Etikettarkiv: Anders Borg

Allians i otakt med tiden

Postat av

Så damp till slut – i torsdags i förra veckan – alliansregeringens budget för 2013 ner på riksdagens bord, men då var redan de väsentliga delarna kända för allmänheten. I ett försök att visa dådkraft pyste regeringen ut budgetens innehåll portionsvis. Under en knapp månads tid gjordes hela 45 utspel, och inget förslag verkade vara för smått till att utnyttjas massmedialt, som exempelvis de löjeväckande nålpengarna á 5 miljoner till studentbostäder.

”Regeringens budget är en offensiv budget med fokus på framtidsinvesteringar”. Det är finansminister Anders Borg som gör ett stort nummer av att alliansen satsar hela 23 miljarder på ”reformer” (DN-Debatt, 20/9).
Emellertid, om vi nagelfar dessa reformer, blir vi varse att den största satsningen på netto 8-9 miljarder handlar om sänkt skatt för företagen. Bolagsskatten dras ner från 26,3 till 22 procent, en åtgärd som inte ens företagen själva tror kommer att skapa några jobb att tala om, en åtgärd som i praktiken är en allmosa rakt ner i aktieägarnas gap – allt dock i linje med alliansens övergripande ambition att kontinuerligt reducera skatteuttaget och därmed också de offentliga utgifternas andel av den totala ekonomin.

I övrigt lyfter alliansen framför allt fram de satsningar som görs inom infrastruktur, forskning och stöd till unga arbetslösa samt andra långtidsarbetslösa. Här vill vi säga att dessa satsningar dels är otillräckliga för att bryta en långsiktigt negativ trend, och dels att – på grund av de systemfel som alla nyliberala avregleringar givit upphov till – kommer inte de satsade medlen att kunna användas på ett effektivt sätt.
Ta exempelvis järnvägen, som får en viss tillökning av pengar till underhåll, men kommer det verkligen leda till mindre av förseningar och kaos och till en förbättrad service i den rådande marknadsanarkism som ligger för handen?

Alliansens allra värsta skötesynd är dock att man är brottsligt passiv i frågan om medel och åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser. Samtidigt som Sveriges samlade utsläpp av dessa gaser aldrig varit så stora som idag reducerar man satsningarna på miljön till under fem miljarder kronor, det minsta på många år. Det handlar bland annat om minskat produktionsstöd till biogasframställning och minskade satsningar på vindkraft, solenergi och energieffektivisering. Miljöminister Lena Ek och övriga ministrar är helt i otakt med tidtabellen för vår planets framtid och överlevnad.

Sammantaget indikerar alliansens budget en politik för fortsatt massarbetslöshet, vidgade klyftor, urkalkning av den sociala välfärden och en i det närmaste total nonchalans inför det över tiden allt mer akuta klimathotet. Men må också budgeten bli en signal till en intensifierad ekosocial kamp över hela vårt land!

Allians i otakt med tiden

Postat av

Så damp till slut – i torsdags i förra veckan – alliansregeringens budget för 2013 ner på riksdagens bord, men då var redan de väsentliga delarna kända för allmänheten. I ett försök att visa dådkraft pyste regeringen ut budgetens innehåll portionsvis. Under en knapp månads tid gjordes hela 45 utspel, och inget förslag verkade vara för smått till att utnyttjas massmedialt, som exempelvis de löjeväckande nålpengarna á 5 miljoner till studentbostäder.

”Regeringens budget är en offensiv budget med fokus på framtidsinvesteringar”. Det är finansminister Anders Borg som gör ett stort nummer av att alliansen satsar hela 23 miljarder på ”reformer” (DN-Debatt, 20/9).
Emellertid, om vi nagelfar dessa reformer, blir vi varse att den största satsningen på netto 8-9 miljarder handlar om sänkt skatt för företagen. Bolagsskatten dras ner från 26,3 till 22 procent, en åtgärd som inte ens företagen själva tror kommer att skapa några jobb att tala om, en åtgärd som i praktiken är en allmosa rakt ner i aktieägarnas gap – allt dock i linje med alliansens övergripande ambition att kontinuerligt reducera skatteuttaget och därmed också de offentliga utgifternas andel av den totala ekonomin.

I övrigt lyfter alliansen framför allt fram de satsningar som görs inom infrastruktur, forskning och stöd till unga arbetslösa samt andra långtidsarbetslösa. Här vill vi säga att dessa satsningar dels är otillräckliga för att bryta en långsiktigt negativ trend, och dels att – på grund av de systemfel som alla nyliberala avregleringar givit upphov till – kommer inte de satsade medlen att kunna användas på ett effektivt sätt.
Ta exempelvis järnvägen, som får en viss tillökning av pengar till underhåll, men kommer det verkligen leda till mindre av förseningar och kaos och till en förbättrad service i den rådande marknadsanarkism som ligger för handen?

Alliansens allra värsta skötesynd är dock att man är brottsligt passiv i frågan om medel och åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser. Samtidigt som Sveriges samlade utsläpp av dessa gaser aldrig varit så stora som idag reducerar man satsningarna på miljön till under fem miljarder kronor, det minsta på många år. Det handlar bland annat om minskat produktionsstöd till biogasframställning och minskade satsningar på vindkraft, solenergi och energieffektivisering. Miljöminister Lena Ek och övriga ministrar är helt i otakt med tidtabellen för vår planets framtid och överlevnad.

Sammantaget indikerar alliansens budget en politik för fortsatt massarbetslöshet, vidgade klyftor, urkalkning av den sociala välfärden och en i det närmaste total nonchalans inför det över tiden allt mer akuta klimathotet. Men må också budgeten bli en signal till en intensifierad ekosocial kamp över hela vårt land!

Framtiden tillhör socialismen

Postat av

Den socioekonomiska krisen i Europa blir allt djupare: 25 miljoner européer saknar idag arbete, tiggare blir ett allt vanligare inslag i gatubilden, för första gången efter andra världskriget genomdrivs i flera länder direkta lönesänkningar, etc. Grekland, Irland och Portugal har redan beviljats nödlån i flera omgångar av trojkan EU/ECB/IMF, men krisen löper bara vidare från land till land. De 100 miljarder euro som Spanien nyligen erhöll i bankstöd verkar ha varit som att slänga vatten på en het sten. Snart gick räntan på den spanska statsskulden upp till nya rekordnivåer. Det förefaller ofrånkomligt att Italien blir nästa krisland till rakning och bakom hörnet lurar de omfattande följdverkningar som blir effekten av om även Frankrike tvingas ansöka om nödlån.

Över Sverige kastar också krisen sina mörka skuggor. Finansminister Anders Borgs tal om de urstarka offentliga finanserna och fortsatt tillväxt kan inte heller dölja att även allt detta vilar på ett berg av skulder. De svenska hushållen är idag skyldiga astronomiska 2700 miljarder, skulder som kommer att få hela ekonomin att skena utför den dag botten går ur fastighetsmarknaden.
Bakom Borgs slå sig för bröstet toner vecklar sig också ett samhälle med allt vidare revor i välfärdsnätet ut sig. Författaren och kulturjournalisten Dan Jönsson har beskrivit det tydligt i sin bok Ingenmansland, ”ett antireportage från Sveriges baksida”: ”Ju bättre det går för Sverige, desto fattigare tycks vi bli… Jag tänker på själva Sverige. På järnvägarna som inte underhålls, på gymnasieskolorna i småkommunerna som måste lägga ner sina estetiska program, på äldreboendena där de gamla läggs för natten före klockan sju för att personalen inte hinner med. På de indragna bussturerna i inlandet, de släckta gatljusen i Sorsele. Den låsta dörren till biblioteket i Fredrika”.

Det finns dock ljusglimtar vid den annars så mörka europeiska horisonten. Flera partier som vänder sig mot den rådande nyliberalismen och åtstramningspolitiken går framåt med stormsteg i val och opinionsmätningar – som Syriza i Grekland, Enhedslisten i Danmark eller Socialistiska Partiet i Holland. Det som emellertid fortfarande saknas är helhetsalternativ av masskaraktär som till fullo ifrågasätter det kapitalistiska produktionssättet i grunden, partier som inte ryggar bakåt inför den heliga privata äganderätten, förkastar marknadsekonomin och som tar strid mot finansvärld och storbolag. Det är en väldig uppgift som Europas arbetarklass och dess förbundna omedelbart måste ta sig an att genomföra. Aldrig har det socialistiska alternativet varit så angeläget och nödvändigt som idag – det måste finnas en väg ut ur det här samhället!

Vi kräver rätten till glasögon!

Postat av

”Min son har inlärningssvårigheter och får stöd för det i skolan. Men han behöver glasögon för att kunna läsa i böckerna och jag har inte råd att köpa glasögon”. En mor ger en hjärtskärande bild av vad den svenska fattigdomen kan innebära år 2012 (Göteborgs Posten 21/2).
Det var Majblommans riksförbund som i februari gick ut och slog larm om att det under senare år fått in allt mer ansökningar från föräldrar som inte har råd att inhandla glasögon till sina barn. I förra veckan återkom Majblommans generalsekreterare, Lena Holm, på Svenska Dagbladets Brännpunkt (18/4), med en kartläggning av problematiken. Här framkom det att det inte är något perifert marginalfenomen utan att 10 500 skolbarn som behöver glasögon helt tvingats avstå från det under ett helt år på grund av att föräldrarna inte haft råd.

Det svenska klassamhället visar upp sig i sin allra råaste form. Över 10 000 skolbarn förvägras lika rätt till bildning, utbildning och en bra start i livet. Att fenomenet förstärkts under senare år beror givetvis primärt på alla de försämringar som den styrande regeringsalliansen genomfört, med radikala ändringar i a-kassan och sjukförsäkringen som de allra mest tydliga uttrycken, åtgärder som slagit stenhårt mot de tio procent i Sverige som har allra minst pengar att röra sig med.

Finansminister Anders Borg har flaggat för att han uppskattar ”reformutrymmet” till 15 miljarder inför den budget för 2013 som ska läggas i höst, 15 miljarder en löjeväckande låg siffra utifrån alla de angelägna samhälleliga behov som pockar på åtgärder. Dessutom vet vi att i Borg och hans regeringsgelikars tankevärld har begreppet reformer mist sin gamla innebörd av sociala förbättringar till folkflertalets fromma. I Borgs värld handlar det istället om avregleringar, privatiseringar och skattesänkningar. Det enda som finansministern tydligt intygat kommer är också symptomatiskt nog ytterligare en sänkning av bolagsskatten. Avskaffad förmögenhetsskatt, sänkt bolagsskatt, sänkt fastighetsavgift, rut-avdrag, sänkta arbetsgivaravgifter, och så vidare, listan kan göras lång över alla de förändringar till de rikas förmån som ägt rum under Alliansens regeringstid – och nu således ännu mer av sänkt bolagsskatt. Däremot finns givetvis inte någon förbättrad a-kassa eller att även fattiga barn skulle ha rätt till glasögon på Alliansens agenda.

Verner von Heidenstams rad ”det är skam, det är fläck på Sveriges baner att medborgarrätt heter pengar” blev klassisk under rösträttskampens dagar och idag är det en skam att Sverige, som aldrig varit så rikt som nu, förvägrar allt fler av dess invånare ett tryggt och gott liv.
Vi socialister säger: Rätten till glasögon måste innefattas i den skattefinansierade vården – ögonen är en del av kroppen
Bygg ut den sociala välfärden!
Beskatta de rika!

Det våras inte för Alliansen

Postat av

För inte så länge sedan var det höst, en höst med Alliansen i klar opinionsmässigt övertag och en statsminister vars stjärna stadigt steg i förtroendemätningarna. Men nu har våren kommit och scenariot har gjort ett tvärt omkast. Oppositionen har ett övertag i opinionsmätningarna med nästan 10 procentenheter och Fredrik Reinfeldts stjärna har dalat betydligt.
Inte heller finansminister Anders Borg, som i media för ett tag sedan inte så sällan var föremål för rent devota hyllningar och som av Financial Times tilldelades epitet ”Europas bäste finansminister”, har gått torrskodd genom denna scenförändring. När han nu i veckan presenterade regeringens vårbudget hudflängdes han från alla de håll och framför allt från en i det närmaste enig ekonomikår.
Essensen i denna ekonomikårs vidräkning med Borg är att han inte följer nationalekonomins ABC och genomför stimulansåtgärder i den period av lågkonjunktur som Sverige befinner sig i. Än mer märklig blir denna passivitet mot bakgrund av – med Borgs egna ord – de ”urstarka statsfinanserna”.

”Om vi inte ska använda pengarna till att satsa på jobb vad vi ska vi då använda dem till”. Det är Vänsterpartiets ekonomiska talesperson, Ulla Andersson, som i riksdagsdebatten väl ringar in kritiken mot Borgs budget. Detta samtidigt som regeringen i sina egna prognoser beräknar att arbetslösheten i år kommer att öka till nästan 8 procent. Men vi kanske trots allt ska vara lättade över att Borg åtminstone just för tillfället sitter still i båten, för i debatten förklarade han att regeringen i höst skall angripa ”den kombination av skatter, lagar och avtal som skapar för höga trösklar in på arbetsmarknaden”. I klartext betyder det att regeringen även i fortsättningen vill hålla sig till det recept – med skattesänkningar, osäkrare anställningsförhållande, och nu dessutom lägre ingångslöner – som bara gjort ont etter värre. Som om dessa nyliberala tankegångar skulle kunna vara något verksamt medel mot arbetslösheten i allmänhet och ungdomsarbetslösheten i synnerhet.

I dag är det nästan 400 000 svenskar som inte har något arbete att gå till. Det är 400 000 för mycket och ett gigantiskt slöseri med samhällets resurser. För att råda bot på det vill vi socialister främst sätta fingret på tre nödvändiga åtgärder:
– Under Alliansens regeringstid har skatterna sänkts med 130 miljarder. Dessa pengar måste tas tillbaka och användas till en utbyggnad av den sociala välfärden som skapar flera hundra tusen nya jobb
- Skattemedel måste också användas till gröna jobb och den alldeles nödvändiga klimatomställningen.
- Därtill bör vi dela på jobben genom sänkt arbetstid med bibehållen lön. Vi socialister kräver såväl rätten till arbete som rätten till lättja.

Dags för nej till sänkta skatter!

Postat av

År 1921 fick alla kvinnor för första gången möjligheten att gå till valurnan, som det sista steget i genomförandet av den politiska demokratin i Sverige. Samma år bildades Skattebetalarnas förening med häradshövding Marcus Wallenberg som dess initiativtagare och första ordförande. Det var ingen slump att dessa två händelser sammanföll i tid, för med den allmänna rösträttens införande sattes beskattningsmakten i hela folkets händer och kunde användas till att bygga ut välfärden och utjämna klasskillnader. Skatteindrivning var inte längre synonymt med godtycke, krig och fogdevälde, inte längre liktydigt med medel som användes till ”sysslor och löner åt överklassen”, som August Strindberg skrev i ”Liten katekes för underklassen”. Skattebetalarnas förening har ända sedan dess varit överklassens kanske främsta propagandaorgan mot denna form av gemensam finansiering.

Skatterna höjdes sedan framför allt under decennierna efter andra världskriget, samtidigt som den sociala välfärden byggdes ut och det svenska samhället blev mer jämlikt. År 1989 låg skatteuttaget på 56,5 procent av BNP. Därefter har emellertid skatterna, som en del av den nyliberala högerpolitiken, successivt sänkts – mellan 1989 och 2011 med 12 procentenheter, i reda krontal med den svindlande summan 419 miljarder per år. Av denna sänkning är det över 130 miljarder som dragits bort enbart sedan 2006, under Anders Borgs tid som finansminister. Som en jämförelse vilka gigantiska summor det handlar om kan nämnas att den totala kostnaden för posterna arbetsmarknad/arbetsliv och allmänna bidrag till kommunerna löper på 155,5 miljarder kronor i årets regeringsbudget, inte ens 40 procent av de medel som sedan 1989 gått förlorade i det politiska etablissemangets skattesänkningsraseri.

Det här är en trend som av flera skäl måste brytas:
- För att vi ska kunna bygga ut och förbättra den sociala välfärden.
- För att reducera de alltmer vidgade klassklyftorna.
- För att utveckla den svenska demokratin. På marknaden, som nu reglerar allt större fält av samhällsbygget, har vi en viktad rösträtt beroende av plånbokens storlek, medan de medel som kommer in och fördelas genom beskattningen görs enligt principen en medborgare en röst.
- För att vi ska ha råd till att genomföra den alldeles nödvändiga klimatomställningen – löpande på en kostnad av flera hundra miljarder.

Socialistiska Partiet säger: Höj skatteuttaget generellt, beskatta de rika mycket hårdare, skrota jobbskatteavdraget! En gång i tiden myntade Mona Sahlin uttrycket ”det är häftigt att betala skatt”. Vi socialister gör gärna denna slogan till vår, men vill då också tillägga att det är häftigt att äga gemensamt, göra saker tillsammans och ta strid mot kapitalismen.

Nej till kapitalets krisavtal!

Postat av

Finansminister Anders Borg har aviserat att regeringen är positiv till ett krisavtal mellan arbetsgivare och fackföreningar i händelse av en ny djup ekonomisk nedgång. Ylva Johansson, socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson, har också ställt sig positiv till förslaget. IF Metall slöt som bekant ett avtal av det slaget i samband med krisen 2008-2009, som innebar arbetstidsförkortning i kombination med lönesänkning. Metall och dess motpart Teknikföretagen vill nu ha en lagstiftning som även innebär att staten går in och täcker en del av företagens kostnader. En utredning ska tillsättas och tanken är att regeringen lägger fram en proposition till hösten.

Att den borgerliga regeringen vill parera framtida finanskriser med lönesänkningar för arbetarna är inte förvånande. Att krafter inom arbetarrörelsen emellertid förespråkar samma krisordination visar vilket lappkast denna rörelse gjort sedan sin tillblivelse i slutet av 1800-talet. Den socialistiska arbetarrörelsens mål var att ersätta den kapitalistiska ekonomin med en av de arbetande demokratiskt styrd ekonomi: Socialismen. Ett av kapitalismens gissel var de ständigt återkommande kriserna som kastade ut de arbetande i arbetslöshet och sänkte lönerna. Vid 1900-talets inledning började dock tendenser inom arbetarrörelsen att tumma på det socialistiska målet. Under 1930-talet anslöt sig istället den socialdemokratiska riktningen till en keynesiansk politik. Den brittiske ekonomen John Maynard Keynes menade att den borgerliga staten i stället för att spara och dra ner i lågkonjunkturer skulle göra motsatsen; stimulera ekonomin, genomföra offentliga investeringar, hålla efterfrågan uppe med arbetslöshetsunderstöd etc.

Tanken var att man på så sätt skulle förhindra att en lågkonjunktur skulle utvecklas till en verkligt djup depression av den typ som tog sin början 1929 och som först bröts med andra världskrigets blodbad. Socialdemokratin ersatte tanken på att avskaffa kapitalismen med keynesianism, som kombinerat med välfärdsreformer skulle ge trygghet inom kapitalismens ramar.

Finanskrisen 2008 visade brutalt att de stora depressionerna fortsätter att vara ett hot. Men, istället för att reflektera över att ekonomisk politik inom kapitalismens ramar inte räcker, börjar Metall (vars förre ordförande idag blivit socialdemokratisk partiledare) att utforma en politik för hur kapitalismen ska räddas även i djupa depressioner. Nu gäller det alltså inte bara att undvika dessa djupa kriser. Stefan Löfvén med flera erkänner att vi hela tiden befinner oss mellan två djupa ekonomiska depressioner, vilket kan ses som ett de facto erkännande av marxismens syn på kapitalismens kriser, men detta paras med en total frånvaro av marxismens slutsats: nödvändigheten att ersätta det kapitalistiska systemet. Det är inte att undra på att herr Löfvéns befordran till partiledare mottagits med tillfredsställelse av kapitalets män i vårt land.

Skuggbudget i alternativlöshetens tecken

Postat av

Den 25 oktober presenterade Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet sin alternativa ekonomiska motion till den borgerliga regeringens budgetproposition för 2011. De tre partierna uttrycker i motionens förord målsättningen att skapa ”ett modernt välfärdsland där jobben, miljön och minskade klyftor sätts först – det är vårt framtidsland”.

Oppositionens skuggbudget (motion) utgör till stora delar de tre partiernas gemensamma ekonomiska valplattform från kampanjen inför riksdagsvalet 2010. I motionen föreslår man bland annat:

-100000 fler jobb, praktik- och utbildningsplatser med slopade arbetsgivaravgifter för företag som anställer unga.

-Alla inkomster skall beskattas lika, vilket bland annat innebär skattesänkningar för pensionärer -Taket i a-kassan höjs, så att de som tjänar upptill 25000 kronor i månaden vid arbetslöshet skall kunna få ut 80 procent av sin inkomst.

-De tre oppositionspartierna är emot privatisering av universitets- och regionsjukhusen, men i frågan om de statliga bolagen kan samtliga tre partier tänka sig fortsatt utförsäljning av statens aktieinnehav i Telia.
-Partierna vill satsa ytterligare 100 miljarder, utöver vad regeringen föreslagit, på olika hållbara infrastruktursatsningar under 2010-21.

- Oppositionens stöd till den sociala välfärden uppgår till 6,5 miljarder kronor mer per år än vad de borgerliga regeringspartierna i sin proposition föreslår för de kommande fyra åren.

Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren, i tidningen ETC, kallar i sin jämförelse mellan det borgerliga och det rödgröna alternativet oppositionens budget för ” svagt ljusblå ”. Detta eftersom att även i den rödgröna budgeten kommer offentliga sektorn att utgöra en allt mindre del av den totala ekonomin. Den offentliga sektorns andel av BNP har reducerats kraftigt sedan 1982. Bara under de senaste fyra åren av borgerligt regeringsinnehav fick den vidkännas skattesänkningar på närmare 100 miljarder kronor. Det är pengar som den rödgröna oppositionen i sitt budgetförslag inte visat några ambitioner att ta tillbaka.

Den socialdemokratiske idédebattören Göran Greider har en mycket viktig poäng i att det socialdemokratiska partiet idag saknar visioner och ideologisk kompass över vad för slags samhälle man vill bygga. Partiet vågar inte längre driva krav på stora skattehöjningar i syftet att rädda och bygga ut välfärden med risk för att förlora den välbeställda medelklassens röster.

Ett tydligt exempel på socialdemokraternas ideologiska kris ger partiets ekonomiske talesman Tomas Östros uttryck för, då han i en artikel i Svenska Dagbladet den 26/10,ställer sig positiv till att slopa fastighetsskatten samt att behålla Rut-avdraget för hushållsnära tjänster. Han motiverar detta med att väljarna idag är tveksamma till skattehöjningar som man inte kan se leder till några snabba och omedelbara resultat.

En viktig orsak till att S-V-MP misslyckades med att återta regeringsmakten ligger sannolikt i att arbetare och låginkomsttagare inte upplevde de tre oppositionspartiernas valplattform som något tydligt alternativ till de senaste fyra årens borgerliga styre. Då de tre oppositionspartierna endast i enstaka sakfrågor – exempelvis a-kassan, Rut-avdraget och satsningar på järnvägen – förmådde gå fram med reella alternativ till den borgerliga politiken, blev kontentan att Vänsterpartiet – och framför allt Socialdemokraterna – gjorde sina sämsta valresultat på flera decennier.

En skuggbudget, med ambitionen att bryta de senaste 30 årens nyliberala ekonomiska politik, borde haft som första målsättning att ta tillbaka de 100 miljarder som förlorats i skattesänkningar under Anders Borgs regemente: genom att stegvis avskaffa jobbskatteavdraget och genom att beskatta kapital och höginkomsttagare hårdare. Därvidlag skulle resurser frigöras för att bland annat höja a-kasseersättningen till 90 procent för samtliga arbetslösa och till nya arbetstillfällen inom den offentliga sektorn som skulle kunna räknas i hundratusental.

Därigenom skulle också Sveriges arbetare och låginkomsttagare få de politiska och materiella impulserna och verktygen för att självständigt organisera sig kollektivt i kampen för ett verkligt modernt välfärdsland där jobben och miljön sätts först och där man borta vid horisonten kan skönja det socialistiska framtidslandet.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Individualiseringens tvångströja

Postat av

När den borgerliga Alliansen lägger ut texten i sin nya regeringsförklaring deklarerar man med ansvarstyngt vibrato: ”Vårt främsta mål är att föra Sverige mot full sysselsättning”. Begreppet full sysselsättning har dock för ministären Reinfeldt en annan innebörd än vad som i Sverige varit historiskt brukligt. Vanligtvis har det fått beteckna ett förhållande när arbetslösheten gått ner mot en procent. Idag ligger dock arbetslösheten på 8,4 procent och regeringens faktiska ambition och kalkyl sträcker sig inte längre än att arbetslösheten 2014 ska minska till sex procent. För denna borgerliga regering är full sysselsättning synonymt med att över 300 000 människor saknar arbete, ett tillstånd som annars brukar falla under epitetet massarbetslöshet – så töms ett begrepp på sitt ursprungliga innehåll och reduceras till tom retorik.

Fenomenet att vända ut och in på begrepp löper överhuvudtaget som en röd tråd genom Alliansens regeringsförklaring, och budget inför 2011. Tag bara konceptet ”reformambition”, det handlar här inte primärt om att förbättra och utveckla den sociala välfärden, som vanligtvis förknippats med uttrycket, utan att regeringen har siktet inställt på att använda överskott i budgeten till att genomföra ytterligare skattesänkningar.

Däremot finns det inga som helst planer på att exempelvis höja taket i a-kassan; det tak som idag ligger på 18700 kronor/månaden och som nästan alla heltidsarbetande redan slagit i, det låga tak som gör att a-kassan inte längre fungerar som ett skydd mot inkomstbortfall utan snarare fått en funktion som en form av existensgaranti eller fattigvårdsunderstöd.

I det stora hela serverar inte den ombildade Alliansregeringen några sensationer när de redovisar sina planer för de kommande fyra åren. De stora strukturförändringarna – omfattande skattesänkningar, avregleringar och privatiseringar – är redan genomförda under den förra mandatperioden, och nu tuffar man så sakteliga på längs den utstakade systemskiftesvägen: de offentliga utgifternas andel av BNP är tänkta att minska med nästan två procent (ungefär 60 miljarder), man planerar att sjösätta ett femte jobbskatteavdrag på 15 miljarder, statens andelar i företag ska säljas till ett värde av 100 miljarder, anställningsskyddet kommer ytterliggare att urholkas, och så vidare.

Med en röd-grön opposition – som i och för sig kan vara upprörd och bråka lite grann när propositioner dimper ner på riksdagens bord, men som sedan i stilla flegmatism anpassar sig till ”det rådande tillståndet” – kan också regeringen känna sig lugn i förvissningen om att de grundläggande dragen i dess samhällsomvandling kommer att bli bestående.

Den stora faran med detta ”rådande tillstånd” är att regeringens strukturförändringar fördjupar den redan pågående individualiseringen av välfärden – vilket innebär en verklig mentalitetsförändring i det svenska samhället, en förändring som även tränger djupare ner i de breda folklagren. Människor som har ett viss mått av ekonomiska marginaler kommer att känna sig tvingade att teckna privata försäkringar för att skydda sig mot inkomstbortfall i samband med sjukdom, arbetslöshet och ålderdom. Istället för att lösa problem tillsammans – med en skattefinansierad trygghet och välfärd – tvingas det svenska folket att kränga på sig en individualiseringens tvångströja. Frågan är i vilken mån dessa människor i framtiden kommer att känna sig solidariska med skattehöjningar och gemensamma lösningar när man redan en gång betalt för sin trygghet? Så sprids synsättet att var och en är sin egen lyckas smed genom det svenska samhället.

I den rådande situationen duger det inte att som den röd-gröna oppositionen över tiden acceptera de avgörande delarna av regeringens systemskiftesagenda, det duger inte att som socialdemokraternas ekonomiska talesman Tomas Östros debattera med Anders Borg utan att andas ett ord om nödvändigheten av att åtminstone återställa skatteuttaget och den sociala välfärden till hur det var innan Borg genomförde sina drakoniska skattesänkningar på närmare 100 miljarder. Det duger inte heller att som Ylva Johansson, socialdemokraternas taleskvinna för vård och omsorg, acceptera att privata bolag årligen dränerar den sociala välfärden på mångmiljardbelopp.

Det som måste till här och nu är en reorganisering av svensk arbetar- och folkrörelse, att vi, de många i samhällspyramidens mitt och lägre regioner, vägrar att acceptera ”de rådande sakernas tillstånd” som något ödesmättat absolut. Historien är faktiskt inte slut – individualiseringens tvångströja kan ersättas med kollektiv gemenskap.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Tid för klasskamp! Tid för organisation!

Postat av

”Socialdemokratin kommer aldrig mer att äga Sverige” (Göteborgs-Posten 20/9). Dagen efter Alliansens valseger sprudlar borgerlighetens ledarsidor av klassgrundad förnöjsamhet och egenrättfärdighet. ”Det är ett historiskt genombrott”, fortsätter Göteborgs-Posten, och syftar på att Reinfeldt är den första borgerliga statsminister i modern tid som lyckas bli omvald. Historiens vingslag slår även på fler sätt. Moderaterna, det parti som med näbbar och klor kämpade mot den allmänna rösträtten, har aldrig gjort ett så bra val sedan den infördes. Socialdemokraterna däremot noterar sina lägsta siffror sedan 1914. Därtill blir kalken än bittrare av det främlingsfientliga SD:s frammarsch och intåg i riksdagen. Hur kunde det gå så här?

”Den här valrörelsen har handlat om ett sista avsked till den rörelse som dominerade svenskt nittonhundratal, socialdemokratin. Och jag skriver just rörelse för det är det som är borta” (Göran Greider, DN 19/9). Greider sätter här fingret på det basala i tidens utveckling. Idag finns det inte mycket kvar av den månghövdade rörelse som en gång i tiden följde medborgaren från vaggan till graven – eller åtminstone från Unga Örnar till Fonus. Medlemskåren har rämnat. Så sent som i början av 1990-talet låg medlemsantalet på en kvarts miljon, idag har det sjunkit under 100 000. SSU har minskat från 50 000 medlemmar i början av 1970-talet till dagens 2500, av de en gång i tiden 100 000 arbetsplatsombud man sade sig ha finns idag inte mycket kvar. Och hur många av medlemmarna är överhuvudtaget aktiva?

Under det senaste decennierna har vi sett hur själva botten håller på att gå ur den socialdemokrati som en gång i tiden var Sveriges dominerande folkrörelse. I takt med det har även byråkratiseringen, toppstyrningen och högervridningen ytterligare accentuerats. Upplägget av politiken görs allt längre bort från den vanliga gräsrotsmedlemmen. Den saken sköts numer av proffspolitiker, funktionärer, spin-doctors och reklambyråer. Här ligger förklaringen bakom partiets kräftgång i opinionen – från toppnoteringen 50 procent 1968 i Erlanders sista valrörelse ner till dagens bottennapp med 30 procent – och att man ofta nödgas tillgripa förstoringsglaset för att skilja dess politik från de borgerliga partiernas.

I årets valrörelse kom all denna svaghet och utsuddning av profilen tydligt upp i dagen. Trots ett gyllene upplägg som opposition – med ökade klyftor, sociala försämringar, finanskris, klimathaveri, etc. med Alliansen vid regeringsrodret – slutade det hela i nederlag. Det blir svårt för väljarna att förstå när man som S och dess röd-gröna oppositionskamrater först under flera år häftigt kritiserar borgarnas jobbskatteavdrag, varefter man sväljer denna skattesänkningschock på 71 miljarder med allt utom ynka två miljarder. Ytterst lade man sig med sin ekonomiska politik inom samma nyliberala ramar som Anders Borg. Att man i några enstaka frågor – som a-kassan, sjukförsäkringen och Rut-avdraget – förde fram ett annat synsätt och politik räckte inte.

Föreställ oss att man istället gått fram med ett helhetsprogram för utbyggnad av den sociala välfärden. Vi vet mycket väl att pengarna finns. Enbart de skattesänkningar på totalt 97 miljarder som Alliansen genomfört skulle, enligt en beräkning av Handelsanställdas Förbundsekonom Stefan Carlén, räckt till 231 000 heltidsjobb i den offentliga sektorn. Det är också långt mer än så som den sociala välfärden under de senaste 30 åren berövats, på grund av skattesänkningar och omfördelningspolitik till de rikas förmån.

Nu stundar ytterligare fyra år med Reinfeldt, fyra år med öppen borgerlig klasspolitik. Vi socialister ser som vår uppgift i denna svåra stund att från grunden bygga upp ett verkligt röd-grönt alternativ; att dra vårt strå till stacken för att stärka en fackföreningsrörelse beredd att ta strid samt att bygga rörelser till försvar av social välfärd och till stöd för grön samhällsomställning. Det är endast om dessa sociala krafter i samhällets bas stärks som parollen om nödvändigheten av att bygga ett nytt arbetarparti blir realistisk .

Tiden är inne för oss många här nere att organisera oss i klasskamp, som Åsa Linderborg och Daniel Suhonen uttryckte det på Aftonbladet kultur dagen efter valdebaclet: ”Klasskamp är, som Marx och Engels framhöll, alla tiders melodi. Borgarna har ensamma fått vrålskråla sina sånger alldeles för länge. Det är dags att fylla lungorna”.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Röda Malmö,
Borgarmedia: GP1, 2, 3, DN1, 2, 3, 4, 5, 6, SVD1, 2, EX1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,