|
|  | Från Stalins diktat till massmedias? Vänsterpartiets självprövning stöter på hinder | | | |
| Av Håkan Blomqvist.
”En kritisk granskning av vänsterpartiets historia”, kan den göras av partiets egna ledare, forna eller nuvarande? Naturligtvis inte, skulle nog de flesta anta. För en sådan granskning krävs en större distans, ett utanförskap där inte den egna lojaliteten – och livsverket – sätts på spel. Men ett sådant försök gjordes i alla fall av vänsterpartiets Stockholmsdistrikt förra lördagen. Mediaturbulensen kring Ohlys ”kommunism” och Vägval Vänsters opposition har skapat ett starkt behov i partiet att själv ta initiativet och sätta dagordningen. Det ambitiösa evenemanget uttryckte såväl det behovet som självprövningens begränsade möjligheter.
Efter att historikern Werner Schmidt kritiskt betraktat 1900-talskommunismens förutsättningar var det partifolkets tur. De forna partiledarna C H Hermansson och Lars Werner, ungdomsförbundets tidigare ordförande Jenny Lindahl-Persson, riksdagsgruppens sekreterare Hans Arvidsson, centralt anställd av partiet i trettio år, riksdagsledamoten Mats Einarsson och nuvarande ordföranden Lars Ohly… hur djupt kan sådana granskare nå? I synnerhet som tiden inte räckte till för debatt med publiken.
Nej, inte djupt alls och någon kritisk prövning i egentlig mening var det inte som presenterades men väl dagens självsyn hos ledande vänsterpartister – och den saknade inte intresse.
- Ibland verkar det som om det viktigaste vi sysslat med genom åren varit förhållandet till Sovjetunionen, menade C H Hermansson.
- Men det vårt parti arbetade med var kampen för rösträtten på 10-talet, försvaret av reallöner och fackliga rättigheter på 20- och 30-talet, solidariteten med den spanska demokratin där flera kommunister gav sina liv som frivilliga, försvaret av den svenska neutraliteten under andra världskriget mot dem som vill kasta in landet i krigsäventyr, folkrörelsen mot en svensk atombomb på 50-talet, ATP-striden, stödet till gruvarbetarna och andra strejkande på 60- och 70-talet, solidariteten med Vietnam, motståndet mot kärnkraften och för ett ökat miljöansvar… det är vad vårt parti höll på med i vardagen. Och min övervägande känsla är att jag är stolt över vad vi lyckades åstadkomma!
Jenny Lindahl-Persson uttryckte en liknande grundinställning i sina ord om 1960-70-talet.
- Vänsterpartiet drogs inte mest med av tidens galenskaper, vårt parti var mer demokratiskt än övriga vänstern. De som är kritiker idag tillhörde på den tiden avgrundsvänstern som företrädde mer eller mindre bisarra idéer om att förändra samhället. Vi har minst att skämmas för i förhållande till övriga vänstern.
Och hon fortsatte med en formulering som fångar just dilemmat med självgranskningen:
- Partiets grund och demokratiska sinnelag har uttryckts av alla de medlemmar som satt lojaliteten främst. Det finns ingen partimedlem som varit viktigare än de som ständigt varit lojala mot partiet.
Hon påminde om Brechts dikt till försvar för partiets kollektivitet: ”Gå inte utan oss den rätta vägen!” och tillfogade:
- Det är bra att ha rätt, men bättre att ha rätt tillsammans!
Ideologiskt beroende
På så sätt blixtbelystes ett mycket svårt dilemma med vänsterpartiets förhållande till sin historia, ja till sig självt. Själva existensen av en gemensamma partiorganisering, av medlemmarnas personliga kontinuitet – huvuddelen av de hundratalet mötesdeltagarna var i övre medelåldern och uppåt – och av behovet, ja nödvändigheten, att hålla samman mot den borgerliga och socialdemokratiska övermakten, sätter ofrånkomliga gränser. Vidden av socialismens undergång i världsskala, av att partiets föredöme och allierade i världspolitiken var de arbetande människornas förtryckare istället för frigörare, att det som partiet uppfattade var förverkligandet av socialismen utgjorde ett despotiskt statsbyråkratiskt industrialiseringsförsök, slinker undan. Ja, närmast trivialiseras som en olycklig historiskt omständighet, eller något ”utländskt” som partiet olyckligtvis inte höll en rågång mot.
Den ryska socialismen var ingen socialism i egentlig mening så som arbetarrörelsen dittills hade föreställt sig den, menade Werner Schmidt, utan ett resultat av att revolutionen 1917 isolerades till det efterblivna Ryssland. Den ”sovjetiska ryggsäcken”, som Hermansson en gång uttryckte saken, handlade inte, menade Schmidt, i första hand om pengar och kontakter utan om ideologi. Det svenska kommunistpartiet blev, eller gjorde sig, under loppet av bakslagen för den europeiska revolutionen efter första världskriget, ideologiskt beroende av den ryska erfarenheten. Denna handlade inte om arbetarklassens frigörelse utan om industrialisering av en stat i utkanten, i periferin av den kapitalistiska utvecklingen. Vad som tagit århundraden att bygga upp i Europa genom världshandel, imperialism och massexploatering av arbetskraften försökte sovjetledarna åstadkomma med ett par femårsplaner. Det kunde bara ske genom ett väldigt statligt förtryckarsystem, ett system som av Kominterns – den kommunistiska internationalens - partier utmålades som arbetarklassens socialistiska befrielse.
Just häri låg, ska tilläggas, den ödesdigra återvändsgränden. Vad som framställdes som det svenska och andra kommunistpartiers mål och ideologiska rättesnöre krävde ofrånkomligen verklighetsflykt, ja förfalskning. Eller en omdefiniering av den socialistiska frigörelsens själva mening. Det stalinistiska Kominterns partier åstadkom båda. Förtrycket i socialismens namn bortförklarades eller förnekades samtidigt som människans frigörelse omtolkades till partistatens envälde. De som såg och kritiserade vad som skedde i socialismens namn bekämpades. Sovjetmodellen utgjorde därmed inte alls någon ”ryggsäck” som hängde utanpå det svenska partiet, utan ingick i dess ideologiska identitet. Därav den växande idémässiga upplösningen efter Sovjetunionens fall.
Omvälvande följder
- Nej, vi borde nog inte ha gått med i Komintern 1921, men det är lätt att vara efterklok, menade C H Hermansson och ifrågasatte i en bisats rörelsens hela historiska existens. Visserligen hade Werner Schmidt understrukit att den svenska socialdemokratins splittring 1917, liksom den tyska, skedde före bolsjevikernas oktoberrevolution. Vänstersocialismen utgjorde en reaktion på världskriget och den gamla socialdemokratins urartning men utan att vara anhängare av Lenins strategi, snarare tvärtom. Medan Lenin och bolsjevismen hade siktet inställt på att till varje pris erövra den politiska makten och genom proletariatets diktatur ovanifrån omstöpa samhället var vänstersocialismens perspektiv, ansåg Schmidt, att inom det kapitalistiska samhället skapa förutsättningarna för arbetarklassens självbefrielse. Men anslutningen till Komintern innebar att det svenska partiet successivt, inte minst genom fortlöpande splittringar, avskar sig självbefrielsens väg till förmån för ”etatismen” –den centraliserade statsmaktens väg.
Utan att i varje avseende dela Schmidts uppfattning är följderna av att acceptera hans resonemang omvälvande. Om inträdet i och medlemskapet i Komintern innebar att partiet avskar sig sitt goda ursprung och programmatiskt blev ett uttryck för den efterblivna ryska statsdiktaturens ideologi måste de flesta av de strömningar, kritiker och kättare som under årens lopp attackerades, brännmärktes, nedkämpades och rensades ut ur rörelsen omvärderas, både i Sverige och internationellt. I allmänhet vände sig ju dessa på ett eller annat sätt – med höger- eller vänsterargument - mot förhållandet till sovjetkommunismen och dess följder för partiernas ideologi. Om felet, som Hermansson ansåg, var att det svenska vänsterpartiet en gång anslöt sig till Komintern måste det mesta omvärderas, alla partihistorikerna upplösas och rörelsens själva mening under 1900-talet omprövas. Då skulle uppgiften kunna stå att knyta an till den självverksamhetsströmning inom socialismen som, enligt Schmidt, under hela perioden även funnits inom det svenska kommunist- och vänsterpartiet, om än som en underström eller rännil.
Men sådana strömningar har under vår epok även funnits inom socialdemokratin och övriga delar av vänstern och arbetarrörelsen. De har inte utgjort förutsättningen för just vänsterpartiets existens utan tvärtom oftare motverkats och programmatiskt bortdefinierats såväl där som inom socialdemokratin. Att acceptera Hermanssons ord om medlemskapet i Komintern och Schmidts om innebörden av arbetarrörelsens splittring 1917, innebär att hävda att uppdelningen i socialdemokrati och kommunism under 1900-talet var en historisk skenfäktning, åtminstone med avseende på socialismens möjligheter. Därmed upphävs i centrala avseenden vänsterpartiets förflutna existensberättigande.
En ofantlig ansträngning
Kampen för rösträtt, fackliga rättigheter, löner och jobb, för fred och internationell solidaritet upptog, som Hermansson påpekade, vardagen för generationer av partimedlemmar. Men alla de kamperna hade ett syfte, en själ och mening. De fördes som led i och förberedelse för arbetarklassens frigörelse genom socialismen. Det var därför medlemmarna inte nöjde sig att vara med i bara en fackförening eller fredsgrupp. De ingick i något större med avsikter som rörde hela mänskligheten, socialismen, gestaltad av den sovjetiska erfarenheten och förstådd genom dess ideologiska kraft. Detta större var partiets förflutna säregenhet, dess raison d’ètre, inte vardagskampen tagen för sig.
En dom som Hermanssons och Schmidts mot detta större sammanhang skulle avkräva dagens vänsterparti en ofantlig intellektuell ansträngning likt den som begärs av en människa vars hela liv förklaras förfelat. ”Jovisst, du gjorde, som andra människor, en del bra saker men hela din livsdröm, föreställningsvärld
och strävan var en illusion, eller kanske rent av bedrägeri.” Vad betydde det den och den gången, när jag valde si och ratade annat, trodde och avfärdade, hoppades och blev besviken? Var allt bortkastat? Hur var mitt liv egentligen, vilken roll spelade jag?
De flesta mäktar inte ansträngningen att på djupet ompröva och de som försöker riskerar att gå ner sig i självcentreringens bottenlöshet. Om livet ska fortsätta levas måste dess krav hanteras oavsett självprövningen, enklast genom anpassning till det innevarande.
Det är där vänsterpartiet befinner sig idag.
Det ideologiska tomrummet har ännu inte kunnat fyllas av en grundlig omprövnings nya övertygelser. ”Vi har inte tillskapat oss en ny grund att stå på”, som Jenny Lindahl-Persson uttryckte det. Istället har dagspolitiken krävt sitt och svaren anpassats till den dominerande politiska omgivningen. Det är inte självbefrielsens strategier från vänstersocialismens ungdom eller alternativa socialistiska och kommunistiska traditioner som bearbetats och prövats. Det är inte för myriaderna av arbetar- och folkliga försök i såväl väst som öst och syd att utveckla folklig makt och inflytande underifrån som dörrarna öppnats. Istället svär partiföreträdarna på den parlamentariska demokratins bibel under trycket av den borgerliga opinionen och de egna alternativa perspektivens sönderfall.
Från Stalin till media
- Under kominterntiden ansåg partiet att den sovjetiska proletärdiktaturen var en högre form av demokrati, medan den från 60-talet började betraktas som ofullgången och ännu inte lika utvecklad som den parlamentariska demokratin, sammanfattade Hans Arvidsson vilken, likt flera talare, underströk hur partiet redan på 40-talet sökt ta ställning för parlamentarismen. Lars Ohly inpräntade under en senare punkt på dagordningen också partiets uppslutning kring ”den borgerliga demokratins hegemoni” – och ingen av partiföreträdarna lät skymta några funderingar kring demokratins kris och mer utvidgade möjligheter för arbetande människor att utöva inflytande och makt.
- Det får inte vara så att där vi förr följde Stalin dikteras vi nu av borgerliga media, varnade Jenny Lindahl-Persson samtidigt som behovet av att bedyra lojaliteten med dagens politiska system och uppvisa en sammansvetsande partistolthet i söndringens tid var slående.
- Partisplittring till vänster om socialdemokratin har alltid gynnat reaktionen, avslutade C H Hermansson sin inledning, kanske med adress Vägval Vänster. Men om partiets misstag var att det en gång anslöt sig till Komintern och höll fast vid det katastrofala och förtryckande sovjetiska exemplet, var låg då ansvaret för epokens splittringar till vänster? Hos dem som insåg och vägrade acceptera stalinismen eller de som följde Moskva?
Behovet av att hålla ihop ett parti och hantera det politiska livets omedelbara krav lägger starka hinder i vägen för den kritiska granskningen och hanteringen av dess ideologiska konsekvenser. Men föreställningen om kommunismen och Komintern som en irrgång och återvändsgränd öppnar ett gapande hål i partiets förflutna och historiska existensberättigande. Hermanssons ord att ”du gjorde i alla fall en hel del bra saker”, kan lindra och uppmuntra i det ideologiska hålrummet, men många känner att svaren på frågorna ekar tomt därute.
Socialismens undergång – och möjligheter
För den som på allvar såg sig själv som en del av arbetarklassens internationella frigörelsekamp var Sovjet ingen irriterande ryggsäck som bara kunde kastas bort, eller anslutningen till den världskommunistiska rörelsen ett oturligt misstag. Stalins utrotning av bolsjevismens revolutionsgeneration, framväxten av den sovjetiska gulagstaten och den byråkratiska diktaturens samhälle, krossandet av Ungerns och Tjeckoslovakiens arbetarråd och demokratiska revolutionsförsök, Berlinmuren och Afghanistan, de var inte heller i första hand bördor för det svenska kommunist- eller vänsterpartiets opinionssiffror som i sammanhanget var av mikroskopisk betydelse. Sovjet och kommunismen handlade om socialismens – och socialisternas – öde. Dess undergång har helt andra dimensioner än partimedlemmarnas fackföreningsarbete. Därför utmanas socialisters och kommunisters hela världsbild av den historiska omprövningen som inte har en chans att medföra djupnande insikter om den ska expedieras utan att göra ont eller störa. Men samtidigt finns ingen möjlighet att undslippa dagspolitikens utmaningar och övermaktens försök att utnyttja varje svaghet. Nya socialistiska dags- och framtidsstrategier måste utvecklas samtidigt med omprövningen av det gamla.
Det är inte en uppgift som vänsterpartiet kan genomföra på egen hand. Behovet av att hålla ihop partiorganisationen förhindrar en alltför upprivande självprövning – och för det aktiva partifolket tränger sig med nödvändighet nuets krav före. Samtidigt tenderar dessa krav att driva fram en anpassning till den nuvarande övermakten när den gamla ideologiska grunden vittrar undan utan ersättas av nya övertygelser byggda på medvetna lärdomar av det som övergivits. För att undvika en sådan utvecklingen måste hela bredden av radikala vänsterkrafter dras in i den ideologiska prövningen. På de antistalinistiska demokratiska och revolutionära strömningar som under 1900-talets svåraste tider upprätthöll socialismen som de arbetande människornas självfrigörelse vilar här ett särskilt ansvar.
Håkan Blomqvist
| |
|
|
 Texter från socialistiskapartiet.se publiceras fritt om du följer regler från Creative Commons.
|
|
|
[ Socialistiska Partiet ]
Webmaster 
