdigt. Men principen från strejken 1869 har i dag så att säga blivit så grundmurad att, om än för stunden och bara för dessa regeringsår, även våra moderater har valt att acceptera tanken på rikstäckande nationella kollektivavtal. Strategerna inom borgerligheten ser naturligtvis detta bara som en nödvändig politisk andhämtning. Skulle alliansen få förnyat förtroende även i valet 2010 väntar förmodligen ett samlat stormangrepp mot just kollektivavtalen.

Vi som jobbar fackligt vet också att vi ständigt måste bekämpa dem som försöker slå upp sprickor i den fackliga grunden. Alla minns nog blockaderna mot Waxholms kommun eller salladsbaren Wild´n Fresh. Nu senast fick ägaren till Videomix Syd AB krypa till korset och skriva under ett avtal. SVT:s avslöjanden om hamburgerkedjornas svarta nattjobb, när de lät entreprenörer utnyttja ofta redan sårbara invandrargrupper, var förstasidesrubriker under flera dagar. Inom många avtalsområden finns ständigt ett otal svartjobb. Ibland kamouflerade som vita löner med hjälp av F-skattesedlar, dribbel med personallistor och så vidare. Framförallt gäller detta inom mindre och mer tillfälliga näringar med mindre insyn och ofta oklara ägarförhållanden: restaurangbranschen, städfirmor, målerifirmor, byggsidan, skiftande jobb inom jordbruket, frisörer, taxi och andra små servicenäringar som gatukök och grönsakshandlare. Att erkänna detta och bekämpa försöken att spräcka upp kollektivavtalen är en sak. Men det vore ett stort misstag att, som Kvinnopolitiskt forum, med yviga gester eller med hänvisning till hur arbetsgivarna drömmer om framtiden, hävda att striden för kollektivavtalen i stort sett redan är förlorad. Allt i kraft av att tro sig ha en bra analys av dagens arbetsmarknad. I Sverige är det en förkrossande majoritet av arbetarklassen som arbetar under kollektivavtal. Svartjobben finns fortfarande bara i arbetsmarknadens skrymslen. Allt annat är nonsens.

En facklig strid för att vinna ett lokalavtal kan gå till så här:
På Krongatan i Storstan finns två konkurrerande näringsställen. Det ena kallas restaurang ”Gott och Billigt”, det andra ”Gott och Extra-Billigt”. De anställda och även ägaren till vår första krog är oroliga över att det egna stället tappar kunder till konkurrenten som ständigt har rejäla extrapriser på sin Dagens Rätt. Dessutom har man extremt billiga shots på sina danskvällar. Nu känner en av de anställda på det första stället till baksidan på konkurrentens verksamhet. Ägarn där, han kör med svartjobb till disk och städning. Hotell- och Restauranganställda anmäler honom för möjligt skattebrott och det egna förbundet inleder en blockad. Under stridens gång visar det sig att ägarn utnyttjat några turkar utan papper till sina svarta jobb. De har jobbat svart för 75 kronor i timman. Dessutom har krögarn använt polsk smuggelvodka till sina billiga shots. Facket har förhoppningsfullt tipsat turkarna i förväg så att deras namn slipper komma fram. Krogen ”Gott och Extra-Billigt” kursar. Ägarn åker dit för skattebrott, olaga införsel och olaga utskänkning samt får med sig ett näringsförbud. Vore det en solskenshistoria rekonstrueras så krogen med nya ägare och ett kollektivavtal, kanske under namnet ”Maten smakar bättre när personalen har det bra”…

– Vi fastställer en nettolön, sedan är det upp till arbetsgivaren att bruttolönen är tillräckligt hög för att nå upp till det belopp vi fastställt, sade Ruben Tastas-Duque från Papperslösa gruppen/SAC till Internationalen i nr 45/07.

Underförstått accepterar man att arbetsgivaren ger fasen i att betala sociala avgifter. I sanningens namn går det inte heller att betala sociala avgifter för någon som är ”utan papper”. Visst, idén fungerar på ett litet, tillfälligt ställe där det inte finns någon insyn och där det inte finns fackmedlemmar med vit lön enligt kollektivavtal. Jag har inga moraliska eller fackliga problem med att leva med det. Men när någon från verkligheten öppnar dörren till denna arbetsplats. Ja, då är den fackliga striden över. Eller?

Den humanistiska tanken bakom den Papperslösa gruppens organisation överlever inte vår strid för att försvara kollektivavtalen. Att SAC, som den politiska organisation man ändå är, ändå förfäktar detta beror naturligtvis på att man har få eller inga egna medlemmar inom dessa aktuella avtalsområden.

Om registermetoden hos SAC, uttalande från Ung Vänster,

Intressant?
Vänstermedia: Arbetaren1, Flamman, ETC, Arbetaren2, Arbetaren3, Arbetaren4
Bloggat: Petter Partikulärt1, Spektrum, Horisont, Petter2, Autonoma Kärnan, Slutstadium
Andra bloggar om: Kollektivavtal, Registermetoden, Papperslösa, Svartarbete, Fackliga avtal, SAC, Ung Vänster, Facket, Fackligt, Politik, Samhälle