Rövarna i Kamomilla stad?

Postat av
….men, vad är nu detta? Black Cobramän stal mazariner. Fem män misstänks vara inblandade i en större stöld av småkakor från företaget Godbiten i Åstorp i Skåne. En av rånarna var i färd med att mata sitt lilla barn med Godbitens kakor när polisen knackade på.

Tre uppges sitta anhållna. Är det Casper och Jesper och Jonatan?

Nu drar vi ut på rövar stråt
ja, vi ska ut och röva,
men bara sånt vi kommer åt
och sånt vi kan behöva….

Vi går till Kamomilla stad
till bageributiken.
Vi rövar bröd och lemonad
så ingen blir besviken.
Det händer nog att Jonatan
vill ha en polkagris ibland.
Men annars tar vi så lite vi kan,
både Kasper och Jesper och Jonatan…

Vad har hänt med den organiserade gängbrottsligheten? Helt tappat greppet? På väg att tackla av? Inga värdetransportrån längre? Inte ens nån ”hederlig” narkotikasmuggling…

Det går utför med gängen… vilka mesar…polkagris, ha! Eller är konkurrensen nu så hård på tjyvmarknaden att man måste övergå till ”bageributiken”?

Sätt finansen i sträckbänk

Postat av

Öppna bankernas räkenskaper.


Lehman Brothers som gick i konkurs i september 2007 fifflade med sin bokföring i flera år för att skyla över bankens stora skulder och utsatta läge.
Det framgår av en tvåtusensidig officiell rapport som affärsadvokaten Anton Valukas gjort för de amerikanska finansmyndigheternas räkning. Enligt mister Valukas ägnade sig banken åt ”missledande bokföringsknep”. En verksamhet som revisorfirman Ernst&Young deltog i för bankens räkning.

.

För bankens anställda var det bara att ta sitt pick och pack och gå.
Bakgrunden är att Lehman Brothers var en av de största aktörerna i de så kallade sub-primelånen till insolventa kunders husköp. När husmarknaden rasade satt plötsligt banken i djup skit som det brukar heta på andra sidan Atlanten. För att mörka sina finansiella svårigheter fifflade man med räkenskaperna.
Tekniken som banken benämnde ”Repo 105” gick ut på att sälja stora skuldposter strax innan kvartalsrapporten skulle avges för att sedan köpa tillbaka dem och sedan göra samma manöver inför följande kvartalsslut. På det visade lyckades banken att gömma skulder på 50 miljarder dollar.
Lehman Brothers bankrutt drog fram som en tsunami bland världens banker och finansinstitut. Vad som helst hade kunnat ske. Paniken låg i luften och det var inte uppenbart att den amerikanska riksbanken Fed skulle kunna hålla fördämningarna. Effekterna av Lehmans bankrutt var enorma men de hade kunnat bli ännu värre.
Anton Valukas rapport visar att det privata företagandets affärshemlighet kan drabba miljoner arbetande människor när multinationella jättebolag är inblandade. Bankens fiffel är inte heller en isolerad företeelse. Minns bara hur båg och bluff låg bakom energijätten Enrons uppgång och fall.

Det finns bara en slutsats att dra. De banker och försäkringsbolag som sägs vara ”för stora för att falla” och som räddas med skattepengar när de vacklar måste ställas under samhällets kontroll och ägo. Deras räkenskapsböcker måste bli totalt offentliga. Inget ska skyddas av affärshemligheter som sägs vara nödvändiga för att stå stark i konkurrensen på marknaden.
Öppna alla böcker! Ned med affärshemligheten! För ett samhälleligt finans- och försäkringsväsende!
Räkenskaperna mellan den enskilde kapitalisten och samhället förblir kapitalistens hemlighet: de angår inte samhället. Som motiv för att rättfärdiga ”affärshemlighetens” princip anges fortfarande den fria ”konkurrensen”, precis som på den liberala kapitalismens tid. I verkligheten har trusterna inga hemligheter för varandra. Vår tids affärshemlighet ingår i en envis sammansvärjning från monopolkapitalets sida mot samhällets intressen.
Försöken att begränsa de ”ekonomiska högdjurens” envälde kommer att förbli ömkliga farser så länge de samhälleliga produktionsmedlens privata ägare kan dölja utsugningens, utplundringens och bedrägeriets knep för producenterna och konsumenterna. Avskaffandet av ”affärshemligheten” är det första steget mot verklig kontroll över industrin.

Leon Trotsky : Fjärde Internationalens Övergångsprogram från 1938

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,AB1,Dagens Arena,

Bloggare: Svensson,Röda Malmö,Motvallsbloggen,Ekonomikommentarer,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Eliten hämnas på befolkningen

Postat av

24 februari gick nära tre miljoner ut i strejk i Grekland, med 50 000 som demonstrerade på Atens gator. Lärarfacken demonstrerade till exempel under parollerna “De förklarar krig!” och “De ska få det svar de förtjänar”.

Förra fredagen antog det grekiska parlamentet ytterligare ett nedskärningspaket med bland annat sänkta läner för offentliganställda, frysta pensioner och en rad höjda skatter på alkohol, bensin, tobak m.m. Utanför parlamentet protesterade många och polisen använde tårgas för att skingra dem. Yoannis Panagopoulos, ledare för Greklands största fackförening, GSEE, blev angripen av flera personer när han talade till demonstranterna. De två största facken hade till igår, torsdag, utlyst en ny generalsttrejk.

På Fjärde Internationalens väldskongress häromveckan deltog Panagiotis Sifogeorgakis från den grekiska organisationen OKDE-Spartakos. Nina Trige Andersen från Socialistisk Information träffade Sifogeorgakis i Oostende i Belgien och talade med honom om situationen i Grekland.

Den grekiska regeringen hanterar landets ekonomiska kris med massiva angrepp på arbetarklassen, vilket i förra veckan fick tre miljoner att delta i en generalstrejk.

Eliten försöker dels rädda sig själva, och dels hämnas på befolkningen, som gång på gång satt käppar i hjulet för nyliberala reformer, säger Panagiotis Sifogiorgakis från den revolutionära socialistiska organisationen OKDE.

Onsdagen den 24:e februari deltog tre miljoner människor i en generalstrejk som reaktion på regeringens annonserade treåriga ”hästkur” för att få landets ekonomi stabiliserad. Nyhetsbyrån Ritzau meddelade att 55 procent av befolkningen, trots strejken, anser att hästkuren är nödvändig. Men det är inte hela bilden, menar Panagiotis Sifogiorgakis:

-    Om du frågar folk om de anser att det är nödvändigt att använda sig av drastiska metoder för att hantera krisen, så säger de naturligtvis ”ja”. Men om du frågar dem om de anser att majoriteten av befolkningen ska lida för att rädda de rika, så är svaret nej. Och det är precis detta treårsplanen, som den socialdemokratiska PASOK-regeringen lagt fram, handlar om.

EU:s svaga länk

De borgerliga medierna i Europa har de senaste månaderna varit fyllda med ”analyser” av den grekiska krisen, som förklarar den med ”låg produktivitet” och ”lättja” bland det grekiska folket.

Detta håller föga förvånande Sifogiorgakis inte med om.
-   För det första avspeglar krisen strukturella svagheter i den grekiska kapitalismen. Grekland är, som det brukar sägas, den svaga länken i eurozonen. Vår ekonomi har de senaste årtiondena framförallt varit baserad på byggande, service, och kommersiell handelsflotta. Vi har i stort sett ingen produktiv industri längre, säger han och fortsätter:

-   Dessutom har vi ett underskott i handelsbalansen, som hänger ihop med integreringen i EU och den globala marknaden. De senaste åren har vår konkurrenskraft sjunkit, och i kombination med ökade offentliga skulder har detta gjort den grekiska ekonomin extremt sårbar.

Stabilitetspaktens järngrepp

Den andra faktorn, enligt Sifogiorgakis, är de långt gående nyliberala reformerna som pågår i hela EU, och som den grekiska regeringen varit snabb med att driva igenom.

Att den grekiska kapitalistklassen haft så bråttom med att genomföra de nyliberala reformerna hänger samman med EU:s stabilitetspakt. Med hänvisningar till krav från EU har den grekiska regeringen skurit i de sociala systemen, privatiserat, och sänkt skatten för de rikaste. Denna ondskefulla spiral av offentlig skuldsättning och nyliberala reformer har medfört drastiska försämringar för arbetarklassen de senaste åren. Regeringen har hela tiden kunnat gömma sig bakom EU, med orden: ”Vi kan inte hjälpa det, det är stabilitetspaktens ramar som bestämmer”.

Grekland har med det senaste sparpaketet lovat EU att sänka landets budgetunderskott från 12,7 procent av BNP 2009, till 3 procent 2012. Den samlade grekiska skulden är på närmare 3 000 miljarder kronor, vilket är mer än landets BNP.

Medan de grekiska arbetarna strejkar, träffar regeringsrepresentanter representanter för EU-kommissionen, den europeiska centralbanken och IMF för att diskutera ytterliggare tilltag för att reducera statsskulden.

Spekulationsspel

Som tredje anledning till krisens omfattning pekar Sifogiorgakis på den förra regeringens gigantiska lån till de privata bankerna.

Då den tidigare regeringen i september insåg att det inte längre kunde få ordning på ekonomin, utan var tvungna att genomföra massiva fientliga reformer på arbetarklassens bekostnad, vågade de inte detta med bakgrund av de sociala strider som ägt rum i landet. Därför utlyste man nyval, och när PASOK tog över i oktober, uppdagades det att den förra regeringen hade fuskat med redovisningen av statskulden. Den var betydligt större än vad man velat visa.

Sifogiorgakis menar att ett ”spekulationsspel” pågår med den grekiska ekonomin.

De är i full gång med att spela med den grekiska befolkningen som insats. När den grekiska bad om hjälp från den europeiska centralbanken fick de privata bankerna tre gånger så mycket som de begärt, och till en ränta av endast en procent. Varför ge tre gånger så mycket man begärt, och varför till de privata bankerna, och inte till staten? Pengarna används till att spekulera med, och är inte till för att rädda den grekiska ekonomin, utan för att spela med den.

Nu ska ni få igen!

Regeringen har de senaste månaderna annonserat frysning av lönerna, bonussänkningar och skatte- och pensionsreformer. Denna nya hästkurs fulla innehåll kommer man offentliggöra nästa vecka. Enligt New York Times förväntas den innehålla höjda bränslepriser, indragningar av två månadslöner i den privata och offentliga sektorn. Detta i ett land som har en av de lägsta lönenivåerna i hela EU.

Metoderna är dels en fråga om att kapitalistklassen vill rädda sig själva, men det handlar också om ren hämnd, säger Sifogiorgakis.

Man skulle kunna kalla det en slags social revanschism. Den grekiska arbetarklassen har flera gånger de senaste åren mobiliserat omfattande protester mot de nyliberala reformerna, med upproret i december 2008 som det mest spektakulära exemplet. Nu är tiden inne för eliten att hämnas. Allt det de inte kunde driva igenom tidigare, eller inte genomföra fullt ut på grund av motståndet, ska vi nu få äta upp

Rädsla för fascism

Sifogiorgakis pekar på den grå himlen utanför världskongressens möteslokaler, och säger:

Så ser situationen ut just nu. Det finns ingen anledning till optimism, men inte heller uppgivenhet. Den grekiska befolkningen är nere för räkning, och demoraliserad och rädd för framtiden. De blir bombarderade av propaganda från PASOK-regeringen, vilken ska få dem att känna sig osäkra och nedslagna inför det patetiska tillstånd landets ekonomi befinner sig i.

Just nu koncentrerar sig OKDE och deras kamrater i och kring organisationerna Kokkino och det breda vänsterpartiet Syriza på att bygga upp strejkrörelsen. Men vi måste kämpa på alla fronter, säger han.

Problemet är att också vi befinner oss i ett förvirrat tillstånd. Vi kan inte bara dra fram en lösning på kapitalismens kris ur våra fickor. Så enkelt är det inte. Kommunistpartiet KKE väntar bara på att folk ska rösta på dem, så att de kan få fler platser i parlamentet. Synapsimos (ett brett reformistiskt vänsterparti) försöker hitta lösningar inom de ramar EU satt upp. Så vi är ganska ensamma om att arbeta med ett svar som bryter med kapitalismens egen logik.

Sifogiorgakis menar att det finns ett ”politiskt vakuum” som den antikapitalistiska vänstern ännu inte lyckats fylla, men förutom den strejkerna pekar Sifogiorgakis på ett annat viktigt kampområde:

- Kampen mot rasism är extremt viktig i ljuset av den explosiva situation som krisen skapat. Vi arbetar bland annat intensivt med att organisera och legalisera de många papperslösa invandrare som arbetar i Grekland. Det kaos och den fruktan krisen har fört med sig, har verkligen gett fascistiska strömningar luft under vingarna, så antifascistiskt arbete måste vara en integrerad del av vår strategi.

Nina Trige Andersen
Översatt av Ulf Östman från
“Eliten er i gang med at hævne sig på befolkningen”

 Digg  Facebook  StumbleUpon  Technorati  Deli.cio.us 

Eliten hämnas på befolkningen

Postat av

Den grekiska regeringen hanterar landets ekonomiska kris med massiva angrepp på arbetarklassen, vilket i förra veckan fick tre miljoner att delta i en generalstrejk.

Eliten försöker dels rädda sig själva, och dels hämnas på befolkningen, som gång på gång satt käppar i hjulet för nyliberala reformer, säger Panagiotis Sifogiorgakis från den revolutionära socialistiska organisationen OKDE.

Onsdagen den 24:e februari deltog tre miljoner människor i en generalstrejk som reaktion på regeringens annonserade treåriga ”hästkur” för att få landets ekonomi stabiliserad. Nyhetsbyrån Ritzau meddelade att 55 procent av befolkningen, trots strejken, anser att hästkuren är nödvändig. Men det är inte hela bilden, menar Panagiotis Sifogiorgakis:

-    Om du frågar folk om de anser att det är nödvändigt att använda sig av drastiska metoder för att hantera krisen, så säger de naturligtvis ”ja”. Men om du frågar dem om de anser att majoriteten av befolkningen ska lida för att rädda de rika, så är svaret nej. Och det är precis detta treårsplanen, som den socialdemokratiska PASOK-regeringen lagt fram, handlar om.

EU:s svaga länk

De borgerliga medierna i Europa har de senaste månaderna varit fyllda med ”analyser” av den grekiska krisen, som förklarar den med ”låg produktivitet” och ”lättja” bland det grekiska folket.

Detta håller föga förvånande Sifogiorgakis inte med om.
-   För det första avspeglar krisen strukturella svagheter i den grekiska kapitalismen. Grekland är, som det brukar sägas, den svaga länken i eurozonen. Vår ekonomi har de senaste årtiondena framförallt varit baserad på byggande, service, och kommersiell handelsflotta. Vi har i stort sett ingen produktiv industri längre, säger han och fortsätter:

-   Dessutom har vi ett underskott i handelsbalansen, som hänger ihop med integreringen i EU och den globala marknaden. De senaste åren har vår konkurrenskraft sjunkit, och i kombination med ökade offentliga skulder har detta gjort den grekiska ekonomin extremt sårbar.

Stabilitetspaktens järngrepp

Den andra faktorn, enligt Sifogiorgakis, är de långt gående nyliberala reformerna som pågår i hela EU, och som den grekiska regeringen varit snabb med att driva igenom.

Att den grekiska kapitalistklassen haft så bråttom med att genomföra de nyliberala reformerna hänger samman med EU:s stabilitetspakt. Med hänvisningar till krav från EU har den grekiska regeringen skurit i de sociala systemen, privatiserat, och sänkt skatten för de rikaste. Denna ondskefulla spiral av offentlig skuldsättning och nyliberala reformer har medfört drastiska försämringar för arbetarklassen de senaste åren. Regeringen har hela tiden kunnat gömma sig bakom EU, med orden: ”Vi kan inte hjälpa det, det är stabilitetspaktens ramar som bestämmer”.

Grekland har med det senaste sparpaketet lovat EU att sänka landets budgetunderskott från 12,7 procent av BNP 2009, till 3 procent 2012. Den samlade grekiska skulden är på närmare 3 000 miljarder kronor, vilket är mer än landets BNP.

Medan de grekiska arbetarna strejkar, träffar regeringsrepresentanter representanter för EU-kommissionen, den europeiska centralbanken och IMF för att diskutera ytterliggare tilltag för att reducera statsskulden.

Spekulationsspel

Som tredje anledning till krisens omfattning pekar Sifogiorgakis på den förra regeringens gigantiska lån till de privata bankerna.

Då den tidigare regeringen i september insåg att det inte längre kunde få ordning på ekonomin, utan var tvungna att genomföra massiva fientliga reformer på arbetarklassens bekostnad, vågade de inte detta med bakgrund av de sociala strider som ägt rum i landet. Därför utlyste man nyval, och när PASOK tog över i oktober, uppdagades det att den förra regeringen hade fuskat med redovisningen av statskulden. Den var betydligt större än vad man velat visa.

Sifogiorgakis menar att ett ”spekulationsspel” pågår med den grekiska ekonomin.

De är i full gång med att spela med den grekiska befolkningen som insats. När den grekiska bad om hjälp från den europeiska centralbanken fick de privata bankerna tre gånger så mycket som de begärt, och till en ränta av endast en procent. Varför ge tre gånger så mycket man begärt, och varför till de privata bankerna, och inte till staten? Pengarna används till att spekulera med, och är inte till för att rädda den grekiska ekonomin, utan för att spela med den.

Nu ska ni få igen!

Regeringen har de senaste månaderna annonserat frysning av lönerna, bonussänkningar och skatte- och pensionsreformer. Denna nya hästkurs fulla innehåll kommer man offentliggöra nästa vecka. Enligt New York Times förväntas den innehålla höjda bränslepriser, indragningar av två månadslöner i den privata och offentliga sektorn. Detta i ett land som har en av de lägsta lönenivåerna i hela EU.

Metoderna är dels en fråga om att kapitalistklassen vill rädda sig själva, men det handlar också om ren hämnd, säger Sifogiorgakis.

Man skulle kunna kalla det en slags social revanschism. Den grekiska arbetarklassen har flera gånger de senaste åren mobiliserat omfattande protester mot de nyliberala reformerna, med upproret i december 2008 som det mest spektakulära exemplet. Nu är tiden inne för eliten att hämnas. Allt det de inte kunde driva igenom tidigare, eller inte genomföra fullt ut på grund av motståndet, ska vi nu få äta upp

Rädsla för fascism

Sifogiorgakis pekar på den grå himlen utanför världskongressens möteslokaler, och säger:

Så ser situationen ut just nu. Det finns ingen anledning till optimism, men inte heller uppgivenhet. Den grekiska befolkningen är nere för räkning, och demoraliserad och rädd för framtiden. De blir bombarderade av propaganda från PASOK-regeringen, vilken ska få dem att känna sig osäkra och nedslagna inför det patetiska tillstånd landets ekonomi befinner sig i.

Just nu koncentrerar sig OKDE och deras kamrater i och kring organisationerna Kokkino och det breda vänsterpartiet Syriza på att bygga upp strejkrörelsen. Men vi måste kämpa på alla fronter, säger han.

Problemet är att också vi befinner oss i ett förvirrat tillstånd. Vi kan inte bara dra fram en lösning på kapitalismens kris ur våra fickor. Så enkelt är det inte. Kommunistpartiet KKE väntar bara på att folk ska rösta på dem, så att de kan få fler platser i parlamentet. Synapsimos (ett brett reformistiskt vänsterparti) försöker hitta lösningar inom de ramar EU satt upp. Så vi är ganska ensamma om att arbeta med ett svar som bryter med kapitalismens egen logik.

Sifogiorgakis menar att det finns ett ”politiskt vakuum” som den antikapitalistiska vänstern ännu inte lyckats fylla, men förutom den strejkerna pekar Sifogiorgakis på ett annat viktigt kampområde:

- Kampen mot rasism är extremt viktig i ljuset av den explosiva situation som krisen skapat. Vi arbetar bland annat intensivt med att organisera och legalisera de många papperslösa invandrare som arbetar i Grekland. Det kaos och den fruktan krisen har fört med sig, har verkligen gett fascistiska strömningar luft under vingarna, så antifascistiskt arbete måste vara en integrerad del av vår strategi.

Nina Trige Andersen
Översatt av Ulf Östman från
“Eliten er i gang med at hævne sig på befolkningen”

Intressant?
Bloggat: Kildén & Åsman1, 2,
I media: DN1, 2, 3, SVD1, 2, GP1, 2, SDS1, 2, 3, 4,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Avtalen ut på omröstning!

Postat av

I söndags kväll kom ett bud från de så kallade opartiska ordförandena, OPO, som mer eller mindre tagit över avtalsförhandlingarna mellan sex industriförbund och Teknikarbetsgivarna.

Förslaget från OPO var i korthet ett avtal på 18 månader med löneökningar på 2,4 procent. Teknikföretagen som tillsammans med övriga arbetsgivarorganisationer gått ut stenhårt i årets avtalsförhandlingar och krävt ett nollavtal, speciella ungdomslöner och ytterligare försämringar i en redan tilltufsad strejkrätt förkastade budet, som enligt deras mening var för högt. Max 2 procent under 18 månader var deras bud.

 

Industrifacken, förkastade även de budet eftersom de krävt ett ettårigt avtal och 2,6 procent i lönelyft.
OPO har i sitt första förslag varken gått in på fackens eller Teknikföretagens övriga krav utan koncentrerat sig på lönefrågan. Den hetaste frågan i avtalsrörelsen, bemanningsföretagen, ligger kvar som en hittills olöst knut. Med ”bemanningsföretagen” menas att arbetsgivarorganisationerna nu rundar Lagen om anställningsskydd och hyr in personal istället för att återanställa dem som tidigare avskedats.

 

Årets avtalsrörelse, där i stort sett alla avtal löper ut den sista mars, är ett spel där medlemmarna i de olika fackförbunden som vanligt är förpassade till åskådarläktaren.

 

Avtalsförhandlingarna är en välregisserad föreställning mellan de olika förbundsledningarna och arbetsgivartopparna. LO:s 1,6 miljoner medlemmar är fråntagna den självklara rätten att vara med och utforma kraven. Lika lite har de att säga till om när det gäller det avtal som kommer att skrivas under. För trots att vi lever i år 2010 med alla dess tekniska möjligheter har svenska löntagare fortfarande inte myndighetsförklarats och fått den demokratiska möjligheten att via avtalsomröstningar anta eller förkasta respektive förbunds avtal.

 

I olika fackliga och politiska högtidstal brukar det pratas vitt och brett om arbetsmarknadens parters suveränitet och att politikerna inte ska lägga sig i den så kallade fria förhandlingsrätten.
Faktum är att det knappast finns något som är så kringgärdat av olika regleringar som just en avtalsförhandling – en stympad strejkrätt, opartiska ordföranden och medlingsinstitut.

 

Och, som kronan på verket för att förhindra att de fackliga organisationerna och deras medlemmar tar öppen kamp, finns Industriavtalet, ett avtal mellan sex olika industrifack och arbetsgivarorganisationerna. Det är ett avtal som vid sin tillkomst 1997 fick Verkstadsföreningens (idag Teknikföretagen) dåvarande ordförande Heinrich Blauert att förtjust bubbla att avtalet var historiskt. För nu var, som han uttryckte det, ”arbetstagarna och arbetsgivarna surrade vid samma mast”, med ett avtal som entydigt slog fast att företagens konkurrenskraft gick före allt och att exportindustrin skulle vara löneledande. Vilket i praktiken innebär att inget annat förbund tillåts glida över den ribba som slagits fast i detta avtal.

 

Andra mörka skuggor som omgärdar årets avtalsrörelse är givetvis arbetsmarknadsminister Littorins inskränkningar av gällande kollektivavtal, den så kallade Laval-lagen, ett lagförslag som öppnar för dumpning av löner och arbetsvillkor och kringskär fackens möjligheter att vidta stridsåtgärder.

 

Samtidigt som riksdagsledamöterna debatterade Littorins förslag talade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin om detta på ett opinionsmöte på Mynttorget. Hon fördömde Littorins förslag, men uppmaningen till medlemmarna i LO blev inte att ta strid utan att lydigt vänta till 19 september och då vid valurnorna lägga sin röst på S.

 

Wanja Lundby-Wedin är ju som bekant ordförande för LO. Hon sitter emellertid också i det socialdemokratiska partiets verkställande utskott, en position som gör att hon alltid ser mer till partiets intressen än till de 1,6 miljoner medlemmar hon är satt att företräda.

 

Nu kan man förvänta sig ett nytt förslag till avtal från OPO. Utan att gå händelserna i förväg finns det en del som talar för att det blir ett nytt industriavtal innan den 31 mars. Men denna gång finns det faktiskt en fråga som engagerar medlemmarna mer än vanligt. Frågan om bemanningsföretagen. En opinionsmätning ger vid handen att hela 81 procent av de tillfrågade är beredda att gå i strejk just för att få den frågan löst.

 

Så samtliga förbund: ta för en gång skull fasta på denna viktiga opinionsyttring. Vik inte ner er utan strid! Visserligen ger kapitalismens kris och arbetsgivaroffensiven inte de bästa förutsättningar, men någon gång måste ändå anden släppas ur flaskan och kampen tas. Låt även medlemmarna rösta om de framförhandlade avtalen!.

Då kan svensk fackföreningsrörelse få den nytändning som vi väntat så länge på.

 

Av Ledarredaktionen

Gör upp med historien, Turkiet!

Postat av

Ett rött Europa är en bra början


Vilket sanslöst härj det har varit om det här med Turkiet då. Sällan har jag varit med om en mer överdriven reaktion. Det är ett strålande exempel på att Turkiet vägrar att göra upp med sin blodiga historia.

Flera exempel visar att det är svårt för ett land att bli helt efter en lång och blodig tid om man inte tar de svåra besluten att ta i det som bränns. Ta Spanien och deras pacto de silencia efter att diktaturen föll med Fransisco Francos död. Ta Portugal (ett lite mer okänt exempel, men Portugal har också stora inre slitningar) efter Salazar och Caetano.

Ta Chile där de båda fascistpartierna (varav det ena, Renovacíon Nacional, moderaternas internationalkamrater, numera åter är regeringsbärande genom Sebastian Piñera) fortfarande lever och mår bra. Ta Italien som fortfarande är flera små riken hoptvingade till ett med splittring mellan nord och syd ständigt hängande i luften. Ta Grekland som skakas av kravaller, strejker och social oro där underklassen ständigt växer och fattigdomen breder ut sig.

Ett otippat land som också har de här problemen, fast det liksom i Portugals fall är lite okänt fast av andra skäl, är Storbritannien. Ända sedan Margaret Thatcher svetsade fast tre miljoner människor i ett trasproletariat som sedan blev permanentat, har underklassen (chavs) växt och växt och åter växt. Allt medan de rika blir rikare och rikare. Det är inte ens särskilt många britter som begriper hur stora problem de egentligen har.

Vårt östra grannland (östra rikshalvan kanske Jimmy skulle säga?) Finland har även de en blodig nutidshistoria som det talas tyst om. Landets store hjälte från inbördeskriget, Gustav Mannerheim var en folkmördare som hade tio gånger fler människors blod på sina händer än vad Augusto Pinochet hade, när han dog, och detta är än idag ett sår i många finländares medvetande. Visserligen har inte Finland sett den typen av social oro som Europas söder upplever ännu, men historien visar att sådant kan blossa upp fort.

Gör upp med historien fast det gör ont är min maning till Turkiet. Det är som att tömma en böld på var, det svider att snitta den, men det känns fasen så mycket bättre när den läkt och ärret bara syns i solen.

De växande klassklyftorna

Postat av

De rika blir rikare…

…och de fattiga blir fattigare. Nästan dagligen påminns vi om de växande orättvisorna såväl i det svenska samhället som globalt. Var fjärde ensam mamma är fattig under Reinfeldt. Under den här mandatperioden har antalet fattiga ensamstående kvinnor med barn ökat med 22 000 personer.

Totalt lever 57 000 av de ensamstående mammorna under den relativa fattigdomsgränsen i dag, alltså en dryg fjärdedel av alla ensamma mammor.

Var tar då alla pengar vägen? Sverige är ju rikare idag än det var för trettio år sen. Och hushållens inkomster har fördubblats. Förklaringen är att fördelningen ser annorlunda ut nu. Idag läser jag om till exempel om maxbonus till Skanskas vd.

Byggjätten Skanskas vd Johan Karlström blir rikligt belönad för sin arbetsinsats i fjol. Han får maximal utdelning från bolagets bonusprogram – 4,5 miljoner kronor. Utöver den fasta lönen på 9,0 miljoner kronor har Karlström även fått 4,8 miljoner kronor från Skanskas aktiesparprogram, enligt bolagets årsredovisning för 2009.

I ärlighetens namn ska jag också berätta att SKF-chefen fick ett bonusras. Stackarn måste nu hanka sig fram på ynka 11,1 miljoner i ”ersättning”.

Vi har fått se omfattande nedskärningar, uppsägningar och lönesänkningsavtal för de anställda i många företag. Det blir dock höjd utdelning trots vinstfall. SvD: ”Trots fjolårets stålbad och omfattande sparprogram vill börsbolagen höja utdelningarna med närmare 10 procent. En aggressiv utdelningspolitik, konstaterar Peter Malmqvist, oberoende finansanalytiker.”

De växande klassklyftorna i Sverige är dock inget som började under den nuvarande alliansregeringen. I tjugofem års tid har orättvisorna ökat, oavsett vilken regering som suttit vid makten. Faktiskt är Sverige ett av de länder där klyftorna växt allra mest.

Orsakerna till detta står att finna i det politisk etablissemangets marsch åt höger i politiken. Inte bara de borgerliga partierna utan också den så kallade rödgröna oppositionens partier har gått i den riktningen och accepterat många av inslagen i det nyliberalt inspirerade konceptet.

Det vill till en brytning med den inriktningen om det ska bli ändring. Den gamla arbetarrörelsen har mer eller mindre somnat av eller lagt sig för trycket från borgerligheten. Nu krävs nya tag och en facklig och politisk gräsrotsrörelse som kan göra skillnad.

Tidigare inlägg idag på Röda Malmö:

Varifrån kommer hoten?

Postat av
Högerextremister större hot än islamister
Terrorister inriktar sig på att rekrytera västerlänningar. En blond, medelålders hemmafru har vänt upp och ner på amerikanernas bild av en terrorist. Experter menar att de misstänkta mordplanerna på svenske konstnären Lars Vilks visar terroristernas nya rekryteringsbas – människor med västerländska pass och med ett utseende som inte passar in i brottsprofilen.

Är inte detta lite väl vågade och långtgående slutsatser att dra utifrån exemplet med ”Jihad Jane”? ”Folk som har ett amerikanskt pass och som inte ser ut som bilden av en terrorist är mer användbara”, säger terrorexperten Fred Burton, som tidigare jobbat som specialagent vid amerikanska utrikesdepartementet.

Den alkoholiserade, deprimerade och utslagna ”Jihad Jane” måste väl snarare sägas peka i motsatt riktning. Snarare en klantig amatör som inte var särskilt användbar för några terrorister.

Istället för att spekulera om ”vanliga människor” som kan bli terrorister och förleda folk att börja misstänka diverse grannar så borde myndigheterna ägna mera uppmärksamhet åt de som redan visat sig mäktiga och fullt kapabla att använda våldet som politiskt medel.

Svenska nazister – det är ett större hot än islamister. Peter Kadhammar skriver i AB: ”Sverige är ett land med ett utbrett politiskt våld, men våldet kommer inte från islamister utan från nazister och deras påstådda motståndare, de ”autonoma”. Säpo misstänker att svenska nazister, personer i vit makt-rörelsen, begick 14 politiska mord och dråp mellan mars 1999 och februari 2009.”

Detta går att utläsa ur den utredning som Säpo och BRÅ lade fram förra året. Mordet på fackföreningsmannen Björn Söderberg den tolfte oktober 1999 var ett öppet politiskt övergrepp. Andra mord begångna av personer ur vit makt-rörelsen är interna uppgörelser, överfall på homosexuella och attacker på mörkhyade.

Kadhammar har rätt när han skriver: ”Tänk om personer med bakgrund i den islamistiska miljön skulle begå liknande brott. Då skulle tidningspappret inte räcka till och teve skulle få lägga in extrasändningar för alla analyser, studiosamtal och bakgrunder.”

Bloggat:

Demonstrera mot Svenskt Näringsliv 20 mars

Postat av

Jobbupproret laddar för en demonstration mot Svenskt Näringsliv, för fasta jobb och nej till bemanningsföretag och osäkra anställningar.

Lördag 20 mars kl 14.00 samlas vi i Kungsträdgården för marsch till Svenskt Näringsliv.

Redan måndag den 15 mars uppvaktar Jobbupproret LO med budskapet att LO-förbunden ska stå fast vid avtalskraven för trygga jobb, med samling på Norra Bantorget kl 18.00. Vi är beredda att ta fajten nu!

Ladda ned flygblad/affisch

Avtalen ut på omröstning!

Postat av

I söndags kväll kom ett bud från de så kallade opartiska ordförandena, OPO, som mer eller mindre tagit över avtalsförhandlingarna mellan sex industriförbund och Teknikarbetsgivarna.

Förslaget från OPO var i korthet ett avtal på 18 månader med löneökningar på 2,4 procent. Teknikföretagen som tillsammans med övriga arbetsgivarorganisationer gått ut stenhårt i årets avtalsförhandlingar och krävt ett nollavtal, speciella ungdomslöner och ytterligare försämringar i en redan tilltufsad strejkrätt förkastade budet, som enligt deras mening var för högt. Max 2 procent under 18 månader var deras bud.

Industrifacken, förkastade även de budet eftersom de krävt ett ettårigt avtal och 2,6 procent i lönelyft.
OPO har i sitt första förslag varken gått in på fackens eller Teknikföretagens övriga krav utan koncentrerat sig på lönefrågan. Den hetaste frågan i avtalsrörelsen, bemanningsföretagen, ligger kvar som en hittills olöst knut. Med ”bemanningsföretagen” menas att arbetsgivarorganisationerna nu rundar Lagen om anställningsskydd och hyr in personal istället för att återanställa dem som tidigare avskedats.

Årets avtalsrörelse, där i stort sett alla avtal löper ut den sista mars, är ett spel där medlemmarna i de olika fackförbunden som vanligt är förpassade till åskådarläktaren.

Avtalsförhandlingarna är en välregisserad föreställning mellan de olika förbundsledningarna och arbetsgivartopparna. LO:s 1,6 miljoner medlemmar är fråntagna den självklara rätten att vara med och utforma kraven. Lika lite har de att säga till om när det gäller det avtal som kommer att skrivas under. För trots att vi lever i år 2010 med alla dess tekniska möjligheter har svenska löntagare fortfarande inte myndighetsförklarats och fått den demokratiska möjligheten att via avtalsomröstningar anta eller förkasta respektive förbunds avtal.

I olika fackliga och politiska högtidstal brukar det pratas vitt och brett om arbetsmarknadens parters suveränitet och att politikerna inte ska lägga sig i den så kallade fria förhandlingsrätten.
Faktum är att det knappast finns något som är så kringgärdat av olika regleringar som just en avtalsförhandling – en stympad strejkrätt, opartiska ordföranden och medlingsinstitut.

Och, som kronan på verket för att förhindra att de fackliga organisationerna och deras medlemmar tar öppen kamp, finns Industriavtalet, ett avtal mellan sex olika industrifack och arbetsgivarorganisationerna. Det är ett avtal som vid sin tillkomst 1997 fick Verkstadsföreningens (idag Teknikföretagen) dåvarande ordförande Heinrich Blauert att förtjust bubbla att avtalet var historiskt. För nu var, som han uttryckte det, ”arbetstagarna och arbetsgivarna surrade vid samma mast”, med ett avtal som entydigt slog fast att företagens konkurrenskraft gick före allt och att exportindustrin skulle vara löneledande. Vilket i praktiken innebär att inget annat förbund tillåts glida över den ribba som slagits fast i detta avtal.

Andra mörka skuggor som omgärdar årets avtalsrörelse är givetvis arbetsmarknadsminister Littorins inskränkningar av gällande kollektivavtal, den så kallade Laval-lagen, ett lagförslag som öppnar för dumpning av löner och arbetsvillkor och kringskär fackens möjligheter att vidta stridsåtgärder.

Samtidigt som riksdagsledamöterna debatterade Littorins förslag talade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin om detta på ett opinionsmöte på Mynttorget. Hon fördömde Littorins förslag, men uppmaningen till medlemmarna i LO blev inte att ta strid utan att lydigt vänta till 19 september och då vid valurnorna lägga sin röst på S.

Wanja Lundby-Wedin är ju som bekant ordförande för LO. Hon sitter emellertid också i det socialdemokratiska partiets verkställande utskott, en position som gör att hon alltid ser mer till partiets intressen än till de 1,6 miljoner medlemmar hon är satt att företräda.

Nu kan man förvänta sig ett nytt förslag till avtal från OPO. Utan att gå händelserna i förväg finns det en del som talar för att det blir ett nytt industriavtal innan den 31 mars. Men denna gång finns det faktiskt en fråga som engagerar medlemmarna mer än vanligt. Frågan om bemanningsföretagen. En opinionsmätning ger vid handen att hela 81 procent av de tillfrågade är beredda att gå i strejk just för att få den frågan löst.

Så samtliga förbund: ta för en gång skull fasta på denna viktiga opinionsyttring. Vik inte ner er utan strid! Visserligen ger kapitalismens kris och arbetsgivaroffensiven inte de bästa förutsättningar, men någon gång måste ändå anden släppas ur flaskan och kampen tas. Låt även medlemmarna rösta om de framförhandlade avtalen!.

Då kan svensk fackföreningsrörelse få den nytändning som vi väntat så länge på.
Bloggat: Svensson1, 2, Arbetarperspektiv, Röda Lund,
I media: DN1, 2, 3, 4, GP1, 2,
Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,