Socialistiskt sommarläger i Halland

I sommar är det dags igen: Socialistiska Partiet ordnar SOMMARLÄGER! 1-5 augusti i Halland. Under fyra dagar en oas i tillvaron, en tillfällig utopi av fria diskussioner, lek och musik, bad och fotboll, god vegetarisk mat, film och kunskap, åt-var-och-en-efter-behov-av-var-och-en-efter-förmåga, samt en massa aktiviteter för barnen.

Bland föreläsningarna:

Den ofullbordade revolutionen i Egypten:
Det hör inte till vardagligheterna i vår tid att unga marxister står i den praktiska ledningen för en epokgörande revolution, men det är just vad som hänt i Egypten. Sommarlägret gästas av Mahienour el-Massry, ledande aktivist från Revolutionära Socialister i Alexandria. Med färska lärdomar från gatukamp och strejker, segrar och bakslag, ger hon en unik inblick i en ofullbordad revolution som fortsätter.

Kris och revolt i Grekland:
Grekland pulvriseras av kris och brutala nedskärningar. Kajsa Ekis Ekman har vistats i landet det senaste året, följt strejkerna och demonstrationerna och arbetar nu på en bok om krisen. Ett föredrag om Europas mest utskällda land vars befolkning har kallats ineffektiva lyxlirare som lever på lån. Men vad har egentligen lett fram till denna situation? Vad är specifikt för den grekiska kapitalismen? Hur förändras vardagslivet under en kris och vilken väg tar revolterna?

Överklassafari och andra former av klasskamp:
I januari 2012 började svensk media plötsligt diskutera klassamhället. Förbundet Allt åt Alla ordnade en överklassafari till Solsidan i Nacka: borgare fick panik. Shabane Barot från Förbundet Allt Åt Alla berättar om safarin och inleder en diskussion om hur vi kan agera för att belysa och bekämpadet svenska klassamhället.

Socialdemokratins kris:
Det Socialdemokratiska Arbetarpartiet har sedan sin födsel haft starka band till arbetarklassen, framför allt genom fackföreningsrörelsen. Men sedan årtionden har banden tunnats ut. Hur långt har uttunningen gått, hur ser framtiden ut och vad innebär allt detta för oss socialister? Lars Henriksson ger sin bild av det en gång så stolta arbetarpartiets urartning och dess konsekvenser på Sveriges arbetsplatser, i fackföreningsrörelsen och för klasskampen i stort.

Intersektionalitet och den svenska vården:
I feministisk teori är intersektionalitet det just nu vassaste verktyget: ett begrepp för att förstå skärningspunkterna mellan genus, etnicitet, klass och andra sociala hierarkier. Roya Hakimnia förklarar intersektionalitet och ger exempel från hur den svenska vården fungerar. Vilken strukturell underordning drabbar kvinnor – om de dessutom är födda utomlands, och tillhör arbetarklassen?

Teorier om kapitalismens kris och staden:
Varför hamnade kapitalismen i kris 2008? Marxister har levererat en rad olika svar sedan dess: det är nyliberalismens fel, det beror på bristande efterfrågan och överproduktion, det är profitkvotens fallande tendens som spökar igen. Ståle Holgersen ger en översikt över aktuella marxistiska kristeorier, hur politiker har bemött krisen och hur den kan förändra städerna vi bor i.

Flyktingströmmar i en varmare värld:
Redan nu flyr miljoner människor från resultaten av den globala uppvärmningen. Shora Esmailian har rest i Pakistan, Egypten och Kenya och mött de som drabbas av översvämningar, havsnivåhöjning och torka och inte ser något annat val än att lämna sina hem. Om klimatflyktingar, social sårbarhet, klass och kön i en varmare värld: om de som förlorar mest på den fossila ekonomin.

Avgifter (all mat inkluderad):
850 kr för boende i säng.
600 för boende i tält.
300 kr för barn från 10 år.
Stödavgift: 1000 kr.

Maila info@socialistiskapartiet.se om du är sugen på att hänga med!

Kolla in lägersidan på Facebook: Socialistiskt sommarläger 2012

 

Manifestation för social välfärd!

Göteborg 31 maj Gustav Adolfs torg kl.15.30:

Idéen började hos några socialsekreterare och med hjälp av fackföreningarna Akademikerförbundet SSR och Vision skall vi nu mobilisera oss för den sociala välfärden. Tors 31 maj skall vi stå samlade kl. 15.30 på Gustaf Adolfs Torg innan kommunfullmäktige sammanträder. Vi vill att politiker, i förlängningen arbetsgivare, tar ansvar för arbetsmiljön och socialarbetarens förutsättningar att bedriva sitt arbete. Detta är startskottet till att kräva uppmärksamhet och handlingskraft från politikerna att starta dialogen med socialarbetarna som upprätthåller den sociala välfärden.

Vi efterlyser paroller där man fortsätter på meningen:
ÄR DET RIMLIGT ATT… t.ex.:
- ett barn träffar fem olika socialsekreterare samtidigt som de försöker undvika att bli slagna hemma?
- en socialsekreterare som arbetat två år på samma arbetsplats är bland de mest erfarna på arbetsplatsen?
- det ska kosta samhället miljoner för personalomsättning ett år när det är billigare att erkänna arbetsmiljöproblemen och investera i personalen?

Vi efterlyser också talare och personer som kan tänka sig uppträda under kvällen! Även om du inte kan komma till 15.30 så kom så fort du kan.

GLÖM INTE ATT BJUDA IN TILL DETTA EVENEMANG OCH VAR MED DENNA VIKTIGA DAG!

Facebook-event: http://www.facebook.com/events/167500896705225/

 

 

Högersossar tryggt inlemmade i borgarsamhället

Klicka på bilden för att läsa pamfletten

Valberedningens förslag till LO-ordförande blir Karl-Petter Thorwaldsson. Det talas om att han har en bakgrund i Metall, dock inte som metallarbetare. Karl-Petter har varit ombudsman hela sitt liv. Först som SSU-ordförande, sedan ombudsman i Metall och ordförande för ABF och har alltid hållt sig på högerkanten.

Nästa LO-bas kommer att ha en inkomst som motsvarar snittlönen för 3,5 industriarbetare. Det nya lönesystemet har nu klubbats av LO:s representantskap. Det innebär att alla styrelsearvoden ska räknas av från lönen. Samtidigt höjs pensionsavsättningarna för LO-ledningen.

Det blir ett bra par av medelålders herrar det här. Stefan Löfvén som S-ordförande och Thorwaldsson som LO-ordförande. Väl rotade i det övre mutade skiktet av arbetarrörelsen. Tryggt inlemmade i borgarsamhället. Det blir inga äventyrliga vänstersvängar där inte. Bara förslag på hur kapitalismen kan stärkas och arbetarna hållas i schack.

Etc: Vad ska man säga om Östros?

Internationalen: Byggnads i strejk

Svag vänstervind över Frankrike

I söndags kväll firade tiotusentals segerrusiga franska medborgare på Bastiljplatsen i Paris. Francois Hollande hade vunnit en betryggande seger över Nicholas Sarkozy och för första gången sedan epoken Francois Mitterand (1981-1995) hade Socialistpartiet erövrat presidentposten.
När Sarkozy 2007 valdes till president var det bland annat med löftet att halvera arbetslösheten. Hans tid i Elyssepalatset kom dock att präglas av ökad arbetslöshet, åtstramningspolitik, galopperande budgetunderskott och raserade statsfinanser. I årets valrörelse gick Sarkozy fram med en alltmer ohejdad nationalistisk retorik och med sitt tal om att halvera invandringen sänkte han sig till en oblyg flirt med Marine Le Pen och Nationella Frontens väljare. Hans högerbrygd blev också för mycket för många borgerliga väljare. Mittenkandidaten Bayrou, som i första omgången erövrade nästan 10 procent, gick ut och uppmanade till en röst på Hollande i andra omgången, något som troligtvis slutgiltigt beseglade Sarkozys öde.

Vad är det då för nya vindar som kommer att svepa in över Frankrike? Ja, i valrörelsen gick Hollande ut med en hel del löften och att han ville bryta med Sarkozys högerpolitik:
- 500 000 nya jobb ska skapas de närmaste fem åren, och däribland en storsatsning på 60 000 nya lärartjänster.
- 2,5 miljoner nya bostäder ska byggas under den kommande presidentperioden.
- Pensionsåldern ska sänkas.
- Minimilönerna ska höjas.
Sammanfattningsvis har Hollande deklarerat att han tänker bedriva en mer aktiv ekonomisk politik, och därtill mer rättvis med en ökad beskattning av de rikaste fransmännen och de största börsbolagen.

Det finns dock en hel del frågetecken runt Hollandes politik, det största att den helt och hållet vilar på en prognos att den genomsnittliga tillväxten i Frankrike kommer att ligga på 2-2,5 procent de närmaste fem åren. Med den ekonomiska kris som Europa befinner sig i är dessa tillväxtförväntningar knappast realistiska. Samtidigt utlovar Hollande en budget i balans 2017, ett krav som också vilar över Frankrike som ett Damoklessvärd från EU, ECB och IMF. Det är svårt att tro att den beskedlige socialdemokraten Hollande skulle gå ut i strid mot dessa mäktiga finansorgan, och om då inte heller hoppet om en stark tillväxt infinner sig kommer vi att få titta i månen efter sociala reformer och en aktiv ekonomisk politik. Frågan är också när det kommer till kritan vad det blir av Hollandes prat om ökad beskattning av de rika.
Det enda hoppet är att det franska folket, om det inte går till Bastiljen för att beväpna sig, dock mobiliserar sig för att genom ett mäktigt tryck underifrån tvinga Hollande att genomföra sin utlovade politik. I så fall skulle också det franska folket sända ut en mäktig stridssignal till hela Europas arbetarklass.

Svag vänstervind över Frankrike

I söndags kväll firade tiotusentals segerrusiga franska medborgare på Bastiljplatsen i Paris. Francois Hollande hade vunnit en betryggande seger över Nicholas Sarkozy och för första gången sedan epoken Francois Mitterand (1981-1995) hade Socialistpartiet erövrat presidentposten.
När Sarkozy 2007 valdes till president var det bland annat med löftet att halvera arbetslösheten. Hans tid i Elyssepalatset kom dock att präglas av ökad arbetslöshet, åtstramningspolitik, galopperande budgetunderskott och raserade statsfinanser. I årets valrörelse gick Sarkozy fram med en alltmer ohejdad nationalistisk retorik och med sitt tal om att halvera invandringen sänkte han sig till en oblyg flirt med Marine Le Pen och Nationella Frontens väljare. Hans högerbrygd blev också för mycket för många borgerliga väljare. Mittenkandidaten Bayrou, som i första omgången erövrade nästan 10 procent, gick ut och uppmanade till en röst på Hollande i andra omgången, något som troligtvis slutgiltigt beseglade Sarkozys öde.

Vad är det då för nya vindar som kommer att svepa in över Frankrike? Ja, i valrörelsen gick Hollande ut med en hel del löften och att han ville bryta med Sarkozys högerpolitik:
- 500 000 nya jobb ska skapas de närmaste fem åren, och däribland en storsatsning på 60 000 nya lärartjänster.
- 2,5 miljoner nya bostäder ska byggas under den kommande presidentperioden.
- Pensionsåldern ska sänkas.
- Minimilönerna ska höjas.
Sammanfattningsvis har Hollande deklarerat att han tänker bedriva en mer aktiv ekonomisk politik, och därtill mer rättvis med en ökad beskattning av de rikaste fransmännen och de största börsbolagen.

Det finns dock en hel del frågetecken runt Hollandes politik, det största att den helt och hållet vilar på en prognos att den genomsnittliga tillväxten i Frankrike kommer att ligga på 2-2,5 procent de närmaste fem åren. Med den ekonomiska kris som Europa befinner sig i är dessa tillväxtförväntningar knappast realistiska. Samtidigt utlovar Hollande en budget i balans 2017, ett krav som också vilar över Frankrike som ett Damoklessvärd från EU, ECB och IMF. Det är svårt att tro att den beskedlige socialdemokraten Hollande skulle gå ut i strid mot dessa mäktiga finansorgan, och om då inte heller hoppet om en stark tillväxt infinner sig kommer vi att få titta i månen efter sociala reformer och en aktiv ekonomisk politik. Frågan är också när det kommer till kritan vad det blir av Hollandes prat om ökad beskattning av de rika.
Det enda hoppet är att det franska folket, om det inte går till Bastiljen för att beväpna sig, dock mobiliserar sig för att genom ett mäktigt tryck underifrån tvinga Hollande att genomföra sin utlovade politik. I så fall skulle också det franska folket sända ut en mäktig stridssignal till hela Europas arbetarklass.

Vad kommer att hända i Grekland?

I det grekiska valet har vänstern gått kraftigt framåt, men det är ändå mycket oklart om dessa partier kan hamna i en regering. Det troligaste scenariot är att Ny Demokrati och Pasok bildar en minoritetsregering som behöver stöd av Gyllene gryning och/eller högerpopulistpartiet Oberoende greker (nytt parti som sannolikt tagit mycket röster från Ny Demokrati). Alternativet tycks ju i praktiken vara en vänsterregering. Hur det blir återstår att se. Men även om vänstern mot förmodan skulle bilda en regering så innebär detta faktiskt inte så mycket som man kan tro. Naturligtvis är det en kraftig markering mot nedskärningar, åtstramningspaket, finanspakt och nyliberalism.

Det största partiet, Syriza, har föreslagit en ”vänsterorienterad regering”, men vågar inte tala mot euron och EU. De är istället mer intresserade av ”lösningar” på skuldproblemet genom avtal med borgenärerna. Syriza är inte inriktade på att inställa betalningarna eller att vägra betala.

Kommunistpartiet (KKE) vägrar att erkänna skulden och är motståndare till mot EU:s åtstramningspaket och finanspakter, men anser att förändringar förverkligas genom parlamentariska kanaler och genom erövringen av majoriteten i parlamentet i val. KKE undviker alla öppna politiska konflikter och vägrar att delta i en gemensam front för en arbetar- och folkuppror. Ett sådant tillvägagångssätt är ett hinder för den folkliga kampen och för ytterligare folklig mobilisering.

Såväl KKE och Syriza förespråkar inomkapitalistiska och reformistiska lösningar på krisen. Några politiskt acceptabla sådana verkar faktiskt inte finnas. Inget av partierna förespråkar den argentinska modellen att med hjälp av stöd/uppbackning i form av folkliga mobiliseringar/krav få till stånd betalningsinställelse och omfattande nationaliseringar. KKE tar avstånd från folkliga mobiliseringar om det inte är fullständigt under partiets kontroll. Det tredje stora vänsterpartiet har inte heler någon annan politik än ett förespråkande av inomkapitalistiska lösningar och överenskommelser med trojkan.

Det finns ett behov av mobilisering och organisation för de mål och krav som verkligheten själv har satt på dagordningen (radera skulden, lämnar euroområdet och EU, nationalisering och arbetarkontroll). Det kan genomföras genom en enad front av alla dem som vill ha en brytning med systemet och en revolution, genom att utvidga och stärka det folkliga upproret i kombination med strejker, ockupationer, demonstrationer, även genom organisation och samordning av kampen på gräsrotsnivå på ett anti-kapitalistiskt program. Det är sättet att få människor som arbetar makt, verklig demokrati i kombination med ett socialistiskt perspektiv.

En vänsterregering i Grekland skulle sannolikt att bli en stor besvikelse för det grekiska folket. Något som på sikt kan innebär ett ökat stöd för nationalistiska, fascistiska och högerextrema partier och deras förslag på lösningar. De reformistiska vänsterpartierna SYRIZA, KKE och DIMAR har inga egentliga svar på problemen och krisen. Trost valresultatet verkar det dock inte sannolikt att det skulle bli nån vänsterregering i Grekland då majoriteten i parlamentet ändå verkar vara höger. Med en högerregering är det endast folkliga mobiliseringar och fortsatt kamp på arbetsplatser och gator som kan förhindra fortsatta åtstramningar och nedskärningar. Hur konstigt det än låter så är det också den enda framkomliga vägen för vanligt folk även om det skulle bli en vänsterregering.

Kort sagt är ingenting löst i Grekland, inget har egentligen förändrats trots den kraftiga vänstervinden i valet och för att få stopp på nedskärningar och åtstramningar krävs folkliga protester och folklig kamp. Ingenting vinns genom proteströstande allena.

Läs också: ”Vargen är här!”

Greker går till val

 

9,85 miljoner greker går till val denna söndag. Så många har rösträtt, men hur många som verkligen kommer att gå till valurnorna återstår att se.
De två största partierna, socialdemokratiska Pasok och högerpartiet Ny demokrati, sitter just nu i en tillfällig koalitionsregering och har uppgett att de är beredda att bilda en ny koalitionsregering. Båda är också beredda att genomföra de krav på nedskärningar som ställs på grekiska regimen från ”trojkan”, EU, Europeiska Centralbanken och IMF.

Båda partierna sjunker våldsamt i opinionsmätningarna. De senaste officiella mätningarna tyder på att Ny demokrati ligger högre än Pasok, ND på drygt 20 procent och Pasok på cirka 15 procent.
Två veckor före valet stoppas publicering av opinionsundersökningar. Men en vecka före valet sipprar det ut siffror från de dagliga undersökningarna. Söndagstidningen Proto Thema har läckt siffror, och hävdar att de två största partierna knappast når 30 procent sammanlagt.

Båda de stora partierna kämpar för att behålla sina väljare som alltmer tycks fly till de mindre partier, som motsätter sig trojkans paket med nedskärningar. Flykten sker både till höger och vänster. Antonis Samaras (ND) går hårt ut med lag och ordning och förklarar att han tänker satsa på fäderneslandet, Gud, entreprenörskap, konkurrens och säkerhet. Han förklarade enligt Athen News att om han kommer till makten ”blir det slut på vänsterns ideologiska dominans”. Liksom Frankrike satsar han på att hålla kvar högerväljare genom att tala mot invandring och för lag och ordning.
Samaras lovade nyligen att sänka skatterna och öka de sociala utgifterna, samtidigt som han uppfyller kraven från trojkan. 550 miljoner euro lovar han att använda till sociala åtgärder om han blir vald.
Pasokledaren Evangelos Venizelos har i sin tur lovat att sprida ut nedskärningarna på 11,7 miljarder euro på tre år i stället för två, för att mildra verkningarna.

Om det inte skulle gå att få fram en ny regering efter valet är det möjligt att ordna nyval. Också en koalitionsregering riskerar att bli instabil och kortlivad, med tanke på att mer än 30 partier ställer upp i valet och ett tiotal kan tänkas komma in i parlamentet.
Dessutom är många grekiska väljare övertygade om att Grekland kommer att styras av andra krafter än regeringen, nämligen av den så kallade trojkan, hur än utfallet av valet blir.
Arbetslöshetssiffrorna rakar i höjden och köerna till soppköken blir allt längre.
– Antalet portioner fördubblades förra året i Aten, till 10 000 per dag, och dessutom delas 3 000 matpaket ut till familjer varje dag, säger fader Vassileios Hatzavas, ansvarig för stiftets välgörenhetsarbete, till Athen News.
Grekland har en av Europas lägsta självmordssiffror. Det kan delvis bero på att grekisk-ortodoxa kyrkan inte begraver självmordsfall, och att statistiken därför inte är pålitlig.
Men enligt hälsovårdsdepartementet ökade självmorden med 40 procent under första halvan av 2010. En lärare i geologi hängde sig i en lyktstolpe i Aten förra veckan, samtidigt som en präst hoppade från en balkong. Enligt grekiska media rapporterades liknande självmord nästan varje dag.

Förre försvarsministern Akis Tsochadzopoulos, 72, sitter under tiden i häkte och väntar på rättegång, där han kommer att anklagas för att ha tagit emot åtta miljoner euro i mutor som en ersättning för att ha godkänt ett köp av fyra tyska ubåtar.
Nu säger Tsochadzopoulos till media att han varit med i politiken i 40 år, vet allt och kommer att berätta allt.

Löfvens fickor är tomma

Ibland är verkligheten snabb i sina scenomkastningar. Vi går tillbaka till Första maj förra året och var kan vi finna den dåvarande Metallordföranden, Stefan Löfven, agiterande i någon talarstol? Jo, i den lilla Vätternidyllen Hjo framför några hundratal tappra gamla partisympatisörer.
Ett år senare talar denne Löfven som socialdemokratisk partiordförande inför en fylld Götaplatsen i Göteborg för ett parti som återigen – efter ett opinionslyft på över tio procent de senaste månaderna – vädrar morgonluft. Lika lite som att någon trodde att den stammande Claudius skulle bli kejsare i Rom trodde någon för ett år sedan att den karismatiskt bleke Löfven skulle väljas till den allra högsta posten.

Vad hade då Löfven att säga på arbetarrörelsens högtidsdag? Ja, det var ett långt tal, fyllt med vackra ord, men det var ack så svårt att finna konkreta förslag under alla ordmassor. När han blev tydlig handlade det inte heller om verkliga arbetarkrav, som exempelvis höjda nivåer i arbetslöshetsförsäkringen, utan det var istället förbättrade villkor för näringslivet som hamnade i blickpunkten: ”I flera år har den moderata regeringen försummat samverkan mellan samhälle och näringsliv, och istället kallat företagen för ett särintresse. Vi vill istället fördjupa dialogen med företagen om vad som behöver komma på plats för att få fler i arbete”. Sedan erbjöd Löfven näringslivet såväl mer riskkapital som exportstöd, samtidigt som han berättade att en kommande socialdemokratisk regering kommer att inrätta ett ”innovationspolitiskt råd” i samarbete med fack och näringsliv. En Marcus Wallenberg junior på tillfälligt besök skulle kunna trott att han hamnat på Industriförbundets årsstämma.

Det var något överraskande att Löfven överhuvudtaget tog upp klimatfrågan – som ”en ödesfråga i vår tid”. Men, inte oväntat, landade han i att vi måste få mer av tillväxt för att få mindre av utsläpp och att det här finns ”en otrolig utvecklingspotential för den kreativa och kompetenta svenska industrin”.
Dessutom utropade Löfven att det nu behövs en feministisk politik, men han blev fullständigt svaret skyldigt över vad han menade med det.

I mars i år kom den amerikanska liberala tankesmedjan Heritage Foundation med en undersökning som visade att av de rika industriländerna var det Sverige som liberaliserats mest under de senaste femton åren, i inget annat land har villkoren förändrats så snabbt till kapitalets fördel. Det har inte heller varit någon större skillnad om det varit en borgerlig eller socialdemokratisk regering vid rikets roder.
Med sitt tal på Götaplatsen underströk Löfven denna socialdemokratiska näringslivsvänliga inriktning, men för den arbetarklass som han borde representera var hans fickor tomma.

Kapitalismen är omöjlig – motstånd är nödvändigt!

Anders Karlssons (SP) 1 maj-tal i Göteborg:

Kapitalismen är omöjlig – motstånd är nödvändigt!

Sverige är bäst i världen! Det var budskapet i en något euforisk ledare i Svenska Dagbladet i mars i år. Det ledaren syftade på var en undersökning från den amerikanska liberala tankesmedjan Heritage Foundation, som visade att Sverige är det OECD-land som liberaliserats mest de senaste femton åren. Vi förstår varför Svenska Dagbladet är så uppåt för ordet ”liberaliserats” är här främst synonymt med att Sverige är värstingen värst utifrån avreglering-, privatiserings- och skattesänkningstakt. Kort sagt: I inget annat av de rika industriländerna har villkoren förändrats så snabbt till kapitalets fördel. Det har inte heller varit någon större skillnad om det varit en borgerlig eller socialdemokratisk regering vid rikets roder.

Men självklart har Alliansen sedan sitt makttillträde 2006 givit de besuttna extra förlig vind i seglen. Vi ser bara hur de sänkt skatt efter skatt för de rika: förmögenhets- och arvsskatt är ett minne blott, arbetsgivaravgifterna har reducerats, av fastighetsskatten har det blivit en betydlig lägre kommunal avgift, bolagsskatten har sänkts en gång och kommer troligtvis snart att sänkas igen och de bättre bemedlade kan därtill skatta sig lyckliga över såväl rot- som rutavdrag.

Dessutom ser vi hur Alliansen – med bland annat ”fritt vårdval” och Lagen Om Valfrihet (LOV) – öppnar hela vårdsektorn på vid gavel för kapitalets profitörer. Det är inte heller så att Alliansen nu slagit sig till ro efter några år av häftigt fotarbete. Så sent som vid årsskiftet kom en drastisk förändring i form av en ny kollektivtrafiklag, en total avreglering som bland annat innebär att flera bussbolag samtidigt kan konkurrera på samma sträcka. Spåren förskräcker från 1980-talet och Margaret Thatchers dåtida nyliberala experimentverkstad i England. Man kan fråga sig hur länge det kommer att dröja innan undermåliga bussar kommer att köra ikapp i jakt efter passagerare i högtrafikens Göteborg? Alliansens lömska systemskifte fortsätter hela tiden.

Vi vet också hur hårt svenskar längre ner på samhällsstegen drabbats under Alliansens styre, och då främst på grund av försämringar i de sociala transfereringssystemen. Andelen fattiga har ökat, bland annat har inte en av fem svenskar idag råd med att gå till tandläkaren. Det kanske allra mest skrämmande exemplet är att över 10 000 skolbarn saknar glasögon på grund av att deras föräldrar inte har råd med denna utgift, vilket en moder för några månader sedan förmedlade på ett hjärtskärande sätt i Göteborgs Posten: ”Min son har inlärningssvårigheter och får stöd för det i skolan. Men han behöver glasögon för att kunna läsa i böckerna och jag har inte råd att köpa glasögon”. I Alliansens Sverige förvägras således många barn rätten till bildning, utbildning och en bra start i livet. Av den anledningen – och tusen andra anledningar – hatar vi socialister det råa Klassamhällssverige som Alliansen hela tiden snickrar på.

Vad säger då den socialdemokratiska oppositionen om det rådande sakernas tillstånd? ”Den nuvarande regeringen saknar intresse att tala med näringslivet. Men Sverige är ett litet land där vi måste samarbeta för att stå starka” Jag citerar S ekonomiska talesperson, Magdalena Andersson. Det här är också bara ett av många tillfällen då socialdemokratin under Stefan Löfvéns ledning kritiserat Alliansen för att den inte skulle föra en tillräckligt näringslivsvänlig politik. Löfvén själv får darr på stämman när han utgjuter sig över Fredrik Reinfeldts ord om att näringslivet skulle vara ett ”särintresse”. När Alliansen för en stenhård klasspolitik till de besuttnas fromma är således socialdemokratins främsta invändning att politiken inte i tillräckligt hög grad beaktar näringslivets intressen.

Vad har då partiet att säga om privata bolags profithärjningar i den sociala välfärden eller bemanningsföretagen som är en del av en allt mer otrygg arbetsmarknad eller svenska trupper i Afghanistan? Ja, i dessa, och många andra grundläggande frågor är man i det stora hela överens med Alliansen. Löfvén har också klargjort att om partiet återtar regeringsmakten 2014 kommer det inte att bli frågan om några ”återställare”, under mottot ”vi får aldrig bli nostalgiska”. Så långt har det gått med det parti som en gång i tiden ville störta det gamla i gruset. Först nu är det kanske så att Tage Danielssons för länge sedan myntade uttryck ”socialmodekraterna” får verklig aktualitet. Visst hoppas vi att Alliansen får generalstryk i valet 2014, men vi kan definitivt inte hoppas på någon radikal förändring till det bättre bara för att socialdemokraterna äntrar regeringstaburetterna.

Nej, det som behövs, och är livsnödvändigt, är en reorganisering av Arbetar- och Folkrörelsesverige. Det är först när det börjar puttra och organiseras i betydligt högre grad därnere – i fackföreningar och sociala rörelser – som vi kan hoppas på någon reell kursändring.

För tillfället sveper den värsta krisen sedan 1930-talet över Europa. I de hårdast drabbade länderna – Portugal, Irland, Grekland och Spanien (PIGS-länderna) – bevittnar vi nu åtstramningar och lönesänkningar som saknar motstycke på vår kontinent efter 1945. Grunden till problemen är att det kapitalistiska systemet – med dess ändlösa jakt på profiter – står i allt skarpare motsatsställning till de många människornas behov. Det är hög tid för arbetarrörelsen att återigen ta strid mot detta produktionssätt med den långsiktiga målsättningen att dra upp detta system med dess rötter.

Det är orsaken till att vi i Socialistiska Partiet döpt vår nu pågående kampanj till ”Kapitalism? Nej tack!” Du som hör detta tal och som ser den symbol som inramar vårt möte, engagera dig och ta kontakt med oss!

Idag gäller det att återigen ställa krav som är mobiliserande och leder framåt, krav som kan motverka den uppgivenhet och missmod som delar av vänstern drabbats av, krav som exempelvis:

Återställ a-kassan – 90 procent utan tak!

Sänk arbetstiden med bibehållen lön!

300 000 nya jobb i den offentliga sektorn – Höj skatten, låt de rika betala!

Förbjud bemanningsföretag!

Men det gäller också att sammanbinda dessa reformkrav med strukturella krav riktade mot systemets nerv. Det allra mest centrala i det sammanhanget är överförande av de fyra stora bankerna – Handelsbanken, Swedbank, Nordea och SEB – i samhällets ägo. Vänsterpartiets förslag om en tillfällig höjning av bolagsskatten för dessa tungviktare är ett steg framåt men helt otillräckligt. Vi måste helt enkelt ha siktet inställt på att ta över hela detta penningsystemets nav. Förra året gjorde dessa storbanker tillsammans en vinst på 80 miljarder, pengar som inte vi har någon bestämmanderätt över, resurser som hamnar vid sidan av den samhälleliga demokratiska kontrollen.

Idag krävs det en gigantisk omställning av samhället – och det är bråttom – om vi ska kunna undvika fatala temperaturhöjningar och rena klimatskred under detta sekel. Denna omställning kräver en nogsam planerad utveckling och kontroll över kreditsystemet. Då fungerar det inte med privata storbanker som framför allt agerar utifrån sina egna snöda vinstintressen. Så nästa gång vi passerar någon av dessa banker skriker vi för full hals ”ananas, järpe frossa och njut, borgare snart är din saga slut!”

Men för att vi återigen ska kunna utmana det kapitalistiska systemet, och för att vi även ska kunna vinna viktiga delsegrar, krävs en mycket starkare gräsrotsorganisering. Och då kanske främst att de arbetandes basorgorganisationer, fackföreningarna, omvandlas till demokratiska kamporganisationer. Därtill behövs det att dessa fackföreningar upprättar band med sociala rörelser i frågor som social välfärd, miljö, antirasism, med mera med mera. För vår grundläggande uppgift pockar på: att reorganisera Arbetar- och Folkrörelsesverige!

Och, som sagt var: Ananas, järpe frossa och njut, borgare snart är din saga slut!


Högern applåderar löneavtalen

Folkpartiledaren Jan Björklund, liksom diverse centerpartister, applåderar det ena löneavtalet efter det andra. Senaste gäller det nu Kommunals uppgörelse med SKL som också innehåller så kallade ”ungdomslöner” – vilket naturligtvis bara handlar om en lönesänkning. Ett genombrott för ungdomslönerna, säger Björklund.
Såväl Moderater som Socialdemokrater har inte velat ställa sig bakom kraven på sänkta ungdomslöner, men det är just dessa krafter som nu är i full färd med att genomföra dem i praktiken. Moderater på arbetsgivarsidan av förhandlingsbordet och sossar på toppositionerna inom facken.

För arbetsköparna handlar det självfallet om att få ned lönekostnaderna. Ungdomar anställs och i samma mån blir några andra överflödiga. Kapitalismen är i kris, någon expansion sker inte, arbetslösheten förblir lika hög. Personer ur reservarmén av arbetslösa byts ut – kostnaderna blir lägre.
Det här är gammal beprövad krispolitik. Den har aldrig fungerat – annat än som ett race mot botten. I den internationella konkurrensen följer andra kapitalägare efter och använder samma koncept. Effekten av lönesänkningen blir kortvarig när alla andra gör samma sak. Som ett brev på posten kommer kapitalisterna snart att ställa nya krav på att de anställda ska göra nya eftergifter när det gäller löner och anställningsvillkor.

Ungdomslöner, tillfälliga anställningar, påtvingade deltidarbeten, ökad användning av bemanningsföretag – se där några av de vapen som arbetsköparna använder sig av. Inget av detta kommer att lösa den kapitalistiska krisen, bara förvärra den på sikt.
Vinsterna har vuxit kraftigt på lönernas bekostnad. Men detta leder bara till mera spekulation. Vad som behövs är en offensiv politik från arbetarrörelsens sida för att bryta den negativa utvecklingen. Det behövs en omfördelning från de rika till vanligt folk, från privat lyxkonsumtion till satsningar på gemensam välfärd och grön omställning. Då skulle vi också få jobb – för både unga och andra.