Etikettarkiv: Ekonomi

Brasilien under Dilma Rousseff: Offentliganställda strejkade – och högern är i kris

Postat av

Sedan årsskiftet heter Brasiliens president Dilma Rousseff. Hon handplockades av den tidigare presidenten Lula som det socialdemokratiska Arbetarpartiets (PT) presidentkandidat och vann relativt enkelt mot den nyliberala högerns kandidat José Serra. Dilma Rousseffs seger förde med sig att den regeringskoalition som PT leder och som består av i stort sett alla traditionella borgerliga och socialdemokratiska partier som finns i landet – och det är många – kraftigt förstärktes, samtidigt som den nyliberala högern kastades ut i en fullständig kris.

Den nyliberala högeroppositionen misslyckades för tredje gången att återvinna presidentmakten, trots att José Serra ledde i alla opinionsundersökningar – tills han officiellt tillkännagav sin kandidatur. Inom Serras eget parti, PSDB, växer nu kravet på att oppositionen mot den PT-ledda regeringen måste grundas på annat än grumlig anti-kommunism och högljudda fördömanden, när man i själva verket är överens med regeringen i de flesta frågor.

Ingen har förväntat sig att Dilma på allvar skulle avvika från den politik som Lula bedrivit och som gått ut på att stärka den brasilianska kapitalismen, samtidigt som fackföreningar och andra folkliga organisationer knutits upp kring olika samarbetsprojekt.
I själva valrörelsen gjorde hon några uppmärksammade högersvängar där hon bland annat avvisade tanken på att införa fri abort – ett krav som finns i PT:s program – och öppnade för privatiseringar av infrastruktur som hamnar och flygplatser.

Ett första politiskt nederlag kom i början av juni då hennes stabschef Antonio Palocci fick avgå efter att det avslöjats att han tjänat mer än 150 miljoner kronor som ”politisk konsult” under de månader som han ledde Dilmas valkampanj. Palocci tillhör PT:s högerflygel och har tidigare varit finansminister. Som ett resultat av sina goda inkomster kunde han köpa en lägenhet i Sao Paulo för ca 100 miljoner.
En knapp månad senare avslöjades en omfattande korruptionsskandal inom transportministeriet och som fällde den borgerliga ministern Alfredo Nascimento, med sju år i regeringen bakom sig.
På det rent politiska området är det främst krisen inom det offentliga utbildningssystemet som blivit en allt svårare huvudvärk för Dilma. Krisen hänger bland annat samman med de skandalöst låga lönerna inom den offentliga sektorn. Det är bakgrunden till den våg av strejker som dragit fram och lamslagit universitet i minst sju delstater, samtidigt som anställda inom olika offentliga förvaltningar strejkat över hela landet.
Lulas presidentperiod 2003-2010 sammanfaller med en kraftig expansion av den brasilianska kapitalismen, både nationellt och internationellt. Flera brasilianska företag är idag några av världens största, med det statskontrollerade Petrobras i spetsen som ett av världens största oljebolag. Lula och Dilma har hållit fast vid den politik med inflationsbekämpning som överordnat mål, vilket infördes av Lulas företrädare Fernando Henrique Cardoso – på den tiden häftigt kritiserad av PT.
Brasilien har haft en årlig tillväxt på i genomsnitt fem procent under tjugohundratalet och är världens åttonde största ekonomi. Som en av de så kallade BRIC-länderna – Brasilien, Ryssland, Indien och Kina – har landet en internationell framtoning som självständigt i förhållande till USA och EU, men i Sydamerika agerar det brasilianska kapitalet, med understöd av regeringen, som en imperialistisk stormakt.

I dagarna publicerade INCRA, det statliga institutet för jordreform, en rapport som ställde de inhemska effekterna av den brasilianska framgångssagan i blixtbelysning. År 2003 kontrollerade ca 112 000 jordägare 215 miljoner hektar odlingsbar jord i landet. (Brasilien har historiskt en av de mest skeva fördelningarna av jord i världen).
År 2010, efter åtta år av en socialdemokratiskt ledd regering under den tidigare metallarbetaren och strejkledaren Lula, kontrollerar drygt 130 000 jordägare 320 miljoner hektar odlingsbar jord…

Trots skandalerna, trots att regeringen utmanas av kanske världens starkaste folkrörelse, MST (de jordlösas rörelse), sitter Dilma Rousseff säkert. Eftersom större delen av den traditionella borgerligheten är inkorporerad i regeringen är det paradoxalt nog av stor betydelse för regeringen att högeroppositionen tar sig ur sin kris. PT behöver en höger att peka på som hot, för att motivera avsaknaden av varje steg åt vänster.
Samtidigt som de små men viktiga satsningar på de allra fattigaste som gjordes under Lulas regering visar att det finns utrymme för keynesiansk efterfrågepolitik, visade svallvågorna från finanskrisen 2008 – då till exempel börsen i Sao Paulo halverades på kort tid – vilken lösan sand den brasilianska kapitalismens framgångar vilar på.

http://www.internationalen.se/?p=40513

Ny folklig massrörelse i Spanien: “De indignerade”

Postat av

De stora massprotester och demonstrationer som genomförts i Spanien respektive Grekland sedan de folkliga upproren i arabvärlden inleddes kommer få konsekvenser över hela kontinenten. Därför är det viktigt med en analys av det som händer där.

I Spanien demonstrerade flera hundra tusen personer i sammanlagt tio städer den 19 juni. Esther Vivas och Josep Maria Antentas, ledande medlemmar i den socialistiska organisationen Isquierda Anticapitalista (”Den antikapitalistiska vänstern”) i Spanien ger i denna intervju sin syn på betydelsen av den nya proteströrelsen som kommit att kallas ”De indignerade”.

Hur skulle ni definiera rörelsens viktigaste kännetecken?

Josep Maria Antentas:

- Rörelsen kom som en fullständig överraskning. Demonstrationerna den 15:e maj blev mycket större än förväntat och folksamlingarna uppstod spontant. Sedan början av den ekonomiska krisen så hade reaktionerna i samhället varit väldigt svaga. Till slut exploderade allting på en oväntat sätt. Och som nästan alltid när en stark social rörelse startar så var det unga människor som var huvudpersonerna inledningsvis, med uppfinningsrika och omstörtande kampformer. Denna rörelse är det viktigaste exemplet på radikalisering under de senaste tio åren, sedan globaliseringsrörelsenstartade. Rörelsen fortsätter nu fördjupas socialt och växer i omfattning, och det sker mitt i den kapitalistiska krisen.

Esther Vivas:

- 15:e majrörelsen har en dubbel inriktning. Å ena sidan så riktar den sig mot politikerna och å den andra mot de ekonomiska och finansiella makthavarna, vilket rörelsens motto träffande sammanfattar: ”Vi är inte handelsvaror i händerna på politiker och banker”. Revolterna i arabvärlden har varit en inspirationskälla, vilket visat sig i ockupationen av torg och tältlägren där som följer exemplen från bland annat Tharirtorget. Dessa aktioner har både fungerat som en hävstång för att driva fram nya protester, och hjälpt till att förstärka de pågående. De har spelat en symbolisk roll och fungerat som basläger, snarare än att vara ett mål i sig. Internet och sociala medier som twitter och facebook har spelat en nyckelroll för diskussioner, politiskt medvetande och för att bygga upp en identitet och gemensam erfarenhet förutom att de fungerat som ett medel för mobilisering.

Utifrån får man intrycket att brottet med den organiserade arbetarrörelsens fackföreningar och partier är ännu viktigare i Spanien än i Grekland. Vad hände med fackföreningarna efter generalstrejken i september förra året?

Esther Vivas:

- Efter generalstrejken den 29 september passiviserades majoriteten av fackföreningarna som de brukar göra. Strejken var bara en tillfällig omläggning och innebar ingen förändrad inriktning. I januari undertecknade de två fackliga landsorganisationerna CCOO och UGT en överenskommelse med regeringen om en pensionsreform som innebär att höjde antalet arbetade år som krävs för att få statlig pensio. Det tog effektivt död på alla förhoppningar om att fackföreningarna skulle bjuda motstånd. Majoritetsfackföreningarna forsätter nu att förbrylla den rörelse som aldrig förväntat sig något av dem och som ifrågasätter dem. Nu återstår att se hur fackföreningarna kommer reagera och huruvida rörelsen kommer bli tillräckligt stark att tvinga fram någon förändring i deras agerande. I många av tältlägren, som exempelvis i Barcelona, gick en tydlig kallelse till generalstrejk ut, och det fanns en vilja att ”ta Indignationen till arbetsplatserna”, där det dock fortfarande finns mycket rädsla och resignation.

Josep Maria Antentas:

- Rörelsen har totalt avvisat regeringen Zapateros politik. Izquierda Unida, ”Den förenade vänstern” (ett reformistiskt parti grundat kring det gamla kommunistpartiet övers anm ) har visat sympati för protesterna, men de har stått utanför rörelsen och inte deltagit aktivt i den. Den utomparlamentariska vänstern och några radikala fackföreningar har funnits närvarande i protesterna tillsammans med en brokig samling oorganiserade människor och sociala kollektiv. Kämpande sektorer som exempelvis hälsovårdsarbetarna i Katalonien, vilka genomfört protester mot nedskärningarna, har också spelat en aktiv och synlig roll i rörelsen.

När protestaktionerna nu fortsätter, utvecklas då kraven som rörelsen ställer – och nivån på det politiska medvetandet?

Esther Vivas :

- Protestdagen den 19 juni visade att rörelsen radikaliserats politiskt och hur dess krav fördjupats. Några av de mest återkommande parollerna i många demonstrationer var riktade mot EU:s Euro-pakt, mot nedskärningar i den social välfärden, mot bankerna och för en generalstrejk. Det går att förnimma en radikaliserad atmosfär, även om den är vag och diffus, i slagord som ”revolutionen börjar här” som ropas vid många av lägren. En annan avgörande händelse för den politiska radikaliseringen inträffade den 15 juni. Då genomförde demonstranterna en blockad mot delstatsparlamentet i Katalonien under den katalanska regeringens budgetdebatt, eftersom budgetförslaget innehöll de allvarligaste sociala nedskärningarna i demokratins historia i Spanien.

Josep Maria Antentas:

-Från starten har rörelsen genomgått olika prövningar, som tillåtit den att mogna och fördjupa sin inroktning, till exempel segern när polisen försökte avlägsna demonstranterna i Barcelona den 27 maj, eller kriminaliseringen efter blockaden av parlamentet i Katalonien den 15 juni. Rörelsen har fördömt att makthavarna använt budgetunderskottet som en förevändning för att inskränka demokratiska rättigheter. I exempelvis Katalonien har ett av de viktigaste ställningstaganden rörelsen gjort varit att avvisadelstatsregeringens budget, som innebär mycket svåra nedskärningar inom sjukvård och utbildning

Vad kommer, enligt er uppfattning, att bestå av denna rörelse? Finns det en möjlighet att den överlever i någon mer permanent form?

Esther Vivas:

- Sedan de första lägren och torgockupationerna i de stora städerna så har exemplen från dem spridits till medelstora och små städer, likosm till förortområden runt stora städer. Samordnade möten har arrangerats i städer och bostadsområden. Dessa är i praktiken rörelsens huvudsakliga erövringar. Vi förväntar oss nu en het höst med nya protester, som exempelvis den som planeras den 15 oktober, och också specifika protestaktioner och kamp mot sociala nedskärningar.

Josep Maria Antentas:

- Det här är är inte en tillfällig rörelse utan snarare toppen på ett isberg av en förutsägbar våg av protester. 15 majdemonstrationerna och tältlägren har varit första vindstöten, och de har fungerat som en språngbräda. Under de senaste veckorna har rörelsen spridits och blivit mer mångformig när det gäller klass och ålder, och också rotat sig geografiskt. Succén för demonstrationerna den 19 juni visade detta tydligt. På mindre än en månad har det skett en stark tillväxt både kvantitativt och kvalitativt.

Vilken inverkan har rörelsen fått på den politiska situationen i stort i Spanien? Kan den tvinga fram viktiga förändringar?

Josep Maria Antentas:

- Rörelsen som föddes efter 15 maj har haft en stark påverkan på den allmänna opinionen och den har varit väldigt framträdande i medierna. Ingen förväntade sig den enorma succén den 15 maj och än mindre det som sedan följde. Dessa få veckor har förändrat det politiska och sociala landskapet i hela Spanien. Proteströrelsen är ett tecken på avvisandet av Zapatero:s regeringspolitik, och också en väldigt tydlig varning till den politiska högern, som ser fram emot att vinna nästa parlamentsval om att de kommer att möta ett panorama av social oro när de väl kommit till makten.

Esther Vivas:

- Dessa protester innebär utan tvekan en vändpunkt och början på ett nytt stadium. Många har sagt att ”ingenting kommer förbli vid det gamla”, och så är det. Rörelsen har till slut satt stopp för slut den resignerade passivitet och det missmod som dominerat fram tills nu. Det som händer nu har öppnat ett fönster av hopp för framtiden.

Intervjun gjordes av Jean-Philippe Divès för den franska tidningen ”Tout est à Nous” i juni. Översättning från den engelska versionen i tidskriften International Viewpoint: Björn Rönnblad

Josep María Antentas och Esther Vivas ingår båda i redaktionen för den spanska tidskriften ”Viento Sur”. Izquierda Anticapitalista är den spanska sektionen av Fjärde internationalen.

http://www.internationalen.se/?p=37222

Nya myter att spräcka om det grekiska folket

Postat av

I en liten undanskymd artikel skriver Ulrika Stahre i lördagens Aftonbladet under rubriken ”Den uppblåsta myten”. Hon tar fasta på Svenska Dagbladets påstående om att ”Bakom den grekiska krisen ligger den uppblåsta offentliga sektorn”, och avlivar punkt för punkt detta påstående som valsar runt i media efter media sedan den senaste grekiska krisen startade.

Sanningen är att delar av den offentliga sektorn har privatiserats. Tele-, olje- och energibolagen är delvis privatiserade. Utgifterna för sjukvården ligger långt under Sveriges. Den statliga skolan saknar en uppsjö av lärare. Den offentliga sektorns löner ligger långt under EU-snittet.

Nu är det Greklands offentliga sektor som ska ramponeras. Förra året handlade kampanjerna mot det grekiska folket om att sprida myter om den låga pensionsåldern och extra månadslöner.

Ulrika Stahre konstaterar med all rätt att ”i själva verket har Grekland gjort allting rätt ur nyliberal synvinkel. Sålt ut den offentliga egendomen och sänkt skatter”.
”I veckan kastade demonstranter på Syntagmatorget i Athen, förutom gatsten, både yoghurt och apelsiner. Jag är frestad att ta till detsamma mot alla dessa redaktioner som mer eller mindre avsiktligt vinklar sin rapportering”, skriver hon.

Hon behöver inte gå långt. Hon kan börja på Aftonbladets egen redaktion.
För i samma nummer finns en stort uppslagen artikel där en figur vid namn Peter Kadhammar skriver direkt från Aten.

”Två män sitter på de rangliga stolarna utanför Konstitutionstorget nedanför parlamentet.
De heter Dimitris och Nikos. Den förstnämnda har tältat här i 22 dagar. Nikos sover hemma hos sina föräldrar.

Övriga Europa skrattar, skakar på huvudet åt, eller är mest troligen förbannade på Dimitris, Nikos och deras landsmän. De fifflar med balanserna, ljuger om ekonomin, kräver hundratals miljarder euro i nödlån och kastar gatsten när långivarna vill ha garantier för sina pengar.
Ekonomerna har räknat ut att om grekerna betalade skatt som andra skulle de inte behöva tigga om bistånd och stå i klass med Pakistan i kreditvärdighet. Men skattesmitning är det enda system i Grekland som fungerar med hundraprocentig smidighet. Dimitris och Nikos är en del av det.”

Mer kommer längre fram i artikeln.
”Så hur ska Dimitris ta ansvar för sitt land?
De anser att de gör det genom att protestera på torget, där vanliga ungdomar, religiösa svärmare, gamla arbetare, herrar ur medelklassen, en hel del knarkare och fyllon förenas i raseri.”

När Kadhammar sagt vad han har på hjärtat är det på nästa uppslag dags för Wolfgang Hansson att ge sin syn på Grekland. Han presenteras som reporter och nyhetskrönikör:
”För mig framstår grekerna som en patient som av läkaren ställs inför valet att sluta röka eller dö i förtid. Och sedan går raka vägen från läkarmottagningen till tobakskiosken och köper ett paket cigg.”

De där apelsinerna Ulrika Stahre skrev att hon kände för att kasta på sina journalistkollegor borde kanske vara ruttna?

Tidigare publicerad i Internationalen.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Röda Malmö, K & Å, Rapporter, Henry Ascher, Vänsterekonomerna,
I media: AB1, 2, 3, GP1, 2, 3, DN1, 2, 3, SVD1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Nya myter att spräcka om det grekiska folket

Postat av

I en liten undanskymd artikel skriver Ulrika Stahre i lördagens Aftonbladet under rubriken ”Den uppblåsta myten”. Hon tar fasta på Svenska Dagbladets påstående om att ”Bakom den grekiska krisen ligger den uppblåsta offentliga sektorn”, och avlivar punkt för punkt detta påstående som valsar runt i media efter media sedan den senaste grekiska krisen startade.

Sanningen är att delar av den offentliga sektorn har privatiserats. Tele-, olje- och energibolagen är delvis privatiserade. Utgifterna för sjukvården ligger långt under Sveriges. Den statliga skolan saknar en uppsjö av lärare. Den offentliga sektorns löner ligger långt under EU-snittet.
Nu är det Greklands offentliga sektor som ska ramponeras. Förra året handlade kampanjerna mot det grekiska folket om att sprida myter om den låga pensionsåldern och extra månadslöner.

Ulrika Stahre konstaterar med all rätt att ”i själva verket har Grekland gjort allting rätt ur nyliberal synvinkel. Sålt ut den offentliga egendomen och sänkt skatter”.
”I veckan kastade demonstranter på Syntagmatorget i Athen, förutom gatsten, både yoghurt och apelsiner. Jag är frestad att ta till detsamma mot alla dessa redaktioner som mer eller mindre avsiktligt vinklar sin rapportering”, skriver hon.

Hon behöver inte gå långt. Hon kan börja på Aftonbladets egen redaktion.
För i samma nummer finns en stort uppslagen artikel där en figur vid namn Peter Kadhammar skriver direkt från Aten.
”Två män sitter på de rangliga stolarna utanför Konstitutionstorget nedanför parlamentet.
De heter Dimitris och Nikos. Den förstnämnda har tältat här i 22 dagar. Nikos sover hemma hos sina föräldrar.
Övriga Europa skrattar, skakar på huvudet åt, eller är mest troligen förbannade på Dimitris, Nikos och deras landsmän. De fifflar med balanserna, ljuger om ekonomin, kräver hundratals miljarder euro i nödlån och kastar gatsten när långivarna vill ha garantier för sina pengar.
Ekonomerna har räknat ut att om grekerna betalade skatt som andra skulle de inte behöva tigga om bistånd och stå i klass med Pakistan i kreditvärdighet. Men skattesmitning är det enda system i Grekland som fungerar med hundraprocentig smidighet. Dimitris och Nikos är en del av det.”
Mer kommer längre fram i artikeln.
”Så hur ska Dimitris ta ansvar för sitt land?
De anser att de gör det genom att protestera på torget, där vanliga ungdomar, religiösa svärmare, gamla arbetare, herrar ur medelklassen, en hel del knarkare och fyllon förenas i raseri.”

När Kadhammar sagt vad han har på hjärtat är det på nästa uppslag dags för Wolfgang Hansson att ge sin syn på Grekland. Han presenteras som reporter och nyhetskrönikör:
”För mig framstår grekerna som en patient som av läkaren ställs inför valet att sluta röka eller dö i förtid. Och sedan går raka vägen från läkarmottagningen till tobakskiosken och köper ett paket cigg.”
De där apelsinerna Ulrika Stahre skrev att hon kände för att kasta på sina journalistkollegor borde kanske vara ruttna?

Ännu kan SAAB räddas

Postat av

- Vägen ur krisen kan vara att Saab ställer om tillverkningen mot kollektivtrafik och miljövänliga prudkter, skriver debattörer för Socialistiska Patiet i Lidköping i en debattartikel som även tar upp flera andra saker.

Dagen före midsommar får personalen på Saab reda på att de inte får någon lön.
De ansvariga på Saab kan heller inte säga när det blir någon lön eller om det blir någon. Det här borde ju vara droppen som får bägaren att rinna över. Dags att kräva alla papper på bordet och slut med all mörkande av Saabs verkliga tillstånd.

Spektaklet har fått fortgå alltför länge. Äventyrare, spekulanter och klåpare har fått hålla på och bedriva ett spel med de anställdas jobb – och nu löner.

Det har från början stått klart att Saab lever farligt som liten biltillverkare. Det har länge rått överkapacitet i den globala bilindustrin. Samtidigt står det lika klart att Sveriges, Europas och stora delar av världens transportsystem är miljömässigt ohållbart. Det gäller inte minst massbilismen.

En omställning mot kollektivtrafik och förnyelsebar energi är oundviklig.

Istället för att låta marknadskrafterna, med regeringens tysta bifall, låta Saab gå omkull och göra tusentals kunniga och välutbildade arbetare arbetslösa, borde arbetarrörelsen tillsammans med de radikala delarna av miljörörelsen kräva att Saab förstatligas under de anställdas demokratiska kontroll som ett första steg mot att ställa om produktionen vid fabriken i Trollhättan till att bli en del i en satsning på produktion för en miljömässigt hållbar utveckling,

Det är ”omöjligt” kommer många att säga, men det skulle inte vara första gången det ”omöjliga” blir möjligt under trycket av en kraftfull och välorganiserad opinion som samlats kring tydliga och konkreta krav. Med utgångspunkt från den ilska inte bara Saabs anställda i Trollhättan utan stora delar av arbetarrörelsens gräsrötter måste känna inför det galna spelet med de Saab-anställdas jobb och framtid, skulle det inte vara omöjligt att bygga en stark rörelse för att rädda jobben.

Saabs anställda är en fantastisk resurs för utveckling och produktion av allt som behövs för en klimatomställning i Sverige. Med en omställning av produktionen kan nyttiga saker produceras; spårvagnar, lok, solcellsanläggningar, vindkraftverk osv.

Även om tiden börjar bli knapp finns det fortfarande möjlighet att rädda jobben för Saabs anställda och använda deras samlade kompetens istället för tillåta att den kastas bort.

Vägen till överlevnad går genom att våga styra in på ett nytt spår!

Erik Edlund, Anders Hagstöm och Ludvig Sunnemark. Medlemmar i Socialistiska Partiet i Lidköping.

Publicerad 110625 i Lidköpingsnytt

http://www.lidkopingsnytt.nu/2011/06/25/debatt-annu-kan-saab-raddas/

Är det bra om EU spricker?

Postat av
Fler än en röst höjs för att Grekland ska lämna euron och återinföra en nationell valuta. En åtgärd som enligt receptmakarna ska ge Grekland fria händer att föra en ekonomisk politik som tar landet ur den djupa krisen och ur EUs, IMFs och den Europeiska Centralbankens strupgrepp.
Med en nationell kontroll över valutan kan den grekiska regeringen devalvera den nya drachmen och exportera ekonomin ur krisen. Så ser i alla fall det lyckliga slutet ut i det scenario som förespråkarna för ett avhopp från euron tänkt sig.
Här i Sverige är det främst Jonas Sjöstedt i Vänsterpartiet som på ett seriöst sätt presenterat ett grekiskt avhopp från euron parat med en avskrivning av landets statsskuld som en lösning. Utomlands finns det förespråkare för samma recept både till vänster och höger. Londons högljudda borgmästare Boris Johnson ser ett grekiskt avhopp från euron som en god start på ett totalt sammanbrott av EU, något han hoppas innerligt på. Samma önskan finns här i Sverige hos den gamla maoistvänstern som bytt ut Kinas stjärnbaner mot den lilla blå-gula.
Men vore det bra om den Europeiska Unionen kraschade och upplöstes i sina beståndsdelar och euron gick upp i rök för att åter lämna plats för marken, francen, peson och andra gamla nationella valutor? Eller vore det att hoppa ur askan i elden?
Frågan kan inte besvaras abstrakt. Bra för vem måste man nämligen fråga sig. Bra för de arbetande? Bra för kapitalägarna? Det är inte samma sak. Bara för de som draperar sig i den svenska flaggan och sätter den ”nationella självständigheten” över alla anda intressen blir svaret att det är bra för alla om bygget Europa rasar.
Jag tillhör de som alltid varit emot EUs och inför folkomröstningen 13 november 1994 uppmanade att rösta Nej till medlemskap. EU är ett bygge som till hela sin konstruktion tjänar kapitalägarnas intressen. Varje beslut att stärka EU är ett beslut att stärka kapitalets makt. Den fria marknaden för kapitalrörelser och den sociala nedrustningen har mest negativa effekter på den arbetande befolkningens levnadsvillkor. Av samma anledning är jag också emot att Sverige inför euron som ersättning för kronan. Det skulle bara stärka bygget av det reellt existerande EU.
Men innebär det automatiskt att det vore positivt om EU upplöstes och euron avskaffades? EU måste ersättas av ett socialt Europa där den arbetande befolkningens behov sätts i centrum, där solidariteten mellan kontinentens arbetare och dagens trettio miljoner arbetslösa ersätter fästning Europas skamliga egoism.
Men det är inte det Europa vi kommer att ställas inför om dagens ekonomiska kris leder till ett sammanbrott av EU och eurons försvinnande. I stället väntar ett kaotiskt ”inbördeskrig” mellan kontinentens kapitalgrupper och nationella regeringar där var och en försöker kapa åt sig på bekostnad av grannen. Via successiva devalveringar, lönesänkningar och social nedrustning kommer varje nationell borgarklass att försvara sina intressen i ett EU i upplösning. En ekonomisk depression som följd blir oundviklig. Redan nu driver sparpaket, krispaket och åtstramningspaket den ekonomiska konjunkturen mot en allt djupare recession som med säkerhet slår över i en katastrofal depression om euron kraschar.
Men katastrofers bördor bärs ojämnt. Även i djupa ekonomiska kriser går det ingen större nöd på de som sitter inne med stora resurser. Däremot finns det inget gott att vänta för de arbetande av ett sammanbrott för EU om det inte ersätts med ett annat, solidariskt och socialt Europa. I en djup ekonomisk kris är det i första hand de som endast har sitt arbete som inkomstkälla som drabbas hårdast. Så är det ju uppenbart i Grekland i dag, där vanliga löntagare betalar skatt medan samhällets välbeställda inte betalar skatt alls.
Vad skulle ett avhopp från euron föra med sig för landets arbetare? Bara ännu värre misär än i dag är en god gissning. I en teoretisk konstruktion kan det fungera. Anntag att Grekland tilläts att i lugn och ro hoppa av euron, skriva av sina skulder och devalvera sig ur krisen. På pappret kan det fungera men nu är Grekland med i EU och fungerar i en omvärld som inte snällt kommer att sitta med armarna i kors om Aten beslutar att inte betala sina skulder till Europas storbanker, pensionsfonder och försäkringsbolag som äger den absoluta huvuddelen av den grekiska statsskulden.
Samma dag som Grekland inför en ny drachm kommer världens valutahandlare att kasta sig över den i en frenetisk spekulation och driva fram en spiral av devalveringar och inflation. Om den gamla drachmens växelkurs stod i 345 mot 1 euro när euron infördes kan en ny drachm snabbt sänkas till kanske 700 mot 1 eller ännu lägre. Det skulle naturligtvis vara bra för den grekiska exportindustrin men övriga konsekvenser blir oöverskådliga.
Till att börja med skulle den grekiska statsskulden omedelbart fördubblas eftersom den är till hundra procent noterad i euro. Avhoppet från euron som skulle bli en räddningsplanka har då i stället fördubblat den statsskuld som är noterad i euro och ägs av främst privata franska, schweiziska och tyska storbanker. Vad kan då den grekiska regeringen göra? Den enda lösningen är att vägra betala skulden. Men än en gång kommer inte storbankerna och andra regeringar att sitta med armarna i kors. Organiserat sabotage i form av kapitalflykt från Grekland följer omedelbart.
Det kan bara hindras om den grekiska regeringen är beredd att förstatliga alla större grekiska banker, att införa en strikt kontroll över kapitalflödet till och från landet, att konfiskera alla rika grekers undangömda pengar i skatteparadisen och skydda den egna industrin mot konkurrande import.
Sett till de politiska alternativ som finns inom räckhåll i dagens kris finns det inte en chans i h…e att sådana åtgärder ens kommer att beaktas. I stället kommer ett grekiskt avhopp från euron att kombineras med en ideologisk offensiv om ”att nu sitter vi alla i samma båt” med syftet att tysta all opposition mot åtstramningspolitiken och låta den arbetande befolkningen betala hela krisen.
Det är svårt att förstå varför ett krav på att skulderna ska avskrivas inte kan resas utan att kopplas till ett avhopp från euron. Det problem som euron skapar inom EU för de minst konkurrenskraftiga länderna som Grekland och Portugal kan ju inte lösas med införandet av en egen ny-gammal valuta.
Den isländska krisen påminner oss att landets befolkning inte var skyddad mot finanshajarnas pyramidbyggen. Tvärtom innebar kraschen att en stor del av befolkningen plötsligt var skuldsatt upp över öronen eftersom de lån som hushållen tagit ut i dollar och euro plötsligt växte lavinartat i isländska kronor. Likaså kan den engelska arbetarklassen intyga att den nationella valutan pundet inte hindrar regeringen Cameron från att gå till hårdare attack mot de arbetandes välfärd än vad till och med järnladyn Thatcher gjorde.
Det finns helt enkelt ingen återgång till det gamla Europa med progressiva förtecken. Det kan bara sluta i kaos och en växande nationalism där varje borgarklass för sig tar struptag på den arbetande befolkningen för att hålla den egna industrins konkurrenskraft uppe. En sådan reträtt in i forntiden kommer inte att ledas av dagens ”respektabla” borgare. I stället väntar dagens nationella ”demokrater” som Marine Le Pen och andra banaliserade högerextremister runt hörnet.
För den radikala vänstern är det förenat med livsfara att sluta upp i kören som lovsjunger den ”nationella självständigheten” som ett alternativ till bygget av ett förenat Europa. Racet mot ökad konkurrens mellan olika länder och nivelleringen nedåt av den sociala välfärden kan inte brytas av en nationell renässans. Den kan bara brytas i de arbetandes gemensamma kamp över hela kontinenten för ett annat Europa, ett solidariskt och socialt Europa. Då kan också den nationella suveränitet som krossats under globaliseringen bli en folkens suveränitet inte ett instrument i kapitalets tjänst.

Benny Åsman

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/06/22/avskaffa-euron-eller/

Vem styr egentligen Göteborg?

Postat av

Vad är det för mening med en ”stark ekonomi” om den inte används till att bygga ett Göteborg med bra skola, bra barn- och äldreomsorg? frågar sig representanter från Nätverket för Gemensam Välfärd.

Nyligen damp en tjänstemannarapport ner hos stadsdelsnämnden i Angered: ”Budgeten har gått back motsvarande 44 miljoner på årsbasis. Ni måste skära ner i utgifterna.” Nämnden väljer då att skära bort runt nittio tjänster inom skolan. Detta i Angered, där många skolor redan går på knäna, bokstavligen. Alla vet att en redan pressad situation kan komma att förvandlas till kaos. Men ett påbud är ett påbud och det tycks inte finnas några alternativ.

Detta är inte nytt, nedskärningarna har pågått flera år i de flesta stadsdelar. Barngrupper har tillåtits växa på förskolor, lärare fått gå, fritidsverksamhet försämrats. Påbudet har varit; ”håll budgeten!”. 2009 var nedskärningarna stora, med fortsättning i fjol. Vad hände sedan? Jo, i höstas visade det sig att kommunen i slutänden gått med över 1 200 miljoner i vinst under året. Mer än en miljard!

Göteborgarna har alltså undanhållits välfärdstjänster för detta belopp. ”Barockt med miljardöverskott samtidigt som välfärden kvävs”, som en fullmäktigeledamot i den styrande S+V+MP-alliansen träffande uttryckte det. Samtidigt som han och de andra i kommunfullmäktige plöjde ner pengarna i ett ”infrastrukturpaket” innefattande bland annat en sexfilig motorvägstunnel. Fortfarande bakom stolta rubriker om att ”barnen kommer först i den rödgröna budgeten”.

De ekonomiska underlag som presenterats för politikerna visade sig vara felaktiga, nedskärningarna onödiga. Förtroendet för kommunens ekonomer borde vara obefintligt, deras prognoser och analyser kraftigt ifrågasatta.

Men nej, nu rullar allt på ”som vanligt” igen. Överskott i kommunen blir underskott i stadsdelarna. Kommunledning och SDN-politiker böjer nacken för ekonomernas påbud. I realiteten tycks det vara dessa som styr kommunen, inte den valda majoriteten. Tjänstemännen är antingen inkompetenta, vilket knappast är troligt, eller så har de en agenda som definitivt inte är i samklang med valresultatet. En agenda som innebär nedmontering av kvalitén i den offentliga välfärden till förmån för privata ”lösningar” och att driva kommunen med vinst för att motivera skattesänkningar. Allt detta utan hänsyn till hur det drabbar barn, unga och gamla ute i stadsdelarna.

För oss är det obegripligt att politikerna finner sig i situationen. I en tidigare debattartikel (första maj) ställde vi frågor om kommunalrådens inställning till det växande glappet mellan de stolta orden i deras målsättningar och verkligheten med försämringar i verksamheterna i stadsdelarna. Nu ser vi tydliga anledningar att upprepa, och skärpa våra frågor, – inte minst eftersom politikerna inom kort ska besluta om budget för 2012.

Det vi sett i budgetdebatten hittills både oroar och provocerar. Kommunalrådet Mats Pilhem (V), sade nyligen i en Metro-intervju att kommunledningen för säkerhets skull valt SKL:s (Sveriges Kommuner och Landsting) prognos för inkomstutvecklingen (vilken ligger 50 miljoner lägre är regeringens). Är det en rimlig politisk slutsats att dra av förra årets resultat? Har politikerna överhuvudtaget gjort en egen, självständig analys av vad som gick snett 2010?

Och har ordföranden i Angereds stadsdelsnämnd, som noga understrukit lagens krav om att ”hålla budget”, reflekterat över att kommunen förmodligen bryter mot både skollagen och arbetsmiljölagen när man skär ner ytterligare lärartjänster i Angered? När dessa rader läses har en andra protestdemonstration genomförts i stadsdelen. Lärare, föräldrar, fritidspersonal, barn och allmänhet samlas på torget för att säga ”Nej!”. De fackliga organisationerna är nu med och kräver stopp för nedskärningarna.

Har ni (för nu vill vi att ni svarar!) politiker i kommunledningen och SDN-ledningarna reflekterat över vilka de långsiktiga konsekvenserna blir av exempelvis att duktiga lärare inte orkar längre och att de sociala kostnaderna för barnen blir oöverskådliga framöver? Vad är det för mening med en ”stark ekonomi” om den inte används till att bygga ett Göteborg med bra skola, bra barn- och äldreomsorg? ”Möjligheternas Göteborg – skapar vi tillsammans” hette det, Anneli Hulthén, i er valpropaganda där ni skrev om ”välfärd efter behov”. Sedan vann ni valet. Och nu..?

Patricia Bergenhem

Björn Rönnblad

Håkan Sundberg

Nätverket för Gemensam Välfärd, Göteborg

Publicerad 110617 i ETC Göteborg

http://goteborg.etc.se/debatt/vem-styr-egentligen-g%C3%B6teborg

 

Rädda Saab – ställ om produktionen!

Postat av

”Festen blir kort och baksmällan tung.”, så kommenterade Socialistiska Partiets styrelse för ett drygt år sedan jublet i Trollhättan över att Victor Muller ”räddat” Saab Automobile från konkurs. Efter en månads baksmälla då Muller ljugit om företagets ekonomi och allmänt hållit en låg profil korkade han i veckan åter upp champagnen, nu med ett kinesiskt kort i rockärmen. Att Muller tidigare lyckats få fackföreningar, politiker och ”experter” att tro att ett bilföretag som tillverkar 50 000 bilar per år kan överleva i en bransch där utvecklingskostnaderna normalt läggs ut på hundratusentals exemplar är möjligen ett gott betyg åt hans säljkonst men ett underkännande av mångas kritiska tänkande. Utkastet till avtal med den lilla kinesiska biltillverkaren är en ny akt i samma spel som pågår högt över huvudet på hårt prövade arbetare och tjänstemän hos Saab, underleverantörer och de talrika arbetsplatser som direkt eller indirekt är beroende av biltillverkningen.

För en gångs skull går det att hålla med en borgerlig minister när Maud Olofssons sammanfattar regeringens insatser kring Saab med orden: ”Vi har gjort vad vi har kunnat.”, för en regering som anser att marknaden har svaret på alla frågor kan faktiskt inte göra något annat än just det den svenska regeringen gör: titta på när Saab går under.

Men inte heller de som nu kräver olika former av stöd till biltillverkningen eller nu hoppas att Saab ska bli en del av Kinas motorisering har någon lösning. Att försvara hotade jobb är en självklar facklig reflex. Utan försörjning rycks grunden undan för alla som arbetar och det kollektiv som utgör basen för arbetarrörelsens styrka löses upp i individer. Alltför ofta leder detta dock till att fackföreningarna undergräver denna styrka genom eftergifter i fåfänga försök att rädda jobben. Det är också vad som skett på Saab under många år.

När ett kapitalistiskt företag slås ut räcker det nämligen inte med reflexreaktioner. Det krävs att vi tänker ett steg längre än kapitalet vars enda fråga är: Kan det ge vinst? En viktigare fråga är: Vad är bra för de anställda och samhället? När det gäller ett bilföretag som Saab är det en besvärlig fråga. Den bilindustri som årligen pumpar ut 50 miljoner nya bilar har nått vägs ände. Både av klimatskäl och för att, som Nobuo Tanaka, chef för IEA, OECD-ländernas samarbetsorgan för energifrågor, nyligen sa: ”Den billiga energins epok är över.” En omställning av transportsystemet och annan fossilberoende verksamhet kommer att ske, vare sig vi vill det eller ej. Frågan är om den sker planerat eller i panik, som ett resultat av energikris och klimathaverier.

Därför är det dubbelt illa när varken de fackliga ledningarna, Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet har något annat att komma med än fromma förhoppningar om att nya kapitalister ska lösa krisen för Saab. Illa för att de sluter upp i försvaret av den ohållbara bilismen istället för att visa på möjligheten att ställa om produktionen. Illa för att de befäster de arbetandes dåliga självförtroende genom att inte föra fram en egen linje, självständig från företagets.

Krisen för Saab är därmed också en kris för arbetarrörelsen. Uppgiften för de arbetande är inte att hoppas på ”goda” kapitalister utan att utmana dem som ser de produktiva resurser generationer byggt upp som något att berika sig på och istället lyfta fram dessa resurser som tillgångar för samhället.

Drastiska förändringar, oavsett hur nödvändiga de är, genomförs sällan bara genom förnuftsargument. I krislägen kan dock lösningar som tidigare varit otänkbara plötsligt bli möjliga. Att USA:s regering skulle ta över GM hade till exempel varit ett skrattretande förslag våren 2008 – några månader senare var det plötsligt det enda alternativet som fanns.

Det akuta hotet mot Saabs fortlevnad är ett sådant krisläge. När varken ”marknaden” eller klimatet behöver fler bilar borde en självklar facklig och politisk linje vara att staten tar över Saab och använder produktionsmaskineriet, inte till att öka på den ohållbara bilismen, utan till att utveckla klimatanpassade transportmedel och utrustningar för förnybar energi – ett miljonprogram för klimatet, på samma sätt som staten på 60- och 70-talen organiserade bygget av en miljon nya bostäder. Att börja driva sådana krav skulle också vara ett första steg för att ifrågasätta kapitalets rätt att bestämma över våra liv och börja ta makten i våra egna händer.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Bilpolitik, Mullvaden, Röda Malmö,
I media: SVD1, 2, 3, GP1, 2, 3, 4, DN1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Slutkört för Saab?

Postat av

De hårt prövade anställda på Saab har nu fått ännu en serie tuffa smällar. Den nyss hyllade Victor Muller klarar knappt av att betala de dagliga leveranserna av material till fabriken. Om det är början till slutet vi nu ser eller om det bara är ännu en märklig tur för den ryske bankiren Antonov att ta den direkta kontrollen är oklart.

Hur som helst har det sedan länge varit klart att Saabs omtalade ”affärsplaner” varit byggda på lösan sand. Man behöver inte vara någon ekonom eller bilexpert (eller kanske är det just det man inte ska vara…) för att se det orimliga i dem. Att ta fram en ny bilmodell är en mycket tung kostnad i dagens bilproduktion. Enda sättet att göra vinst är då att slå ut denna kostnad – åtskilliga miljarder kronor – på tillräckligt många tillverkade bilar, något som blivit allt svårare med de allt tätare modellbytena. Saabs mål för 2011 på 80 000 bilar, som redan prutats ner till 50 000, ligger på en bråkdel av vad andra biltillverkare gör. Bara en handfull kinesiska småbilar för inhemskt bruk ligger på samma nivå. Som jämförelse sålde Volvo Personvagnar, en mycket, mycket liten tillverkare internationellt, över 334 000 bilar under krisåret 2009. Att Saab fått svenska staten att gå i god för EIB-lån på 400 miljoner euro handlar troligen mer om Victor Mullers erkända förmåga att sälja in idéer än någon realistisk plan för att sälja bilar.

Som så många gånger genom åren kastas de anställda på Saab nu mellan hopp och förtvivlan. Stort ansvar faller på de fackliga ledare som okritiskt slutit upp bakom vilken direktör som än sagt sig ha ett magiskt recept för att rädda företaget, från hårda rationaliseringar och godtyckliga uppsägningar under GM över Christian von Koenigseggs vidlyftiga planer (om någon minns honom?) till den pratglade Victor Muller med Vladimir Antonov i bakgrunden. (Eller kanske man ska säga, Antonov med Muller som frontfigur.)

Framtiden för de anställda ligger inte i att hoppas på att någon ny spekulant ska frälsa dem. Den ligger i att lita till sina egna krafter och kunskaper. Världen tål inte fler bilar. Framtiden för bilindustrin ligger istället i att ställa om sin fantastiska förmåga till massproduktion till att göra det som vi så förtvivlat väl behöver: utrustning för förnybar energi och klimatneutrala transportsystem. Att behoven finns är självklart. Men det räcker inte i en värld där den privata vinsten är högsta drivkraft. Det krävs stora statliga satsningar, både i produktionen och för att organisera avsättningen. Det kommer inga bankirer att göra, även om staten öser pengar över dem.

Facken i Trollhättan och centralt borde i dagens förtvivlade läge, tillsammans med sina medlemmar på kontor och i verkstäder, omedelbart börja utarbeta planer på vilka sådana produkter Saab skulle kunna utveckla och producera. En sådan plan skulle kunna vara basen i en facklig politik för jobben ock klimatet och kunna visa på en väg framåt för hela samhället, istället för att desperat klamra sig fast vid en produkt vars tid är ute och hänge sig åt falska hopp om att räddas av goda kapitalägare.

Ursprungligen publicerat på Bilpolitik.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Annarkia,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

En kastad handske

Postat av

I ett inlägg häromdagen om Välfärdens vinstmaskiner berättade jag om Svenska Dagbladets lika skakande som välunderbyggda redovisning av riskkapitalbolagens plundring av vård, skola och omsorg. Från öppna ådror i vårt gemensamma skattefinansierade blodomlopp rinner miljarderna direkt in i privata bolagsägarfickor och ut till Caymanöarna och andra paradis.  SvD-artiklarna väckte en del uppmärksamhet och kommentarer.

Blir därför intresserad när jag ser att Aftonbladet igår i en ledarkrönika tar upp frågan om vinstmaskinerna. Men en bit fram i texten tar besvikelsen över från nyfikenheten. ”Väldigt ofta har också privatiseringar inneburit mindre öppenhet, ökade kostnader och sämre resultat”. Javisst, jo jo. Men längre kommer det liksom inte. Vad göra åt det? Om det finns inget att läsa i artikeln. Inte något.

Jag fylls av samma tomhetskänsla (kan man fyllas av det..?) som igår kväll när jag bevistade en debatt i Göteborg med rubriken ”Hur ska arbetarrörelsen tackla välfärdsstatens nedmontering?”, arrangerad av ABF. I panelen återfanns den forne ministern Bengt Göransson bredvid SSU-Tvärdrags Daniel Suhonen (som ju ofta fört fram viktig och radikal kritik av S-ledningen, inte minst i välfärdsfrågan)

Sprungna ur helt olika generationer och till viss del med olika infallsvinklar blir mitt starka intryck dock att bägge debattörerna kör fast i en oförlöst sorgebearbetning över en (s)vunnen folkhemsepok, snarare än att diskutera den reellt existerande verkligheten här och nu. Samtalsledaren sliter tappert och envist på med frågan ”Vad ska vi göra då?”, när de båda paneldeltagarna betänkligt famlar efter konkreta recept. Synd och snopet, för det var ju fullsatt i restaurang Trappan vid Järntorget.

Det som kunde blivit en spännande framtidsdiskussion uteblir – och vad den andra delen av ordet  ”arbetarrörelse”  egentligen står för här och nu idag blir åtminstone för mig dunkelt  (annat än, som det sades, ”i sin bestämda form socialdemokratin”). Jag går hem med gnagande funderingar. Som fortsätter idag när jag slår upp Aftonbladet.

Men jag blir lite piggare när jag kommer på var tomhetskänslan får sin näring, en insikt som i mitt sinne knyter ihop gårdagsdebatten med dagens tidningsläsning. Rubriken på ledarartikeln är ”Välfärden ska inte bli en vinstmaskin”. Ska inte bli. Ja, på den rubriken kanske det inte är så konstigt att det inte följer några handfasta handlingsförslag.  Hur då ”ska inte bli”? Det ÄR ju en vinstmaskin, det var ju det som var grejen i SvD-artikeln. Här och nu idag.

Om man ska ställa frågan hur vi kan hindra att det ska bli så rör ju svaret inte sjävklart här och nu. Utan tillåts kanske vila i folkhemmets där och då.  Men om frågan  formuleras om till ”Hur ska vi stoppa vinstmaskinerna?” så får diskussionen måhända större chans.

Nej, självklart är svaret på den frågan inte lätt att snyta ur sig. I ärlighetens namn är det väl en rätt gigantisk uppgift, typ. Den kraft som behövs för den uppgiften måste ju vara rätt… ja, mäktig.

Men kanske kan vi  – gemensamt – börja tvinna trådar för att komma dithän. Trådändar mellan de till och från uppblossade lokala protestaktionerna mot nedskärningar av skolor, fritidsgårdar och vårdcentraler kan flätas samman till nåt mer varaktigt. Varför inte med tillskott av nya framsynta fackliga framstötar på olika arbetsplatser. Som flätas till, tja åtminstone band. Med samverkan över politiska gränser men fast rotade i underifrånmyllan. Där folkhemsnostalgiker gärna får göra gemensam sak med förortskids. Här och nu idag.

Skulle det kunna bli möjligt att på det sättet återge ordet rörelse (och gärna för mig  ”folkrörelser”) sin lika vackra som verkliga innebörd?

Ja, vem vet. Men frågan tycks mig som en handske som är till för att bli kastad. Vilket härmed är gjort.

Björn Rönnblad

Ursprungligen publicerad på Gemensam.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Kildén & Åsman, Jinge, Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,