Inför Socialistiska partiets kongress i april diskuteras ett utkast till krisprogram för den samlade arbetarrörelsen och vänstern. Meningen är inte att utforma ett allomfattande partiprogram som täcker in alla viktiga frågor av betydelse i dagens samhälle – utan att rikta blicken mot den pågående kapitalistiska systemkrisen och föreslå åtgärder kring några centrala teman. Fokus i förslaget ligger på samhällsekonomiska frågor med utblick.
Förhoppningen är att förslaget kan stimulera till debatt och nya perspektiv och – framförallt – till gemensamma forum och ansträngningar att återskapa handlings- och offensivkraften i arbetarrörelsen och vänstern i bred mening. Nu inleds diskussionen bland medlemmarna i Socialistiska partiet om detta utkast som i sina huvuddrag fick grönt ljus av styrelsemötet den 20 december. Mycket kommer säkert att stöpas om i processen och vi inbjuder alla socialister över organisationsgränserna att bidra med sina erfarenheter och ståndpunkter. Låt oss tillsammans finna vägarna, språket och svaren som kan återsamla krafterna för motoffensiven.

Socialistiska Partiets verkställande utskott
12 jan 2012

Läs krismanifestet: Förslag till krismanifest från Socialistiska Partiet

Intressant?
Läs mer: SP, Röda Lidköping, Röda Malmö, Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om SP, Socialistiska Partiet, Krisprogram, Kris, Kongress, Vänstern, Politik

Men bortom den globala nöjesindustrins ”Stieg Larsson” finns den Stieg som levde och verkade bland antirasister och vänsteraktivister långt bortom rampljuset. Det senaste året speglad i ett antal böcker som (ännu?) inte nått den internationella storpubliken. Jan-Erik Petterssons Stieg Larsson – journalisten, författaren, idealisten var först ut i fjol med en politisk biografi som sökte placera in Stieg Larssons gärning och författarskap i dess vänsterhistoriska sammanhang. Eva Gabrielssons Millennium, Stieg & jag som utkom i början av detta år var en vibrerande personlig skildring från den kärleksrelation och gemensamma liv som efter trettio år avbröts av Stiegs plötsliga död 2004. Och så häromveckan utkom Expos En annan sida av Stieg Larsson med texter från Stiegs artiklar i den antirasistiska tidskriften Expo och böcker om högerextremism.

Att Stieg Larsson var antirasist och feminist bör därmed ha undgått få. Men att Stieg under en stor del av livet också var aktiv i Socialistiska partiet och dess föregångare samt flitigt medverkade i veckotidningen Internationalen är inte lika känt.

Håkan Blomqvist, som var chefredaktör under de år Stieg skrev för Internationalen, sammanfattar här några huvuddrag i Stieg Larssons socialistiska engagemang. Internationalen återpublicerar också en av de många artiklar Stieg skrev för tidningen under 1980-talet – ideellt utan betalning som de flesta av skribenterna.

Här är inte platsen att berätta om Stieg Larssons liv, från födelsen 1954, uppväxten hos morföräldrarna, Västerbotten, skolgången, mötet med Eva. Det har gjorts av andra – och jag kände aldrig Stieg på det personliga sättet. Vi möttes bara som partikamrater och i arbetet kring Internationalen. Många andra i vår rörelse hade mer nära relationer till Stieg och skulle säkert kunna ge mycket personligt stoff. Syftet här är bara att sammanfatta något av hans politiska engagemang kring Socialistiska partiet, vår veckotidning och världsrörelse Fjärde Internationalen.

Röd soldat

Stieg Larsson engagerade sig för den vietnamesiska befrielsekampen redan 1968 när han bara var 14 år gammal. I Umeås radikala vänstermiljöer kom han i början av 70-talet i kontakt med Socialistiska partiets föregångare KAF – Kommunistiska Arbetarförbundet – där hans blivande livskamrat Eva Gabrielsson var aktiv. KAF var den svenska sektionen av Fjärde Internationalen, den världsrörelse som hade bildats av Leo Trotskij på 1930-talet mot stalinismen i den kommunistiska rörelsen. I KAF var han med och spred förbundets soldattidning – Röd Soldat – vid det regemente, I 20, där han gjorde sin värnplikt.

Efter militärtjänstgöringen arbetade han en tid vid pappersbruket i Hörnefors, sparade ihop pengar och begav sig 1977, 22 år gammal, till Etiopien och Eritrea. Enligt uppgift var det för att överlämna pengar som samlats in genom Fjärde Internationalen till den marxistiskt orienterade EPLF-gerillan. Jag har inte kunnat få det bekräftat, men kanske någon av rörelsens veteraner i Paris känner till kontakterna. Under tiden hos gerillan hjälpte han till, berättade han själv, att träna kvinnliga gerillasoldater med granatkastare, ett vapen han lärt sig hantera under militärtjänstgöringen.

Tillbaka i Sverige flyttade han och hans livskamrat Eva Gabrielsson till Stockholm där han anslöt sig till KAF:s stockholmsavdelning. Han bedrev vanligt partiarbete, jobbade på posten men fick efter en tid anställning på TT med olika redaktionella uppgifter. Det blev emellertid som nyhetsgrafiker han under nära tjugo år kom att verka inom företaget. Mot slutet av 1970-talet började Stieg också skriva för KAF:s veckotidning Internationalen. Under det följande decenniet skrev han ett stort antal väl undersökta fördjupningsartiklar om USA-imperialismen, högerextremism och fascism. Han bidrog också med artiklar i kulturella och vetenskapliga frågor (hans första längre artikel handlade om Jules Verne).

Grenadas revolution

1982 reste han och Eva Gabrielsson till revolutionens Grenada – den lilla ön i Västindien där Maurice Bishop och The New Jewel Movement tagit makten i kölvattnet av sandinistrevolutionen i Nicaragua 1979. Han skrev om den relativt okända revolutionen i Internationalen. När den stalinistiska s k Coard-fraktionen genomförde sin statskupp 1983 och mördade Bishop slog USA omedelbart till mot revolutionen. Stieg och andra kamrater i vänskapsföreningen Sverige-Grenada intervjuade på telefon från Sverige kontakter på Grenada just när de amerikanska soldaterna invaderade. Det blev dramatiska ögonblicksreportage i Internationalen.

I början av 1980-talet hade rasistiska och fascistiska grupper börjat utmana den dominans som vänstern haft på gatorna i Sverige under 70-talet. KAF, som 1982 bytte namn till Socialistiska partiet, kom att ta initiativ till antirasistiska motmobiliseringar och var med och startade arbetsgruppen Stoppa Rasismen som 1985 utvecklades till en riksorganisation. Inspirationen kom från den brittiska Anti Nazi League – och Stieg var aktiv i SP:s antirasistiska grupp i Stoppa Rasismen.

Tillsammans med andra kamrater hade han utvecklat kontakter med den brittiska antifascistiska tidskriften Searchlight. Han bidrog kontinuerligt med artiklar till Internationalen, men jag tror att det var under dessa år han utvecklade idén om en svensk Searchlight – det framtida projektet med tidningen Expo som inleddes 1995.

90-talets högervåg

Åren 1989-91 innehöll omvälvande förändringar, internationellt och i det svenska samhället. ”Murens fall” tillsammans med upplösningen av Sovjetunionen och östblocket medförde ett dramatiskt skifte i det politiska och ideologiska klimatet. Valet 1991 ledde i Sverige till den första högersegern sedan 1928 och Carl Bildt blev statsminister. Dessutom kunde det populistiska och invandrarfientliga Ny Demokrati ta säte i riksdagen efter en omtumlande valskräll. I kölvattnet av högerframgångarna fick gaturasismen ett uppsving med den s k lasermannens härjningar som det mest skrämmande exemplet.

Lasermannens mord på invandrare 1991-92, högervindarna i politiken och upplösningen av de forna arbetarstaterna i öst fick många socialister att ompröva tidigare vägval. För Stieg, som länge hade varit inriktad mot att just bekämpa högerextremism och rasism – såväl i sina artiklar som i sin praktiska verksamhet – blev beslutet att koncentrera sig på den fråga där han trodde sig kunna göra skillnad. Under de första åren på 90-talet var han mycket aktiv tillsammans med andra i att skriva artiklar och även ett flertal böcker om högerextremism (en lista över hans författarskap finns på Expos hemsida).

Han lämnade egentligen aldrig formellt SP genom något högtidligt beslut utan hans medlemsavgifter betalades alltmer sällan under övergången från 1980- till 90-tal för att efter hand upphöra helt. Det var under dagar då vänstern och Socialistiska partiet tappade medlemmar och den partiförening i norra Stockholm Stieg tillhörde upplöstes. I det sammanhanget upphörde också Stiegs medlemskap.

Historieförvanskning

Det förekommer en falsk artikel på Wikipedia som hävdar att Stieg aktivt bröt med partiet 1987 för att han ”inte ville försvara utländska socialistiska regimer av tvivelaktig demokratisk halt.” Det är en löjlig historieförvanskning, både när det gäller kronologi och politiskt innehåll. Den svenska sektionen av Fjärde Internationalen hade förstås aldrig försvarat stalinistiska regimer utan tvärtom varit mycket aktiv i att stödja, även genom underjordiskt arbete, den demokratiska oppositionen och arbetarklassen i öst. Charta 77 i Tjeckoslovakien, KOR – Kommittén för arbetarnas försvar – i Polen, den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet och underjordiska fackföreningar i Sovjetunionen var dem vi allierade oss med. Stiegs sista artikel för Internationalen 1989 uttryckte de starka förhoppningar och stöd för en demokratisk socialistisk utveckling i Sovjetunionen och internationellt vi alla delade. Rubriken var: ”Glasnost på Moskvas gator – som en varm vind.”

Stieg var under 1980-talet aktiv tillsammans med andra kamrater i Stoppa Rasismen. Men rörelsen, som var inriktad på fredliga, icke våldsinriktade massaktioner gick igenom splittringar och nedgång när en yngre generation under övergången till det hårdnande 90-talet valde direkt aktion och fysisk konfrontation med fascisterna. När Stoppa Rasismen i praktiken upphörde i mitten av 1990-talet var Stieg redan upptagen av projektet med Expo – den svenska Searchlight där antirasister av olika politiska ursprung och inriktning kunde samarbeta.

Socialistisk journalist

Vi möttes fortfarande då och då inom antirasismen, han bibehöll alltid kontakterna med kamraterna på Searchlight och de SP:are som var aktiva i den antirasistiska rörelsen. Ibland kontaktade han Internationalen för att utbyta information och åsikter, och vi kunde be honom om råd, förslag på källor med mera för artiklar vi planerade. En kort tid innan han dog bjöd han upp mig till Expo för en pratstund och utbyte av erfarenheter.

Stieg var i vissa avseenden en ”produkt” av vår socialistiska rörelse. Jag skriver inte detta för att på något sätt förminska hans subjektiva historia, utveckling och andra influenser när han formade sin egen livsbana. Hans morfar Severin – den gamle kommunisten som internerats under kriget och vars namn ofta blev Stiegs signatur i Internationalens och partidebattens spalter. Hans livskamrat Evas kritiska oppositionskraft. De politiska och personliga vännerna och erfarenheterna…

Men jag tror inte det är fel att säga att det var i den ideologiska fåra som Fjärde Internationalen representerade som Stieg lärde sig att förena ett socialistiskt perspektiv med demokrati, feminism, antirasism och internationalism. Han hade som ung deltagit i studiecirklarna kring den typen av revolutionär marxism där vi studerade Ernest Mandel, Trotskij, Lenin, Marx och Rosa Luxemburg. Inte för att plugga dogmer utan för att utveckla vår samhällskritik.

Jag hörde aldrig, från honom själv eller någon annan, att han övergav sina socialistiska ideal – men han hade heller aldrig varit någon ”marxistisk förkunnare” eller teoretiker (även om han flitigt deltog i Fjärde Internationalens interna debatter kring internationella frågor som Grenada och kriget på Falklandsöarna/Malvinas). Han var snarare en socialistiskt inriktad grävande journalist som kom att koncentrera sina ansträngningar på att avslöja högerextremism, imperialism, rasism och fascism.

Det var så vi i Socialistiska partiet kände honom – och minns honom.

Håkan Blomqvist

Läs artikeln i Internationalen och på engelska i Against the Current och Int. Viewpoint.

Läs en artikel av Stieg Larsson i Internationalen.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Jinge,
I media: Axess, FolkB, SVT, ArbB, SMP, DD, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om Stieg Larsson, Millenium, Expo, Stoppa Rasismen, Högerextremism, Rasism, Antirasism, Feminism, Socialism, Internationalen, Socialistiska Partiet, KAF, Leo Trotskij, KAF, Eva Gabrielsson, EPLF, Eritrea, Gerilla, Västindien, Grenada, New Jewel Movement, Maurice Bishop, Searchlight, Severin, Högerextremism, Samhälle, Politik

Till minne av kristallnattens offer– Mot rasism, nazism, antisemitism och islamofobi.

Samling på Götaplatsen kl.18.00

Fackeltåget går från Götaplatsen till Gustav Adolfs Torg där det blir tal av:

Jesper Odelberg, artist och aktivist i den antirasistiska rörelsen
Hinda Talal från Svenska muslimer för fred och rättvisa
Henry Ascher, aktiv i flyktingrörelsen och medlem i JIPF

Musik från Wordsilah och L´chaim.

Fackeltåg till minne av offren för kristallnatten 1938 då Hitlers nazister gick till angrepp på judar över hela Tyskland. I år är demonstrationen särskilt viktig då SD:s intåg i riksdagen visar att det nu är viktigare än någonsin med en stor och bred rörelse mot rasism och nazism.

Arr: Göteborg mot rasism, JIPF Göteborg (Judar för israelisk palestinsk fred), Ingen människa är illegal, Svenska muslimer för fred och rättvisa, RFSL Göteborg, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Feministiskt initiativ, Islamiska förbundet, Islamiska informationsföreningen, Immigrantinstitutet, Immigranternas riksförbund, Ung Vänster, Socialistiska partiet, Kommunistiska partiet

Intressant?
Bloggat: Röda Göteborg, Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Kristallnatten, Fackeltåg, Demonstration, Henry Ascher, Jesper Odelberg, Hinda Talal, Rasism, Antirasism, JIPF, Antisemitism, Islamofobi, Nazism, Göteborg, Socialistiska Partiet

Demonstration i Lidköping också. Klockan 19:30 Stadsträdgården.

Det förklarade Socialistiska Partiets styrelse vid sitt eftervalsmöte – och menar det. Vi vill just bidra med våra erfarenheter, vår tidning, medlemmar och sympatisörer till den förnyelseprocess som krävs för vänstern och arbetarrörelsen. Den ”avsmalnande återvändsgränden” är dock ingen exklusiv Golgata för Socialistiska Partiet utan en väg som plågar liten som stor. Visst finns grupper som lever i omvärldsförnekelse och till tonerna av ”mindre men bättre” sorglöst trampar vidare mot ”Leninismens grunder”. Vi hör inte till dem.

Vår organisation är inget självändamål och vi kommer glatt att slänga den på historiens omtalade sophög om en ny livskraftig och bred socialistisk samling tycks möjlig. Men intill dess behöver vi varandra för att tillsammans utveckla våra erfarenheter, göra lärdomar och bidra till den gräsrotskamp som krävs också för den politiska pånyttfödelsen. Och för att just ha någonting att bidra med till den omprövning som måste ske inom hela arbetarrörelsen och vänstern.

Vi tar oss själva och det vi har att ge på stort allvar. Att upplösningen av vår organisation skulle utgöra vårt första bidrag är att kraftigt underskatta vad situationen kräver.

Skrivet som svar till Gus Kaage, vars inlägg publicerats på Svensson-bloggen.

Intressant?
Läs mer: EX1, 2, 3, Jonas Sjöstedt, Internationalens ledarblogg1, 2, 3, Framtidskommissionen, Flamman1, 2, Internationalen, ETC1, 2, Dagens Arena,
Läs även andra bloggares åsikter om Val, Valfiasko, Vänstern, Socialistiska Partiet, Vänsterpartiet, Internationalen, Samhälle, Politik

Trögt stiger nu den ena mutskandalen efter den andra upp till ytan, som sumpgasbubblor ur ett jäsande träsk. Frågor ställs om orsaken: är göteborgare mer korrupta än andra, eller är vi tvärtom hederligare eftersom det är här den, enligt Göran Johansson, alltid skumma byggbranschens metoder som kommer upp i ljuset? Eller beror det på den gubbiga ”göteborgsandan” där maktens män löser saker i korridoren på tu man hand utan demokratisk insyn?

Läs hela artikeln i ETC.

Rösta på okorrumperade Socialistiska Partiet i kommunvalet i Göteborg.

Intressant?
Bloggat: Svensson,
I media om valet och politiken i Göteborg: GP1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8,
Läs även andra bloggares åsikter om Muthärva, Marknadsanpassning, Göteborg, Göteborgsandan, Korruption, Socialistiska Partiet, Samhälle, Politik

Varför ställer ni upp?
– Först och främst för att säga sanningen. Det grundläggande är att det finns gott om pengar i vårt samhälle, men år efter år får vi höra ”det finns inga pengar”. Det finns det visst, vår huvudpoäng är att fördelningen måste bli rättvisare. Sedan är det kampen mot nedskärningar och trafikfrågor som är viktiga. Vi är emot de nya motorvägarna och Marieholmstunneln som ska byggas i Göteborg. Vi vill se en omställning av hela industrin och en utökad kollektivtrafik för att minska på utsläppen.

Vad är mest aktuellt i Göteborg, är det trafiken?
– Trafiken är alltid aktuell i en storstad och det här är genomklubbade beslut. Det stora just nu är nedskärningarna i skolan, främst grundskolan. Under våren har det varit flera protester där föräldrar från olika stadsdelar organiserat sig mot nedskärningarna. Borgarna vill att den offentliga sektorn ska minska, de tycker att det är bra. De har blivit köpmän! Att ha en valkampanj är ett sätt att säga det här när ingen annan säger det. Vi ställer också upp för att det i nuläget inte finns något hot från vänstern. Det gör att S kan gå hur långt till höger som helst utan motstånd.

Är du positiv inför er valkampanj?
– Jag tror inte vi har någon chans, det krävs 3 000 röster per valkrets. Däremot hoppas jag att vi kan påverka debatten, väcka tanken att det inte måste vara som det är. Vi säger inte att allt kommer att lösa sig om folk röstar på oss. Vår poäng är att man måste organisera sig underifrån och att det då är möjligt att påverka.

Katarina Wikström

Ursprungligen från Internationalen.

Intressant?
Bloggat: Röda Göteborg,
I media: GP,
Läs även andra bloggares åsikter om Lars Henriksson, Göteborg, Socialistiska Partiet, Val, Kollektivtrafik, Ekonomi, Miljö, Klimat, Politik

- Valfläsket är härsket

- Nu serveras valfläsket i tjocka skivor, och om det då och då ser grönt ut betyder det inte att någon kommer att trotsa kapitalägarna och slå in på en hållbar linje. Det beror snarare på att fläsket är härsket. Under den gröna ytan finns samma anpassning till den kapitalistiska ekonomin som alltid.

Det sade Volvoarbetaren Lars Henriksson på Socialistiska Partiets förstamajmöte idag på Järntorget.

- Visst vore det underbart om vi kunde luta oss tillbaka och låta en rödgrön regering återställa välfärden, ställa om samhället för klimatanpassning och skipa rättvisa.

- Men uppgiften för oss arbetare och låginkomsttagare kommer att vara densamma den 20:e september som tidigare; att försvara den gemensamma välfärden, försöka återta kontrollen över våra byråkratiserade fackföreningar och slåss mot varje steg som leder djupare in i fossilsamhället, sade Henriksson.

I talet tog han upp såväl den ekonomiska krisen som klimatkrisen. Henriksson, som själv är metallarbetare på Volvo Personvagnar, föreslår att bilindustrin för att rädda både jobben och jorden, ställs om till att producera klimatanpassade nyttigheter i stället för bilar eftersom ”massbilismen” inte har någon framtid.

På mötet framförde ett antal partipolitiskt obundna nätverk hälsningar, bland annat ”Hammarkullen mot nedskärningar – för en levande förort” och solidaritetsorganisationen ”Ship to Gaza”.

Intressant?
Bloggat: Röda Göinge, Arbetarperspektiv, Röda Umeå, Svensson,
Borgarmedia: SVD1, 2, 3, DN1, 2, 3, 4, 5,
Läs även andra bloggares åsikter om Valfläsk, 1:a maj, 1-maj, Klimatanpassning, Ekosocialism, Socialism, Miljö, Kamp, Lars Henriksson, Samhälle, Politik

”Partiets kurs är snävt utprickad, likt en smal bergsstig. Minsta felsteg åt höger eller vänster störtar dig ner i avgrunden. Luften är tunn, den som grips av svindel, är förlorad.”

Kanske är det litet löjligt, men orden från Arthur Koestlers Natt klockan tolv på dagen, dyker upp någonstans i bakhuvudet när jag klickar mig fram genom anklagelserna från den senaste splittringen i svensk yttervänster. Inte så att luften inom Rättvisepartiet Socialisterna, alls kan jämställas med det mördande klimatet inom mellankrigstidens stalinistiska världsrörelse. Men det är något i Koestlers ord som fångar det struptag som så ofta blivit till vänsterns och radikalismens gissel – och på en nanosekund förvandlat de mest värdesatta kamrater till högeravvikare och vänsteropportunister.

Splittringen av Rättvisepartiet Socialisterna, med det bryska utträdet av organisationens historiska kärnavdelning i Umeå, tycks följa en bara alltför sorglig tradition. Bedömningar och praktik glider isär, organisationsdisciplin hotar – eller oroar, misstron växer, det egna projektet måste räddas, smash and grab, anklagelser och fientlighet, till och med polisanmälningar.

Att reda ut vem som förbrutit sig mot vem tycks lika hopplöst som i ett skilsmässodrama. Och när dammet väl lagt sig har många dyrbara kamrater skingrats medan de ännu trosvissa tycker sig befriade från gammal ballast. Och banar sig nästan lättade vidare längs den smala, snävt utprickade vägen.

Dilemmat är att den vägen inte rymmer hela den styrka som måste fogas ihop och lära sig att gå tillsammans.

Vad som tycks ha drabbat Rättvisepartiet Socialisterna är bristningen av en spänning som löper igenom alla dagens vänsterprojekt. Sociologiska undersökningar visar övertygande hur arbetarklass i traditionell mening allmänt placerar sig till vänster i fördelningsfrågor men mer åt höger i kulturella frågor kring hur livet bör levas. Radikalisering inom arbetarklassen tar först vägen via de ekonomiska fördelningsfrågorna medan den inom andra samhällsskikt snarare uttrycks i en ideologisk och kulturell samhällskritik.

För en idéorienterad vänster med anspråk på att företräda frigörande ideal på alla livets områden utgör detta ett ständigt dilemma. Fokusering på de ekonomiska klass- och fördelningsfrågorna riskerar att överlämna frågor om familjepolitik, rasism och sexuellt förtryck till den liberala borgerligheten. En stark betoning på övergripande ideologisk radikalism motverkar försöken att vinna massförankring i arbetarklassen.

Om den fördelningsekonomiska radikalismen inom arbetarklassen dessutom talar i små bokstäver medan den ideologiskt kulturella radikalismen i andra grupper åtminstone verkar erbjuda ett minimum av ljusning – då ökar spänningen mellan polerna. Poler som till och med kan vara geografiskt åtskilda. När borgerligheten massivt dominerar det politiska och ideologiska livet i storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö med dess växande medelklass kan skillnaderna bli hisnande. Den brokiga urbana radikalismen och arbetarintresset ute i landet hittar inte varandra – och vänsterkrafter glider i spagat.

Att genom ett Alexanderhugg skilja lemmarna från varandra löser inte spänningen utan åsamkar bara redan alltför svaga vänsterkrafter blodförlust. När vårt eget socialistiska partis Västerviksförening häromåret bröt upp från riksorganisationen var det utifrån en likartad motsättning. Vi uppmanade dem att stanna och berika oss andra med sina lokala erfarenheter – och samtidigt finnas kvar i en sfär av internationalism och bredare ideologisk input. De valde att öppna eget och utgör idag ännu en hårt arbetande smågrupp som räknar sina aktiva i tiotal.

Vad som nu krävs är inte stigmatisering, förräderiprocesser – eller polisanmälningar! Att med hjälp av våra motståndares domstolar förklara varandra för bovar och banditer sätter illavarslande prejudikat utan att lära oss vad som i grunden står på spel. Istället måste vi öka vår insikt om vad som driver oss isär och utveckla metoderna att hålla samman och flytta fram socialisters positioner längs med hela spänningsfältet, inte se varandra som fiender utan som medkämpar i en arbetsfördelning där inte alla kan göra allt, tycka allt eller hävda allt. Istället för att i pedantisk nit agera felfinnare – ”hm… jag ser att ni i ert lokala flygblad om sjukvården utelämnat frågan om världssocialismen…” – välkomna inflödet av olika erfarenheter, betoningar och strategier.

Det finns vänstermänniskor som trivs med att vara herre på sin egen lilla täppa och tror att planeten kretsar kring deras egna huvuden. Det finns de som föreställer sig vägen till socialism som en svindlande bergsstig där några få med tungan rätt i mun lyckas hålla balansen medan vinglande centrister och avfällingar druttar ner till höger och vänster.

Men en väg tillgänglig för bara de utvaldas skara bär mot Gud faders högra sida, inte mot nedbrytning av verklighetens kapitalistiska klassamhälle. Behovet av socialism bygger på växande samhällelig nödvändighet, inte på ideologiska finsmakares pincetter.

Istället för en trång stig måste vi tillsammans öppna upp för ett skummande flöde i antikapitalistisk riktning med plats för alla som vill kämpa för socialistiska lösningar. ”Ett nytt arbetarparti”, ”ett antikapitalistiskt parti” – oavsett termen talar vi om att förena tusentals kamrater som i sin olikhet banar sig fram längs olika fåror i samma riktning.

I bästa fall förmår oss en liten splittring av en vänstergrupp i vår avlägsna del av världen att ta itu med den uppgiften.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Rättvisepartiet Socialisterna, Umeå, Socialisterna, Västervik, Socialistiska Partiet, Vänstern, Splittring, Brett vänsterparti, Politik, Enhet

En levande och dynamisk rörelse – verksam i sociala rörelser, på gator, arbetsplatser och skolor över hela jorden. Det är det bestående intrycket av Fjärde Internationalens 16:e världskongress som avslutades häromveckan.

Världsorganisationen samlar revolutionära socialistiska organisationer som kämpar för internationell demokratisk socialism i nära femtio länder. Delegater och gäster samlades under en vecka för att diskutera situationen i världen, utbyta erfarenheter och gemensamt utforma hur vi kan tänka och agera för att förändra världen i socialistisk riktning.

Tre frågor stod i fokus, den politiska situationen, klimatkrisen och Fjärde Internationalens roll och uppgifter. Kongressen antog också en resolution kring Palestina och stöduttalanden om specifika situationer i Mexico, Peru, på Sri Lanka och Haiti. Beslut togs kring den organisatoriska situationen i sektionerna i Brasilien, Frankrike och Mexico. En ny ledning valdes. Mellan världskongresserna, som hålls ungefär vart femte år, är det den Internationella Kommittén (IK) som leder Fjärde Internationalen, den har ca 70 ledamöter och träffas en gång per år, däremellan ansvarar den politiska byrån med 15 medlemmar. Ledamöterna i IK fördelas utifrån hur stora sektionerna är, alla medlemsorganisationer har minst en medlem.

Sammanfattande intryck av kongressen är att Fjärde Internationalen är en levande och dynamisk organisation. Det finns svagheter vad gäller det numerära antalet medlemmar och bristande organisatoriska resurser. Men uppenbart är att det inte står still vad gäller vare sig teori eller praktik. Över hela världen organiserar, mobiliserar och kämpar dagligen Fjärde Internationalens sektioner och medlemmar kring många olika frågor och i olika former.

Uppenbar är också den starka icke-institutionella prägeln som arbetet har. Det är på gatorna, på arbetsplatserna, i skolor och på universitet, i de sociala rörelserna (fackföreningar, bonderörelser, ursprungsbefolkningarnas rörelser, feministiska rörelser, HBT-rörelser, migrationsrörelser) som medlemmarna är aktiva. Tydligt blir också att medlemmarna ofta har stora kontaktytor med förtroende och påverkansmöjligheter i betydligt större sammanhang.

Det lilla parlamentariska arbetet är förvånansvärt kritiskt och vaket i förhållande till den institution man befinner sig i. Medvetenheten tycks vara större nu än för några år sen, då man gjort avgörande erfarenheter av svårigheterna med att vara revolutionär i parlamenten genom våra organisationer i bl. a Brasilien, Spanien, Italien och Senegal.

Att Fjärde Internationalen (FI) är en organisation som lever åskådliggörs också av att det pågår ständiga diskussioner om programmatiska och ideologiska frågor, där nya teman hanteras men också ”gamla” teman ur nya synvinklar med nya analyser.

Öppenheten och intresset för andra organisationer, strömningar och rörelser visas genom alla de gäster som deltog, men och också genom de otaliga berättelser om samarbeten och samordning från olika sektioners arbete.

Kongressens delegater var i genomsnitt yngre och hade större andel kvinnor än på många år. Detta gäller även för den ledning som valdes. Fjärde Internationalen (FI) växer framförallt i de östra och södra delarna av vårt jordklot. En ny sektion valdes in i Ryssland. På Filippinerna finns den största sektionen. Det med FI sympatiserande partiet Labour Party of Pakistan har på några år vuxit till 7000 medlemmar. Marea Socialista från Venezuela deltog som gäster på kongressen och inbjöd till ett möte i Caracas i juni för att diskutera nya former av internationell samordning. Kongressen beslutade att FI ska delta på detta möte såväl som på folkens klimattoppmöte i Cochabamba sammankallat av Evo Morales. FI har bidragit till uppbygget av ett internationellt utbildningsinstitut i Manilla, och ett liknande kan komma att upprättas i Islamabad. Det ökade antalet kvinnor och föryngringen av Fjärde Internationalen pekar också mot framtiden.

Det viktigaste i de beslut som kongressen fattade är en tydlig ekosocialistisk inriktning, där kampen för miljön i allmänhet och klimatet i synnerhet kopplas till kampen mot kapitalism och imperialism. Att så tydligt markera vikten av de ekologiska frågorna och samtidigt sammanfläta dem med hela den socialistiska kampen är ett historiskt avstamp och kommer att få stora avtryck i sektionernas arbete och sätt att förstå alla samhälleliga processer.

Beslutet att huvudinriktningen är att bygga antikapitalistiska partier utifrån varje lands olika förutsättningar är mer ett förtydligande och bekräftelse av tidigare beslut. Denna inriktning blir dock mer tydlig och levande när den formuleras i dessa dagar av ekonomiska kris med alla dess effekter som gjort behovet av ett alternativt så smärtsamt tydligt.

Detta hänger i sin tur samman med inriktningen att bidra till att på sikt bygga en ”ny International”. Det handlar i nuläget om att vara öppna för olika interationella initiativ, att FI ska bidra till olika former av internationell samverkan, samtidigt stärka Fjärde Internationalen i nuvarande form och därmed i bygget av kommande internationella sammanslutningar kunna påverka med synen på ett politiskt program, interndemokrati, sociala rörelser och total självständighet från regeringar. Att Fjärde Internationalens uppgift är att på sikt bygga en ny internationell rörelse ligger i linje den teoretiska och historiska traditionen, men blir ändå en delvis omskakande uppmaning.

Erik Sjöberg

Läs mer om Fjärde Internationalen och världskongressen:

• En demokratisk planering av samhället är lösningen
• – Vi vill bygga kämpande fack i Ryssland
• Eliten hämnas på befolkningen
• De kämpar för Mauritius kvinnor
• Fjärde Internationalens 16:e världskongress över
• International solidaritet med de iranske folk
• “Når amerikanske arbejdere bliver ramt, står I næst i rækken i Europa”

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomisk kris, Fjärde Internationalen, Klimat, Klimathot, Kris, Socialistiska Partiet, Världskongress, Samhälle, Politik

Erbjudandet är ensidigt från (v):s sida. Det är inte Socialistiska Partiet som erbjudits ett politiskt samarbete, utan endast en av våra medlemmar som erbjudits plats på kommunlvalslistan.

Kommunalvalet 2010 innebär alltså inget organiserat politiskt samarbete mellan Socialistiska Partiet och (v). Det innebär i sin tur att Socialistiska Partiet i Umeå inte har några åtaganden gentemot (v). Socialistiska Partiet kommer fortsättningsvis att kunna vara kritiskt till den politik som (v) står för, nu framförallt i samarbetet med (s) och (mp) inför riksdagsvalet 2010 och en långtgående anpassningen gentemot många gånger rent borgerliga förslag.

Socialistiska Partiet i Umeå kommer inte att sänka sin politiska profil med anledning av att en av våra medlemmar erbjuds plats på ett annat partis lista. Vi vill fortsätta vara de skarpaste kritikerna av högerregeringen och dess nyliberala klasspolitik för de rika: privatiseringar, utförsäljning och nedskärningar och ökade klyftor. Vi i Socialistiska Partiet Umeå tror inte att en rödgrön regering kommer att ta avgörande steg bort från den borgerliga politiken.

Trots vår kritiska grundinställning så ser vi i Socialistiska Partiet Umeå hellre att (v) öppnar dörren åt vänster mot människor som företräder ett socialistiskt perspektiv. Socialistiska Partiet Umeå kommer därför i lokalvalet att uppmana till att rösta på SP-medlemmen Jan-Olov Carlsson, en person som uppfattas som en företrädare för arbetarintressena.

Socialistiska Partiet Umeå

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Kommunval, Umeå, Socialistiska Partiet, Vänsterpartiet, Jan-Olov Carlsson, Politik, Samhälle