Jag skulle kunna hävda min oskuld till samtliga nämnda brott, men min personliga gärning är mindre intressant i sammanhanget (vad gäller mina ställningstaganden i fråga om Hamas och Hizbollah kan den intresserade ta del av tiotusentals redan spillda tecken). I Suhonens sörja av kritik kan i stället några substantiella och principiella problem destilleras fram; han snuddar bara grötigt vid dem, men de är förvisso värda att diskutera.

Det första gäller vänsterns retoriska strategi. Suhonen menar att ”bara högern tjänar på att vi talar etnicitet i stället för klass”; ”det är högern som vinner på att debatten styrs om från pensionssystem och skatter till slöjor och islam”. Det är förstås sant, liksom det är sant att 1980-talets höger vann på att fokus riktades mot fri företagsamhet, skattetryck, ”valfrihet”. Så hur bör vi agera när högern tar problemformuleringsinitiativet? Om riksdagsledamoten Kent Ekeroth säger att muslimerna föder så många barn att de är på väg att ta kolonisera Sverige, ska vi då bara svara: ”höj a-kassan till 90 procent!”? Om SD åstadkommer extremhögerns största framgång i Sveriges historia genom att utmåla muslimer som ”vårt största utländska hot”, ska vi då låtsas som att det regnar, låta bli att bemöta vansinnet, lämna hetsen och hatet oemotsagda för att uteslutande driva våra egna hjärtefrågor?

Tillåt mig tvivla på att det är vägen till framgång. Suhonen tycks anse att vänstern har lagt för stor kraft på att gendriva islamofobin; jag vill hävda motsatsen. SD:s inflygning i riksdagen underlättades av att så försvinnande få motståndare till partiet satt sig in i vad denna nya form av rasism egentligen går ut på och lärt sig att krossa den. Vi måste – trovärdigt, övertygande, kunnigt – förmå spräcka argumenten för att närvaron av muslimer är ett ”hot”, om inte annat för att återupprätta den arbetande klassens enhet, samtidigt som vi driver program för omvandling av samhället i socialistisk riktning. Därtill har vi för länge sedan passerat den punkt där islamofobin är en samhällsfara i sin egen rätt, liksom privatiseringar eller skattesänkningar eller friskolor – av det enkla skälet att den ökar ojämlikheten mellan människor. Vänstern har inte gjort för mycket för att bekämpa den, utan för lite.

Det andra gäller strukturell rasism. Suhonen tycks förneka att någonting sådant existerar. Segregation, skriver han, har ingenting ”med etnicitet eller religion att göra”: ett fullkomligt häpnadsveckande påstående. Vem som helst som färdas genom Sveriges hypersegregerade storstäder kan med blotta ögat se att segregation har med etnicitet att göra. Här finns en dimension av den sociala verkligheten som Suhonen helt enkelt inte vill kännas vid: det går inte att förklara det faktum att arbetssökande med muslimskt klingande namn sållas bort, att muslimer är överrepresenterade i de sämsta bostadsområdena, att människor med invandrarbakgrund drabbats långt hårdare än vita svenskar av arbetslöshet efter både 1991 och 2008 års kriser med en klassanalys från Per-Albin Hanssons tid.

Den strukturella rasismen kräver sina egna analysverktyg – på samma sätt som könsmaktsordningen. Båda utvecklas i dialektik med klassamhället, vilket bara gör det än mer nödvändigt, utifrån ren klasståndpunkt, att ta dem vid hornen. Har man något som helst intresse för att mobilisera bottenskikten av våra storstäders arbetarklass kan man omöjligen blunda för den strukturella rasism som tynger dem dubbelt. Detta är ingen liten detalj. Det är en strategisk nyckelfråga för vänstern.

Det tredje gäller just klasskamp. Daniel Suhonen har under några års tid hårdprofilerat sig som socialdemokratins röst för klasskamp, och i sitt senaste opus ger han mig och övriga namngivna vänsterdebattörer en lektion i detta ämne: vi måste förstå att, liksom han, tala om klasskamp. Det kan noteras att han konsekvent skriver just ”tala om” och ”prata” klasskamp: Suhonen tillhör ju ett parti som inte bedrivit något sådant på ett halvsekel eller mer.

Socialdemokratin har, allom bekant, konsekvent och systematiskt lagt en död hand på all klasskamp i det här landet, i synnerhet inom fackföreningsrörelsen, som den låtit frysa ned till en framtung byråkrati för implementering av borgarklassens direktiv. Somliga har under lång tid försökt gjuta nytt liv i facket som ett vapen i medlemmarnas händer, under deras kontroll, för gemensam kamp mot klassfienden: ingen har motarbetat dem så som den socialdemokratiska ledningen.

Till denna ledning utgör Daniel Suhonen en lojal opposition, ett slags vänsteralibi. Han utmanar den inte om makten; han motsätter sig varje tanke på organiserad opposition. Inte heller tycks det finnas någon gräns för hur många privatiseringar, skattesänkningar, nedskärningar eller imperialistiska krig detta parti faktiskt genomför eller stöder innan Suhonen går ur. Men inte heller här är det en fråga om person, utan om ett principiellt problem: ur de senaste decenniernas Europa kan ett helt album av misslyckade vänsterstrategier sättas samman. Någon form av rekord måste dock innehas av idén att socialdemokratin ska radikaliseras och vitaliseras inifrån. Europeisk socialdemokrati är i dag ett konkursbo som bara hjälpligt hålls samman av den förvaltning och de mellanskikt med vilka den ersatt arbetarklassen, under ett sekel av harmonisk inväxning i det kapitalistiska systemets institutioner.

Menar man allvar med klasskamp måste första steget vara att ansluta sig till en rörelse som faktiskt ägnar sig åt saken. Sådana finns förvisso i dagens Europa, kanske starkast lysande i den nya generationen antikapitalistiska partier: NPA i Frankrike, Die Linke i Tyskland, Bloco de Esquerda i Portugal, för att då inte tala om den sjudande vänstern i Grekland, där socialdemokraterna – någon förvånad? – administrerar slakten på landets välfärd. Jag kan inte se att det finns något skäl att hålla fast vid socialdemokratin som en rörelse för den arbetande klassens befrielse annat än nostalgisk lojalitet. Alternativet är att bygga något nytt, som ser klassamhället anno 2011 i vitögat, i hela sitt djup och sin komplexitet, och som faktiskt som är berett att strida. Det innefattar nu en gång – tyvärr – strid mot islamofobi.

Direkt patetiskt blir det när Suhonen framställer sig som uttolkare av den arabiska revolutionen. Jag undrar hur hans militanta sekularism skulle låta sig förenas med de kristna och muslimska böner som varit självskrivna inslag på Tahrirtorget, med ropen ”la ilaha il allah” när kamrater stupar och ”allahu akbar” när segrarna vinns, med de demonstrationer för massdemokrati och social rättvisa som tågar iväg efter fredagsbönen i Tripoli och Manama. Också här ser vi en ålderdomlig vänster spegla sig i en svunnen värld: religionen som något ont i sig som i alla lägen ska bekämpas. Jag vet inte vilken tendens i samtiden Suhonen verkligen tror sig gå i takt med. Men knappast är det Tahrir.

En kortare och redigerad version av detta inlägg finns på Aftonbladet Kultur.

Intressant?
Bloggat: Röda Lund, Röda Malmö, Svensson,
I media: SVT, SVD, DN, GP,
Läs även andra bloggares åsikter om Daniel Suhonen, Tahrir, Islam, religion, Vänstern, Socialism, Socialdemokratin, Socialdemokraterna, NPA, Die Linke, Bloco, Europa, Rasism, Islamofobi, Antirasism, Klasskamp

Olivier Besancenot är i Tunisien från och med denna tisdag för att själv se den pågående revolutionen i landet. För nättidningen JDD.fr, talar NPA:s talesman om sina intryck.

Hur är vistelsen i Tunisien?

Det är något jag aldrig sett förut. Jag tillhör en generation av revolutionärer som aldrig upplevt en revolution. Det är första gången jag ser en sådan händelse, en “autentisk” sådan. Jag är verkligen överraskad. Jag älskar denna kollektiva bubblande, den är smittsam, entusiasmerande. Medan jag talar med dig, finns det fortfarande tusentals människor på gatan, i grupper, hundratals mobiliserade unga människor som berättar om händelserna på Facebook och Twitter, fackföreningar mobiliseras för att kräva den “nya” regeringens avgång. Här går revolutionen vidare.

Vad är din upplevelse inför detta folkuppror?
Revolutionen är en komplicerad process som rör sig i farten och tecknar sin egen väg. Revolutionen fortsätter ty upproret på gatan har bara ett mål: att störta denna bluff till regering. För närvarande är det fortfarande den tunisiska oligarkin som härskar i landet; polisen är i händerna på samma oligarki, liksom alla ekonomiska områden, och detta tjänar inget på här. Oppositionen vill ha en konstituerande församling för att förändra institutionerna och gå vidare på en ny väg.

Revolutionen är alltså ingen utopi. Får du här några idéer?
Ja, jag är full av hopp, absolut (skratt). Från och med nu vet jag att revolutionen är möjlig, den är där, framför mina ögon. Dessutom är ingen revolution lik någon annan, det finns ingen modell. När någon vill kopiera, slutar det ofta illa … Jag är här för att lära mig, för att förstå. Jag noterar det som har med organisationen att göra, rörelsens strukturering. Det är spännande. Vi skulle också behöva en social och demokratisk revolution.

Du har träffat en del av oppositionen. Anser du att den är redo att ta makten?
Jag är inte här för att tala i det tunisiska folkets namn - folket har visat att det inte hade något behov av det - men en av de första saker som de sa till mig var: “Det är vår revolution och vi vill inte ha den stulen!”. De förväntade sig inte denna spridning utanför gränserna.

Och du?
Jag kommer att svara genom att citera filmaren Ken Loach: “Revolutionerna är alltid smittsama” Vad som hände i går (tisdag, reds anm) i Egypten och för några dagar sedan i Algeriet är oerhört viktigt!

Tänker du åka till Egypten under de närmaste dagarna?
Jag är ingen revolutions globetrotter (skrattar). Och jag är inte heller på en pilgrimsfärd. Jag har kommit till Tunis på begäran av mina kamrater, med vilka jag var i kontakt från rörelsens början. Vi hade helt enkelt kommit överens om att ja skulle träffa dem när det var meningsfullt. Jag har naturligtvis också kontakt med egyptierna. Utvecklingen lär visa vad man bör göra. Men vårt arbete i Frankrike är att bekämpa vår egen regering, vår egen imperialism. Det är naturligtvis inte högern som ska göra det.

Och vänster?
Socialistpartiet kommer inte heller att göra någonting! Jag ska påminna dig att fram tills för några dagar sedan var Ben Ali en del av Socialistinternationalen … Och inte bara den nuvarande regeringen har stött Ben Alis regim.

Vad tycker tunisierna om Frankrikes inställning?
De är hjärtligt förbannade! Sarkozys ursäkter är bara sagor, ingen här tror på sådan. När det gäller Michèle Alliot-Marie har det gått för långt. Hon borde åtminstone be om ursäkt, det har funnits döda här! Jag har förklarat för dem att det franska folket inte har stått bakom sin regering och att det inte stödde alla dess handlingar. Jag har hört den franska media när de kritiserat regeringen, men det är mycket värre än så, den är den aktiva, konkreta ekonomiska och finansiella medbrottslighet!

“Vill de ha ett stöd från Frankrike, som det har föreslagits av Nicolas Sarkozy?
De har inte för avsikt att leva i självförsörjning, det är sant, men de förväntar sig ingenting från de franska myndigheterna. De kommer inte att be något, de är besvikna.

Översatt från Int. Viewpoint.

Intressant?
Bloggat: K & Å,
I media: SVD1, 2, 3, DN1, 2, 3, 4, 5, GP1, 2, 3, 4, 5,
Läs även andra bloggares åsikter om Tunisien, Revolution, Franrike, NPA, Olivier Besancenot, Ben Ali, Nicolas Sarkozy, Uppror, Nordafrika, Samhälle, Politik

Protesterna i form av blockader av arbetsplatser och andra manifestationer fortsätter, trots att den franska pensionsreformen i onsdags slutgiltigt röstades igenom i senaten med röstsiffrorna 336 till 233. Dagen efter genomförde Frankrikes fackföreningar som planerat en stor demonstration. 31 000 deltog i Paris enligt polisen, 67000 enligt fackföreningarna. Det är en rejäl minskning från demonstrationerna den 12 oktober, då facken räknade till 300000 deltagare i Paris.

Läs hel artikeln i Fria Tidningar.

Intressant?
Bloggat: Kildén & Åsman,
Läs även andra bloggares åsikter om NPA, Frankrike, Protester, Internationellt, Politik

I Europa finsn ett nätverk av antikapitalistiska partier. NPA är en ledande kraft i detta nätverk. Socialistiska Partiet är nätverkets svenska deltagare.

- Jag är 67 år och nyligen pensionerad gymnasielärare och medlem i Socialistiska Partiet. I slutet av mitt yrkesliv fick jag bevittna hur det svenska skolväsendet mer och mer utvecklades från en skola för alla där de sämst lottade var vår hjärtefråga till satsningar på spetsutbildningar, skolor som vinstdrivande företag, och dyrbara marknadsföringar i sann nyliberal anda. Skolans prioritering av penningmedel blev inte längre stödet till den enskilde eleven som hade detta behov. Som relativt isolerad lärare i en ny skolpolitisk maktstruktur insåg jag sanningen i att ensam inte är stark.

- Som 20-åring började jag arbeta som frivillig i Emmaus i Lund och i ett slumområde söder om Paris (i den då kommunistiska kommunen Villejuif) med stöd bl a till muslimska immigranter från Nordafrika och immigranter från andra franska (ex)territorier utanför Europa, men också till fattiga lantarbetare från Portugal, romer och även fransmän som marginaliserats i det franska samhället. Det gällde att erbjuda mat för dagen och ”fast bostad” i baracker och husvagnar, och därigenom underlätta chansen att finna arbete. Den otroliga orättvisa som existerade i världen då genom de mäktigas ekonomiska politik var bara en susning om vad den avancerade grobiankapitalismen och den nyliberala ekonomin skulle erbjuda ”jordens fördömda” femtio år senare.

- Då kom jag också i kontakt med gästarbetare från gruvdistrikten i Asturien i norra Spanien och anslöt mig till den antifrankistiska kampen genom den underjordiska fackförening som etablerats där. I Vietnamrörelsen i Sverige fick mina insikter ytterligare politiska dimensioner. Mitt arbete i Västafrika under återkommande perioder från 1978 till idag har naturligtvis ytterligare skärpt min övertygelse om att en annan värld är helt nödvändig.

- För att nå dit måste vi utmana individualismen, ha modet att bryta upp från våra isolerade politiska grupperingar och slå oss samman och organisera oss. Jag har följt framväxten av NPA i Frankrike och sett vilken kraft och potential det finns i att våga detta. Vi som bor i Sverige är alltför bra på att hålla tyst. Inspirerade av NPA påbörjar vi nu genom ArbetarInitiativet bygget av en antikapitalistisk rörelse som aldrig kommer att hålla tyst. Vi siktar mot Bryssel där jag tycker att vi främst ska driva kampen mot Fort Europa och rasismen och den ekonomiska politik som gör att några få skor sig på flertalet.

- Jag anser mig nu mogen att kandidera till EU-parlamentet, inte trots min ålder men just pga min ålder, eftersom alla dessa års konkreta erfarenheter av ”de fördömdas” villkor har utmejslat min politiska vilja och förmåga att representera de som med mig säger basta: en annan värld är inte bara nödvändig men också möjlig.

Intressant?
Bloggat om EU-valet: Svensson, Kildén & Åsman, Spånbinge, Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om EU-parlamentet, Frankrike, NPA, ArbetarInitiativet, Vietnamrörelsen, Emmaus, Solidaritet, EU-val, Samhälle, Politik, EU

Det nya ArbetarInitiativet gör tvärtom – höjer tempot i valkampanjen.

- Vi har gräsrötter som driver kampanjen och vi känner att vår uppmaning till franska metoder i kampen mot krisen får gehör, säger Ingrid Eriksson, förstanamn på Arbetarinitiativets valsedel. Vi är inte förvånade att det inte fanns plats för ännu ett högerparti i Sverige.

Aftonbladets ledarsida varnade häromdagen för det nya franska antikapitalistiska partiet NPA.

ArbetarInitiativet inspireras tvärtom av NPA.

Intressant?
Bloggat: Svensson1, 2, Arbetarperspektiv,
Borgarmedia: AB1, 2, SVD, DN1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Arbetarinitiativet, Libertas, EU-val, NPA, EU, Politik

Är 20 år gammal och uppväxt söder om söder i Stockholm. Har alltid varit socialist, och är sedan en tid tillbaka aktiv i Socialistiska Partiet och Ungsocialisterna.

Bodde i Paris under en tid 2007, där hon deltog i kampanjen mot Nicolas Sarkozy i valet på LCRs sida och just nu, fram till maj månad, bor hon i Barcelona. Som medlem i Revolta Global – Esquerra Anticapitalista (Kataloniens del i det spanska partiet Izquierda Anticapitalista; den spanska sektionen i den Fjärde Internationalen) har hon deltagit i kampen även i södra Europa.

Hjärtefrågan är feminism. Ellen har tidigare skrivit texter rörande ämnet i tidningen Internationalen.
”Vi lever i ett land som ska vara världens mest jämställda, men där vår identitet bestämt i och med att doktorn på BB sagt vilket kön vi har. Vi växer upp som flickor, tjejer, kvinnor – som objekt inför oss själva och inför andra – samtidigt som vi matas med information om att vi är frigjorda. Att växa upp i en ideologiskt styrd värld där man lär sig ‘välja förtrycket’ är för mig inte bara upprörande utan också förnedrande.”

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Izquierda Anticapitalista, LCR, NPA, Arbetarinitiativet, EU, EU-val, Politik

Mötet präglades av kampglöd av rapporten om det nya antikapitalistiska partiet NPA, som gav inspiration till valkampanjen för ArbetarInitiativet. Mötet gav svar på frågor om varför en bojkott inte är svar nog i ett EU motstånd som vill skrota kapitalets EU. Vad som krävs ett alleuropeiskt arbetaruppror och en kamp för ett demokratiskt och socialistiskt Europa.

Även i Malmö genomfördes att välbesökt och intressant möte med Virginia Marconi, även hon från NPA.

Intressant?
Bloggat: Kildén & Åsman,
Läs även andra bloggares åsikter om Margaux Leduc, NPA, Arbetarinitiativet, Kamp, Kris, Mötesturné, Göteborg, Samhälle, Politik

De reformer han föreslagit för utbildningen kommer att göra att ungdomar från fattiga områden inte har råd att läsa vid universitetet. Det gjorde folk ilskna och drev ut dem på gatorna.

Just nu så pågår en strejk på universiteten i Frankrike.
- Man strejkar inte för skojs skull, men strejk är till slut det enda svaret mot direktörernas och den härskande klassens provokationer och attacker. En strejk är en politisk omställning, man tar då tag i sin egen framtid, när vi strejkar styr vi över våra liv.

ArbetarInitiativet presenterades också på, som en del i det växande europeiska motståndet. Alla uppmanades att anmäla sig till aktiviteter under valkampanjen som nu drar igång på allvar.

Intressant?
Borgarmedia: NK1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Arbetarinitiativet, Luleå, Strejk, Samhälle, Universitet, NPA, Margaux Leduc, Politik

Intressant?
Borgarmedia: NK1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Arbetarinitiativet, Luleå, Strejk, Samhälle, Universitet, NPA, Margaux Leduc, Politik

- Kärnan i NPAs program är att lära folk att lita till sin egen kraft. Det är vi som arbetar – utan oss står allting stilla – därför är det egentligen redan vi som har kontrollen. Socialismen innebär bara att vi tar kontroll över det som redan är vårt.

Det sa Margaux Leduc, gräsrotsaktivist från Franska Nouveau Parti Anticapitaliste, inför en fullsatt Brantingsal i ABF-huset i Stockholm.

Extra stolar fick bäras fram och värmen steg snabbt i lokalen; intresset för att höra Margaux Leduc berätta om kampen i Frankrike, det nya antikapitalistiska partiet NPA och sin egen väg till den politiska aktivismen.

Mötet i Stockholm var det första stoppet på en turné går vidare till Luleå och sedan via Umeå och Sundsvall för att avslutas i Malmö och Göteborg.

Exakta tider och platser finns HÄR.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Margaux Leduc, NPA, Arbetarinitiativet, Kamp, Kris, Mötesturné, Stockholm, Samhälle, Politik