Upprorets vindar sveper över världen.

I Mellanöstern reser sig folken mot sina förtryckare, i väst protesterar Occupyrörelsen mot kapitalismen samtidigt som rasism och främlingsfientlighet ökar.
För hundra år sedan började den ryske revolutionären Leo Trotskij att formulera sina tankar om revolutionen och socialismen. Vilken betydelse har hans idéer och politiska gärning för dagens politiska händelser?

Inledare är historikern Håkan Blomqvist.
Fika och bokbord.

Göteborg 
11 februari 14:00 
Annedalsgården, Carl Grimbergsgatan 52 i Annedal

Välkomna!

Arr: Socialistiska Partiet, tidskriften Röda Rummet, Internationella Socialister, Avanti, Marxistarkiv och Ordfront

Intressant?
Läs mer: Kildén & Åsman, SP, Röda Göteborg,
Läs även andra bloggares åsikter om Göteborg, Politik, Leo Trotskij, Upporets vindar, Håkan Blomqvist, Socialistiska Partiet, Samhälle

Attacken är ytterligare ett bevis för vad som händer när den främlingsfientliga propagandan nästlar sig in i samhällets finrum. Oavsett om den sker genom Sverigedemokratiska lokalpolitiker eller krönikörer på någon av det här landets största dagstidningar. Debatten förskjuts. Klassamhällets råa verklighet förtigs eller bortförklaras. Istället är det invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet som ges som förklaring till ökade klassklyftor, arbetslöshet och en nedrustad välfärd. Talet om en muslimsk sammansvärjning hörs från allt fler och mitt i allt detta går vissa från ord till handling.

Vi i Socialistiska Partiet sänder vår solidaritet till alla aktiva antirasister i Ludvika och en förhoppning om att så många som möjligt nu inser allvaret och sluter upp i Ludvikabor mot rasism.

Socialistiska Partiet
Verkställande utskottet
30 januari 2012

Intressant?
Bloggat: Svensson,
I media: Expo, SR1, 2, 3, SVT, EX, SVD, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om Daniel Riazat, SMR, Svenska Motståndsrörelsen, Nazister, Våldsverkare, Ludvikabor mot rasism, Brott, Våld, Nazism, Ludvika, Vänsterpartiet, Samhälle, Politik

Härmed vågar jag ta bladet från munnen och sticka ut hakan. Låter det osagda vara sagt, ställer allt på sin spets, riktar ett hårt slag mot PK-etablissemanget och säger det alla tänker men ingen vågar säga: Det var bättre förr. Jag vet, för jag var nämligen med. Förr. Innan det blev dåligt.

Självklart finns det undantag. Det finns det ju alltid. Som att det nuförtiden går att köpa värktabletter på Konsum och… ja, det är väl typ det. Har man ont i huvudet en söndagskväll kan du och jag nuförtiden traska ner till vår lokala Konsumbutik och få lindring. Det kunde vi inte tidigare. Det var inte bra.

Så vad har då blivit sämre? Allting, förstås, men låt mig ta några exempel: Det finns inga idrottare med hammaren och skäran på bröstet. Det går inte att höra vad Bob Dylan sjunger. Ingen vet längre vad en platta heter eller hur ett skivomslag ser ut. Clarence ”Big Man” Clemons är död. Hip-hopen är död. Thatcher lever. Reform betyder försämring. Antifascism likställs med fascism. Ingen vet vem som är världsmästare i boxning.

Björklöven lirar i division 1. Twilight-trilogin har ersatt Star Wars-trilogin. Black Sabbath och Judas Priest har ersatts av nåt skit jag inte ens vet namnet på, men det låter för jävligt och ser för jävligt ut.

Ingen under tretti har en aning om vem Ivan Lendl eller Martina Navratilova var. Konst är att bajsa på en trottoar. Hjältemod är att sänka skatterna. Intellektuell hederlighet är att inleda en debattartikel med orden ”Jag är inte rasist, men…”. Det är okontroversiellt att vara snut.

Nu kanske ni tror att jag är en sån där gammal surgubbe som hytter med käppen när en snorvalp loskar i busskuren eller i alldeles för hög fart susar förbi på rullbräda. Men då misstar ni er. Det här är ord skrivna av en nyligen pappaledig 33-åring som helt enkelt skådat ljuset. Att det var bättre förr är helt enkelt varken mitt fel eller min förtjänst – det bara är så.

Minns hur man förr rockade röven av högern. Man lyssnade på Björn Afzelius och prenumererade på Arbetet. Amerikanska biosuccéer kunde lika gärna handla om en klasskämpande textilarbeterska, som en arbetargrabb som lär sig karate och spöar de välsituerade mobbarna på skolan. Det var inte pedofili att fotografera lekande barn på stranden och när Stenmark åkte var det inte först paus för reklam. Ingen hade hört orden ”tappanyakihäll” eller ”musarm”. Man läste böcker som man lånade på bibliotek och när man hade läst dem så tipsade bibliotekarien om nya. Därför förknippade man ”Big brother” med något fascistiskt från en roman vid namn 1984. Robinson hette Kruse i efternamn och var även han känd från en roman.

I skolan diskuterade man på fullaste allvar huruvida plan- eller marknadsekonomi var det bästa ekonomiska systemet. Det var fint att ta från de rika och ge till de fattiga. Carl Bildt var känd som Calle Stropp och MUF var lika coola som Bohman var snygg. Högern hade moralpanik och vänstern stod för visionerna. När saker gick sönder lagade man dom. Alla tonåringar gjorde mixtapes. Ingen sökte till Idol. Så var det. Förr. Innan allt bara klev kasst.
Det bästa av allt var dock att förr var man inte så förbannat bitter.

Ulf Östman 

Tidigare publicerat i Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Det var bättre förr, Konsum, Värktabletter, Bob Dylan, Black Sabbath, 1984, Robinson Kruse, Twilight, Star Wars, Ivan Lendl, Martina Navratilova, Björn Afzelius, Bibliotek, Böcker, Kultur, Politik, Musik

Internt hyllas nu denne rejäle, facklige sosse redan som frälsare, om än något ansträngt från fackföreningar som Kommunal som han stötte sig rejält med i frågan om kvinnopotter i senaste avtalsrörelsen. Men Löfven är mycket långt från någon klasskampsinriktad fackföreningsaktivist. Hans toppstyrda ledarskap inom IF Metall har som främsta ledstjärna haft tanken att det som är bra för storföretagen är bra för löntagarna. Det svenska kapitalets vinster (under kodordet “konkurrenskraft”) har varit det lösenord som löner, arbetsvillkor, miljö och internationell solidaritet underordnats.

När Mona Sahlin i sitt avskedstal ville öppna den socialdemokratiska dörren på ännu vidare gavel för borgerlig politik visste Löfvens entusiasm inga gränser, inte ens i en facklig grundbultsfråga som A-kassan: “Det var ett väldigt bra tal. Hennes stora styrka var att hon vågade ta upp frågor där vi behöver en förändring, som A-kassan. Hon tog upp betydelsen av att se A-kassan som en omställningsförsäkring.” Och det var ingen tillfällighet. För, som partisekreterare Jämtin helt riktigt sa när Löfven presenterades som ny partiordförande, innebär valet av honom inte någon politisk förändring.

Det är heller knappast någon slump att SAP samma dag som VU utropat Löfven till partiordförande godkände regeringen Reinfeldts uppslutning bakom EU:s nyliberala “stabilitetspakt”. Löfven var som ordförande i “Fackliga röster för Europa” en av Ja-sidans mest okritiska kampanjmakare, känd för bevingade uttalanden som att “EMU ökar det politiska inflytandet på marknadens bekostnad.”

Socialdemokraternas kris har aldrig handlat om fel partiordförande.Den är mycket djupare än så och beror på partiets långsiktiga anpassning till den nyliberala politiken och den egna organisationens omvandling från folkrörelse till reklambyråanpassad yrkespolitik.

Nej, valet av Stefan Löfven till ny S-ordförande kommer sannerligen inte att innebära den politiska förändring som svensk arbetarrörelse är i så stort behov av. Men så kommer en sådan förändring heller inte att starta i det socialdemokratiska partiets verkställande utskott. Den kan bara växa fram underifrån bland aktivister i fackföreningar och andra folkrörelser, i hård motsättning mot dem som idag lever gott på att företräda en borgerlig politik inom arbetarrörelsen.

Socialistiska Partiets VU
26 januari 2012  

Intressant?
Bloggat: Svensson1, 2, Kildén & Åsman, Internationalen, Röda Umeå, Röda Malmö, Röda Lund, SP,
I media: SVT1, 2, 3, SR1, 2, 3, 4, SVD1, 2, 3, DN1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om Stefan Löfven, Högerpolitik, Privatiseringar, Jämställdhet, Miljöpolitik, IF Metall, Jobb, Socialdemokraterna, Ojämlikhet, Klyftor, Samhälle, Politik

Men det är uppenbart att valresultat också, och framför allt, avspeglar en mer djupgående kris för socialdemokratin – ett parti som innehaft regeringsmakten i 65 av de senaste 78 åren och som mestadels varit lika stort som de borgerliga partierna tillsammans. Men också en kris för det socialdemokratiska projektet. Den socialdemokratiska välfärdsstaten har inte bara stått som sinnebilden för det moderna Sverige – idag åberopar sig såväl Reinfelt som Sverigedemokraterna på Per Albin och Tage Erlanders svenska modell – det var också länge en självklar internationell referenspunkt i diskussionerna om vägen till idealsamhällena, både bland politiker och forskare.

Dagens svenska socialdemokrati har förlorat sin särställning i dessa avseenden. Trots det, eller som en följd av detta, har intresset för mer djupgående studier av partiets utveckling under de senaste decennierna nästan avstannat. Ett syfte med denna artikel är att försöka sammanfatta vad vi vet om dessa förändringar – men också att initiera en diskussion för att identifiera vad vi behöver veta mera för att föra analysen av socialdemokratin och dess kris vidare.

Först några ord om vad socialdemokratin varit – och inte varit

Program

Lite tillspetsat kan man kanske säga att partiets historiska ställning kan förklaras av två faktorer:  dess organisatoriska styrka och dess förmåga att ge utvecklingen av det svenska välfärdssamhället – länge det mest avancerade i världen – en socialdemokratisk profil.

Sedan SAP efter första världskriget gjort sig av med sin vänsterflygel har betydelsen av partiets reformism skiftat innebörd; från att gradvis ersätta det kapitalistiska systemet till att efter förmåga reformera det.

Utvecklingen låter sig väl avläsas i partiets programmatiska förändring. Under trycket från det nya vänsterpartiet införde socialdemokraterna 1920 en formulering i sitt partiprogram som deklarerade att man ville ”upphäva den privatkapitalistiska äganderätten till produktionsmedlen och lägga dem under samhällets kontroll och besittning.”

I 1944 års programrevision hette det istället att partiet så vill ”omdana samhället att bestämmanderätten över produktionen  läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.”

Det handlade alltså inte längre nödvändigtvis om att avskaffa kapitalismen och klassamhället, men målsättningen var fortfarande att bestämmanderätten över produktionen skulle ligga hos medborgarna.

Vid den senaste programrevisionen 2001 fick motsvarande avsnitt följande formulering:

”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal prägla hela samhällsordningen och människors inbördes förhållanden. Vi strävar efter en samhällsordning, där varje individ kan påverka både utvecklingen i stort och samhällsarbetet i vardagen. Vi strävar efter en ekonomisk ordning där varje människa som medborgare, löntagare och konsument kan påverka produktionens inriktning och fördelning, arbetslivets organisation och arbetslivets villkor.”

Inga krav på bestämmanderätt över produktionen finns nu kvar. Medborgare och löntagare ska kunna påverka produktionens inriktning och fördelning, men hur och hur mycket sägs inte – framför allt saknas ambitionen att i grunden omdana samhället. Det handlar inte längre om att lägga makten i folkets händer. Man amputerar de sista delarna av sina grundläggande samhällsomdanande ambitioner.

Men programmen har aldrig varit styrande för partiets utveckling. De avspeglar istället den praktik som partiet utvecklat.

Praktik

I praktiken accepterade socialdemokratin tidigt kapitalismens bärande element, marknadsekonomin och det privata ägandet.

Socialdemokratins socialistiska vision, deras hävstång mot ett annat samhälle blev istället den starka staten och framför allt den växande offentliga sektorn. Det var genom den medborgarna skulle få ökat  inflytande över sin tillvaro. Det var genom den politiken skulle flytta fram sina positioner på marknadens bekostnad. Den offentliga sektorn gav också möjligheter till en keynesianskt baserad arbetsmarknadspolitik, en aktiv industri- och näringspolitik, starka offentliga planeringsresurser, finanspolitiska resurser i form av en politiskt styrd riksbank och betydande bank- och valutaregleringar.  Och inte minst skulle det ge utrymme för en stark välfärdsstat. ”I välfärdsstaten godkännes inte längre den fördelning av produktionens avkastning som blir resultatet av en marknadshushållning med fri konkurrens”, kunde Ernst Wigforss uttrycka det.

Under efterkrigstiden gavs, lite oväntat för en del, möjligheter att realisera betydande delar av dessa ambitioner. En viktig orsak var att kapitalismen i den rika världen efter andra världskriget bejakade en betydligt mer aktiv stat som redskap för att återuppbygga den sönderslagna infrastrukturen, tillhandahålla utbildad arbetskraft och ge medborgarna en elementär grundtrygghet. Samtidigt kunde de industrialiserade länderna, och Sverige mer än andra, utnyttja den osedvanligt långa ekonomiska högkonjunkturen som dominerade ända fram till i början av 1970-talet.  Efterkrigstidens välfärdsstat var ett internationellt fenomen som byggdes såväl av engelska Tories som tyska kristdemokrater.

Men samtidigt står det klart att välfärdsstaten i Sverige i stor utsträckning blev ett socialdemokratiskt projekt som i viktiga delar skilde sig från andra länders. Välfärden gjordes generell: ATP, sjuk- och a-kassa utformades så att även medelklassen kunde känna trygghet vid sjukdom eller arbetslöshet. Daghemsutbyggnaden möjliggjorde för kvinnor ur alla samhällsklasser att förvärvsarbeta. Den öppna arbetslösheten låg sällan över två procent. Socialdemokratin lyckades bygga breda allianser för att stärka välfärdssamhället.

Under framför allt 1960- och 70-talen intog kravet på ökad jämlikhet (snart kompletterad med jämställdhet) en central plats i samhällsdebatten, skickligt utnyttjat av socialdemokratin. Kraven omsattes också i praktisk handling. De sociala reformer som genomfördes under en tioårsperiod fram till mitten av 1970-talet var antagligen de mest omfattande som genomförts i något land, någonsin. De innefattade allt från sjukförsäkringsreformer, miljonprogram och LAS till daghemsutbyggnad, fri abort och föräldrapenning. Inkomstskillnader, löneklyftor mellan män och kvinnor, förmögenhetsklyftor, skillnader i inkomstskillnader mellan rikta och fattiga pensionärer sjönk påtagligt. Klasskillnaderna avskaffades aldrig – men klyftor minskade tydligt.

Välfärdsstaten finansierades av skattemedel, och staten och kommunerna drev skolor, äldrevård, daghem och byggde bostäder i egen regi. Fram till 1980 växte den offentliga sektorn oavbrutet – bara under 1970-talet ökade de offentliga utgifternas andel av BNP med 50 procent. Så skapades en stark offentlig sektor som inte direkt var underställd marknaden och dess profitkrav, kunde socialdemokraterna hävda.

Rörelse

För att förstå hur detta projekt var möjligt måste man se att socialdemokratin hade två allierade: kapitalismen och de sociala rörelserna.

Den svenska socialdemokratin ledde vad som förmodligen var världens organisatoriskt starkaste arbetarrörelse. Partiet själv hade som mest över en miljon medlemmar, de flesta kollektivanslutna. LO hade en och en halv miljon och en organisationsgrad på 90 procent, kvinno- och ungdomsförbunden tillsammans  100 000.  ABF, PRO, Hyresgästföreningen, Konsum, Unga Örnar, Reso, allt räknades in under Rörelsen med stort R. I kommunerna fanns hundratusentals socialdemokratiska förtroendevalda och en stark socialdemokratiskt dominerad välfärdsbyråkrati. Visst uppstod snart kritik mot socialdemokratisk maktfullkomlighet och pampvälde. Men man kan inte överskatta betydelsen av att kunna luta sig mot en så välorganiserad folkrörelsestruktur när det gällde att mobilsera för partiets program. Det är utan tvekan så att de socialdemokratiska fackklubbarna i stor utsträckning byggdes upp för att övervaka och bekämpa kommunister och andra oppositionsrörelser till vänster. Men det är samtidigt uppenbart att de också fungerade som viktiga förmedlare av socialdemokratisk politisk och ideologi och var ovärderliga stödjepunkter i valrörelser.

Under 1960- och 70-talsradikaliseringen bekräftades att det fortfarande i stor utsträckning var en levande rörelse med djupa tentakler ner i samhället och med stor förmåga att agera i samklang med tiden. 1970-talets omfattande sociala reformer kan inte förstås utan samspelet mellan de radikala nya sociala rörelserna och den traditionella arbetarrörelsen, jämställdhetsreformerna inte utan den nya kvinnorörelsen, arbetslivsreformerna eller LO:s förslag till löntagarfonder inte utan de vilda strejkerna.

Epokskifte

Vari består socialdemokratins brott med det förflutna? Den drastiska förändring som partiet genomgått sedan dess måste naturligtvis förstås i skenet av omvälvande externa förskjutningar: slutet på den långa högkonjunkturen och de senaste decenniernas återkommande djupa ekonomiska kriser; högervågen, det nyliberala segertåget och kapitalets beslut att säga upp alliansen med den reformistiska arbetarrörelsen.

Det vore samtidigt djupt orättvist att bara se socialdemokratin som ett viljelöst offer för de senaste decenniernas nyliberala segertåg. Partiet har i högsta grad självt varit pådrivande och bejakat denna utveckling. Men till skillnad från den tidigare perioden var det inte med program som bar socialdemokratiska förtecken, utan med en politik med sitt ursprung i liberala och nyliberala tankesmedjor.

Den tredje vägens politik, som regeringen Palme-Feldt sade sig vilja slå in på vid regeringstillträdet 1982, visade sig leda rakt över i tidens nyliberala autostrada.  Gradvis och systematiskt  har socialdemokratin själva eroderat de bärande elementen i den reformistiska politiken. Ja, man har gått längre än så, man har accepterat liberalismens grundläggande syn på konkurrens och marknadsstyrning.

Visst gick det att också ur ett traditionellt reformistiskt perspektiv argumentera för att  den ekonomiska krisen och den borgerliga regeringens katastrofala budgetpolitik motiverade en viss andhämtning i den sociala reformtakten i början av 1980-talet. Men vad den socialdemokratiska regeringen gjorde var att målmedvetet föra in politiken i nyliberala banor.  Det innebar konkret ett antal reformer som successivt förde över makt från den politiska sfären till marknaden.

Högre vinster för företagen, inte politisk styrning, skulle få fart på ekonomin. I samma syfte avreglerades finans- och valutamarknad. Under 1990-talet överfördes i realiteten Riksbankens makt från politikerna till marknaden. Under slagorden om decentraliseringar och effektiviseringar infördes nya marknadsinspirerade styrsystem inom  den offentliga sektorn som ytterligare minskade den politiska styrningen. Denna avdemokratisering fortsatte sedan med att regering och riksdag lade på sig budgettak och budgetbeslutsprocesser med enda syfte att förhindra en offensiv ekonomisk politik.

Samtidigt  försvagade socialdemokratin den offentliga sektorns ställning ytterligare genom att acceptera, och själva driva på, konkurrensutsättningar och utförsäljningar inom vård, skola och omsorg, eller el- och telemarknaden. Att ersätta det generella ATP-systemet med ett i grunden marknadsberoende är det klaraste exemplet på socialdemokratins nyorientering.

Under 2000-talet har partiets kapitulation inför marknaden kanske framför allt bekräftats av villigheten att sluta upp bakom principen om att skattefinansierad verksamhet ska kunna ge vinster, också för utländska riskkapitalbolag.

På så sätt har således partiet aktivt försvagat själva fundamentet för den reformistiska strategin. Istället för att minska marknadens inflytande har man stärkt den. Konsekvenserna av den gradvisa omorienteringen är särskilt märkbar på några områden

Ett  är kampen mot arbetslösheten: 1990 slog den socialdemokratiska regeringen  fast att inflationsbekämpningen skulle överordnas kampen mot arbetslösheten, en av de centrala doktrinerna inom nyliberalismen. Sverige har sedan snabbt närmat sig västeuropeiska nivåer för arbetslösheten.

Nära förknippad med arbetslösheten är frågan om arbetstid. Sextimmarsdagen var tidigare ett viktigt krav, bland annat från kvinnoförbundet. Partiet är idag mot varje form av arbetstidsförkortning; på senaste partikongressen krävde Mona Sahlin att löntagarna skiulle vara beredda att arbeta ytterligare ett par år innan pensionen

En annan tydlig, och förutsedd, konsekvens är de ökade samhällsklyftorna. De är avläsbara på alla samhällsnivåer.

Där uppe; 1950 tjänade den ekonomiska makteliten 26 gånger mer än en industriarbetare, 1980, när jämställdhetspolitiken stod i zenit hade skillnaden reducerats till nio gånger. 2007 var den 51 gånger.

Den politiska eliten – där vi hittar många socialdemokrater – som 1980 tjänade tre gånger mer än industriarbetaren har mer än fördubblat avståndet – till sju gånger.

Och där nere; när det gäller allt från boende till utbildning. Det är talande att den grupp som hårdast drabbats av socialdemokratins politik är de ensamstående mammorna

Lika nedslående är bokslutet över 15 års EU medlemskap. Påståenden om att EU av socialdemokratin skulle kunna användas som plattform för ett socialt Europa har visat sig vara fullständigt ogrundade. EU:s uppbyggnad och institutionella logik och inte minst den samförståndskultur som är grundläggande för EU:s funktionssätt, och som den svenska socialdemokratin varit den första att acceptera, är avgörande institutionella hinder för en radikal vänsterpolitik. Det främsta belägget för detta är att EU:s utveckling i nyliberal riktning tvärtom  stärktes under den period kring sekelskiftet då den europeiska socialdemokratin förfogade över 12 av 15 platser i ministerrådet. Den svenska socialdemokratins kris är en del av den europeiska.

Ett arbetarparti?

Hur bidrar den ovan beskrivna utvecklingen  till att förändra partiets klasskaraktär?  I vilken utsträckning är det fortfarande relevant att tala om socialdemokratin som ett arbetarparti?

Under 1960-talet röstade mer än 80 procent av de LO-ansluta arbetarna på socialdemokraterna, så sent som 2002 var det nästan 60 procent. I det senaste valet hade andelen sjunkit till 50,7. Det näst största ”arbetarpartiet” var  moderaterna med 15,7  procent. Vänsterpartiet, hade knappt tio procent av de LO-anslutna och Sverige-Demokraterna knappt sex.

Samtidigt har den tydliga inriktningen på medelklassen lönat sig dåligt. Länge var det vanligt att 40 procent av de TCO-anslutna röstade på socialdemokraterna, i förra valet sjönk den siffran till 34 procent och i år till 26.

Eftersom arbetarklassens andel av befolkningen samtidigt sjunkit betyder det att partiets väljarbas har genomgått en betydande förändring. 1976 var 67 procent av partiets väljare arbetare, 22 procent tjänstemän på lägre- och mellannivå och 5 procent högre tjänstemän. I valet 2006 var 40 procent av socialdemokraternas väljare arbetare, i huvudsak organiserade i LO. 40 procent tjänstemän, i huvudsak organiserade i TCO, och nio procent högre tjänstemän.

Vilka är socialdemokraterna?

Denna utveckling har skett parallellt med ett tilltagande sönderfall av den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Partiet, som efter kollektivanslutningens avskaffande i början på 1990-talet fortfarande hade en kvarts miljon medlemmar, har sedan dess tappat nästan 2/3 av dessa. SSU, en gång rörelsens plantskola framför andra, har idag 2 500 medlemmar, kvinnoförbundet obetydligt mer. LO har tappat en halv miljon medlemmar de senaste tio åren och organisationsgraden ligger för första gången sen 1930-talet under 70 procent. Även andra grenar av den socialdemokratiska rörelsefamiljen har kraftigt försvagats. Kooperationen har genomgått upprepade ekonomiska kriser, vilket lett till omstruktureringar och medföljande försvagning av den ideologiska profilen. Många Folkets Hus har drabbats av ekonomiska problem, åtskilliga har sålts eller lagts ner, andra kommunaliserats. A-pressen gick i konkurs i början av 1990-talet och har inte hämtat sig.

När det gäller medlemskårens sammansättning återstår uppgiften att göra en mer detaljerad analys av de drastiska förskjutningar som med all säkerhet ägt rum. Klart är att partiets medelklassifiering slagit igenom på alla nivåer.

I Olof Palmes första regering i början av 1970-talet hade hälften av statsråden en bakgrund som LO-anslutna arbetare, i den socialdemokratiska regering som avgick 2006  bara två.

Politikens professionalisering har också inneburit att andelen ”politiska broilers”, alltså ledande företrädare som saknar yrkeserfarenhet utanför politiken, kraftigt ökat. För socialdemokratin har man också myntat uttrycket ”politisk adel”, alltså det förhållande att många nya ledare är barn till en äldre generation socialdemokratiska politiker. Vid det senaste partiledarskiftet 2006 saknade bägge huvudkandidaterna, Mona Sahlin och Per Nuder, i stort sett yrkeserfarenheter utanför politiken, och bägge hade fäder med framträdade uppdrag inom rörelsen och den socialdemokratiskt dominerade statsförvaltningen.

Ett tecken så gott som något på dessa förskjutningar är hur rörelsens egalitära drag eroderat bort i takt med att folkrörelseidealen förtvinat. Tage Erlander bodde i ett hyreshus på Kungsholmen och Olof Palme i ett radhus i Vällingby, medan Göran Persson efter sejouren i Sagerska palatsen valde att bygga en herrgårdsliknande byggnad i Sörmland. De sentida finansministrarna Feldt och Åsbrink gjorde efter sin avgång välavlönade karriärer som styrelseproffs. Det är svårt att tänka sig Sträng eller Wigforss i den positionen.

En viktig förklaring till socialdemokratins oförmåga att utvecklas ideologiskt är deras allt sämre förhållanden till de radikala intellektuella. Under partiets dynamiska decennier var denna relation en success story. 1930-talets Myrdalare, 1950-talets sociala ingenjörer eller 1960-talets könsrollsreformatörer valde i huvudsak det socialdemokratiska partiet som plattform för att försöka genomföra sina samhällsomvandlande ambitioner. Dessa relationer bröts under 1960- och 70-talsradikaliseringen. Denna skedde i huvudsak utanför den socialdemokratiska rörelsens kontroll och samtidigt stod de socialdemokratiska politiken i fokus för den nya vänsterns krav på en radikalisering av samhällsutvecklingen. Följden av denna ömsesidiga misstro, som kulminerade under IB-affären och kärnkraftsstriden under 1970-talet, blev att socialdemokratin förlorade i stort sett hela 68-generationen. Istället fylldes det intellektuella tomrum som skapats av en helt annan strömning – de nyliberalt influerade ekonomer som under namnet kanslihushögern kom att dra upp riktlinjerna för den nya ekonomiska politik som diskuterats ovan.

Samtidigt fick de unga socialdemokrater som rekryterades till politiskt arbete under 1990-talet sitt politiska medvetande format under en ekonomisk kris och massarbetslöshet i en omfattning som inte skådats sedan 1930-talet. Men istället för att tillhöra en socialdemokrati som den som under 1930-talet formulerade en offensiv ekonomisk politik och lade grunden till det framtida välfärdssamhället fostrades de in i ett parti som ansvarade för de mest omfattande sociala nedskärningar, privatiseringar och avregleringar som vårt land skådat, och som ledde fram till gigantiska omfördelningar till det arbetande folkets nackdel. Samtidigt skedde en utrikespolitisk omorientering som kom att innefatta en anslutning till EU och ett stöd till västmakternas interventioner i Bosnien och Afghanistan. Få av dessa åtgärder skedde under SSU:arnas protester. Det var ur denna 90-talsgeneration Göran Persson hämtade sitt unga  garde.  Det vore orättvist att hävda att Ulrika Messing, Carin Jämtin, Ibrahim Baylan, Lena Hallengren, Per Nuder eller Thomas Östros enbart utbildades i kreativ medlemsrapportering under sin tid i SSU. De lärde sig också att försvara en politik som lett till större sociala skillnader än vid något annat tillfälle under det senaste halvseklet.  Det är därför knappast förvånande att dessa inte förmått fylla tomrummet av ideologiska nytänkare, utan tvärt om bidragit till bilden av partiet som idéfattigt och ideologiskt utarmat.

Samtidigt är det viktigt att notera att det för första gången på flera generationer har vuxit fram en tydlig socialistisk vänsteropposition inom socialdemokratin –  med rötter i delar av SSU och det socialdemokratiska studentförbundet. Det finns idag lite som tyder på att partiledningen på allvar är beredd att låta dessa strömningar störa den inslagna politiken. Vad de däremot visar är att samtidigt som det sällan rått en sådan enighet om att socialdemokratin präglats av brist på idéer, oförmåga till nytänkande och taktiskt schackrande i stället för politisk handlingskraft, så pågår det en diskussion som i politiska motsättningar överträffar det mesta i partiet sedan splittringen 1917 – den diskussionen bör alla delta i.

En artikel av Kjell Östberg

Artikelförfattaren är professor i historia vid Södertörns  högskola och forskningsledare för Samtidshistoriska institutet. Ansvarig utgivare för tidskriften Tidsignal. Han har bland annat givit ut en biografi över Olof Palme i två delar; I takt med tiden och När vinden vände (Leopard förlag)

Ursprungligen är inlägget publicerat i tidskriften Röda Rummet.

Intressant?
Läs mer: Bilpolitik, Internationalen, Röda Malmö, Kildén & Åsman, Svensson,
I media: GP1, 2, 3, 4, SVD1, 2, 3, 4, 5, DN1, 2, 3, 4, 5, AB1, 2, 3, 4,
Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokratin, Socialdemokratins kris, Fackets kris, Partiledare, Partiledarebyte, Borgerlig politik, Politiskt alternativ, Socialdemokraterna, Facket, Nyliberalism, Privatiseringar, Samhälle, Politik

– Vi har förstått att det finns vissa aktiviteter på gång i företaget och så länge det finns en möjlighet så kommer vi inte att göra något. Så formulerade IF Metalls förbundsjurist Darko Davidovic fackets linje gentemot Saab i Göteborgs Tidningen i september när företaget inte tillverkat något på snart ett halvår och de anställda återigen inte fått ut sina löner i tid.

Detta var inte någon olycklig formulering av en enskild facklig ombudsman, tvärtom fångade det Metalls hållning till Saabs kris ganska exakt. När jag till exempel på bokmässan i Göteborg ungefär samtidigt deltog i en paneldiskussion om industriarbetets villkor passade jag på att ta upp krisen för Saab med en annan av deltagarna, Metalls ordförande Stefan Löfven.

– Är det inte nu läge för Metall att sluta tro på tomten, frågade jag. Borde inte Metall, stället för att hoppas på att olika kapitalgrupper ska frälsa Saab, bygga upp kontakter med miljöorganisationer och andra folkrörelser för att driva kravet på en omställning av Saab till produktion av klimatanpassade produkter?

Löfvens svar var ett lakoniskt:
– Det är tråkigt att du inte tror på Saab.

En lika tragisk som god sammanfattning av hans, Metalls och övriga fackföreningars hållning under hela resan för Saab Automobile, från krishösten 2008 till konkursansökan veckan före jul 2011. Total passivitet och fromma förhoppningar har kantat Saabs allt vingligare väg mot diket.

Självklart står orsaken till Saabs haveri inte att söka hos fackföreningsledarna utan i kapitalismens grundläggande sätt att fungera: verksamhet som inte ger snabb och hög avkastning till investerarna slås ut och läggs ner. I Saabs fall handlar det väldigt tydligt om en följd av detta, koncentrationen av kapital till allt större enheter där de stora fiskarna äter eller svälter ut de små.

I bilindustrin har detta bland annat tagit sig uttryck i det hysteriskt ökade tempot för modellbyten. Modellbytena i sig var GM:s uppfinning från 20-talet, genom att tillverka bilmärken med olika prisnivåer och sedan ändra detaljer på dessa varje år var bilindustrin pionjärer i att skapa det moderna konsumtionssamhället. En bil som såg nyare ut än fjolårets gjorde automatiskt denna ”gammal” och gav ägaren en möjlighet att visa sig mer välbeställd än grannen. Ökad konkurrens i bilindustrin, inte minst genom de japanska bilföretagens intåg, har kraftigt accelererat detta sätt att slåss om marknadsandelar och driva på försäljningen under de senaste årtiondena. På åttiotalet levde en genomsnittlig europeisk bilmodell i drygt tio år, tjugo år senare var den i produktion under bara sex år, nästan en halvering.

Att ta fram en ny bilmodell är en mångmiljardinvestering där enda sättet att göra vinst är att slå ut kostnaderna på tillräckligt många tillverkade bilar. Och ju tätare modellbytena sker desto högre produktionsvolymer är nödvändiga. Saabledningens optimistiska mål för 2011 var 80 000 bilar, snabbt nedprutat till 50 000, låg redan det på en bråkdel av vad andra biltillverkare gör. Bara en handfull kinesiska småbilar för inhemskt bruk ligger på samma nivå Som jämförelse sålde Volvo Personvagnar, en mycket liten tillverkare internationellt, över 334 000 bilar under krisåret 2009.

Hoppet att en Christian von Koenigsegg (om någon minns honom…) eller en Victor Muller skulle kunna trolla bort dessa grundläggande kapitalistiska förhållanden har varit mer än naivt.

Den fackliga kritiken av regeringens passivitet har varit hård och berättigad. Den borgerliga regeringens agerande har varit just sådant man kan vänta sig av en borgerlig regering efter 30 år av nyliberal dominans: en blind tro på ”marknaden” där statens roll bara är att på olika sätt bereda väg för kapitalet. Som den upphaussade finansminister Borg uttryckte det: ”Vi har ingen plan B för Saab.” Regeringen har över huvud taget inte haft några planer för Saab, eller något annat företag för den delen, annat än den överordnade ”Plan A” som säger att alla frågor som rör samhällets produktiva tillgångar skall skötas av ”marknaden”. Det vill säga av den ensidiga och kortsiktiga vinstdrift som är de stora kapitalgruppernas överordnade och enda drivkraft. Allt spekulanterna kan tjäna pengar på är gott och allt de inte blir rikare av är dåligt och måste dö. (Om det inte rör sig om banker då. På grund av deras avgörande samhällsfunktion förklarade minister Borg i höstas att de inte kan tillåtas att gå i konkurs, hur mycket förlust de än gör. En ödets ironi att en moderat finansminister inför konkurslagstiftning från det gamla Sovjet för kapitalismens mest centrala delar…)

Därför var det för en gångs skull lätt att hålla med Maud Olofsson när hon i en kort mening sammanfattade sin och regeringens insatser kring Saab med orden: ”Vi har gjort vad vi har kunnat.” För den bistra sanningen är att den här regeringen varken kunnat eller varit intresserade av göra något annat än precis vad de gjort: titta på när Saab går under. Och det är knappast något annat att vänta av politiker som anser att marknaden har, och ska ha, det yttersta svaret på alla frågor.

Men att skylla på regeringen är knappast tillräckligt, inte som analys och än mindre som politisk linje. Att motståndaren inte står på vår sida borde inte vara mycket att förvånas över. För visst skulle staten kunnat göra mycket för att hålla uppe en verksamhet som inte är företagsekonomiskt lönsam. Så sker ju inom en rad områden där de flesta tar det för givet, från barnomsorg och sjukvård till polis och militär. Men för det hade krävts en regering som varit beredd att bryta med kapitalets intressen och sätta de arbetandes, arbetslösas och samhällets intressen främst. Och någon sådan regering finns inte inom synhåll.

När det gäller de fackliga organisationerna förhåller det sig annorlunda. De har, eller borde ha, sin enda lojalitet gentemot medlemmarna och andra arbetare och som övergripande mål ha det som fortfarande pryder målsättningsparagrafen i Metalls stadgar: ”att stärka arbetarnas makt i förhållande till kapitalets makt.” Dessvärre kan man inte med bästa vilja i världen säga att detta har väglett de fackliga ledningarna när det gäller Saab.

Inte vid något tillfälle har de fackliga ledningarna för arbetare och tjänstemän haft en självständig linje, vid varje ny osannolik vändning har de istället applåderat och betygat sitt fulla förtroende för vilka företagsledare och spekulanter som än påstått sig sitta inne med lösningen. Ledningarna har på så sätt gjort sitt bästa för att bibringa och hålla kvar medlemmarna i förhoppningen att ”det hela nog kommer att lösa sig” utan egen aktivitet eller strid. Denna ”vänta-och-se”-linje kan bara förklaras med en fullständig avsaknad av självständiga alternativ.

Samma sak gäller för de politiska partier som traditionellt åberopat sig på arbetarklassen har haft en avvikande linje. I april beklagade IF Metalls Stefan Löfven och den socialdemokratiske EU-parlamentarikern Olle Ludvigsson att den nu bedrägerimisstänkte och mot borgen frigivne bankiren Vladimir Antonov inte fort nog fått möjlighet att öppet ta kontrollen över Saab. I princip samma hållning gav Vänsterpartiets företrädare i Trollhättan, Fahimeh Nordborg, uttryck för i den tidningen Flamman. På V-Trollhättans hemsida hejade Lars Ohly och Rossana Dinamarca glatt på och lyckönskade ”Saab i Trollhättan med er fortsatta bilproduktion” när äventyraren Victor Muller tog över. Samma Dinamarca suckade sedan i september 2011 uppgivet i Flamman att ”tåget har gått” samtidigt som hon mumlade om satsningar på en ”sammanhållen industripolitik”.

Helt anpassat till det rådande ekonomiska och politiska systemet, utan en tanke på att de arbetandes organisationer självständigt skulle kunna slåss för sina intressen eller lägga fram egna alternativ. Budskapet till de anställda och alla andra har varit enhälligt från arbetarrörelsen: ”Vi har inget eget alternativ. Det enda vi kan göra är att hoppas på kapitalet.”

Som längst har de fackliga och politiska ledningarna rest krav på statliga stöd av olika slag till företaget och dess ägare, från skrotningspremier till lånegarantier, men ska man argumentera för att samhället ska subventionera eller bedriva en viss verksamhet bör man också kunna motivera själva verksamheten, resultatet ska vara bra för samhället. Och ett minst lika stort problem som de företagsekonomiska för Saab är biltillverkningen i sig. Den fossilberoende massbilismen är idag en stor och växande del av det klimatproblem som är vår tids, ja kanske alla tiders, stora utmaning. Att då tro att en långsiktig linje för att rädda jobben skulle gå via subventioner till bilindustrin är både naivt och oansvarigt.

För trots att dagens bilar blir allt renare och mer bränsleeffektiva gör den ständiga ökningen av vägtrafiken att bilismen utsläpp ändå ökar från år till år. Bilindustrins och dess påhejares tal om ”miljöbilar” är bara tomt prat, det går inte att minska utsläppen utan en kraftig minskning av trafiken vilket kommer att få kraftiga effekter på hela bilindustrin.

En omställning av bilindustrin från att vara en pådrivare av klimatproblemet till att bidra med en del av lösningen är däremot fullt möjlig. Ingen industri är så lämpad för att ställa om produktionen som bilindustrin, med sina täta modellbyten, breda tekniska kunnande och expertis när det gäller massproduktion. Behoven står och stirrar oss i ansiktet: utrustning för förnybar energi, hållbara transporter och så vidare. Exakt vilka samhällsnyttiga och klimatanpassade produkter Saab skulle kunna använda sin yrkesskicklighet för att utveckla och tillverka kan bara de anställda på verkstäder och kontor svara på, det är de som är företaget. Det är de som tillsammans är ett samtrimmat maskineri som kan ta fram och massproducera i stort sett vilken teknisk utrustning som helst.

Men framför allt är det där det största intresset av att rädda jobben finns och den kollektiva kraft som kan göra det möjligt. Om facken dragit in sina medlemmar i en sådan process skulle en väldig skaparkraft kunna frigöras och samtidigt bli till en stark kärna i den nödvändiga folkrörelse som krävs för att en omställning ska kunna bli verklighet. Men liksom företaget bara är ett företag så länge människorna finns samlade finns de anställdas kollektiva styrka bara så länge de är anställda. När nedläggningen väl är ett faktum sprids den gemensamma kunskapen för vinden och kollektivet upplöses i individer på väg ut i omskolning och arbetslöshet.

Det finns inget som säger att jobben i Trollhättan skulle varit räddade med en annan, självständig facklig linje, vare sig denna utgått från en klimatomställning av produktionen eller något annat. Det finns över huvud taget aldrig några garantier att man vinner en strid man ger sig in i. Däremot är nederlaget alltid garanterat om man inte tar strid. Att slåss för jobben, de arbetandes rättigheter och livsvillkor är ingen engångsföreteelse. Utgången i de enskilda fallen hänger samman med en rad olika faktorer där det kollektiva självförtroendet – klassmedvetandet för att använda ett nästan bortglömt ord – är avgörande. Och detta självförtroende grundläggs i sin tur av de olika strider vi går igenom, eller avstår från att ta.

Den blinda tilltro till spekulanter och kapitalistiska äventyrare de fackliga och politiska ledarna visat har bidragit till att sänka självförtroendet ytterligare ett steg, inte bara i Trollhättan. Vi har alla förlorat på denna osjälvständiga hållning, så oerhört långt ifrån de ord som ännu pryder målsättningsparagrafen i Metalls stadgar: att stärka arbetarnas makt i förhållande till kapitalets makt. Hade fackföreningarna däremot blåst till strid och utvecklat självständiga alternativ skulle detta i sig, oavsett utgången, bidragit till att stärka självkänslan bland deras medlemmar och arbetande människor i hela landet och dessutom pekat på att det finns andra vägar att gå än de som kapitalägarna pekar ut.

Att ifrågasätta de olika kapitalgruppernas förmåga att rädda jobben skulle inte bara kräva ett självständigt och kritiskt förhållande till kapitalet, det skulle även kräva att de fackliga ledarna lade sig i hur företaget skulle skötas och ägas, en fråga de svenska LO-facken inte närmat sig sedan 70-talets diskussioner om löntagarfonder, om ens då. Underdånigt har de istället överlåtit till kapitalägarna att använda de vinster vi har arbetat ihop till dem att styra ekonomin och produktionen efter sina egna intressen.

Att kräva ett statligt övertagande där de anställda får i uppgift att leda en omställning, eller ens koppla frågan om jobben till samhällsnytta och miljöbehov, skulle vara en ny linje i svensk fackföreningsrörelse, men internationellt finns liknande initiativ. Medan ministrar och byråkrater lade ännu ett misslyckande till raden vid klimatmötet i Durban fanns hoppet utanför, i den breda allians av sydafrikanska fackföreningar, bondeorganisationer och andra sociala rörelser som dragit igång en kampanj för en miljon klimatjobb.

Förebilden är brittisk där klimatorganisationer har fått TUC, brittiska LO, att ansluta sig till just en sådan kampanj. Genom att knyta samman de arbetandes och arbetslösas behov av trygga jobb med det nödvändiga behovet av ett brott med fossilkapitalismen skulle denna livsnödvändiga omställning kunna bäras fram av starka sociala krafter och skapa en bred rörelse för att göra frågan till den samhällsangelägenhet den är. Ingenstans borde en sådan handlingslinje vara så näraliggande som inom bilindustrin och sällan har väl läget varit bättre än de senaste åren i Trollhättan för att lansera en sådan kampanj. Istället har vi fått tre bortslösade år med tomma löften och fromma förhoppningar.

Nu kvitterar de Saabanställda ut sina rekommenderade brev med uppsägningar och gamarna kretsar kring utrustningar och patent. Men även om Saab är satt i konkurs är plundringen av vraket ännu inte genomförd, företaget, det vill säga organisationen av de anställda, är fortfarande i stort sett intakt, liksom den tekniska utrustningen och lokalerna. Det finns fortfarande en liten tid att rädda Saab genom en politisk kampanj för omställning. Men bara en liten tid. De fackliga organisationerna skulle fortfarande kunna byta fot nu när även de mest blåögda rimligen givit upp sina förhoppningar om att saker och ting ska lösa sig själva. Inget talar emellertid för att varken fackliga eller politiska krafter med något större inflytande kommer att byta linje och ta något sådant initiativ. Det bästa vi andra kan göra är att lära oss av nederlaget i Trollhättan och försöka sprida dessa erfarenheter inför liknande framtida utmaningar. För sådana kommer att komma, var så säkra på det.

Lars Henriksson, volvoarbetare
Författare till boken Slutkört.

Intressant?
Bloggat: Bilpolitik, Röda Malmö, Svensson,
Borgarmedia: GP1, 2, 3, SVD1, 2, 3, DN1, 2, E24_1, 2, 3, NyTek,
Läs även andra bloggares åsikter om Saab, Darko Davidovic, Stefan Löfven, Metall, IF Metall, Victor Muller, Vladimir Antonov, Rossana Dinamarca, Lars Ohly, Bilindustri, Saab, Saab Automobil, Ekonomi, Bilism, Trollhättan, Facket, Fackligt, Samhälle, Politik

Inför Socialistiska partiets kongress i april diskuteras ett utkast till krisprogram för den samlade arbetarrörelsen och vänstern. Meningen är inte att utforma ett allomfattande partiprogram som täcker in alla viktiga frågor av betydelse i dagens samhälle – utan att rikta blicken mot den pågående kapitalistiska systemkrisen och föreslå åtgärder kring några centrala teman. Fokus i förslaget ligger på samhällsekonomiska frågor med utblick.
Förhoppningen är att förslaget kan stimulera till debatt och nya perspektiv och – framförallt – till gemensamma forum och ansträngningar att återskapa handlings- och offensivkraften i arbetarrörelsen och vänstern i bred mening. Nu inleds diskussionen bland medlemmarna i Socialistiska partiet om detta utkast som i sina huvuddrag fick grönt ljus av styrelsemötet den 20 december. Mycket kommer säkert att stöpas om i processen och vi inbjuder alla socialister över organisationsgränserna att bidra med sina erfarenheter och ståndpunkter. Låt oss tillsammans finna vägarna, språket och svaren som kan återsamla krafterna för motoffensiven.

Socialistiska Partiets verkställande utskott
12 jan 2012

Läs krismanifestet: Förslag till krismanifest från Socialistiska Partiet

Intressant?
Läs mer: SP, Röda Lidköping, Röda Malmö, Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om SP, Socialistiska Partiet, Krisprogram, Kris, Kongress, Vänstern, Politik

Nu var det inga häpnadsväckande påståenden forskarna kommer med, bara ett i raden av försynta påpekanden att biltrafiken måste minska om klimatmålen ska kunna uppnås.

Läs hela debattinlägget i SvD.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Bilpolitik, Röda Lidköping, Gusart,
I media: SVD1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Saab, Victor Muller, Prishöjningar, Planering, Miljövänlig produktion, Klimatomställning, Bilism, Kollektivtrafik, Klimathotet, SL, Samhälle, Politik

Läs hela debattinlägget i ArbetarenZenit.

Intressant?
Bloggat: Svensson1, 2,
Borgarmedia: SVD1, 2, 3, EX
Läs även andra bloggares åsikter om Prostitution, Brott, Brottsoffer, Sex, Sexhandel, Jämställdhet, Social välfärd, Lagstiftning, Samhälle, Politik

Det tog drygt tre månader. Från det att kommunfullmäktige i Göteborg tog beslut om att gräva ner ett miljardöverskott  (ja, en dryg miljard!) i ett ”infrastrukturpaket” (läs motorvägstunnel) till att man sitter här på ett stadsdelsnämndsmöte igen – och hör om det vanliga underskottet – och ”åtgärder för budget i balans”.

När den nya rödgröna kommunmajoriteten i november tog beslutet om nedgrävandet hade protesterande föräldrar och välfärdsaktivister offentligt vädjat om att överskottspengarna skulle satsas på att börja reparera välfärden (året innan genomfördes nedskärningar på skola, förskola och fritids på drygt en kvarts miljard) Men ”det kan vi inte”, sade fullmäktige då. Budgetreglerna, ni vet.

Så nu sitter man här en tisdagskväll på Askim-Frölunda-Högsbo:s stadsdelsnämnd i västra Göteborg, som har att besluta om 20 miljoner i ”anpassning” (jo, nedåt), eftersom det ”uppstått ett underskott” igen.

Jag funderar då lite på det som en av fullmäktigeledamöterna ändå uttryckte i november, att det är ”barockt med överskott samtidigt som välfärden kvävs”. Visst. Kanske ska det därför bli andra bullar nu. Han (vänsterpartisten Jöran Fagerlund) hade ju också sagt att nedgrävandet av miljarden skulle ”frigöra” pengar till framtida välfärdssatsningar. Och här i salen sitter ju nu samma rödgröna majoritet. Och nu är det ju just framtida. Men nej - så blir det inte denna tisdagkväll i Frölunda.

Det tog alltså drygt tre månader från överskott till underskott  – och nedskärningar på 20 miljoner. I en stadsdel. Över hela linjen; alla sektorer. Det tog tre månader från ”varje barn ska få möjlighet att i en trygg miljö få utveckla sin fulla potential (…) genom kvalitetsförbättringar i förskola” (de rödgröna kommunalrådens policyartikel  i november) till den nu mer lakoniska formuleringen i förskoleavsnittet i stadsdelsförvaltningens nedskärningsrapport: ”Risken finns att stadsdelens förskolor inte kan ge det stöd som det enskilda barnet behöver”.

På allmänhetens frågestund innan det beslutande nämndmötet börjar ställer föräldrar, personal och brukare frågor om just glappet mellan november och mars. Bordläggning av beslutet, föreslår anställda i socialtjänsten som inte känt till förslagen och än mindre fått yttra sig om dem. Bordläggning för att alla; brukare, anställda och allmänhet ska kunna utöva ett demokratiskt inflytande på sina valda representanter. ”Det kan vi inte”, svarar nämndpolitikerna. När frågan ställs igen ändras verbet till ”det får vi inte”.

De låter lite uppgivna; ja nästan maktlösa, politikerna. Kan inte och får inte. Det står ju nämligen i beslutsunderlaget att ”åtgärderna ska presenteras för nämnden senast 20 dagar efter det att avvikelsen konstaterats” (måhända är det en naturlag..?) S-ordföranden i nämnden berättar därför om deras bråda tider; de har suttit hela dagen och jobbat med åtgärdslistan för att hinna i tid.

Och ”samverkan” med de fackliga organisationerna har skett samma dag – protokollet delas ut på själva mötet. Att Kommunals representant sedan ställer sig upp och säger att deras ”samverkan” innebär att de förklarat sig oeniga med nedskärningsförslagen ändrar ingenting. Det är bråttom nu.

Så när det beslutande mötet väl är igång så går de (maktlösa) nämndpolitikernas snabbt till beslut. Nämnden är enig och dessa nedskärningar är de som ”gör minst ont” för barnen, de äldre och de psykiskt funktionshindrade”  får åhörarna information om. Så kan det gå.

Jag funderar på rubriken jag ska sätta på denna bloggkommentar. ”Glappet” känns lite tunt. ”Demokratiskt underskott”, kanske? Njae, det fångar inte riktigt det hela tillräckligt bra. Och kanske saknar politikerna bara litet energi. Men ”energiunderskott”  låter lite krystat. Ja, vi får se.

Det viktiga är kanske ändå förhoppningen, tänker jag,  att detta (och alla de många liknande nämndmötena) ger energi till dem som drabbas av besluten. Brukarna, de anställda… ja, väljarna helt enkelt. Energi till att gå emot – och säga stopp. Inte nödvändigtvis överskottsenergi, men ändå lite kraftsamling.

Jag läser sedan att det i London i lördags var mer än en kvarts miljon människor som samlats i demonstrationen mot nedskärningar. ”No cuts!” Och där gick både brukare och fackföreningar sida vid sida.

Jo, jag vet, dit är det lång väg. Men varje litet steg (åt rätt håll) är ju ändå ett steg på vägen.  Eller vad tror ni?

Björn Rönnblad, ursprungligen från Gemensam.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Förskola, Protester, Göteborg, Välfärd, Politik