Jag vill ha ett fritt Palestina

Håkan Blomqvist kommenterar i senaste Intis ett meji som jag har skrivit angående organisationen Mavaak Socyalisti/Sozialisti och den insamling som RS bedrivit.

Blomqvist hävdar att min beskrivning av Mavaak som "vänstersionistisk" innebär en sammanblandning eller förväxling av judar med sionister. Om detta vore sant så vore jag antisemit. Jag skulle då ha bedömt en rörelse utifrån religion eller etnicitet, snarare än utifrån konkret politiskt innehåll. Givetvis är det en helt absurd anklagelse. Det finns ingenting i min politiska historia (som tidigare medlem i Syndikalistiska Ungdomsförbundet, folkmaktare och faktiskt även medlem i Socialistiska partiet) eller min politiska gärning idag som har någonting med rasism att göra. Att jag tvingas försvara mig i den här frågan känns tråkigt, det känns rentav som om Blomqvist fortsätter på det väl upptrampade spår som borgerligheten och den internationella eliten sedan länge har följt: Kritik mot sionism likställs med kritik mot judar.

Jag hade också kunnat betona den tjatiga ramsan "jag har minsann bekanta som är judar" - vilket förvisso stämmer - men att ständigt behövaförklara ståndpunkter utifrån irrelevanta aspekter kring kamraters eller politiska motståndares så kallade "etnicitet" är för mig en tröttsam exercis.

Så till sakfrågan:

Jag menar att jag har fog för min beskrivning av Mavaak som "vänstersionister". Själva traditionen går tillbaka till arbetarsionismen, ett förhållningssätt som kombinerade judisk kolonisering med socialistiska kibbutzer. Att det inom arbetarrörelsen har funnits och fortfarande finns koloniala och imperialistiska projekt står bortom allt tvivel.

När Mavaak beskriver sitt projekt som ett socialistiskt Palestina bredvid eller jämte ett socialistiskt Israel, samtidigt som inte ett enda positivt ord sägs om palestiniernas militära motstånd mot ockupationen, så kan man hänvisa till Lenins ständiga betoning:

Förtryckande arbetare i ett kolonialt eller imperialistisk land å ena sida, och förtryckta arbetare i ett kolonialt eller imperialistiskt dominerat land å andra sidan, är inte samma sak! De är inte jämställda, och för att verklig enighet ska kunna uppnås måste hårda krav ställas på de förtryckande arbetarna och de förtrycktas rättigheter måste till fullo erkännas. Om Norge fortfarande hade lidit under svenskt förtryck, hade vi enligt detta tankesätt varit förpliktigade att i Sverige stödja norrmännens frihetskamp. Även om denna kamp hade "skrämt iväg" en och annan chauvinistisk arbetare i Sverige.

För Blomqvist tycks det förhålla sig helt annorlunda, eftersom han beskriver Mavaaks politik som "att på klassiskt socialistiskt vis försöka förena arbetare och undertryckta oavsett nationalitet för gemensamma socialistiska lösningar". Men detta är just den sammanblandning av förtryckande och förtryckta arbetare som Lenin och bolsjevismen vänder sig emot! En arbetslös jude och tidigare soldat i Tel Aviv, är inte att likställa med en hemlös arab i det sönderbombade Gaza. Gemensamma lösningar kan först bli aktuella när chauvinismen i Tel Aviv har brutits, när "Israel" som sionistiskt (eller arbetarsionistiskt) projekt har upphört att existera. Omvägen till socialism går alltså via ett fritt och demokratiskt Palestina med lika rättigheter för alla medborgare, araber såväl som judar.

Jon Bonnevler, Lund