Att bilfabriker läggs ner är inget unikt, varken i Sverige eller i världen. Men att samma företag lägger ner samma fabrik två gånger hör till undantagen. Det är dock det öde som väntar Pinifarinas Volvofabrik i Uddevalla enligt ledningen för Volvo Personvagnar, när de tar över fabriken 2013 blir det för att lägga ner den. Förra gången Volvo lade ner fabriken i Uddevalla var 1993. Den hade då i fem år varit Volvos reklampelare för den ”mänskliga fabriken” och kom, liksom före den fabriken i Kalmar, till som ett resultat av 70-talets kritik av det löpande bandet som tog sig uttryck i hög personalomsättning och inte minst ”vilda”, avtalsstridiga strejker.
Och nu är det alltså dags igen i Uddevalla. Idag är det inte ett krisdrabbat företag som skär ner, Volvo PV är mycket lönsamt och drivkraften är rationalisering. De cabrioleter som görs i Uddevalla ska med tiden göras billigare i andra av företagets fabriker. Möjligen är den långa framförhållningen inte en slump, att trumpeta ut nedläggningen av en välkänd fabrik kommer onekligen lägligt just när de centrala avtalsförhandlingarna nu ska börja. Kanske hoppas direktörerna att den redan fogliga Metalledningen ska huka sig ännu mer och medlemmarna känna att jobben kan försvinna när som helst. Men framför allt är beslutet ett tydligt exempel på vilka prioriteringar Volvo (eller rättare sagt ägaren Zhejiang Geely Holding Group) gör och vad som väntar i övriga anläggningar den dag då de nya fabrikerna står klara i Kina.
Därför är nedläggningen i Uddevalla inget att rycka på axlarna åt eller behandla som ett problem för 600 individuella arbetare och tjänstemän. Den är ett symptom på samma kris som förlamat Saabs fabrik i Trollhättan bara några mil bort och kräver samma svar: ett statligt ingripande för att rädda jobben och den samhällstillgång produktionsanläggningarna utgör.
Men Metalls svar är lika uppgivet som i Uddevalla:
– Jag känner djupt för alla våra 435 medlemmar som har fått beskedet att fabriken ska läggas ned år 2013. Nu måste Volvo ta ansvar för att dessa inte går ut i arbetslöshet, säger IF Metalls förbundsordförande Stefan Löfven.
Ingen kritik mot nedläggningen, inte ett ord av ifrågasättande av beslutet, inte en tanke på en självständig strategi.
Att kräva statliga pengar för att fortsätta göra cabrioleter vore absurt. Desto mer rimligt vore det för samhället att lägga resurser på att ställa om den fordonsindustri som närmar sig vägs ände till att massproducera sådant samhället behöver för att ta oss ur fossilberoende transporter och energiproduktion. Om fackföreningarna på Volvo i Uddevalla och Saab i Trollhättan gjorde gemensam sak för sådana krav skulle det inte bara vara ett sätt att hålla samman de anställda, det skulle också skapa en möjlighet att göra deras strid för jobben till en angelägenhet för många andra. En nödvändighet för att leda den till seger.
Socialistiska Partiet
Verkställande utskottet
4 oktober