“Syftet är ge omedelbar hjälp till en del av de fler än 1,5 miljoner människor som idag är flyktingar från Malakand-området i den pakistanska nordvästra gränsprovinsen” säger de båda i ett upprop.

LRC bedriver idag ett omfattande hjälpprogram bland flyktingarna, samtidigt som man försöker få stöd för ett politiskt program som kan innebära en utväg ur den nuvarande krisen i landet. I programmet ingår krav som:

- Separation av staten från religionen
- Minst tio procent av den nationella budgeten måste gå till utbildning. Stoppa de statliga subventionerna till religiösa skolor. Förstatliga privata religiösa skolor och integrera dem i den offentliga utbildningen
- En radikal och omfattande jordreform
- En radikal minskning av militärutgifterna. Stopp för kärnvapenprogrammet och en fördelning av militärens jordegendomar.
- Införandet av en ekonomisk politik som ger löner det går att leva på
- Ett slut på NATO:s och USA:s ockupation av Afghanistan, liksom ett bortdragande av amerikanska trupper från Irak och andra delar av världen.

Solidaritet utan Gränser har beslutat att öppna sitt plusgirokonto för alla som vill visa sin solidaritet med LRC:s kampanj. Sätt in ditt bidrag på pg. 131 84 87-4. Märk med “Pakistan”.

Intressant?
I media: SVD1, 2, DN1, 2, 3, 4,

Läs även andra bloggares åsikter om Labour Relief Campaign, LPP, LRC, Pakistan, Tariq Ali, Farooq Tariq, Talibanerna, Swatdalen, Politik, Flyktingar, Krig

Länge ville många tro att den globala sammanflätade ekonomin gick väldigt bra att kombinera med att ”frikoppla” vissa delar av den. Det var det budskap som spreds via affärstidningar och ledare. Till exempel Kina kunde tänkas som en stadig, självständig ekonomi som kunde dra igång världsekonomin om USA knäade.

Men verkligheten tycks inte vilja stämma med denna trevliga och lugnande teori. Sprickor och kollapser sprider sig över världsekonomin, utan att väja för de fattiga länderna och de framväxande ”nya” ekonomierna. Det ser ut som om den fattiga befolkningen i u-länderna som vanligt får betala det allra tyngsta priset för krisen.

Har SAAB-chefen kanske råkat in i en psykos?
Behöver han kanske en sån där tröja som man knyter i ryggen? Finns det sjuklig optimism?
Sådana frågor till olika experter kunde P1-lyssnaren få höra förra torsdagen (Nordegren i P1 heter programmet) blandat med musik som ”Always look on the bright side of life”, från Monty Pythons Life of Brian.

Intervjun med SAAB-chefen själv lät en smula surrealistisk, ”Framtiden är inte osäker för SAAB”, sa han och kom med uttalanden som gick ut på att alla var så vänliga och framtiden var en utmaning och det finns så mycket bra idéer… ja, allt var så bra så.

Att höga företagschefer pratar så i kristider är kanske inte helt ovanligt. Att programledarna i P1 undrar om det är dags för tvångströja eller spekulerar i att de lider av avancerad verklighetsflykt är kanske mer ovanligt i det andäktigt nyliberala mediasverige.

Är kanske befolkningen i de drabbade länderna mer klarsynta än sina politiker, ekonomer, företagsledare etc? Det ser inte bättre ut.
Förra lördagen förekom massdemonstrationer i tre av de hårdast drabbade länderna, Turkiet, Ungern och Island. I Turkiet drabbade arbetare från de två största facken samman med polis i Ankara, i protest mot ett eventuellt IMF-lån som just nu förhandlas, skriver the Guardian.
Bensin, olja, vete och ris har ökat i pris och arbetslösheten ligger kring tio procent.
I Budapest protesterade offentliganställda, bland annat lärare och brandmän, utanför parlamentet mot nedskärningar i löner och pensioner. På Island krävde man regeringens avgång.

Så hur kunniga och säkra låter ekonomer, företagsledare, politiker etc i dag? Låter de kanske lika absurda som SAAB-chefen lät i P1?
Vad är dröm och verklighet i det nya häpnadsväckande läget i världsekonomin?
En opiedröm som något år florerat i de högre finanssfärerna kallades ”decoupling”, frikoppling.

Så sent som i mars i år försökte den stora affärstidningen the Economist visa att det visst går att äta kakan och ha den kvar: alltså att en i det närmaste total globalisering av ekonomin går att förena med ”frikoppling” av delar av denna världsekonomi. I den bemärkelsen att en recession i lokomotivet USA inte skulle påverka tillväxten i dessa länder särskilt mycket. Teorin gällde Asien, särskilt Kina, och i viss mån Europa.

Det fanns en from förhoppning om att Kina skulle kunna ta över rollen som motor i världsekonomin. Kanske BRIC-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina) kunde begränsa effekterna av krisen i världsskala?
Frikopplingen är en myt (alternativt ”garbage”, sopor), ryar andra, även bland borgerliga ekonomer.
Världens ekonomier är trots allt hopblandade intill förväxling och förblandning, till exempel via handel.

Ingen vettig ekonom säger idag att han eller hon vet hur det ska gå och vart det är på väg. Däremot kan somliga ibland låta som katastrofprofeter när de talar om hur det gick med den förra megakrisen, 1929. Den fick sin slutliga lösning i andra världskriget…

Till dem hör François Chenais, medlem i Attac Frankrikes vetenskapliga råd. Han har en mörk syn på framtiden. De framväxande länderna är alls inte immuna mot krisen, säger han, och början på krisen i USA och nu i Europa har lett till minskad export och tillväxt i Japan och Kina.

Adam Hanieh är en annan skribent, från Kanada, som bland annat skrivit en artikel just om ”Making the world’s poor pay: The economic crisis and the Global South” (Hur världens fattiga kommer att få betala: den ekonomiska krisen och länderna i Syd). Han påpekar själv att det är ett synnerligen ovanligt ämne både bland vänster- och högerskribenter.

När folk i den rika världen – främst USA – inte längre kan låna och konsumera påverkar det hela världsekonomin, skriver Hanieh. Och berättar om en rätt okänd ekonomisk indikator: Baltic Dry Index (BDI).

Den mäter vad det kostar att skeppa, till exempel kol, järnmalm och stål. Från juni till november i år sjönk index med 92 procent. Hyran för de stora lastfartygen sjönk från 234 000 dollar per dag till 7 340 dollar. Och detta skulle visa dels att efterfrågan på vissa råvaror sjunker och dels att rederierna inte kan få bankkrediter.

Detta i sin tur visar förstås på sjunkande världshandel. Till exempel koppar har fallit med 23 procent på två månader. Kinas efterfrågan på denna viktiga industrimetall har mer än halverats i år.
Världshandeln kommer främst att påverka de länder som antagit den exportorienterade modellen för utveckling. Bakom denna inriktning ligger som bekant sedan ett par årtionden IMF och Världsbanken.

Kina, som skulle rädda det nyliberala finanssystemet – Kinas export hamnar på noll eller till och med på minus år 2009, säger Standard Chartered Bank, och JP Morgan Chase, ett av världens största finansföretag, hävdar att Kinas export sjunker med 5,7 procent för varje procents nedgång i den globala tillväxten. Det låter inte så lovande för teorin om ”frikopplingen”.

Kina behöver 17 miljoner nya jobb per år för bondebefolkning som flyttar till städerna, skriver Hanieh. 11-12 procents tillväxt kan minska till 8 procent, och det låter inte som en katastrof, men kommer att innebära enorma sociala oroligheter, säger han.

Redan idag går miljoner kinesiska arbetare ut och protesterar mot nedlagda fabriker och ägare som försvinner med tillgångarna.
Det finns färska exempel vad på vad som redan händer, säger han. Inte bara världshandelns sammanbrott utan också utländsk kapitalflykt från börserna och andra investeringar i Syd hotar dessa länder.
Han talar om en ”dödlig mix” av kapitalflykt, stigande inflation och sjunkande exportinkomster.
Pakistan ligger på gränsen till total kollaps och behöver sex miljarder dollar ögonblickligen (han citerar tyske utrikesministern som 28 oktober sa att ”världen har bara sex dagar på sig att rädda Pakistan”).

Utländska investerare drar tillbaka sina dollar från Sri lanka som har förlorat 25 procent av sin utländska valutareserv. Hälften av landets textilexport gick till USA förra året, 45 procent till EU, där efterfrågan förväntas minska. Ökande inflation drabbar de fattiga hårdast med ökande matpriser.

Samma sak gäller Indien där utlandsvalutan också lämnar landet. Tredje veckan i oktober försvann 51 miljarder dollar ur landet. Textilindustrin, den näst största efter jordbruket exporterar 70 procent till USA och Europa. Den förväntas krympa med 25 procent i vinter och massavskeden har redan börjat.
En rad andra viktiga industrier (stål, cement, finans, bygge etc) kommer att skära ned de anställda med 25 procent enligt Indiens handelskammare.

Mönstret upprepas över hela jorden, skriver han.
Det gäller Mexiko, Turkiet, Indonesien, Brasilien, Argentina, Sydkorea, fattiga länder i östra och södra Europa. Vad som väntar är sammanbrott för tillväxten, kapitalflykt och sjunkande valutor.

Och IMF är tillbaka och lånar ut pengar. 16,6 miljarder dollar till Ukraina, 15,7 miljarder till Ungern och så vidare. Men till vilka villkor? De är inte särskilt klara den här gången, skriver han. Ukrainas villkor är ännu inte kända.
Ungern ska skära ner på sociala utgifter och frysa löner, men alla detaljerna är inte offentliga ännu.
Adam Hanieh tror att vi kan förvänta oss mycket hårdare villkor för de fattiga ländernas lån än för länderna i Europa. Han använder välbekanta begrepp: stor arbetslöshet, påtryckningar för privatiseringar, nedskärningar i vård, skola och omsorg, allt för den balanserade budgetens skull.
Det handlar om vilket motstånd som möter dessa angrepp, skriver han.

Intressant?
Bloggat: Svensson1, Svensson2, Kildén & Åsman1, Kildén & Åsman2, Röda Malmö, Spånbinge,
I media: SVD1, SVD2, SVD3, DN1, DN2,
Läs även andra bloggares åsikter om Finanskris, Kina, Indien, USA, Pakistan, Sri Lanka, Skuldkris, ekonomisk kris, Recession, Handel, Export, Etiketter

Enligt recensenten driver författaren tesen att terrornätverk som Al-Qaida ingalunda är någon muslimsk strid mot det moderna samhället. Istället företräder de en nutida politik med rötter i det kalla kriget.

Bland annat påminner boken om ett TV-program från 1985:

Denna idé om det goda och dåliga/onda är en drivkraft för den amerikanska utrikespolitiken säger Mamdani och påminner om en tv-sändning från 1985. President Ronald Reagan ställde upp turbanklädda afghanistanska mujahediner framför Vita huset och presenterade dem med orden “Mina herrar, dessa män är moraliskt jämnställda med USA:s grundläggare”.

Vidare:

“Dokument från CIA och USA:s utrikesdepartement som beslagtogs då den amerikanska ambassaden besattes i Teheran visade att USA:s kontakter med företrädare för de afghanistanska rebellerna i Pakistan daterade från april 1979. Det är åtta månader innan Sovjetunionen intervenerade.” Och Mamdani citerar en interjuv med den dåvarande presidenten Jimmy Carters högste säkerhetsrådgivare Zbgniew Brzezinski, som medger att den amerikanska hjälpen främst startades för att locka fram en sovjetisk intervention. Brzezinski ville göra Afghanistan till Sovjetunionens Vietnam.

Mamdani skriver vidare. “USA kunde inte fördra att deras allierade shahen av Iran hade förjagats av den islamistiska revolutionen. Regeringen Reagan hoppades på att upprätta en proamerikansk islamitisk lobby i regionen”. Det blev de fundamentalistiska terrorgrupperna, krigsherrarna och knarkbaronerna i Afghanistan. En av dem, Gulbuddin Hekmatyar, fick under tio år mer än hälften (2 miljarder dollar) av den amerikanska och saudiska hjälpen och blev Afghanistans största knarkhandlare. Landet Afghanistan blev den viktigaste knarkleverantören i världen.

//

Den fundamentalistiska terrorrörelsen är “ett modernt projekt och ingalunda ett arv från forntiden” skriver Mamdani. “Dessutom hade det inte funnits någon jihad i den muslimska världen i århundraden” “CIA skapade muhajedin och Osama bin Laden som ett alternativ till den sekulära nationalismen, precis som Israels underrättelsetjänst – i ett annat sammanhang – skapade Hamas som ett alternativ till det sekulära PLO”.

Kortfattat menar alltså Mamdani att USA kapde de muslimska terrororganisationerna som en naturlig följd av det kalla kriget och kampen mot Sovjet. De skulle också utgöra ett alternativ till den sekulära arabiska nationalismen.

Liknande tankegångar för Gilbert Achcar fram i artikeln Amerikanernas och saudiernas kärleksbarn – Osama bin Ladin:

Fenomenet Osama bin Ladin har sin förklaring i den politiska utvecklingen efter andra världskriget. När den arabiska nationalismen uppstod på 1950-talet och fick sin portalfigur i Gamal Nasser i Egypten fick vi i dess efterföljd två politiska riktningar. Den första representerades av just Nasser som 1952 störtade kungahuset i Egypten och som inte stack under stol med sin sympati för Sovjetunionen. Det andra lägret kom att utgöras av arabvärldens furstehus.

Den religiösa fundamentalismen i Saudiarabien – wahhabismen – som funnits där sen 1800-talet fick därefter en betydelse som var vida större än Saudiarabien självt. Wahhabismen blev bålverket mot den arabiska anti-imperialismen med dess sympati för den ateistiska kommunismen. Religiös fundamentalism blev det främsta ideologiska vapnet mot nationalism och kommunism. USA ställde med glädje upp i den kampen tillsammans med Saudiarabiens feodala elit.

Det är ingen hemlighet att al-Qaida-nätverket med sin finansiär och ledare Osama bin Ladin på 1980-talet var USA:s allierade, då amerikanerna hade nytta av dem i kriget i Afghanistan. Den andre allierade var den pakistanska militärdiktaturen som med ekonomisk hjälp från Saudiarabien gjorde allt för att fördjupa konflikten.

och:

Dagens rop på hämnd i amerikanska massmedia skyler det faktum att det var USA självt som skapat terrormonstret. För när Sovjet drog sig ur Afghanistan hade USA inte längre behov av al-Qaida och Osama bin Ladin. De tidigare CIA-lärlingarna dök istället upp i sina hemländer Saudiarabien, Egypten, Tjetjenien, Tunisien, Algeriet osv och vände sig mot sina forna herrar.

Att al-Qaida fått stöd i dessa länder är inget överraskande. Saudiarabien är ett gott exempel. Kungafamiljen använder sina miljardinkomster främst till lyxkonsumtion. Men även en stor grupp ämbetsmän och militärer får del av välfärden. Det är i denna nya medelklass som en otillfredsställelse gror över hur beroende landet är av oljeexporten och indirekt av USA. Och det är även bland dem som man alltmer tar avstånd från kungahusets moraliska dekadans.

USA är i dubbel mening ansvarig för tillväxten av den anti-västerländska religiösa fundamentalismen i den arabiska världen. Först i och med det aktiva stöd USA gav för att nerkämpa den progressiva nationalismen på 1950 och 60-talen. För det andra USA:s roll visavi Irak och Palestina.

Den religiösa revolutionen i Iran 1979 och terrorangreppet på USA 2001 är således höjdpunkterna i anti-västerländskheten och inga isolerade händelser.

USA är alltså i högsta grad ansvariga för framväxten av de nätverk som nu är i högsta grad aktuella i och med mordet på Benazir Bhutto. För det troligaste är att det är dessa nätverk som står bakom mordet. Eventuellt i samarbete med den pakistanska militären eller med delar av den pakistanska militären. Ett mord som kastar in en av världens verkliga krutdurkar i en ännu explosivare utveckling som kommer att beröra stora delar av världen.

Läs också:
Bhutto, USA och talibanerna
Benazir Bhutto och Pakistan
Kopplingen Irak – Al Qaida
Kriget och terrorn

Intressant?
Borgarmedia: DN1, DN2, DN3, DN4, HD1, HD2, HD3
Andra bloggar om: Terrordåd, Al Qaida, Benazir Bhutto, Pakistan, Saudiarabien, Terrorism, Bombdåd, Politik, Islam, Fundamentalism