Förhoppningen hos många inom den socialdemokratiska apparaten att partiets kris skulle kunna avhjälpas med valet av ny partiledare har kommit på skam. Ja, själva valproceduren blev en obarmhärtig uppvisning av hur långt förfallet gått inom “arbetarrörelsen”. Den socialistiska arbetarrörelsen föddes som en demokratisk samhällsomvandlare. Inte bara klassamhället skulle demokratiseras och ersättas, de egna organisationerna var folkrörelser som skulle styras demokratiskt av medlemmarna. Underdånighet inför auktoriteter, som var klassamhällets signum, var oförenligt med arbetarrörelsens ideal. I år kunde vi tvärtom se hur man desperat sökte efter LEDAREN, den person som kunde peka med hela handen och återge den socialdemokratiska apparaten (och dess företrädare) den centrala rollen i det politiska livet. Vilken politik som denne frälsare förde fram skulle man bli varse när han/hon efter sitt tillträde i ett linjetal inför förväntansfulla kongressdelegater lade fast kursen. Ett ledarideal så långt från arbetarrörelsens ursprungliga, då “ledare” innebar att man var en vald ledare med uppgift att vara ett språkrör för medlemmarnas vilja. Det ledarideal som nu manifesteras är hämtat från näringsliv och amerikansk toppolitik, ledaren som den som får människorna att följa – “leadership” som det heter inom dessa kretsar. Om valproceduren blottlade socialdemokratins interndemokratiska förfall så hade ju Mona Sahlins “avskedstal” blottlagt [...]