1911 firades internationella kvinnodagen för första gången i flera länder. I de länder kampanjer hölls, restes kraven kvinnors rätt till arbete och rösträtt, kvinnors rätt att sitta i folkvalda institutioner och ett slut på diskriminering. I Sverige firades dagen första gången 1912. De viktigaste kraven som man samlades under var ”Med rösträtt skola vi främja socialismen” och ”Med socialism skola vi erövra världen”.

På 1970-talet gav FN internationella kvinnodagen officiell status och uppmanade världens regeringar att göra den till en högtidsdag. Sedan dess har den socialistiska prägeln på kvinnodagen blandats med ett liberalt synsätt.

Samtliga allianspartier i Sverige deltar regelbundet i olika aktiviteter den 8 mars. Centerpartiet delade 2008 ut tårtor och diplom till kvinnliga företagare, Kristdemokraterna håller tal mot kvinnovåldet. Moderaterna har satt ihop ett ”kampanjkit” med information om allt från hur man bäst jobbar mot mäns våld gentemot kvinnor till hur man uppnår jämställdhet i arbetslivet (bland annat genom att underlätta för kvinnor att starta eget inom vård och omsorg).

Samtidigt kan vi konstatera att de stora förlorarna på alliansens politik har varit arbetarklassens kvinnor. Just dem som internationella kvinnodagen ursprungligen var tänkt för.

Det är inget konstigt eller ovanligt i politikens historia att högern lägger beslag på vänsterns retorik och omformulerar dess politik; ”Nya Moderaternas” arbetarklassflirt under senaste valet är bara ett exempel. Det är ett effektivt sätt att ta över en politik som är viktig för många, men med en helt omstöpt agenda och innehåll.

Att även moderater och folkpartister tycker att det är viktigt att agera mot kvinnovåldet är väl i och för sig hedervärt. Problemet är dock att med den politik som alliansregeringen för så blir kvinnor mer sårbara för våld och annat förtryck. Som Internationalen visar i det här numret har flera av regeringens åtgärder drabbat kvinnor extra hårt. Det gäller den drastiska försämringen av a-kassan för deltidsanställda, åtstramningarna av sjukförsäkringen, försvagning av lönesättningslagarna, och nedskärningarna inom vård och omsorg.

Och, det står väl klart för alla, att ett urholkat välfärdssystem, sämre försörjningsmöjligheter och osäkrare anställningar för både män och kvinnor gör inte kvinnor tryggare eller mer oberoende av sina partners. Svagare fackföreningar och nedskurna kvinnojourer bidrar inte till organiserandet av kamp för allas lika värde. Genom att slå sönder den samhälleliga trygghet, som kvinnor kämpat sig till genom åratal av protester och konkreta krav, bidrar alliansregeringen till att göra deras liv farligare, osäkrare och svårare. ”Hyckleri” är ordet som dyker upp i samband med högerpartiernas vurm för internationella kvinnodagen.

Det är dags att vi tar tillbaka kvinnodagen! Att vi påminner om dess ursprungliga paroller och historik. Att vi erinrar oss själva och andra om denna dags grundläggande principer. Dessa principer handlar om jämställdhet, demokrati och medbestämmande.

Rent konkret saker som rätten till arbete, att öka de anställdas inflytande på sina arbetsplatser och över produktionen, att uppvärdera omvårdande yrken till samma nivå som varuproducerande, att införa nolltolerans mot sexuella trakasserier och kvinnofientliga uttryck på arbetsplatser, skolor och andra offentliga institutioner, att lansera sex timmars arbetsdag med bibehållen lön…

Listan över hur ett mer jämställt samhälle skulle kunna uppnås kan göras lång,

Vi måste konstatera: patriarkatet är en egen kraft, fristående av kapitalets härjningar. Därför behövs en kamp specifik för kvinnor, som bygger på kvinnors upplevelser och erfarenheter, som hävdar alla kvinnors rätt till trygghet och oberoende, som visar på att det existerar maktskillnader mellan män och kvinnor, oberoende av klassposition.

Men vi måste också slå fast att kvinnors chanser till jämställdhet, säkerhet och utveckling ökar med ekonomiskt oberoende, möjligheter att påverka fackliga organisationer, politiskt inflytande och personliga livsalternativ. Internationella kvinnodagen måste ta upp dessa frågor och driva dem med det rättfärdighetspatos som skapats genom hundra år av kvinnokamp med rötterna i en socialistisk tradition.

Glöm tårtor till kvinnliga företagare – kom ihåg att ”med socialism skola vi erövra världen”

Ursprungligen en ledare i Internationalen.

Läs också om pigavdraget: Uppkäftiga Uppsala, Svensson, Röda Lund, Röda Malmö, Kildén & Åsman,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Clara Zetkin, Feminism, Kvinnokamp, Jämställdhet, Kvinnlig rösträtt, Kvinnodagen, 8 mars, Patriarkat, 6-timmarsdag, Samhälle, Politik

Några demonstrationer:

• Göteborg
• Uppsala
• Stockholm
• Lund och Malmö
• Malmö

Ett av Pers senaste bevis på detta är Aftonbladets rapportering av hur journalisten Anne Lundberg ger kollegan Janne Josefsson en örfil under ett gräl. Tydligen togs händelsen inte på så stort allvar, vilket föranleder Per att konstatera att det råder ett klimat i landet som legitimerar kvinnors våld mot män, och att detta är beviset på att det inte existerar någon jämställdhet (för männen, utgår jag ifrån att han menar).

Detta blogginlägg är ganska milt jämfört med många andra, och inte ens särskilt upprörande. Men vad som är upprörande är att Per Ström har fått stort medialt utrymme den senaste tiden, och, att döma av den respons han får på sin blogg (http://parstrom.wordpress.com/) lyckas han kamma hem en hel del poäng på sina billiga, ovetenskapligt baserade attacker på kvinnor. Ska man tro på vad Per Ströms bloggläsare tycker, är världen därute fylld av män som nu hittat ett forum där de fritt kan sprida sin rädsla för att de patriarkala maktstrukturerna fortsätter att ifrågasättas. Och det är ganska obehagligt, särskilt som kvinna, att läsa alla dessa verklighetsfrånvända kommentarer (som inkluderar Pers egna).

Inte för att man behöver ta varenda dåre på allvar, utan för att dessa män, under Pers medieaccepterade skugga, för fram åsikter som idag tas som alldeles för legitima för att det ska vara hälsosamt för någon som identifierar sig som kvinna. För åsikter kan naturligtvis påverka praktik och politik, vilket i sin tur påverkar människors livskvalité och valmöjligheter.

Just nu befinner vi oss i en riktig backlash mot kvinnor. Inte mot vilka kvinnor som helst, heller, utan lågutbildade, lågavlönade sådana. Det är ett raffinerat klass- och könskrig (blandat med en stor dos främlingsfientlighet) som pågår, där lågavlönade kvinnor, tvingats än mer i reträtt. Ni har läst det förut i Internationalen; alliansregeringen har inte varit nådig när det gäller att sparka på dem som inte riktigt lyckats ställa sig upp än.

De politiska attackerna planeras och utförs i ett sammanhang där kvinnors fysiska rörelsefrihet hotas av män, där ett upphaussat mediadrev skrämmer kvinnor till stor försiktighet och därmed lägger ansvaret på deras säkerhet på de individuella kvinnorna, där en våldtäkt räknas som mindre grov – om den ens räknas som våldtäkt – om hon varit berusad, burit ”utmanande” kläder eller råkat vara i ett förhållande med gärningsmannen.

Detta är inga nya argument. Men det är verkligheten. Och mitt i detta krig mot kvinnor möts vi dessutom av en spärreld av misstroendeförklaringar, hån, och idiotiska kommentarer som bygger tesen om ”den feministiska sammansvärjningen” på i stort sett vilken nyhetsrapportering som helst, och sprider detta på bloggar som Pers.

Per och hans kompisar kan hävda hur mycket de vill att det är ”feminister” som sätter den politiska dagordningen. Men vi andra vet bättre; värre än så, vi tvingas slåss varje dag mot det förtryck patriarkatet och kapitalismen utsätter oss för.

Intressant?
Andra bloggar om: Pär Ström, Janne Josefsson, Anne Lundberg, Patriarkat, Kvinnokamp, Feminism, Politik, Samhälle

Ett bra exempel är vårdnadsbidraget, som inte är avsett att förbättra jämlikheten, detta enligt jämställdhetsministern själv, Nyamko Sabuni. Däremot är det bra för valfriheten, sade hon i en intervju förra året.

Kommunerna får själva bestämma om de ska införa vårdnadsbidraget, 3 000 kronor per barn som inte utnyttjar kommunalt finansierad förskola ska en hemmavarande förälder få. Kritiken har varit hård, både från oppositionen och från borgerliga feminister. Till TT sade Birgitta Ohlsson från folkpartiet:
– Som feminist kan man inte se det som annat än en kvinnofälla.

Det kan betyda att de kommunala förskolorna krymper, att många barn inte går i förskolan, att många kvinnor hamnar utanför arbetslivet.

Jämo undersökte vad som hände i Finland och Norge som båda har infört vårdnadsbidrag. Av dem som valde bidraget var 95 procent kvinnor, och de flesta var lågutbildade.

Läs hela artikeln i Internationalen.

Demonstrera 8 mars.

Bloggat: Intisbloggen,
Intressant?
I media: SVD1, SVD2, SVD3, SDS, AB1, AB2, ETC1, ETC2
Andra bloggar om: Feminism, Kvinnokamp, Kvinnorörelse, Jämställdhet, Kvinnodagen, Internationella kvinnodagen, Politik, Samhälle, Regeringen