Göteborg 9 november: Demonstration mot rasism

Fackeltåg och minnesstund för nazismens offer under andra världskriget. Samling 16:00 på Götaplatsen. Fackeltåg till minnesmärket för förintelsens offer på Bastionsplatsen där det blir en minnesstund med tal och musik. Start 16:45. Tal av flera romska och resande representanter såväl som av en person från Unga muslimer mot antisemitism och judiska talare. Efter minnesstunden fortsätter programmet i synagogan.

Arrangör av fackeltåget är 9 novemberkommittén som bland annat består av flera resandeorganisationer, Judiska församlingen, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred, RFSL, Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, Göteborg mot Rasism, Socialistiska Partiet samt många fler.

9november

Mot fascisterna i SDL!

10638_10151414995650755_1343370538_nSwedish Defence League planerar en antimuslimsk demonstration i Göteborg 14 juli och vi kommer att visa att de inte är välkomna.

Motståndet mot alla former av nazism och fascism är brett och det ska vi visa även på gatorna!

Tid och plats för manifestationen meddelas inom kort.

Arr. Göteborg mot rasism m.fl.

 

 

Respektera mötesfriheten

Jag gick i en demonstration i lördags, liksom många andra. Jag såg flera av mina vänner där. Vi ville protestera mot rasisterna och islamofoberna i SDL som besökte Malmö. Vi är många som är oroliga, vilket beror på Sverigedemokraternas framgångar, som vi ser som ett hot mot arbetarrörelsen.

Så vi gick i det demonstrationståg som fanns. Från Möllan ner till Stortorget. Arrangör var Skåne mot rasism, vilket lät tryggt och bra och väldigt brett. Det blev också en bra manifestation, i stort sett. Men när vi väl var på plats på Stortorget inträffade något märkligt, en mindre grupp började kasta rökbomber mot polisen och rev omkull ett avspärrningsstaket.

Nu var det hela snabbt över på några minuter och lugnet återvände. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det rörde sig om en liten isolerade grupp av hetlevrade ungdomar. Men det var värre än så, det handlade om arrangörerna till demonstrationen från Möllan, alltså den sammanslutning som kallar sig ”Skåne mot rasism”, som hade planerat det hela bak ryggen på oss som demonstrerade.

”Skåne mot rasism” är inte heller något brett nätverk, i själva verket består det av vissa så kallade autonoma. Vilket inte ska förväxlas med alla syndikalister och anarkister, jag blev i går under dagen kontaktad av någon som kallar sig just anarkist som förklarade att de inte är överens med ”Skåne mot rasism”. Han höll också med om det debattinlägg jag skrev i går: Smolk i anti-rasist-bägaren (bloggen Röda Malmö hade fler än 1 300 besök under gårdagen).

Jag känner mig lurad av arrangörerna och kommer i fortsättningen att passa mig noga för ”Skåne mot rasism”. Deras grundläggande idé är att skapa oroligheter, konfrontationer med polisen och att stoppa andras mötesarrangemang.

Det är en politisk linje som kan få förödande konsekvenser om den får hållas. Många människor, som vill protestera mot rasisterna, kommer att avhålla sig från att delta. Borgerliga massmedia kommer att få många anledningar att hetsa mot anti-rasisterna.

Men det värsta är vad en sådan politisk linje gör med oss själva. Vi som skulle bekämpa rasisterna och försvara demokratin blir förespråkare för en inskränkning av de demokratiska rättigheterna. Förvisso lever vi i en kapitalistisk demokrati där demokratin är underordnad klassintressen, men det finns också demokratiska fri- och rättigheter som arbetarrörelsen tillkämpat sig i det förflutna.

Till dessa hör mötesfriheten. Den ska vi värna om. Den gäller även för våra politiska motståndare. Det innebär att vi inte ska forcera avspärrningar, kasta saker på folk och att ”störa ut” deras möten eller att stoppa dessa. Däremot ska rasismen stoppas och blockeras. Det gör vi genom gediget och långsiktigt opinionsarbete. Också genom att massmobilisera till motdemonstrationer när så behövs. Men då krävs ett hundraprocentigt vakthållande om de demokratiska rättigheter vi har. Anti-rasism och försvar av demokratin ska gå hand i hand.
DSC05692

Rasisterna ut ur Malmö

Den 23:e mars kommer den fascistiska organisationen Swedish Defence League (SDL) till Malmö. SDL är nybildad ultrahögergrupp som just nu försöker etablera sig i Sverige. I sin propaganda lyfter de ofta fram ”islamisering” som att hot vanliga människor, men den egentliga grunden är fascism, rasism och reaktionär högerpolitik. Den finns ingen konflikt mellan muslimer och icke-muslimer. Den verkliga konflikten finns mellan den som äger och oss som inte äger.Klyftan mellan fattiga och rika växer ständigt och våra liv blir sämre varje dag. Vi som inte äger några företag eller innehar några politiska maktpositioner vet att vi måste kämpa tillsammans för att förbättra våra liv. Målet för SDL och andra rasistiska och reaktionära högergrupper är att vi börjar hata varandra istället. Vi får inte låta dem krossa vår solidaritet. Istället måste vi organisera oss och svara med direkt aktion mot rasister och kapitalister. Med direkt aktion återtar vi makten över våra liv på den sätt vi själva väljer. Den 23:e mars måste vi tillsammans visa rasisterna och fascisterna i SDL att deras reaktionära högerpolitik inte har någon framtid.
276916_489418281095187_128416320_n
Den 23:e mars vill SDL gå igenom ”Rosengård”, de har i nuläget inte gått ut med vare sig startpunkt eller destination. Vår vilja är att blockera deras demonstration för att visa att rasister inte är välkomna till vår älskade stad. Mer information kommer att komma. För ett enat Malmö mot rasisterna!

Kristallnatten – Ett Malmö för alla

9 November:

Den nionde november 1938 inledde nazisterna i Tyskland den terror som skulle leda till förintelsen där över sex miljoner judar mördades. Natten mellan den 9 och 10 november 1938 brändes och förstördes över 1 400 synagogor och bönehus. Omkring 7 500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades.

De rasistiska partierna har de senaste 10 åren haft stort genomslag i valen runt om i Europa, inte minst i det senaste riksdagsvalet i Sverige. Därför blir det viktigt för alla som tar a

vstånd från dessa idéer att påminna om historien. Visa att du tar ställning, kom med och protestera mot rasism och fascism! Den 9 november minns vi offren för nazismen och visar vår vilja till motstånd mot rasistiska krafter i Sverige idag. Vi visar att vi vill ha ett Malmö för alla!

Manifestation klockan 18:00 på Gustav Adolfs torg i Malmö. Talar gör Lina Myritz, Asylgruppen, Helena Svantesson, överlevande från Auschwitz och Susanne Adielsson, ordförande för RFSL-Malmö. Musik: Gonza och Street Klezmer.

Arrangörer: ABF-Malmö, Iransk-Svenska Solidaritetsföreningen, Kommunal Skåne sektion 39, LO sektionen Malmö, SEKO Skåne, RFSL Malmö, Svenska Målareförbundet, Sveriges Ensamkommandes Föreningen, Socialdemokraterna & SSU Malmö, Transport avdelning 12, Ung Vänster, Iransk Svenska-Föreningen, Vänsterpartiet och Vänsterns studentförbund.

 

Fackeltåg till minne av Kristallnatten

Göteborg

Inga fler Kristallnätter!
För alla människors lika värde!
Bekämpa antisemitism, homofobi, islamofobi, antiziganism och rasism!

Samling Götaplatsen 9 november kl. 17.30, avmarsch 18.00. Möte Götaplatsen med tal och musik
Arrangör 9novemberkommittén med bl.a. JIPF, Kulturföreningen för resandefolket, rfsl, v, fp, mp, ssu, SEKO, Kommunal Väst, sp, rs, kp, Göteborg mot rasism, Göteborgs rättighetscenter

 

Rasismen och motrörelserna

Offentliga möten i Göteborg:

Tre diskussionsträffar med erfarna aktivister:

1. 11/10 Sverigedemokraterna: nazister, fascister eller ”bara” rasister?

2. 25/10 Kampen för en human flyktingsituation

3. 15/11 Vad gör vi nu? Att bygga en antirasistisk folkrörelse

Folkets Hus Vårväderstorget, kl.18.30

Välkomna!

Arr. Tidskriften Röda Rummet

Facebook-event:

http://www.facebook.com/event.php?eid=166406413445554&notif_t=event_invite

 

Stieg Larsson – den grävande socialisten

Femtio miljoner sålda böcker, succéfilmer och lyxkryssningar till ”Stieg Larssons Stockholm”… Industrin kring Stieg Larssons Millenniumtrilogi når alltmer svindlande höjder när premiärerna på Hollywoodversionerna närmar sig mot slutet av året. Och mystiken kring det svenska deckarundret och författaren som aldrig hann uppleva genombrottet tycks oemotståndlig.

Men bortom den globala nöjesindustrins ”Stieg Larsson” finns den Stieg som levde och verkade bland antirasister och vänsteraktivister långt bortom rampljuset. Det senaste året speglad i ett antal böcker som (ännu?) inte nått den internationella storpubliken. Jan-Erik Petterssons Stieg Larsson – journalisten, författaren, idealisten var först ut i fjol med en politisk biografi som sökte placera in Stieg Larssons gärning och författarskap i dess vänsterhistoriska sammanhang. Eva Gabrielssons Millennium, Stieg & jag som utkom i början av detta år var en vibrerande personlig skildring från den kärleksrelation och gemensamma liv som efter trettio år avbröts av Stiegs plötsliga död 2004. Och så häromveckan utkom Expos En annan sida av Stieg Larsson med texter från Stiegs artiklar i den antirasistiska tidskriften Expo och böcker om högerextremism.

Att Stieg Larsson var antirasist och feminist bör därmed ha undgått få. Men att Stieg under en stor del av livet också var aktiv i Socialistiska partiet och dess föregångare samt flitigt medverkade i veckotidningen Internationalen är inte lika känt.

Håkan Blomqvist, som var chefredaktör under de år Stieg skrev för Internationalen, sammanfattar här några huvuddrag i Stieg Larssons socialistiska engagemang. Internationalen återpublicerar också en av de många artiklar Stieg skrev för tidningen under 1980-talet – ideellt utan betalning som de flesta av skribenterna.

Här är inte platsen att berätta om Stieg Larssons liv, från födelsen 1954, uppväxten hos morföräldrarna, Västerbotten, skolgången, mötet med Eva. Det har gjorts av andra – och jag kände aldrig Stieg på det personliga sättet. Vi möttes bara som partikamrater och i arbetet kring Internationalen. Många andra i vår rörelse hade mer nära relationer till Stieg och skulle säkert kunna ge mycket personligt stoff. Syftet här är bara att sammanfatta något av hans politiska engagemang kring Socialistiska partiet, vår veckotidning och världsrörelse Fjärde Internationalen.

Röd soldat

Stieg Larsson engagerade sig för den vietnamesiska befrielsekampen redan 1968 när han bara var 14 år gammal. I Umeås radikala vänstermiljöer kom han i början av 70-talet i kontakt med Socialistiska partiets föregångare KAF – Kommunistiska Arbetarförbundet – där hans blivande livskamrat Eva Gabrielsson var aktiv. KAF var den svenska sektionen av Fjärde Internationalen, den världsrörelse som hade bildats av Leo Trotskij på 1930-talet mot stalinismen i den kommunistiska rörelsen. I KAF var han med och spred förbundets soldattidning – Röd Soldat – vid det regemente, I 20, där han gjorde sin värnplikt.

Efter militärtjänstgöringen arbetade han en tid vid pappersbruket i Hörnefors, sparade ihop pengar och begav sig 1977, 22 år gammal, till Etiopien och Eritrea. Enligt uppgift var det för att överlämna pengar som samlats in genom Fjärde Internationalen till den marxistiskt orienterade EPLF-gerillan. Jag har inte kunnat få det bekräftat, men kanske någon av rörelsens veteraner i Paris känner till kontakterna. Under tiden hos gerillan hjälpte han till, berättade han själv, att träna kvinnliga gerillasoldater med granatkastare, ett vapen han lärt sig hantera under militärtjänstgöringen.

Tillbaka i Sverige flyttade han och hans livskamrat Eva Gabrielsson till Stockholm där han anslöt sig till KAF:s stockholmsavdelning. Han bedrev vanligt partiarbete, jobbade på posten men fick efter en tid anställning på TT med olika redaktionella uppgifter. Det blev emellertid som nyhetsgrafiker han under nära tjugo år kom att verka inom företaget. Mot slutet av 1970-talet började Stieg också skriva för KAF:s veckotidning Internationalen. Under det följande decenniet skrev han ett stort antal väl undersökta fördjupningsartiklar om USA-imperialismen, högerextremism och fascism. Han bidrog också med artiklar i kulturella och vetenskapliga frågor (hans första längre artikel handlade om Jules Verne).

Grenadas revolution

1982 reste han och Eva Gabrielsson till revolutionens Grenada – den lilla ön i Västindien där Maurice Bishop och The New Jewel Movement tagit makten i kölvattnet av sandinistrevolutionen i Nicaragua 1979. Han skrev om den relativt okända revolutionen i Internationalen. När den stalinistiska s k Coard-fraktionen genomförde sin statskupp 1983 och mördade Bishop slog USA omedelbart till mot revolutionen. Stieg och andra kamrater i vänskapsföreningen Sverige-Grenada intervjuade på telefon från Sverige kontakter på Grenada just när de amerikanska soldaterna invaderade. Det blev dramatiska ögonblicksreportage i Internationalen.

I början av 1980-talet hade rasistiska och fascistiska grupper börjat utmana den dominans som vänstern haft på gatorna i Sverige under 70-talet. KAF, som 1982 bytte namn till Socialistiska partiet, kom att ta initiativ till antirasistiska motmobiliseringar och var med och startade arbetsgruppen Stoppa Rasismen som 1985 utvecklades till en riksorganisation. Inspirationen kom från den brittiska Anti Nazi League – och Stieg var aktiv i SP:s antirasistiska grupp i Stoppa Rasismen.

Tillsammans med andra kamrater hade han utvecklat kontakter med den brittiska antifascistiska tidskriften Searchlight. Han bidrog kontinuerligt med artiklar till Internationalen, men jag tror att det var under dessa år han utvecklade idén om en svensk Searchlight – det framtida projektet med tidningen Expo som inleddes 1995.

90-talets högervåg

Åren 1989-91 innehöll omvälvande förändringar, internationellt och i det svenska samhället. ”Murens fall” tillsammans med upplösningen av Sovjetunionen och östblocket medförde ett dramatiskt skifte i det politiska och ideologiska klimatet. Valet 1991 ledde i Sverige till den första högersegern sedan 1928 och Carl Bildt blev statsminister. Dessutom kunde det populistiska och invandrarfientliga Ny Demokrati ta säte i riksdagen efter en omtumlande valskräll. I kölvattnet av högerframgångarna fick gaturasismen ett uppsving med den s k lasermannens härjningar som det mest skrämmande exemplet.

Lasermannens mord på invandrare 1991-92, högervindarna i politiken och upplösningen av de forna arbetarstaterna i öst fick många socialister att ompröva tidigare vägval. För Stieg, som länge hade varit inriktad mot att just bekämpa högerextremism och rasism – såväl i sina artiklar som i sin praktiska verksamhet – blev beslutet att koncentrera sig på den fråga där han trodde sig kunna göra skillnad. Under de första åren på 90-talet var han mycket aktiv tillsammans med andra i att skriva artiklar och även ett flertal böcker om högerextremism (en lista över hans författarskap finns på Expos hemsida).

Han lämnade egentligen aldrig formellt SP genom något högtidligt beslut utan hans medlemsavgifter betalades alltmer sällan under övergången från 1980- till 90-tal för att efter hand upphöra helt. Det var under dagar då vänstern och Socialistiska partiet tappade medlemmar och den partiförening i norra Stockholm Stieg tillhörde upplöstes. I det sammanhanget upphörde också Stiegs medlemskap.

Historieförvanskning

Det förekommer en falsk artikel på Wikipedia som hävdar att Stieg aktivt bröt med partiet 1987 för att han ”inte ville försvara utländska socialistiska regimer av tvivelaktig demokratisk halt.” Det är en löjlig historieförvanskning, både när det gäller kronologi och politiskt innehåll. Den svenska sektionen av Fjärde Internationalen hade förstås aldrig försvarat stalinistiska regimer utan tvärtom varit mycket aktiv i att stödja, även genom underjordiskt arbete, den demokratiska oppositionen och arbetarklassen i öst. Charta 77 i Tjeckoslovakien, KOR – Kommittén för arbetarnas försvar – i Polen, den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet och underjordiska fackföreningar i Sovjetunionen var dem vi allierade oss med. Stiegs sista artikel för Internationalen 1989 uttryckte de starka förhoppningar och stöd för en demokratisk socialistisk utveckling i Sovjetunionen och internationellt vi alla delade. Rubriken var: ”Glasnost på Moskvas gator – som en varm vind.”

Stieg var under 1980-talet aktiv tillsammans med andra kamrater i Stoppa Rasismen. Men rörelsen, som var inriktad på fredliga, icke våldsinriktade massaktioner gick igenom splittringar och nedgång när en yngre generation under övergången till det hårdnande 90-talet valde direkt aktion och fysisk konfrontation med fascisterna. När Stoppa Rasismen i praktiken upphörde i mitten av 1990-talet var Stieg redan upptagen av projektet med Expo – den svenska Searchlight där antirasister av olika politiska ursprung och inriktning kunde samarbeta.

Socialistisk journalist

Vi möttes fortfarande då och då inom antirasismen, han bibehöll alltid kontakterna med kamraterna på Searchlight och de SP:are som var aktiva i den antirasistiska rörelsen. Ibland kontaktade han Internationalen för att utbyta information och åsikter, och vi kunde be honom om råd, förslag på källor med mera för artiklar vi planerade. En kort tid innan han dog bjöd han upp mig till Expo för en pratstund och utbyte av erfarenheter.

Stieg var i vissa avseenden en ”produkt” av vår socialistiska rörelse. Jag skriver inte detta för att på något sätt förminska hans subjektiva historia, utveckling och andra influenser när han formade sin egen livsbana. Hans morfar Severin – den gamle kommunisten som internerats under kriget och vars namn ofta blev Stiegs signatur i Internationalens och partidebattens spalter. Hans livskamrat Evas kritiska oppositionskraft. De politiska och personliga vännerna och erfarenheterna…

Men jag tror inte det är fel att säga att det var i den ideologiska fåra som Fjärde Internationalen representerade som Stieg lärde sig att förena ett socialistiskt perspektiv med demokrati, feminism, antirasism och internationalism. Han hade som ung deltagit i studiecirklarna kring den typen av revolutionär marxism där vi studerade Ernest Mandel, Trotskij, Lenin, Marx och Rosa Luxemburg. Inte för att plugga dogmer utan för att utveckla vår samhällskritik.

Jag hörde aldrig, från honom själv eller någon annan, att han övergav sina socialistiska ideal – men han hade heller aldrig varit någon ”marxistisk förkunnare” eller teoretiker (även om han flitigt deltog i Fjärde Internationalens interna debatter kring internationella frågor som Grenada och kriget på Falklandsöarna/Malvinas). Han var snarare en socialistiskt inriktad grävande journalist som kom att koncentrera sina ansträngningar på att avslöja högerextremism, imperialism, rasism och fascism.

Det var så vi i Socialistiska partiet kände honom – och minns honom.

Håkan Blomqvist

Läs artikeln i Internationalen och på engelska i Against the Current och Int. Viewpoint.

Läs en artikel av Stieg Larsson i Internationalen.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Jinge,
I media: Axess, FolkB, SVT, ArbB, SMP, DD, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Daniel Suhonen i otakt med verkligheten

Europas gravitationscentrum förskjuts högerut i rekordfart, arabvärlden genomfars av en exempellös revolutionär stötvåg: i denna världshistoriska konjunktur väljer Daniel Suhonen (Aftonbladet 25/2) att gå till frontalangrepp på vänstern för att den svassar för islam. Det är, naturligtvis, en av de mest slitna retoriska figurerna i den debatt som under det senaste decenniet dragit Europa mot höger. Suhonen kommer heller inte med mycket nytt. Vi i den anklagade vänstern – jag, Åsa Linderborg, Mattias Gardell, Per Wirtén och ytterligare någon – ägnar oss åt ”vurmande för islam som trosuppfattning”, ”blundar för övergrepp som sker i religioners namn”, påstår att ”sharia inte är så farligt” i motsats till de nyliberaler som ”hävdar svensk grundlag”, avfärdar ”all kritik av religion som rasism”. De konkreta exemplen lyser med sin frånvaro. Det är naturligt: den vänster Suhonen ser för sitt inre är ett hjärnspöke.

Jag skulle kunna hävda min oskuld till samtliga nämnda brott, men min personliga gärning är mindre intressant i sammanhanget (vad gäller mina ställningstaganden i fråga om Hamas och Hizbollah kan den intresserade ta del av tiotusentals redan spillda tecken). I Suhonens sörja av kritik kan i stället några substantiella och principiella problem destilleras fram; han snuddar bara grötigt vid dem, men de är förvisso värda att diskutera.

Det första gäller vänsterns retoriska strategi. Suhonen menar att ”bara högern tjänar på att vi talar etnicitet i stället för klass”; ”det är högern som vinner på att debatten styrs om från pensionssystem och skatter till slöjor och islam”. Det är förstås sant, liksom det är sant att 1980-talets höger vann på att fokus riktades mot fri företagsamhet, skattetryck, ”valfrihet”. Så hur bör vi agera när högern tar problemformuleringsinitiativet? Om riksdagsledamoten Kent Ekeroth säger att muslimerna föder så många barn att de är på väg att ta kolonisera Sverige, ska vi då bara svara: ”höj a-kassan till 90 procent!”? Om SD åstadkommer extremhögerns största framgång i Sveriges historia genom att utmåla muslimer som ”vårt största utländska hot”, ska vi då låtsas som att det regnar, låta bli att bemöta vansinnet, lämna hetsen och hatet oemotsagda för att uteslutande driva våra egna hjärtefrågor?

Tillåt mig tvivla på att det är vägen till framgång. Suhonen tycks anse att vänstern har lagt för stor kraft på att gendriva islamofobin; jag vill hävda motsatsen. SD:s inflygning i riksdagen underlättades av att så försvinnande få motståndare till partiet satt sig in i vad denna nya form av rasism egentligen går ut på och lärt sig att krossa den. Vi måste – trovärdigt, övertygande, kunnigt – förmå spräcka argumenten för att närvaron av muslimer är ett ”hot”, om inte annat för att återupprätta den arbetande klassens enhet, samtidigt som vi driver program för omvandling av samhället i socialistisk riktning. Därtill har vi för länge sedan passerat den punkt där islamofobin är en samhällsfara i sin egen rätt, liksom privatiseringar eller skattesänkningar eller friskolor – av det enkla skälet att den ökar ojämlikheten mellan människor. Vänstern har inte gjort för mycket för att bekämpa den, utan för lite.

Det andra gäller strukturell rasism. Suhonen tycks förneka att någonting sådant existerar. Segregation, skriver han, har ingenting ”med etnicitet eller religion att göra”: ett fullkomligt häpnadsveckande påstående. Vem som helst som färdas genom Sveriges hypersegregerade storstäder kan med blotta ögat se att segregation har med etnicitet att göra. Här finns en dimension av den sociala verkligheten som Suhonen helt enkelt inte vill kännas vid: det går inte att förklara det faktum att arbetssökande med muslimskt klingande namn sållas bort, att muslimer är överrepresenterade i de sämsta bostadsområdena, att människor med invandrarbakgrund drabbats långt hårdare än vita svenskar av arbetslöshet efter både 1991 och 2008 års kriser med en klassanalys från Per-Albin Hanssons tid.

Den strukturella rasismen kräver sina egna analysverktyg – på samma sätt som könsmaktsordningen. Båda utvecklas i dialektik med klassamhället, vilket bara gör det än mer nödvändigt, utifrån ren klasståndpunkt, att ta dem vid hornen. Har man något som helst intresse för att mobilisera bottenskikten av våra storstäders arbetarklass kan man omöjligen blunda för den strukturella rasism som tynger dem dubbelt. Detta är ingen liten detalj. Det är en strategisk nyckelfråga för vänstern.

Det tredje gäller just klasskamp. Daniel Suhonen har under några års tid hårdprofilerat sig som socialdemokratins röst för klasskamp, och i sitt senaste opus ger han mig och övriga namngivna vänsterdebattörer en lektion i detta ämne: vi måste förstå att, liksom han, tala om klasskamp. Det kan noteras att han konsekvent skriver just ”tala om” och ”prata” klasskamp: Suhonen tillhör ju ett parti som inte bedrivit något sådant på ett halvsekel eller mer.

Socialdemokratin har, allom bekant, konsekvent och systematiskt lagt en död hand på all klasskamp i det här landet, i synnerhet inom fackföreningsrörelsen, som den låtit frysa ned till en framtung byråkrati för implementering av borgarklassens direktiv. Somliga har under lång tid försökt gjuta nytt liv i facket som ett vapen i medlemmarnas händer, under deras kontroll, för gemensam kamp mot klassfienden: ingen har motarbetat dem så som den socialdemokratiska ledningen.

Till denna ledning utgör Daniel Suhonen en lojal opposition, ett slags vänsteralibi. Han utmanar den inte om makten; han motsätter sig varje tanke på organiserad opposition. Inte heller tycks det finnas någon gräns för hur många privatiseringar, skattesänkningar, nedskärningar eller imperialistiska krig detta parti faktiskt genomför eller stöder innan Suhonen går ur. Men inte heller här är det en fråga om person, utan om ett principiellt problem: ur de senaste decenniernas Europa kan ett helt album av misslyckade vänsterstrategier sättas samman. Någon form av rekord måste dock innehas av idén att socialdemokratin ska radikaliseras och vitaliseras inifrån. Europeisk socialdemokrati är i dag ett konkursbo som bara hjälpligt hålls samman av den förvaltning och de mellanskikt med vilka den ersatt arbetarklassen, under ett sekel av harmonisk inväxning i det kapitalistiska systemets institutioner.

Menar man allvar med klasskamp måste första steget vara att ansluta sig till en rörelse som faktiskt ägnar sig åt saken. Sådana finns förvisso i dagens Europa, kanske starkast lysande i den nya generationen antikapitalistiska partier: NPA i Frankrike, Die Linke i Tyskland, Bloco de Esquerda i Portugal, för att då inte tala om den sjudande vänstern i Grekland, där socialdemokraterna – någon förvånad? – administrerar slakten på landets välfärd. Jag kan inte se att det finns något skäl att hålla fast vid socialdemokratin som en rörelse för den arbetande klassens befrielse annat än nostalgisk lojalitet. Alternativet är att bygga något nytt, som ser klassamhället anno 2011 i vitögat, i hela sitt djup och sin komplexitet, och som faktiskt som är berett att strida. Det innefattar nu en gång – tyvärr – strid mot islamofobi.

Direkt patetiskt blir det när Suhonen framställer sig som uttolkare av den arabiska revolutionen. Jag undrar hur hans militanta sekularism skulle låta sig förenas med de kristna och muslimska böner som varit självskrivna inslag på Tahrirtorget, med ropen ”la ilaha il allah” när kamrater stupar och ”allahu akbar” när segrarna vinns, med de demonstrationer för massdemokrati och social rättvisa som tågar iväg efter fredagsbönen i Tripoli och Manama. Också här ser vi en ålderdomlig vänster spegla sig i en svunnen värld: religionen som något ont i sig som i alla lägen ska bekämpas. Jag vet inte vilken tendens i samtiden Suhonen verkligen tror sig gå i takt med. Men knappast är det Tahrir.

En kortare och redigerad version av detta inlägg finns på Aftonbladet Kultur.

Intressant?
Bloggat: Röda Lund, Röda Malmö, Svensson,
I media: SVT, SVD, DN, GP,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

För att stoppa terrorn måste regeringen våga följa Zapateros exempel

”Efter bomberna i Madrid valde Zapateros socialistregering medvetet bort begreppet ‘islamisk terrorism’ ur sin vokabulär. Möjligheten finns att Sveriges politiker vågar gå samma väg. Kanske ligger hoppet i den folkliga mobilisering mot Sverigedemokraterna som spirade veckorna efter valet.” Det skriver forskaren och författaren Andreas Malm.

Genast inställer sig frågan: hur kommer Sveriges muslimer att drabbas nu? Hur mycket starkare blir islamofobin? Hur många extrapoäng kammar Sverigedemokraterna hem i sin långa marsch mot ett vitt Sverige, rensat från alla spår av islam?

I detta läge bör man naturligtvis, till att börja med, erkänna att om en ung muslimsk man vill kasta bränsle på den islamofobiska elden finns det ingen bättre han kan göra än att skicka ut en monolog om svenskarnas ondska och sedan spränga sig själv på Drottninggatan. Åkesson, Söder & Co. kunde inte få en vackrare inslagen present. Å andra sidan bör man, med lite efteranke, vara medveten om att det inte finns någon automatik här. Det går ingen rak linje från ett terrordåd av den här typen till mer hets mot muslimer som kollektiv. Ökad islamofobi är ingen naturlig reaktion på enskilda vansinneshandlingar, ingen självklar respons på islamistiskt stimuli: den Sverigedemokratiska reflexen är bara ett av alla möjliga svar.

Läs hela inlägget på SVD Debatt.

Intressant?

Bloggat: Svensson1, 2, Röda Malmö, K & Å, Röda Lund,
I media: SVD1, 2, 3, 4GP, DN1, 2, 3HD1, 2, EX1, 2, 3, 4, AB1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,