En bestialisk produkt av de senaste årtiondenas ideologiska trumeld mot allt vad socialism heter har visat upp sig inför världen i ett blodbad på unga, fredliga, oskyddade socialister. Och från våra media, redaktörer, politiker, TV-soffor och experter talas allmänt om faran för ”extremister” – till vänster och höger…

”Precis som fallet är med den extrema vänstern, islamismen och andra våldsförhärligande sekter bör vi inte bli alltför förvånade när dessa hatets ord tar fysisk gestalt i massmord och terror”, skriver Dagens Nyheter på ledarplats (24 juli). Men tillägger dagen efter (ledare 25 juli) att ”inte alla Ung vänster-medlemmar är medskyldiga när den autonoma vänstern gör sina ”aktioner” där människor kommer till skada och poliskåren är en av måltavlorna.” Folkpartiets Birgitta Ohlsson jämför i Gomorron Sverige 25 juli massakern i Norge med kravallerna i Göteborg 2001. Den s k extremistexperten Anna-Lena Lodenius vill ”vidga perspektivet” och tala om ”ensamma män som upplever sig på kant med tillvaron, inte minst de som också är arbetslösa och/eller lågutbildade” (DN Debatt 24 juli).

Dessa skamliga insinuationer är ägnade åt att blanda bort korten, att göra höger och vänster till lika goda kålsupare, ja att hänsynslöst plundra offren, sorgen och terrorn för egna syften där vänsteraktivister och antifascister, arbetslösa och fattiga framställs som del av samma magma varur monstret Breivik steg upp.

Men diplomatsonen Breivik, mångårig medlem i norska Fremskrittspartiet med kristna konservativa värderingar var ingen utförsäkrad ”trasproletär”, ingen gatukämpe och allra minst en spegelbild av någon ”vänsterextremist”. Han var uppladdad med kristna borgerliga och antisocialistiska värderingar, förlängda till extrema fantasier om världen och sin egen kallelse, det hela apterat med psykopatisk hänsynslöshet.

På så sätt utgjorde Breivik ett fanatiserat koncentrat av trettio års högervåg, från 1980-talets antikommunistiska korståg mot socialism och välfärdsstater via Huntingtons ”civilisationernas kamp” mot islam på 90-talet till 2000-talets ”krig mot terrorn” och högerextremismens återkomst på bred front i europeisk politik.

Dagens försök att sprida dimridåer om symmetrisk extremism till höger och vänster tillsammans med läpparnas bekännelser till det ”öppna demokratiska samhället” från hela det politiska spektrat, inklusive främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna, kan inte stå obesvarat.

Arbetarrörelsen och vänstern i Norden har utsatts för den värsta och mest mördande attacken någonsin. Aldrig tidigare – inte ens i krigstid – har så många socialister i Norden fallit offer i en enskild attack. Slaget är riktat mot oss alla. Vidden av högerterrorn mot arbetarrörelsen måste göras klar, antisocialismen rannsakas in på skinnet, dess kultur och mentalitet rökas ut, dess fanatiker konfronteras, dess nätverk rivas upp, dess våldsverkare gripas.

De norska socialistiska ungdomar som slaktades på Utöya ska inte ha offrat sina unga liv förgäves. Deras martyrium för den socialistiska visionen om alla människors lika värde i ett jämlikt och rättvist samhälle utan förtryck blir till vårt löfte: att aldrig låta oss kuvas, aldrig ge upp, aldrig besegras.

Mot hyckleriet, bortförklaringarna och dimridåerna måste hela den samlade vänstern och arbetarrörelsen blåsa upp till storm efter trettio års högeroffensiv.

Massmordet i Norge hör till denna högeroffensivs yttersta och mest skräckinjagande konsekvens.

Intressant?
Bloggat: Svensson1, 2, 3, 4, Kildén & Åsman, Röda Malmö, Röda Lidköping,
I media: DN1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, SVD1, 2, 3, 4, 5, GP1, 2, 3, 4, 5,
Läs även andra bloggares åsikter om Anders Behring Breivik, Anders Breivik, Norge, Utöya, Oslo, Fremskrittspartiet, Arbetarrörelsen, Terrorism, Terrordåd, Fascism, Högerextremism, Samhälle, Politik

Enligt recensenten driver författaren tesen att terrornätverk som Al-Qaida ingalunda är någon muslimsk strid mot det moderna samhället. Istället företräder de en nutida politik med rötter i det kalla kriget.

Bland annat påminner boken om ett TV-program från 1985:

Denna idé om det goda och dåliga/onda är en drivkraft för den amerikanska utrikespolitiken säger Mamdani och påminner om en tv-sändning från 1985. President Ronald Reagan ställde upp turbanklädda afghanistanska mujahediner framför Vita huset och presenterade dem med orden “Mina herrar, dessa män är moraliskt jämnställda med USA:s grundläggare”.

Vidare:

“Dokument från CIA och USA:s utrikesdepartement som beslagtogs då den amerikanska ambassaden besattes i Teheran visade att USA:s kontakter med företrädare för de afghanistanska rebellerna i Pakistan daterade från april 1979. Det är åtta månader innan Sovjetunionen intervenerade.” Och Mamdani citerar en interjuv med den dåvarande presidenten Jimmy Carters högste säkerhetsrådgivare Zbgniew Brzezinski, som medger att den amerikanska hjälpen främst startades för att locka fram en sovjetisk intervention. Brzezinski ville göra Afghanistan till Sovjetunionens Vietnam.

Mamdani skriver vidare. “USA kunde inte fördra att deras allierade shahen av Iran hade förjagats av den islamistiska revolutionen. Regeringen Reagan hoppades på att upprätta en proamerikansk islamitisk lobby i regionen”. Det blev de fundamentalistiska terrorgrupperna, krigsherrarna och knarkbaronerna i Afghanistan. En av dem, Gulbuddin Hekmatyar, fick under tio år mer än hälften (2 miljarder dollar) av den amerikanska och saudiska hjälpen och blev Afghanistans största knarkhandlare. Landet Afghanistan blev den viktigaste knarkleverantören i världen.

//

Den fundamentalistiska terrorrörelsen är “ett modernt projekt och ingalunda ett arv från forntiden” skriver Mamdani. “Dessutom hade det inte funnits någon jihad i den muslimska världen i århundraden” “CIA skapade muhajedin och Osama bin Laden som ett alternativ till den sekulära nationalismen, precis som Israels underrättelsetjänst – i ett annat sammanhang – skapade Hamas som ett alternativ till det sekulära PLO”.

Kortfattat menar alltså Mamdani att USA kapde de muslimska terrororganisationerna som en naturlig följd av det kalla kriget och kampen mot Sovjet. De skulle också utgöra ett alternativ till den sekulära arabiska nationalismen.

Liknande tankegångar för Gilbert Achcar fram i artikeln Amerikanernas och saudiernas kärleksbarn – Osama bin Ladin:

Fenomenet Osama bin Ladin har sin förklaring i den politiska utvecklingen efter andra världskriget. När den arabiska nationalismen uppstod på 1950-talet och fick sin portalfigur i Gamal Nasser i Egypten fick vi i dess efterföljd två politiska riktningar. Den första representerades av just Nasser som 1952 störtade kungahuset i Egypten och som inte stack under stol med sin sympati för Sovjetunionen. Det andra lägret kom att utgöras av arabvärldens furstehus.

Den religiösa fundamentalismen i Saudiarabien – wahhabismen – som funnits där sen 1800-talet fick därefter en betydelse som var vida större än Saudiarabien självt. Wahhabismen blev bålverket mot den arabiska anti-imperialismen med dess sympati för den ateistiska kommunismen. Religiös fundamentalism blev det främsta ideologiska vapnet mot nationalism och kommunism. USA ställde med glädje upp i den kampen tillsammans med Saudiarabiens feodala elit.

Det är ingen hemlighet att al-Qaida-nätverket med sin finansiär och ledare Osama bin Ladin på 1980-talet var USA:s allierade, då amerikanerna hade nytta av dem i kriget i Afghanistan. Den andre allierade var den pakistanska militärdiktaturen som med ekonomisk hjälp från Saudiarabien gjorde allt för att fördjupa konflikten.

och:

Dagens rop på hämnd i amerikanska massmedia skyler det faktum att det var USA självt som skapat terrormonstret. För när Sovjet drog sig ur Afghanistan hade USA inte längre behov av al-Qaida och Osama bin Ladin. De tidigare CIA-lärlingarna dök istället upp i sina hemländer Saudiarabien, Egypten, Tjetjenien, Tunisien, Algeriet osv och vände sig mot sina forna herrar.

Att al-Qaida fått stöd i dessa länder är inget överraskande. Saudiarabien är ett gott exempel. Kungafamiljen använder sina miljardinkomster främst till lyxkonsumtion. Men även en stor grupp ämbetsmän och militärer får del av välfärden. Det är i denna nya medelklass som en otillfredsställelse gror över hur beroende landet är av oljeexporten och indirekt av USA. Och det är även bland dem som man alltmer tar avstånd från kungahusets moraliska dekadans.

USA är i dubbel mening ansvarig för tillväxten av den anti-västerländska religiösa fundamentalismen i den arabiska världen. Först i och med det aktiva stöd USA gav för att nerkämpa den progressiva nationalismen på 1950 och 60-talen. För det andra USA:s roll visavi Irak och Palestina.

Den religiösa revolutionen i Iran 1979 och terrorangreppet på USA 2001 är således höjdpunkterna i anti-västerländskheten och inga isolerade händelser.

USA är alltså i högsta grad ansvariga för framväxten av de nätverk som nu är i högsta grad aktuella i och med mordet på Benazir Bhutto. För det troligaste är att det är dessa nätverk som står bakom mordet. Eventuellt i samarbete med den pakistanska militären eller med delar av den pakistanska militären. Ett mord som kastar in en av världens verkliga krutdurkar i en ännu explosivare utveckling som kommer att beröra stora delar av världen.

Läs också:
Bhutto, USA och talibanerna
Benazir Bhutto och Pakistan
Kopplingen Irak – Al Qaida
Kriget och terrorn

Intressant?
Borgarmedia: DN1, DN2, DN3, DN4, HD1, HD2, HD3
Andra bloggar om: Terrordåd, Al Qaida, Benazir Bhutto, Pakistan, Saudiarabien, Terrorism, Bombdåd, Politik, Islam, Fundamentalism