Etikettarkiv: alliansen

Sverigedemokraternas marsch i opinionen

Postat av

Järnrörsvideor och avslöjanden verkar inte hjälpa, Sverigedemokraterna fortsätter växa i opinionsundersökningarna och enligt FSI:s (Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier) nyss släppta undersökning blir SD det tredje största riksdagspartiet när 80- och 90-talisterna går till valbåset. Siffrorna är naturligtvis alarmerande.
Samtidigt är rasismen ett minskande problem i Sverige, om man får tro analytikerna. Invandringspolitik hamnar allt längre ned på den politiska prioriteringslistan medan exempelvis ’lag och ordning’ hamnar högt. Det är ju på flera vis positivt, men man måste hålla i tanken vilka partier som uppfattas som starkast på just det området – återigen är det SD som tar första plats, följt av allianspartiernas allt mer auktoritära hållningar. Alliansens talesmän fortsätter sin schizofrena kryssning mellan principiellt humanistiska uttalanden, brunfläckiga grodor och inhuman politisk praktik.

Vi har tidigare nämnt att Sverigedemokraternas framgångar inte är deras egen förtjänst, utan en följd av de övriga partiernas misslyckande. Allt mer pekar på att det är en korrekt bedömning. Man skall förvisso inte stirra sig blind på opinionsundersökningar, men trots allt ser vi tydliga tendenser i väljarkårens preferenser. Frågan är bara, på vad? – Åtminstone står det klart att unga söker alternativ utanför det allt mer homogena ”Mittens dike” med dess nyanser av grått. Att Vänsterpartiet i dagsläget inte lyckas vara det alternativet, samtidigt som socialdemokratin inte ens verkar vilja vara det, står också klart. Knappast kan SD, med sina fantasikalkyler och brist på erfarenhet, anses vara mer trovärdigt – trots att just ”trovärdighet” är det enda borgerliga ledarsidor verkar kunna hålla i huvudet när de propagerar politik.

Att erbjuda alternativ som utgår ifrån den arbetande och arbetslösa befolkningens villkor är det enda valet för den vänster som vill växa. Det koncept som de växande vänsterpartierna i Danmark, Grekland och Nederländerna anammat. Problem som människor upplever i sin vardag skall tas på allvar och kan bara åtgärdas genom att ge verkliga svar som varken baseras på rasistiska lögner eller dryper av de privilegierades förakt för underklassen.
Den enda verkliga antirasismen bygger på insikten om att vi alla vill ha en värdig tillvaro och inflytande över våra liv, oavsett var vi är födda. Människor som flyr förtjänar inte att komma till Sverige för att landet behöver arbetskraft till lågstatusyrken eller ens för att det berikar kulturen, utan gör det blott och bart därför att de är i behov av en trygg plats att bygga sina liv. En verkligt trovärdig alternativ politik baseras på dessa insikter. Den kommer inte att falla de borgerligas ledarsidor på läppen – men det var ju heller aldrig meningen.

Allians i otakt med tiden

Postat av

Så damp till slut – i torsdags i förra veckan – alliansregeringens budget för 2013 ner på riksdagens bord, men då var redan de väsentliga delarna kända för allmänheten. I ett försök att visa dådkraft pyste regeringen ut budgetens innehåll portionsvis. Under en knapp månads tid gjordes hela 45 utspel, och inget förslag verkade vara för smått till att utnyttjas massmedialt, som exempelvis de löjeväckande nålpengarna á 5 miljoner till studentbostäder.

”Regeringens budget är en offensiv budget med fokus på framtidsinvesteringar”. Det är finansminister Anders Borg som gör ett stort nummer av att alliansen satsar hela 23 miljarder på ”reformer” (DN-Debatt, 20/9).
Emellertid, om vi nagelfar dessa reformer, blir vi varse att den största satsningen på netto 8-9 miljarder handlar om sänkt skatt för företagen. Bolagsskatten dras ner från 26,3 till 22 procent, en åtgärd som inte ens företagen själva tror kommer att skapa några jobb att tala om, en åtgärd som i praktiken är en allmosa rakt ner i aktieägarnas gap – allt dock i linje med alliansens övergripande ambition att kontinuerligt reducera skatteuttaget och därmed också de offentliga utgifternas andel av den totala ekonomin.

I övrigt lyfter alliansen framför allt fram de satsningar som görs inom infrastruktur, forskning och stöd till unga arbetslösa samt andra långtidsarbetslösa. Här vill vi säga att dessa satsningar dels är otillräckliga för att bryta en långsiktigt negativ trend, och dels att – på grund av de systemfel som alla nyliberala avregleringar givit upphov till – kommer inte de satsade medlen att kunna användas på ett effektivt sätt.
Ta exempelvis järnvägen, som får en viss tillökning av pengar till underhåll, men kommer det verkligen leda till mindre av förseningar och kaos och till en förbättrad service i den rådande marknadsanarkism som ligger för handen?

Alliansens allra värsta skötesynd är dock att man är brottsligt passiv i frågan om medel och åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser. Samtidigt som Sveriges samlade utsläpp av dessa gaser aldrig varit så stora som idag reducerar man satsningarna på miljön till under fem miljarder kronor, det minsta på många år. Det handlar bland annat om minskat produktionsstöd till biogasframställning och minskade satsningar på vindkraft, solenergi och energieffektivisering. Miljöminister Lena Ek och övriga ministrar är helt i otakt med tidtabellen för vår planets framtid och överlevnad.

Sammantaget indikerar alliansens budget en politik för fortsatt massarbetslöshet, vidgade klyftor, urkalkning av den sociala välfärden och en i det närmaste total nonchalans inför det över tiden allt mer akuta klimathotet. Men må också budgeten bli en signal till en intensifierad ekosocial kamp över hela vårt land!

Allians i otakt med tiden

Postat av

Så damp till slut – i torsdags i förra veckan – alliansregeringens budget för 2013 ner på riksdagens bord, men då var redan de väsentliga delarna kända för allmänheten. I ett försök att visa dådkraft pyste regeringen ut budgetens innehåll portionsvis. Under en knapp månads tid gjordes hela 45 utspel, och inget förslag verkade vara för smått till att utnyttjas massmedialt, som exempelvis de löjeväckande nålpengarna á 5 miljoner till studentbostäder.

”Regeringens budget är en offensiv budget med fokus på framtidsinvesteringar”. Det är finansminister Anders Borg som gör ett stort nummer av att alliansen satsar hela 23 miljarder på ”reformer” (DN-Debatt, 20/9).
Emellertid, om vi nagelfar dessa reformer, blir vi varse att den största satsningen på netto 8-9 miljarder handlar om sänkt skatt för företagen. Bolagsskatten dras ner från 26,3 till 22 procent, en åtgärd som inte ens företagen själva tror kommer att skapa några jobb att tala om, en åtgärd som i praktiken är en allmosa rakt ner i aktieägarnas gap – allt dock i linje med alliansens övergripande ambition att kontinuerligt reducera skatteuttaget och därmed också de offentliga utgifternas andel av den totala ekonomin.

I övrigt lyfter alliansen framför allt fram de satsningar som görs inom infrastruktur, forskning och stöd till unga arbetslösa samt andra långtidsarbetslösa. Här vill vi säga att dessa satsningar dels är otillräckliga för att bryta en långsiktigt negativ trend, och dels att – på grund av de systemfel som alla nyliberala avregleringar givit upphov till – kommer inte de satsade medlen att kunna användas på ett effektivt sätt.
Ta exempelvis järnvägen, som får en viss tillökning av pengar till underhåll, men kommer det verkligen leda till mindre av förseningar och kaos och till en förbättrad service i den rådande marknadsanarkism som ligger för handen?

Alliansens allra värsta skötesynd är dock att man är brottsligt passiv i frågan om medel och åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser. Samtidigt som Sveriges samlade utsläpp av dessa gaser aldrig varit så stora som idag reducerar man satsningarna på miljön till under fem miljarder kronor, det minsta på många år. Det handlar bland annat om minskat produktionsstöd till biogasframställning och minskade satsningar på vindkraft, solenergi och energieffektivisering. Miljöminister Lena Ek och övriga ministrar är helt i otakt med tidtabellen för vår planets framtid och överlevnad.

Sammantaget indikerar alliansens budget en politik för fortsatt massarbetslöshet, vidgade klyftor, urkalkning av den sociala välfärden och en i det närmaste total nonchalans inför det över tiden allt mer akuta klimathotet. Men må också budgeten bli en signal till en intensifierad ekosocial kamp över hela vårt land!

Grus i maskineriet: alliansen gnisslar

Postat av

När alliansen denna fredag, då Internationalen kommer ut, samlas till sitt årliga Harpsundsmöte för att mejsla fram de grundläggande beståndsdelarna i den kommande höstbudgeten är det med mer grus än någonsin i dess regeringsmaskineri. En mediabild av att alliansen är trött och saknar visioner kletar sig allt tydligare fast vid dess företrädare. Statsminister Reinfeldt rasar utför i förtroendemätningar och den image som han försöker att odla omkring sig själv, som en vår tids stora statsman likt en Per-Albin i modern tappning, kommer alltmer i otakt med verkligheten. Därtill brottas man med tilltagande inre spänningar när moderaternas regeringsfränder, utifrån att deras opinionssiffror blir allt skakigare, får ett accentuerat behov av att profilera sig själva.

Vad hade då Reinfeldt att komma med när han så slutligen satte punkt för semesterledigheten och höll sitt sommartal i Gustavsberg? Mest krut lade han på att lägga fram ett förslag om en utbyggnad av Stockholms tunnelbana till Nacka. Men, utifrån de enorma behov av framför allt stora järnvägssatsningar över hela vårt land, måste detta betraktas som magert. Eller är Stockholm för statsministern synonymt med hela Sverige? Osökt kommer vi att tänka på Hasse & Tages gamla sketch 2,15 för en liter mjölk där dåvarande handelsministern Hadar Cars skulle bege sig till Luleå och när han närmade sig Stockholms gränser frågade sig om detta var Luleå.

I övrigt var det en hel del stänk av blått i Reinfeldts tal. En rejäl sänkning av bolagsskatten utlovades, en sänkning som klart överskrider de drygt sex miljarder som regeringen räknar med att få in genom en begränsning av företagens interna ränteavdrag ( så kallade räntesnurror): ”Nu vill vi ta ett rejält steg, för det finns ett sådant utrymme. Det är också att bidra till bättre företagssamhet i Sverige”, föll Reinfeldts ord. Reinfeldt slog fast att den största utmaningen är ”att skapa jobb åt den arbetskraft som har svårast att hävda sig”, men som vanligt utlovade han enbart ytterligare penningrullning och bättre villkor för kapitalet – ”sänkta trösklar för arbetsgivare” – för att detta ska gå i uppfyllelse. Den statliga utredning som just kommit om ”nystartszoner”, där det föreslås att företag i områden med ”ett omfattande utanförskap” ska favoriseras med sänkta arbetsgivaravgifter, ligger här i linje med statsministerns intentioner.

Det största hotet mot att inte Alliansen tilldelas rött kort vid det kommande valet 2014 är socialdemokratins nästintill totala brist på en alternativ politik. ”Det låter sig inte göras” är det mantra som kommer över Stefan Löfvens läppar, oavsett om det handlar om behovet av rejäla skattehöjningar, förbud mot profituttag i välfärden eller någon annan aspekt av Alliansens högerpolitik.
För oss andra återstår det bara att kämpa på i vardagen med det mödosamma arbetet att reorganisera och radikalisera svensk arbetarrörelse.

Vi kräver rätten till glasögon!

Postat av

”Min son har inlärningssvårigheter och får stöd för det i skolan. Men han behöver glasögon för att kunna läsa i böckerna och jag har inte råd att köpa glasögon”. En mor ger en hjärtskärande bild av vad den svenska fattigdomen kan innebära år 2012 (Göteborgs Posten 21/2).
Det var Majblommans riksförbund som i februari gick ut och slog larm om att det under senare år fått in allt mer ansökningar från föräldrar som inte har råd att inhandla glasögon till sina barn. I förra veckan återkom Majblommans generalsekreterare, Lena Holm, på Svenska Dagbladets Brännpunkt (18/4), med en kartläggning av problematiken. Här framkom det att det inte är något perifert marginalfenomen utan att 10 500 skolbarn som behöver glasögon helt tvingats avstå från det under ett helt år på grund av att föräldrarna inte haft råd.

Det svenska klassamhället visar upp sig i sin allra råaste form. Över 10 000 skolbarn förvägras lika rätt till bildning, utbildning och en bra start i livet. Att fenomenet förstärkts under senare år beror givetvis primärt på alla de försämringar som den styrande regeringsalliansen genomfört, med radikala ändringar i a-kassan och sjukförsäkringen som de allra mest tydliga uttrycken, åtgärder som slagit stenhårt mot de tio procent i Sverige som har allra minst pengar att röra sig med.

Finansminister Anders Borg har flaggat för att han uppskattar ”reformutrymmet” till 15 miljarder inför den budget för 2013 som ska läggas i höst, 15 miljarder en löjeväckande låg siffra utifrån alla de angelägna samhälleliga behov som pockar på åtgärder. Dessutom vet vi att i Borg och hans regeringsgelikars tankevärld har begreppet reformer mist sin gamla innebörd av sociala förbättringar till folkflertalets fromma. I Borgs värld handlar det istället om avregleringar, privatiseringar och skattesänkningar. Det enda som finansministern tydligt intygat kommer är också symptomatiskt nog ytterligare en sänkning av bolagsskatten. Avskaffad förmögenhetsskatt, sänkt bolagsskatt, sänkt fastighetsavgift, rut-avdrag, sänkta arbetsgivaravgifter, och så vidare, listan kan göras lång över alla de förändringar till de rikas förmån som ägt rum under Alliansens regeringstid – och nu således ännu mer av sänkt bolagsskatt. Däremot finns givetvis inte någon förbättrad a-kassa eller att även fattiga barn skulle ha rätt till glasögon på Alliansens agenda.

Verner von Heidenstams rad ”det är skam, det är fläck på Sveriges baner att medborgarrätt heter pengar” blev klassisk under rösträttskampens dagar och idag är det en skam att Sverige, som aldrig varit så rikt som nu, förvägrar allt fler av dess invånare ett tryggt och gott liv.
Vi socialister säger: Rätten till glasögon måste innefattas i den skattefinansierade vården – ögonen är en del av kroppen
Bygg ut den sociala välfärden!
Beskatta de rika!

Det våras inte för Alliansen

Postat av

För inte så länge sedan var det höst, en höst med Alliansen i klar opinionsmässigt övertag och en statsminister vars stjärna stadigt steg i förtroendemätningarna. Men nu har våren kommit och scenariot har gjort ett tvärt omkast. Oppositionen har ett övertag i opinionsmätningarna med nästan 10 procentenheter och Fredrik Reinfeldts stjärna har dalat betydligt.
Inte heller finansminister Anders Borg, som i media för ett tag sedan inte så sällan var föremål för rent devota hyllningar och som av Financial Times tilldelades epitet ”Europas bäste finansminister”, har gått torrskodd genom denna scenförändring. När han nu i veckan presenterade regeringens vårbudget hudflängdes han från alla de håll och framför allt från en i det närmaste enig ekonomikår.
Essensen i denna ekonomikårs vidräkning med Borg är att han inte följer nationalekonomins ABC och genomför stimulansåtgärder i den period av lågkonjunktur som Sverige befinner sig i. Än mer märklig blir denna passivitet mot bakgrund av – med Borgs egna ord – de ”urstarka statsfinanserna”.

”Om vi inte ska använda pengarna till att satsa på jobb vad vi ska vi då använda dem till”. Det är Vänsterpartiets ekonomiska talesperson, Ulla Andersson, som i riksdagsdebatten väl ringar in kritiken mot Borgs budget. Detta samtidigt som regeringen i sina egna prognoser beräknar att arbetslösheten i år kommer att öka till nästan 8 procent. Men vi kanske trots allt ska vara lättade över att Borg åtminstone just för tillfället sitter still i båten, för i debatten förklarade han att regeringen i höst skall angripa ”den kombination av skatter, lagar och avtal som skapar för höga trösklar in på arbetsmarknaden”. I klartext betyder det att regeringen även i fortsättningen vill hålla sig till det recept – med skattesänkningar, osäkrare anställningsförhållande, och nu dessutom lägre ingångslöner – som bara gjort ont etter värre. Som om dessa nyliberala tankegångar skulle kunna vara något verksamt medel mot arbetslösheten i allmänhet och ungdomsarbetslösheten i synnerhet.

I dag är det nästan 400 000 svenskar som inte har något arbete att gå till. Det är 400 000 för mycket och ett gigantiskt slöseri med samhällets resurser. För att råda bot på det vill vi socialister främst sätta fingret på tre nödvändiga åtgärder:
– Under Alliansens regeringstid har skatterna sänkts med 130 miljarder. Dessa pengar måste tas tillbaka och användas till en utbyggnad av den sociala välfärden som skapar flera hundra tusen nya jobb
- Skattemedel måste också användas till gröna jobb och den alldeles nödvändiga klimatomställningen.
- Därtill bör vi dela på jobben genom sänkt arbetstid med bibehållen lön. Vi socialister kräver såväl rätten till arbete som rätten till lättja.

Socialdemokraterna visar sina kort

Postat av

”Vi ska inte tro att lösningarna ligger i att gå tillbaka. Lösningarna ligger i att gå framåt… vi får aldrig bli nostalgiska”. Det är den nye S-ledaren Stefan Löfvén som talar på ett möte i Västerbottens partidistrikt i månadsskiftet februari-mars. När han utvecklade denna sentens klargjorde Löfvén att med S tillbaka på regeringstaburetterna efter valet 2014 skulle det inte bli frågan om någon återställarpolitik. Avregleringarna och privata företag rätt att göra profit inom den sociala välfärden är tänkt att bestå, liksom även avregleringarna när det gäller kollektivtrafik, apotek och andra marknader. Enligt S-ledaren står emellertid socialdemokratin – i motsats till Alliansen – för ”verklig valfrihet”, men med denna typ av positionering blir skiljelinjerna mellan huvudkontrahenterna inför valet 2014 snarare semantiska än politiska och kampen om makten ytterst en fråga om vem som är bäst på att smörja det rådande systemets gångjärn.

I media har det på senare tid ofta framställts som att socialdemokraterna ”håller på sin politik”, att de konkreta beskeden om var partiet står med det nya ledarskapet är få och luddiga. Det stämmer i så måtto att man inte utvecklat något distinkt alternativ till den rådande regeringspolitiken. Beskeden har dock varit tydliga nog att den väg som nu gäller – efter förvirringens korta mellanspel under Håkan Juholts ledning – är tillbaka till de Sahlinska hjulspåren, att inte ens den mest hovsamma systemkritik längre finns på dagordningen.
Den enda gång som ledande S-politiker på senare tid verkligen gått till storms mot Alliansen är paradoxalt nog när regeringsföreträdare betecknat näringslivet som ett ”särintresse”. Då med kritik mot att Alliansen inte i tillräckligt hög grad skulle lyssna och beakta detta näringslivs behov, som exempelvis partiets ekonomiska talesperson, Magdalena Andersson: ”Den nuvarande regeringen saknar intresse att tala med näringslivet. Men Sverige är ett litet land där vi måste samarbeta för att stå starka” ( intervju i DN 5/4).

I dagsläget går S fram med stormsteg i opinionsmätningarna och Stefan Löfvén kan nu känna vittringen av Rosenbad och regeringsmakten. Men liksom det i Orwells Djurfarmen med tidens gång blev allt svårare att känna skillnad på grisarna och människorna verkar socialdemokratin vara inprocess där det blir alltmer snarlikt de borgerliga partierna. Det är inte lätt att hitta något annat sakområde än den i och för sig ack så viktiga arbetsmarknads/arbetsrättspolitiken där några reella skiljelinjer uppdagas mellan de som utmålas som huvudkontrahenterna i dagens svenska politik.
Visst vill vi socialister att Alliansen försvinner från makten efter valet 2014. Men om vi verkligen ska kunna ”ta det tillbaks”, som Mikael Wiehe sjöng i valrörelsen 2010, måste alla vi som vill det gå samman och sätta stenhårt tryck på maktens potentater, oavsett vilken ytfärg dessa framtonar i.

Individualiseringens tvångströja

Postat av

När den borgerliga Alliansen lägger ut texten i sin nya regeringsförklaring deklarerar man med ansvarstyngt vibrato: ”Vårt främsta mål är att föra Sverige mot full sysselsättning”. Begreppet full sysselsättning har dock för ministären Reinfeldt en annan innebörd än vad som i Sverige varit historiskt brukligt. Vanligtvis har det fått beteckna ett förhållande när arbetslösheten gått ner mot en procent. Idag ligger dock arbetslösheten på 8,4 procent och regeringens faktiska ambition och kalkyl sträcker sig inte längre än att arbetslösheten 2014 ska minska till sex procent. För denna borgerliga regering är full sysselsättning synonymt med att över 300 000 människor saknar arbete, ett tillstånd som annars brukar falla under epitetet massarbetslöshet – så töms ett begrepp på sitt ursprungliga innehåll och reduceras till tom retorik.

Fenomenet att vända ut och in på begrepp löper överhuvudtaget som en röd tråd genom Alliansens regeringsförklaring, och budget inför 2011. Tag bara konceptet ”reformambition”, det handlar här inte primärt om att förbättra och utveckla den sociala välfärden, som vanligtvis förknippats med uttrycket, utan att regeringen har siktet inställt på att använda överskott i budgeten till att genomföra ytterligare skattesänkningar.

Däremot finns det inga som helst planer på att exempelvis höja taket i a-kassan; det tak som idag ligger på 18700 kronor/månaden och som nästan alla heltidsarbetande redan slagit i, det låga tak som gör att a-kassan inte längre fungerar som ett skydd mot inkomstbortfall utan snarare fått en funktion som en form av existensgaranti eller fattigvårdsunderstöd.

I det stora hela serverar inte den ombildade Alliansregeringen några sensationer när de redovisar sina planer för de kommande fyra åren. De stora strukturförändringarna – omfattande skattesänkningar, avregleringar och privatiseringar – är redan genomförda under den förra mandatperioden, och nu tuffar man så sakteliga på längs den utstakade systemskiftesvägen: de offentliga utgifternas andel av BNP är tänkta att minska med nästan två procent (ungefär 60 miljarder), man planerar att sjösätta ett femte jobbskatteavdrag på 15 miljarder, statens andelar i företag ska säljas till ett värde av 100 miljarder, anställningsskyddet kommer ytterliggare att urholkas, och så vidare.

Med en röd-grön opposition – som i och för sig kan vara upprörd och bråka lite grann när propositioner dimper ner på riksdagens bord, men som sedan i stilla flegmatism anpassar sig till ”det rådande tillståndet” – kan också regeringen känna sig lugn i förvissningen om att de grundläggande dragen i dess samhällsomvandling kommer att bli bestående.

Den stora faran med detta ”rådande tillstånd” är att regeringens strukturförändringar fördjupar den redan pågående individualiseringen av välfärden – vilket innebär en verklig mentalitetsförändring i det svenska samhället, en förändring som även tränger djupare ner i de breda folklagren. Människor som har ett viss mått av ekonomiska marginaler kommer att känna sig tvingade att teckna privata försäkringar för att skydda sig mot inkomstbortfall i samband med sjukdom, arbetslöshet och ålderdom. Istället för att lösa problem tillsammans – med en skattefinansierad trygghet och välfärd – tvingas det svenska folket att kränga på sig en individualiseringens tvångströja. Frågan är i vilken mån dessa människor i framtiden kommer att känna sig solidariska med skattehöjningar och gemensamma lösningar när man redan en gång betalt för sin trygghet? Så sprids synsättet att var och en är sin egen lyckas smed genom det svenska samhället.

I den rådande situationen duger det inte att som den röd-gröna oppositionen över tiden acceptera de avgörande delarna av regeringens systemskiftesagenda, det duger inte att som socialdemokraternas ekonomiska talesman Tomas Östros debattera med Anders Borg utan att andas ett ord om nödvändigheten av att åtminstone återställa skatteuttaget och den sociala välfärden till hur det var innan Borg genomförde sina drakoniska skattesänkningar på närmare 100 miljarder. Det duger inte heller att som Ylva Johansson, socialdemokraternas taleskvinna för vård och omsorg, acceptera att privata bolag årligen dränerar den sociala välfärden på mångmiljardbelopp.

Det som måste till här och nu är en reorganisering av svensk arbetar- och folkrörelse, att vi, de många i samhällspyramidens mitt och lägre regioner, vägrar att acceptera ”de rådande sakernas tillstånd” som något ödesmättat absolut. Historien är faktiskt inte slut – individualiseringens tvångströja kan ersättas med kollektiv gemenskap.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Ett historiskt nederlag

Postat av

En undersökning av valet ur miljörörelseperspektiv på Nya folkrörelsebloggen visar att alla folkrörelser lidit ett historiskt nederlag.

Naturskyddsföreningen och Miljöförbundet Jordens Vänner har kraftigt kritiserat Alliansens miljöpolitik som ses som en avgörande tillbakagång. Miljöpartiet har förlorat intresset för miljörörelsen och urvattnat sin systemkritik.

Märkligt nog har också vänstern som nyligen framställde sig som mycket intresserade av miljöfrågorna tappat intresse för miljörörelsen. Efter förra årets klimatuppsving tycks det vara som bortsopat. Lars Ohly talar visserligen om vikten av utomparlamentariska rörelser efter valet, men det sträcker sig inte till miljörörelsen. Utöver den antirasistiska rörelsen som nu väcker intresse hos vänstern är det annars arbetarrörelsen som är den helt överskuggande folkrörelsen oavsett hur den förhåller sig till andra rörelser i Sverige eller hela världen.

Undantaget är kanske Socialistiska partiet vars ende invalde kandidat i kommunalvalet, volvoarbetaren Jan-Olov Carlsson i Umeå, haft en valrörelse enligt tidningen Internationalen för klimatomställning av produktionen. Men i Jan-Olov Carlssons egen eftervalsanalys lyser detta med sin frånvaro, och på ledarplats i partiets tidning görs grön samhällsomställning till en underordnad bisats medan tyngdpunkten sätts på ett helhetsprogram för utbyggnad av den sociala välfärden. Den ekosocialism partiet säger sig stå för verkar i hög grad vara tunn fernissa.

Sverigedemokratiska sympatisörer är de enda som i sin debatt om miljörörelsen för fram tydliga sociala perspektiv på miljöfrågan. Miljöpartiets ointresse för småskaligt jordbruk och miljörörelsens systemkritik kritiseras. De urbana eliternas förakt för landsbygden kritiseras på ett sätt att ta på allvar. Avfolkningen ses som ett allvarligt problem. Detta bäddas in i en organisk förståelse av samhället som inte miljörörelsen delar. Likafullt är de sverigedemokratiska sympatisörerna de enda som för fram sociala perspektiv i debatten om valet där miljörörelsen nämns på nätet.

Håkan Blomqvist har tidigare i Internationalen påpekat klyftan inom vänstern mellan storstad och landsort. Det gör det särskilt illa att Sverigedemokraternas framgångar stämplas av honom som ett resultat av skånsk bymentalitet.

För miljörörelsen finns ingen framtid utan att förena den sociala kampen på landsbygden med den i staden för en rättvis omställning av samhället. När är vänstern beredd att vara med i den kampen för klassintresset hos de icke-privilegierade inte bara i staden utan också på landsbygden, i Sverige och i världen?

Tord Björk

Intressant?
Läs mer: Internationalens ledarblogg1, 2, 3, Internationalen1, 2, Mullvaden, Folkrörelsebloggen1, 2, Klimataktion, SVD, MJV,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Share

 Digg  Facebook  StumbleUpon  Technorati  Deli.cio.us 

Tid för klasskamp! Tid för organisation!

Postat av

”Socialdemokratin kommer aldrig mer att äga Sverige” (Göteborgs-Posten 20/9). Dagen efter Alliansens valseger sprudlar borgerlighetens ledarsidor av klassgrundad förnöjsamhet och egenrättfärdighet. ”Det är ett historiskt genombrott”, fortsätter Göteborgs-Posten, och syftar på att Reinfeldt är den första borgerliga statsminister i modern tid som lyckas bli omvald. Historiens vingslag slår även på fler sätt. Moderaterna, det parti som med näbbar och klor kämpade mot den allmänna rösträtten, har aldrig gjort ett så bra val sedan den infördes. Socialdemokraterna däremot noterar sina lägsta siffror sedan 1914. Därtill blir kalken än bittrare av det främlingsfientliga SD:s frammarsch och intåg i riksdagen. Hur kunde det gå så här?

”Den här valrörelsen har handlat om ett sista avsked till den rörelse som dominerade svenskt nittonhundratal, socialdemokratin. Och jag skriver just rörelse för det är det som är borta” (Göran Greider, DN 19/9). Greider sätter här fingret på det basala i tidens utveckling. Idag finns det inte mycket kvar av den månghövdade rörelse som en gång i tiden följde medborgaren från vaggan till graven – eller åtminstone från Unga Örnar till Fonus. Medlemskåren har rämnat. Så sent som i början av 1990-talet låg medlemsantalet på en kvarts miljon, idag har det sjunkit under 100 000. SSU har minskat från 50 000 medlemmar i början av 1970-talet till dagens 2500, av de en gång i tiden 100 000 arbetsplatsombud man sade sig ha finns idag inte mycket kvar. Och hur många av medlemmarna är överhuvudtaget aktiva?

Under det senaste decennierna har vi sett hur själva botten håller på att gå ur den socialdemokrati som en gång i tiden var Sveriges dominerande folkrörelse. I takt med det har även byråkratiseringen, toppstyrningen och högervridningen ytterligare accentuerats. Upplägget av politiken görs allt längre bort från den vanliga gräsrotsmedlemmen. Den saken sköts numer av proffspolitiker, funktionärer, spin-doctors och reklambyråer. Här ligger förklaringen bakom partiets kräftgång i opinionen – från toppnoteringen 50 procent 1968 i Erlanders sista valrörelse ner till dagens bottennapp med 30 procent – och att man ofta nödgas tillgripa förstoringsglaset för att skilja dess politik från de borgerliga partiernas.

I årets valrörelse kom all denna svaghet och utsuddning av profilen tydligt upp i dagen. Trots ett gyllene upplägg som opposition – med ökade klyftor, sociala försämringar, finanskris, klimathaveri, etc. med Alliansen vid regeringsrodret – slutade det hela i nederlag. Det blir svårt för väljarna att förstå när man som S och dess röd-gröna oppositionskamrater först under flera år häftigt kritiserar borgarnas jobbskatteavdrag, varefter man sväljer denna skattesänkningschock på 71 miljarder med allt utom ynka två miljarder. Ytterst lade man sig med sin ekonomiska politik inom samma nyliberala ramar som Anders Borg. Att man i några enstaka frågor – som a-kassan, sjukförsäkringen och Rut-avdraget – förde fram ett annat synsätt och politik räckte inte.

Föreställ oss att man istället gått fram med ett helhetsprogram för utbyggnad av den sociala välfärden. Vi vet mycket väl att pengarna finns. Enbart de skattesänkningar på totalt 97 miljarder som Alliansen genomfört skulle, enligt en beräkning av Handelsanställdas Förbundsekonom Stefan Carlén, räckt till 231 000 heltidsjobb i den offentliga sektorn. Det är också långt mer än så som den sociala välfärden under de senaste 30 åren berövats, på grund av skattesänkningar och omfördelningspolitik till de rikas förmån.

Nu stundar ytterligare fyra år med Reinfeldt, fyra år med öppen borgerlig klasspolitik. Vi socialister ser som vår uppgift i denna svåra stund att från grunden bygga upp ett verkligt röd-grönt alternativ; att dra vårt strå till stacken för att stärka en fackföreningsrörelse beredd att ta strid samt att bygga rörelser till försvar av social välfärd och till stöd för grön samhällsomställning. Det är endast om dessa sociala krafter i samhällets bas stärks som parollen om nödvändigheten av att bygga ett nytt arbetarparti blir realistisk .

Tiden är inne för oss många här nere att organisera oss i klasskamp, som Åsa Linderborg och Daniel Suhonen uttryckte det på Aftonbladet kultur dagen efter valdebaclet: ”Klasskamp är, som Marx och Engels framhöll, alla tiders melodi. Borgarna har ensamma fått vrålskråla sina sånger alldeles för länge. Det är dags att fylla lungorna”.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Röda Malmö,
Borgarmedia: GP1, 2, 3, DN1, 2, 3, 4, 5, 6, SVD1, 2, EX1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,