Maffiametoder mot facket

Få har missat det brutala övergreppet på SAC-medlemmen i Västerort härom veckan då denne misshandlades i sitt hem och med en kniv mot strupen tvingades dra tillbaka fackets krav gentemot arbetsgivaren. Händelsen vittnar om den situation som uppstått i Sverige sedan bemanningsföretag blev lagliga 1992. I skuggan av de stora och välkända bemanningsföretagen växer små företag fram helt okontrollerat. Företag vilka har som modell att systematiskt bryta mot de sköra arbetsmarknadsregler som finns.

Det ligger nära till hans att dra sig till minnes de liberala skribenter som skrikit sig hesa om ”maffiametoder” när fackförbund upprättat blockad i arbetsmarknadskonflikter. Nu handlar det ju verkligen om maffiametoder. Samtidigt bör vi nog göra det klart för oss att de grupper som med hot och våld tystar arbetarrörelsens representanter är en naturlig del av den ekonomiska ordning vi lever i. Bemanningsföretagen och den organiserade brottsligheten är i det här fallet två sidor av samma mynt, även om de också befinner sig på olika sidor om lagens gränser.  Där bemanningsföretagen är leverantör av billig arbetskraft är kriminella gäng den våldsmakt som ser till att hålla lönedumpningssystemet oljat och garantera bemanningsföretagarna sin del av profiten.
Stöduttalanden från de andra fackförbunden låter vänta på sig. Kanske i väntan på domslut. Kanske i väntan på att semestern skall vara över. Det är hursomhelst utomordentligt oroande att reaktionen inte är starkare, för den här typen av attacker mot arbetarrörelsen kan vi vänta oss fler av så länge de progressiva krafterna är på reträtt. Det senaste övergreppet skedde förra onsdagen när en hotellchef i Ullared slog ned HRF:s fackrepresentant vid en förhandling om uteblivna löner. Attacken får förstås betraktas som ett fall av spontan aggression och inte ett planerat drag såsom händelsen i Västerort, men visar ändå på den förskjutning som pågår på arbetsmarknaden, där facket alltmer behandlas som ett störande moment och allt mindre som en maktfaktor.

Det yttersta ansvaret vilar på de politiker som drivit på utvecklingen i närsynt önskan om att fortast möjligt få ned lönerna, kosta vad det kosta vill. Liksom privatiseringen av hamnar öppnar vägen för internationell maffia har nu bemanningsföretagspolitiken öppnat för den organiserade brottsligheten som en aktör på arbetsmarknaden.

Plötsligt har vi en situation i Sverige där facklig aktivism innebär att riskera livet, inte på grund av hot från högerextremister, som i fallet med mordet på syndikalisten Björn Söderberg 1999, utan från grupper som har mord som sin affärsidé. Frågan är hur länge det dröjer innan Sverige är en del av den internationella statistiken över mördade fackaktivister.

Efter valdagen kommer vardagen

Valkampanjerna går för högtryck och förväntningarna stiger. Tusen och åter tusen arbetare och tjänstemän, arbetslösa och ungdomar, klimataktivister och kvinnokämpar har dragits in i aktivitet på arbetsplatser, skolor och bostadsområden med det gemensamma målet att bli av med den borgerliga regering som så tydligt ägnat de senaste fyra åren åt att föra överklassens krig mot arbetarklassen. Utgången på söndag kan ingen tvivla på: en massiv seger för den rödgröna oppositionen.

Nyss verkade det omöjligt. Högern ledde och alternativen var svåra att urskilja. Det som vände läget var när de desperata gräsrötterna sa ifrån: ”Om vi inte lägger fram ett helt nytt program som i grunden skiljer sig från borgarnas kommer vi inte bara att förlora. Med dagens politik från de rödgröna skulle det inte ens hjälpa om vi vann!”

Det program som följde av detta uppror blev startskottet för något helt nytt i svensk politik:
- Återställ den offentliga sektorn till 1990 års nivå genom 300 000 nyanställningar – skatt efter bärkraft.
- Avskaffa arbetslösheten genom sänkt arbetstid.
- Ta tillbaka det som privatiserats i den offentliga sektorn. Vård, skola och omsorg på lika villkor, inga profitörer i välfärden.
- Förstatliga all verksamhet som skadar miljön och klimatet. Ställ om den till samhällsnyttig och miljöanpassad produktion. Och lägg kontrollen hos de anställda.
- Ett nytt miljonprogram med klimatneutrala, billiga bostäder och energirenovering av de gamla.
- Rättvisa pensioner utan spekulation.
- Slut på kasionekonomin – förstatliga banker och försäkringsbolag.
- Inga trupper under NATO-befäl – soldaterna hem från Afghanistan.
Allt sammanfattat i parollen att ”åstadkomma ett fundamentalt och oåterkalleligt skifte i balansen av makt och välstånd till förmån för arbetande människor.”
Kring detta växte en rörelse fram som snabbt svepte undan reklambyråkampanjerna.

Nej, detta är förstås bara en dröm. Den (S)-ledda oppositionen går inte till val på samhällsförändring eller maktförskjutning.

Efter fyra år av aggressivt systemskifte, social nedrustning och gynnande av de rika, rekordhög arbetslöshet och hetsjakt på sjuka, inramade av ministerskandaler och toppade med ett EU-ordförandeskap som ledde fram till klimathaveriet i Köpenhamn, borde regeringen nästan falla av sig själv. Och ändå verkar oppositionen vara är på väg att sjabbla bort segern. Hur kunde det gå så?

En viktig ledtråd finns i boken Kampen om sjukfrånvaron av statsvetaren Björn Johnson. Under 90-talet bedrevs en politisk kampanj om att de stigande sjuktalen berodde på lata och fuskande arbetare. Ett politiskt samförstånd skapades om ”reformer” av sjukförsäkringen, år 1995 ”renodlades” den och arbetsförmågan började bedömdes utan hänsyn till sjukdom, utbildning eller ålder.
Forskningen visar nu att orsakerna bakom de höga sjuktalen inte alls var fusk utan sådant som ökade krav och rationaliseringar i industrin, nedskärningar i stat och kommun och nedrustning av rehabiliteringen. Ansvarig minister 1995 var Anna Hedborg (S), samma Hedborg som 2006 lade fram en ny utredning med orden: ”Sjukförsäkringen är för mjuk”. Högern tog tacksamt mot stafettpinnen och tillgodosåg kraven på hårdhet med råge. Mona Sahlin var vice statsminister i den regering som startade urholkningen av sjukförsäkringen. Hennes angrepp på regeringens hjärtlösa behandling av de långtidssjuka faller därför idag platt till marken.

I fråga efter fråga gäller samma sak: valuta-avreglering, oberoende riksbank, EU-anpassning, bemanningsföretagen som släpptes lösa, privatiseringar och införande av marknadstänkande i vård skola och omsorg samtidigt som den offentliga sektorn drabbats av nedskärningar. Listan är pinsamt lång på frågor där (S) genom en borgerlig politik sänkt garden för högerns argument. Genom att fortsätta lägga sig så nära borgarna som möjligt grundar de nu för ytterligare fyra år av hård klasspolitik.

Ett valnederlag för Reinfeldt & Co är självklart önskvärt. En ny vinst skulle få högerns tuppkam att växa och trappa upp angreppen på arbetarklassen. Så gå och rösta mot borgarna på söndag! Men glöm inte bort att uppgiften på måndag, oavsett valutgång, kommer att vara densamma som idag: att organisera oss på gräsrotsnivå till försvar för våra intressen.

Not: Citatet “fundamentalt och oåterkalleligt skifte…” i texten är hämtat från det program som brittiska Labour vann valet på 1974.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Mullvaden, Kildén & Åsman, Röda Malmö, Röda Lidköping,
I media: SVD1, 2, 3, 4, 5, DN1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, GP1, 2, 3, 4, 5,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Efter valdagen kommer vardagen

Valkampanjerna går för högtryck och förväntningarna stiger. Tusen och åter tusen arbetare och tjänstemän, arbetslösa och ungdomar, klimataktivister och kvinnokämpar har dragits in i aktivitet på arbetsplatser, skolor och bostadsområden med det gemensamma målet att bli av med den borgerliga regering som så tydligt ägnat de senaste fyra åren åt att föra överklassens krig mot arbetarklassen. Utgången på söndag kan ingen tvivla på: en massiv seger för den rödgröna oppositionen.
Nyss verkade det omöjligt. Högern ledde och alternativen var svåra att urskilja. Det som vände läget var när de desperata gräsrötterna sa ifrån: ”Om vi inte lägger fram ett helt nytt program som i grunden skiljer sig från borgarnas kommer vi inte bara att förlora. Med dagens politik från de rödgröna skulle det inte ens hjälpa om vi vann!”

Det program som följde av detta uppror blev startskottet för något helt nytt i svensk politik:
- Återställ den offentliga sektorn till 1990 års nivå genom 300 000 nyanställningar – skatt efter bärkraft.
- Avskaffa arbetslösheten genom sänkt arbetstid.
- Ta tillbaka det som privatiserats i den offentliga sektorn. Vård, skola och omsorg på lika villkor, inga profitörer i välfärden.
- Förstatliga all verksamhet som skadar miljön och klimatet. Ställ om den till samhällsnyttig och miljöanpassad produktion. Och lägg kontrollen hos de anställda.
- Ett nytt miljonprogram med klimatneutrala, billiga bostäder och energirenovering av de gamla.
- Rättvisa pensioner utan spekulation.
- Slut på kasionekonomin – förstatliga banker och försäkringsbolag.
- Inga trupper under NATO-befäl – soldaterna hem från Afghanistan.
Allt sammanfattat i parollen att ”åstadkomma ett fundamentalt och oåterkalleligt skifte i balansen av makt och välstånd till förmån för arbetande människor.”
Kring detta växte en rörelse fram som snabbt svepte undan reklambyråkampanjerna.

Nej, detta är förstås bara en dröm. Den (S)-ledda oppositionen går inte till val på samhällsförändring eller maktförskjutning.
Efter fyra år av aggressivt systemskifte, social nedrustning och gynnande av de rika, rekordhög arbetslöshet och hetsjakt på sjuka, inramade av ministerskandaler och toppade med ett EU-ordförandeskap som ledde fram till klimathaveriet i Köpenhamn, borde regeringen nästan falla av sig själv. Och ändå verkar oppositionen vara är på väg att sjabbla bort segern. Hur kunde det gå så?
En viktig ledtråd finns i boken Kampen om sjukfrånvaron av statsvetaren Björn Johnson. Under 90-talet bedrevs en politisk kampanj om att de stigande sjuktalen berodde på lata och fuskande arbetare. Ett politiskt samförstånd skapades om ”reformer” av sjukförsäkringen, år 1995 ”renodlades” den och arbetsförmågan började bedömdes utan hänsyn till sjukdom, utbildning eller ålder.
Forskningen visar nu att orsakerna bakom de höga sjuktalen inte alls var fusk utan sådant som ökade krav och rationaliseringar i industrin, nedskärningar i stat och kommun och nedrustning av rehabiliteringen. Ansvarig minister 1995 var Anna Hedborg (S), samma Hedborg som 2006 lade fram en ny utredning med orden: ”Sjukförsäkringen är för mjuk”. Högern tog tacksamt mot stafettpinnen och tillgodosåg kraven på hårdhet med råge. Mona Sahlin var vice statsminister i den regering som startade urholkningen av sjukförsäkringen. Hennes angrepp på regeringens hjärtlösa behandling av de långtidssjuka faller därför idag platt till marken.
I fråga efter fråga gäller samma sak: valuta-avreglering, oberoende riksbank, EU-anpassning, bemanningsföretagen som släpptes lösa, privatiseringar och införande av marknadstänkande i vård skola och omsorg samtidigt som den offentliga sektorn drabbats av nedskärningar. Listan är pinsamt lång på frågor där (S) genom en borgerlig politik sänkt garden för högerns argument. Genom att fortsätta lägga sig så nära borgarna som möjligt grundar de nu för ytterligare fyra år av hård klasspolitik.
Ett valnederlag för Reinfeldt & Co är självklart önskvärt. En ny vinst skulle få högerns tuppkam att växa och trappa upp angreppen på arbetarklassen. Så gå och rösta mot borgarna på söndag! Men glöm inte bort att uppgiften på måndag, oavsett valutgång, kommer att vara densamma som idag: att organisera oss på gräsrotsnivå till försvar för våra intressen.

Not: Citatet “fundamentalt och oåterkalleligt skifte…” i texten är hämtat från det program som brittiska Labour vann valet på 1974.

Bemanningsföretag måste förbjudas

Den senaste tiden har i massmedia avslöjats de brutala anställningsformerna på bemanningsföretaget Student Consulting. Ungdomar tvingas till omänskliga arbetspass, uppmanas under hot om uppsägning…

 Digg  Facebook  StumbleUpon  Technorati  Deli.cio.us 

Den fackliga byråkratin kapitulerar

Så har då de flesta fackförbund och arbetsköparnas organisationer skrivit under uppgörelserna i årets avtalsrörelse. Att det blir reallönesänkningar för exempelvis metallarna under det närmaste året står klart. Ändå är det inte lönenivån som stått i centrum utan arbetsköparnas rätt att hyra in bemanningsföretag till och med när uppsagda arbetare har laglig rätt till förtur för återanställning. Denna återanställningsrätt har gällt under nio månader räknat från det att du lämnat företaget. Arbetsköparna har med hjälp av bemanningsföretagen gått runt denna regel. Ibland har det blivit så att en del av de uppsagda återkommit som anställda i ett bemanningsföretag. De arbetar återigen på sin gamla arbetsplats, men de kan få gå utan varsel eller förhandling. Arbetsköparen har också genom detta agerande kunnat strunta i LAS-listan. Det är ju inte alls säkert att det är de som kommit tillbaka genom bemanningsföretaget som stod på tur enligt LAS. En inhyrd arbetares position när det gäller att stå upp för sina rättigheter är därtill betydligt försvagad. Arbetsköparna har därmed elegant underminerat årtiondens arbetsrättsliga reformer.
Metalls ledning hade inför avtalsrörelsen deklarerat att man såg mycket allvarligt på denna fråga, att det handlade om arbetsrättens grunder, och att man till och med skulle kunna tänka sig att tillgripa konfliktvapnet. Desto mer skakande är då kapitulationen. I stället för nio månader med förtur till återanställning har Metall gått med på att det enbart under sex månader ska vara “förbjudet” att ta in bemanningsföretag. Under de sex månaderna ska dock undantag även kunna göras vid tidsbegränsade produktionsuppgångar. Vilken arbetsköpare kan inte med det argumentet finna sitt kryphål.
Om företaget bryter mot förbudet att använda bemanningsföretag under de första sex månaderna blir det skadeståndsskyldigt. De arbetare som enligt LAS-listan borde återanställas ska då erhålla tre månadslöner. Om detta kan för det första sägas att det måste vara en klumpig eller mycket arrogant arbetsköpare som inte lyckas använda kryphålet med tidsbegränsad produktionsuppgång. För det andra är tre månadslöner ett billigt pris för att inte återanställa en arbetare som kanske varit fackligt aktiv eller på annat sätt inte tillräckligt följsam. Ovanpå detta får företagen dessutom frångå LAS-listan för var tredje person man återanställer. Detta är inget annat än en kraftig försämring av de arbetandes positioner. Metalls strategi borde ha varit att täppa till detta kryphål. Istället har man tagit ett stort kliv bakåt.
Detsamma gäller de andra LO-förbunden. Arbetsköparna är nöjda och har all anledning att vara det. “För första gången känner vi att vi har tagit ett steg mot ett modernare avtal”, som Dag Klackenberg på Svensk Handel sammanfattar avtalet. “Svensk Handel konstaterar stolt att rätten att bestämma i bemanningsfrågan är oinskränkt, men möjligen behäftad med en kostnad” (GP 8/4)
Den fackliga rörelsen lider av en svår byråkratisering. På central nivå styr ledare med löner flera gånger högre än medlemmarnas. Ledare som växt in i det borgerliga samhället. Inför årets avtalsuppgörelse hävdade en del borgerliga skribenter att strejk tillhörde stenåldern och var ovärdigt ett “modernt samhälle”. De fackliga ledarna uttalar sig inte så men deras agerande visar att de är främmande inför att i praktiken använda det centrala och livsviktiga vapnet som strejken är.
Under 1970-talet upplevde vi en våg av vilda strejker i Sverige. Dessa stärkte arbetarklassen i dess helhet och var också en viktig orsak till socialdemokratins arbetsrättsliga reformer. 1980 hade vi dessutom en officiell konflikt i Sverige. Metall har inte tagit ut sina medlemmar i avtalsstrejk sedan dess. En hel generation av arbetare har aldrig upplevt kamp och sammanhållning.
På samma sätt som strejkerna stärkte oss på 70-talet har frånvaron av kamp inneburit en enorm försvagning. Den fackliga ledningens rädsla för att ta upp strejkvapnet innebär en kontinuerlig försvagning av arbetarklassen. Liksom att vi förlorar terräng på specifika områden, som frågan om bemanningsföretag i år.

1 300 metallare – avtalsrådet måste säga nej till avtalet

De fackliga gruppstyrelserna vid Volvo Lastvagnars fabrik i Tuve uppmanar IF Metalls avtalsråd att rösta nej till det avtalsförslag som förhandlats fram. Gruppstyrelserna har i dag, efter alla uppsägningar på grund av en den ekonomiska krisen, 1 300 metallare som medlemmar och har reagerat starkt mot den del i avtalet som rör förtursreglerna.

IF Metalls uppgörelse med arbetsgivarsidan innebär, bland annat, att arbetsgivarna kan undanta 30 procent av de uppsagda från återanställningslistan de första sex månaderna.

- Inför årets avtalsrörelse var hela fackföreningsrörelsen ense om att täppa till luckan i Las, som gör det möjligt för företagen att kringgå lagen genom att anlita bemanningsföretag, i stället för att återanställa. Nu skapas i stället nya luckor som ger möjlighet att runda Las, säger Tomas Johansson, en av de fyra gruppordförande som undertecknat brevet till avtalsrådet.

Avtalsrådet som består av 150 representanter samlas till möte den 8 april. Avtalsrådet samt IF Metalls förbundsstyrelse måset säga ja till avtalet för att det ska gälla.

Intressant?
Bloggat: Kildén & Åsman,
I media: GP,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Share/Bookmark

Avtalen ut på omröstning!

I söndags kväll kom ett bud från de så kallade opartiska ordförandena, OPO, som mer eller mindre tagit över avtalsförhandlingarna mellan sex industriförbund och Teknikarbetsgivarna.

Förslaget från OPO var i korthet ett avtal på 18 månader med löneökningar på 2,4 procent. Teknikföretagen som tillsammans med övriga arbetsgivarorganisationer gått ut stenhårt i årets avtalsförhandlingar och krävt ett nollavtal, speciella ungdomslöner och ytterligare försämringar i en redan tilltufsad strejkrätt förkastade budet, som enligt deras mening var för högt. Max 2 procent under 18 månader var deras bud.

Industrifacken, förkastade även de budet eftersom de krävt ett ettårigt avtal och 2,6 procent i lönelyft.
OPO har i sitt första förslag varken gått in på fackens eller Teknikföretagens övriga krav utan koncentrerat sig på lönefrågan. Den hetaste frågan i avtalsrörelsen, bemanningsföretagen, ligger kvar som en hittills olöst knut. Med ”bemanningsföretagen” menas att arbetsgivarorganisationerna nu rundar Lagen om anställningsskydd och hyr in personal istället för att återanställa dem som tidigare avskedats.

Årets avtalsrörelse, där i stort sett alla avtal löper ut den sista mars, är ett spel där medlemmarna i de olika fackförbunden som vanligt är förpassade till åskådarläktaren.

Avtalsförhandlingarna är en välregisserad föreställning mellan de olika förbundsledningarna och arbetsgivartopparna. LO:s 1,6 miljoner medlemmar är fråntagna den självklara rätten att vara med och utforma kraven. Lika lite har de att säga till om när det gäller det avtal som kommer att skrivas under. För trots att vi lever i år 2010 med alla dess tekniska möjligheter har svenska löntagare fortfarande inte myndighetsförklarats och fått den demokratiska möjligheten att via avtalsomröstningar anta eller förkasta respektive förbunds avtal.

I olika fackliga och politiska högtidstal brukar det pratas vitt och brett om arbetsmarknadens parters suveränitet och att politikerna inte ska lägga sig i den så kallade fria förhandlingsrätten.
Faktum är att det knappast finns något som är så kringgärdat av olika regleringar som just en avtalsförhandling – en stympad strejkrätt, opartiska ordföranden och medlingsinstitut.

Och, som kronan på verket för att förhindra att de fackliga organisationerna och deras medlemmar tar öppen kamp, finns Industriavtalet, ett avtal mellan sex olika industrifack och arbetsgivarorganisationerna. Det är ett avtal som vid sin tillkomst 1997 fick Verkstadsföreningens (idag Teknikföretagen) dåvarande ordförande Heinrich Blauert att förtjust bubbla att avtalet var historiskt. För nu var, som han uttryckte det, ”arbetstagarna och arbetsgivarna surrade vid samma mast”, med ett avtal som entydigt slog fast att företagens konkurrenskraft gick före allt och att exportindustrin skulle vara löneledande. Vilket i praktiken innebär att inget annat förbund tillåts glida över den ribba som slagits fast i detta avtal.

Andra mörka skuggor som omgärdar årets avtalsrörelse är givetvis arbetsmarknadsminister Littorins inskränkningar av gällande kollektivavtal, den så kallade Laval-lagen, ett lagförslag som öppnar för dumpning av löner och arbetsvillkor och kringskär fackens möjligheter att vidta stridsåtgärder.

Samtidigt som riksdagsledamöterna debatterade Littorins förslag talade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin om detta på ett opinionsmöte på Mynttorget. Hon fördömde Littorins förslag, men uppmaningen till medlemmarna i LO blev inte att ta strid utan att lydigt vänta till 19 september och då vid valurnorna lägga sin röst på S.

Wanja Lundby-Wedin är ju som bekant ordförande för LO. Hon sitter emellertid också i det socialdemokratiska partiets verkställande utskott, en position som gör att hon alltid ser mer till partiets intressen än till de 1,6 miljoner medlemmar hon är satt att företräda.

Nu kan man förvänta sig ett nytt förslag till avtal från OPO. Utan att gå händelserna i förväg finns det en del som talar för att det blir ett nytt industriavtal innan den 31 mars. Men denna gång finns det faktiskt en fråga som engagerar medlemmarna mer än vanligt. Frågan om bemanningsföretagen. En opinionsmätning ger vid handen att hela 81 procent av de tillfrågade är beredda att gå i strejk just för att få den frågan löst.

Så samtliga förbund: ta för en gång skull fasta på denna viktiga opinionsyttring. Vik inte ner er utan strid! Visserligen ger kapitalismens kris och arbetsgivaroffensiven inte de bästa förutsättningar, men någon gång måste ändå anden släppas ur flaskan och kampen tas. Låt även medlemmarna rösta om de framförhandlade avtalen!.

Då kan svensk fackföreningsrörelse få den nytändning som vi väntat så länge på.

Intressant?
Bloggat: Svensson1, 2, Arbetarperspektiv, Röda Lund,
I media: DN1, 2, 3, 4, GP1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Jobbupproret:

Ja till fasta jobb, nej till bemanningsföretag

Idag pågår tre slag om anställningstryggheten

1. Ja till fasta jobb – nej till bemanningsföretag
Abu Garcia, Marabou, Lagena, Urban Outfitters, Ålö, EuroMaint…… Listan kan göras lång på arbetsplatser där den fasta personalen bytts ut mot bemanningsföretag. Sakta men säker pågår det omfördelning från fasta arbeten till osäkrare bemanningsjobb, där sysselsättningsgrad, lön och arbetstider är omöjliga att förutsäga från en dag till en annan. Bemanningsbranschen prisas för att den skapat 60 000 ”nya” jobb. Men inga nya jobb har skapats. Det är 60 000 jobb som annars skulle ha varit kvar i de företag som nu hyr in istället.

2. Ja till fasta jobb – nej till daglöneri
Över 700 000 är idag visstidsanställda. Detta är ett gissel för många kvinnor inom kommun och landsting och en bromskloss för ungdomar som vill etablera sig i yrkeslivet.
Var tredje anställd i omsorgen går på tidsbestämda anställningskontrakt och 60 % av alla unga arbetare, mellan 16-24 år, står utan de grundläggande rättigheter som en fast anställning innebär. 2003 gick för första gången visstidsanställningar om fasta anställningar som den vanligaste anställningsformen för unga arbetare. Sakta men säkert sker en förskjutning från fasta arbeten till tidsbegränsade påhugg.

3. Ja till fasta jobb – på heltid
Att kunna leva på sin anställning är ofta förknippat med möjligheten att kunna arbeta heltid. Ofrivillig deltid förkrymper människors förmåga att försörja sig själva. I värsta fall blir man beroende av föräldrar, partner eller försörjningsstöd. Särskilt hårt slår deltidsanställningarna mot kvinnliga arbetare, varav hela 45 % har en anställning som underskrider heltidsmåttet. Ungefär 200 000 arbetstagare arbetar idag ofrivillig deltid. Av dessa är 150 000 kvinnor. Heltid ska vara en rättighet – deltid en möjlighet.

Det är heller inte ovanligt att de som idag har svagast ställning på arbetsmarknaden är visstidsanställda på deltid i ett bemanningsföretag. Särskilt utnyttjas papperslösa flyktingar som helt saknar rättigheter.

Motståndet mot denna utveckling växer. I december 2009 gjorde LO-förbunden SEKO, Byggnads, Fastighets, Elektrikerna, Transport och Målarna en opinionsundersökning där 8 av 10 LO-medlemmar ville att förbunden skulle ta konflikt för att förhindra att företag säger upp personal och tar in arbetskraft via bemanningsföretag istället.

Den myt som sprids om att den nya, ”flexibla” arbetsmarknaden skulle vara något folk gillar, motbevisas bl a av Akademikerförbundet SSR:s undersökning som visar att 97 % av alla arbetare vill ha fasta jobb (tillsvidareanställning). Följaktligen är det bara 3 % som självmant väljer andra anställningsformer.
Det är dags att ta denna opinion på allvar. Det är dags att åter ta kamp!

Undertecknade av detta upprop kräver:

Regler vid inhyrning av arbetskraft
Avtalen ska innehålla strikta regler som förstärker det fackliga inflytandet vid inhyrning och stoppar arbetsgivarens möjlighet att kringgå lagen om anställningsskydd genom att använda inhyrd arbetskraft istället för personer som har företrädesrätt enligt lagen. På sikt måste förbudet mot privat arbetsförmedling återinföras.

Fast anställning ska vara norm
Begränsa andelen visstidsanställda och inhyrd personal till förmån för fler tillsvidareanställda i företagen, detta genom att begränsa andelen icke tillsvidareanställda till högst 10 % per arbetsplats.

Trygga anställningar
Många har idag en otrygg ställning på arbetsmarknaden genom att de bara erbjuds tidsbegränsade anställningar med försvagat anställningsskydd. Detta gäller i särskilt hög grad ungdomar. Avtalen ska innehålla regler som förstärker anställdas rätt till tillsvidareanställning och som stoppar ett slentrianmässigt användande av tidsbegränsade anställningar.

Ingen lönedumpning
Riv upp Lavaldomen. Alla arbetstagare, oavsett nationalitet, ska ha rätt till de fackligt reglerade villkor vi utverkat för våra arbetsplatser. Vi säger nej till lönedumpning.

Rätt till heltid
Många kvinnor i arbetaryrken jobbar idag ofrivillig deltid. Avtalen ska stärka löntagarnas rätt till heltid vid nyanställning liksom för arbetstagare som är anställda på deltid.

Möte om jobbupproret

Stockholm Lördag 20 februari
Kl 12.00 Presskonferens med Hans Andersson, ordförande i metallklubben på Ålö, Umeå och Patrik Olofsson, vice ordförande på Handelsklubben, Lagena, Stockholm
Kl 12.30 Stormöte om jobbupproret
ABF-huset, Sveavägen 41
Arr: Septemberalliansen i samarbete med undertecknarna av uppropet

Läs mer i Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,