Vi kräver rätten till glasögon!

”Min son har inlärningssvårigheter och får stöd för det i skolan. Men han behöver glasögon för att kunna läsa i böckerna och jag har inte råd att köpa glasögon”. En mor ger en hjärtskärande bild av vad den svenska fattigdomen kan innebära år 2012 (Göteborgs Posten 21/2).
Det var Majblommans riksförbund som i februari gick ut och slog larm om att det under senare år fått in allt mer ansökningar från föräldrar som inte har råd att inhandla glasögon till sina barn. I förra veckan återkom Majblommans generalsekreterare, Lena Holm, på Svenska Dagbladets Brännpunkt (18/4), med en kartläggning av problematiken. Här framkom det att det inte är något perifert marginalfenomen utan att 10 500 skolbarn som behöver glasögon helt tvingats avstå från det under ett helt år på grund av att föräldrarna inte haft råd.

Det svenska klassamhället visar upp sig i sin allra råaste form. Över 10 000 skolbarn förvägras lika rätt till bildning, utbildning och en bra start i livet. Att fenomenet förstärkts under senare år beror givetvis primärt på alla de försämringar som den styrande regeringsalliansen genomfört, med radikala ändringar i a-kassan och sjukförsäkringen som de allra mest tydliga uttrycken, åtgärder som slagit stenhårt mot de tio procent i Sverige som har allra minst pengar att röra sig med.

Finansminister Anders Borg har flaggat för att han uppskattar ”reformutrymmet” till 15 miljarder inför den budget för 2013 som ska läggas i höst, 15 miljarder en löjeväckande låg siffra utifrån alla de angelägna samhälleliga behov som pockar på åtgärder. Dessutom vet vi att i Borg och hans regeringsgelikars tankevärld har begreppet reformer mist sin gamla innebörd av sociala förbättringar till folkflertalets fromma. I Borgs värld handlar det istället om avregleringar, privatiseringar och skattesänkningar. Det enda som finansministern tydligt intygat kommer är också symptomatiskt nog ytterligare en sänkning av bolagsskatten. Avskaffad förmögenhetsskatt, sänkt bolagsskatt, sänkt fastighetsavgift, rut-avdrag, sänkta arbetsgivaravgifter, och så vidare, listan kan göras lång över alla de förändringar till de rikas förmån som ägt rum under Alliansens regeringstid – och nu således ännu mer av sänkt bolagsskatt. Däremot finns givetvis inte någon förbättrad a-kassa eller att även fattiga barn skulle ha rätt till glasögon på Alliansens agenda.

Verner von Heidenstams rad ”det är skam, det är fläck på Sveriges baner att medborgarrätt heter pengar” blev klassisk under rösträttskampens dagar och idag är det en skam att Sverige, som aldrig varit så rikt som nu, förvägrar allt fler av dess invånare ett tryggt och gott liv.
Vi socialister säger: Rätten till glasögon måste innefattas i den skattefinansierade vården – ögonen är en del av kroppen
Bygg ut den sociala välfärden!
Beskatta de rika!

En alternativ färdriktning?

”Vi röd-gröna partier presenterar i denna motion en ny färdriktning för Sverige”. När oppositionens skuggbudget presenterades 3 maj hårddrog dess talesperson, socialdemokraten Tomas Östros, skiljelinjerna mellan de röd-grönas förslag och den budget som finansminister Borg lade fram för några veckor sedan. Men står verkligen Östros och oppositionen för någon alternativ färdriktning? Visst finns det väsentliga skillnader mellan regeringens och oppositionens förslag, men att måla ut det som någon alternativ färdriktning är sannerligen att ta i.

Den för breda löntagargrupper viktigaste vattendelaren är a-kassan. Under arbetsmarknadsminister Littorins fögderi har denna trygghetsförsäkring alltmer urholkats.. Taket har sänkts så att högsta dagpenning idag är 680 kronor, utifrån en månadsinkomst på 18 700 kronor. Till och med lågavlönade LO-grupper slår därmed i detta tak. Dessutom har nivåerna sänkts till 70 procent efter 200 dagar och 65 procent efter 300 dagar. Därtill har avgiften till a-kassan höjts radikalt. Allt detta sammantaget har, vilket givetvis också var borgerlighetens strategi, allvarligt försvagat fackföreningsrörelsen – en halv miljon medlemmar har lämnat a-kassan.

Oppositionen har här helt andra intentioner och vill återskapa en a-kassa värd namnet. Dagpenningtaket är tänkt att höjas 2011 från 680 till 930 kronor (950 kronor från 2012). Ersättningsnivån ska ligga på 80 procent under hela arbetslöshetsperioden och avgiften till a-kassan ska dras ner till 80 kronor/månaden. Emellertid finns det gränser för oppositionens återställariver. Man har inga perspektiv på att höja nivån till 90 procent och ta bort karensdagen, så som det var på 1980-talet när Sverige inte på långt när var lika rikt som idag.

Det andra området där man kan skönja en markant skillnad mellan regering och opposition är miljö/klimatpolitiken. Medan regeringen mest förlitar sig på att mer av tillväxt, marknad och ny teknik ska lösa växthusgasproblematiken tar oppositionen åtminstone detta hot på allvar. Under perioden 2010-21 ska man satsa drygt 100 miljarder på hållbara transportsystem, mer än dubbelt så mycket som regeringen.

”Den största satsningen på järnvägen sedan stambanenätets utbyggnad”, bröstar sig oppositionen. Och, visst är det bra att man nu ska införa höghastighetståg på vissa sträckningar, men satsningen är plottrig, en allomfattande plan för utbyggnad av järnvägsnätet saknas och den ekonomiska nivån är alltför låg. I dagens Sverige står transporter för 40 procent av växthusgasutsläppen. En verklig omställning av detta system erfordrar nog att minst 1 procent av BNP, precis som i järnvägens barndom och i dagens penningvärde ungefär 30 miljarder/året, satsas inom denna sfär. Oppositionen har emellertid inte kurage till att utmana mäktiga intressen inom bil- och oljesektorn; att göra ett reellt vägval och inte satsa en krona på nyinvesteringar i vägnätet.

För att verkligen staka ut en annan färdriktning hade det erfordrats betydligt mer av skattehöjningar än vad den försiktigt tassande oppositionen plägar att leverera. Man är inte ens villig att ta tillbaka en femtedel av de 100 miljarder som regeringen sänkt skatterna med sedan 2006. När det kommer till kritan rör oppositionen knappt det av den självt så hårt kritiserade jobbskatteavdraget. En skattehöjning på endast 250 kronor vid en månadsinkomst på 50000 kronor är nästintill patetiskt Oppositionens vankelmod når sin kulmen i hanteringen av de rikas förmögenheter. Under alliansens regeringstid har den förmögenhetsskatt, som årligen inbringade ungefär åtta miljarder till statskassan, avskaffats. Oppositionen vill återinföra denna skatt på en halverad nivå, men vågar inte riktigt göra slag i saken. En utredning ska nu tillsättas ”i bred dialog med näringslivet”. Storkapitalet kan slösa bort hundratals miljarder av våra tillgångar i aktieutdelningar utan att politikerna säger mycket mer än flaska, men oppositionen vågar inte ens införa en modest skatt på förmögenheter utan att först be Svenskt Näringsliv om lov.

Här har vi grundbulten till att oppositionen inte står för någon reellt alternativ färdriktning, att mäktiga kapitalintressen inte får utmanas utan istället ska hållas vid gott mod och stimuleras. Visst hoppas vi att valdagen 19 september ska bli en riktig ”skitdag” för borgerligheten. Men kraften underifrån, trycket på en röd-grön regering, måste bli mångdubbelt starkare än idag, om ens en alternativ färdriktning ska kunna skönjas vid horisonten.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Kildén & Åsman, Röda Malmö,
I media: SVD1, 2, 3, DN1, 2, 3, 4, 5, AB1, 2, 3, 4,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,