I söndags kväll kom ett bud från de så kallade opartiska ordförandena, OPO, som mer eller mindre tagit över avtalsförhandlingarna mellan sex industriförbund och Teknikarbetsgivarna.

Förslaget från OPO var i korthet ett avtal på 18 månader med löneökningar på 2,4 procent. Teknikföretagen som tillsammans med övriga arbetsgivarorganisationer gått ut stenhårt i årets avtalsförhandlingar och krävt ett nollavtal, speciella ungdomslöner och ytterligare försämringar i en redan tilltufsad strejkrätt förkastade budet, som enligt deras mening var för högt. Max 2 procent under 18 månader var deras bud.

Industrifacken, förkastade även de budet eftersom de krävt ett ettårigt avtal och 2,6 procent i lönelyft.
OPO har i sitt första förslag varken gått in på fackens eller Teknikföretagens övriga krav utan koncentrerat sig på lönefrågan. Den hetaste frågan i avtalsrörelsen, bemanningsföretagen, ligger kvar som en hittills olöst knut. Med ”bemanningsföretagen” menas att arbetsgivarorganisationerna nu rundar Lagen om anställningsskydd och hyr in personal istället för att återanställa dem som tidigare avskedats.

Årets avtalsrörelse, där i stort sett alla avtal löper ut den sista mars, är ett spel där medlemmarna i de olika fackförbunden som vanligt är förpassade till åskådarläktaren.

Avtalsförhandlingarna är en välregisserad föreställning mellan de olika förbundsledningarna och arbetsgivartopparna. LO:s 1,6 miljoner medlemmar är fråntagna den självklara rätten att vara med och utforma kraven. Lika lite har de att säga till om när det gäller det avtal som kommer att skrivas under. För trots att vi lever i år 2010 med alla dess tekniska möjligheter har svenska löntagare fortfarande inte myndighetsförklarats och fått den demokratiska möjligheten att via avtalsomröstningar anta eller förkasta respektive förbunds avtal.

I olika fackliga och politiska högtidstal brukar det pratas vitt och brett om arbetsmarknadens parters suveränitet och att politikerna inte ska lägga sig i den så kallade fria förhandlingsrätten.
Faktum är att det knappast finns något som är så kringgärdat av olika regleringar som just en avtalsförhandling – en stympad strejkrätt, opartiska ordföranden och medlingsinstitut.

Och, som kronan på verket för att förhindra att de fackliga organisationerna och deras medlemmar tar öppen kamp, finns Industriavtalet, ett avtal mellan sex olika industrifack och arbetsgivarorganisationerna. Det är ett avtal som vid sin tillkomst 1997 fick Verkstadsföreningens (idag Teknikföretagen) dåvarande ordförande Heinrich Blauert att förtjust bubbla att avtalet var historiskt. För nu var, som han uttryckte det, ”arbetstagarna och arbetsgivarna surrade vid samma mast”, med ett avtal som entydigt slog fast att företagens konkurrenskraft gick före allt och att exportindustrin skulle vara löneledande. Vilket i praktiken innebär att inget annat förbund tillåts glida över den ribba som slagits fast i detta avtal.

Andra mörka skuggor som omgärdar årets avtalsrörelse är givetvis arbetsmarknadsminister Littorins inskränkningar av gällande kollektivavtal, den så kallade Laval-lagen, ett lagförslag som öppnar för dumpning av löner och arbetsvillkor och kringskär fackens möjligheter att vidta stridsåtgärder.

Samtidigt som riksdagsledamöterna debatterade Littorins förslag talade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin om detta på ett opinionsmöte på Mynttorget. Hon fördömde Littorins förslag, men uppmaningen till medlemmarna i LO blev inte att ta strid utan att lydigt vänta till 19 september och då vid valurnorna lägga sin röst på S.

Wanja Lundby-Wedin är ju som bekant ordförande för LO. Hon sitter emellertid också i det socialdemokratiska partiets verkställande utskott, en position som gör att hon alltid ser mer till partiets intressen än till de 1,6 miljoner medlemmar hon är satt att företräda.

Nu kan man förvänta sig ett nytt förslag till avtal från OPO. Utan att gå händelserna i förväg finns det en del som talar för att det blir ett nytt industriavtal innan den 31 mars. Men denna gång finns det faktiskt en fråga som engagerar medlemmarna mer än vanligt. Frågan om bemanningsföretagen. En opinionsmätning ger vid handen att hela 81 procent av de tillfrågade är beredda att gå i strejk just för att få den frågan löst.

Så samtliga förbund: ta för en gång skull fasta på denna viktiga opinionsyttring. Vik inte ner er utan strid! Visserligen ger kapitalismens kris och arbetsgivaroffensiven inte de bästa förutsättningar, men någon gång måste ändå anden släppas ur flaskan och kampen tas. Låt även medlemmarna rösta om de framförhandlade avtalen!.

Då kan svensk fackföreningsrörelse få den nytändning som vi väntat så länge på.

Intressant?
Bloggat: Svensson1, 2, Arbetarperspektiv, Röda Lund,
I media: DN1, 2, 3, 4, GP1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Bemanningsföretag, Industriavtalet, LAS, Lavallagen, medlingsinstitut, strejkrätten, Wanja Lundby Wedin, LO, Avtalsrörelse, Samhälle, Politik