Etikettarkiv: EU

Varför rasade holländska SP i valspurten?

Postat av

Vi tror inte på mirakel, men vi hade behövt en sensation. Det hade varit en sensation om Socialistiska Partiet blivit största partiet i valet i Nederländerna som opinionsundersökningarna förutspådde. Det hade försvårat den borgerliga lösningen av krisen i hela Europa.
Vi har redan tidigare skäl att vara besvikna: Störtandet av Mubarak växlades in till en valseger för islamisten Mursi, los Indignados ockupationer av torgen i Spanien följdes av att högerpartiet vann valet, Syriza med sitt motstånd mot EU:s plan för nedbrytning av det grekiska samhället förlorade, etcetera. Men det anstår oss inte att vältra oss i besvikelsen. Det enda som anstår oss är att krama varje droppe av lärdom ur den.

Det är återigen uppenbart att det är något annat att leda i opinionsundersökningar, eller till och med att leda massdemonstrationer, än att vinna val. Det är en annan arena, som sällan lämpar sig för folkliga rörelser och radikala partier. Av det ska vi inte dra lärdomen att den är betydelselös. Det vi vet av erfarenhet är att om det inte finns radikala företrädare på den arenan kommer motståndet mot den förda politiken att verka ännu lite mer orealistiskt.

I Nederländerna menar SP:s kritiker från vänsterkanten att partiet var berett till kompromisser och överbetonade målet att komma in í regeringen. Därmed fastnade de i den vallogik där högern och socialdemokraterna hade större trovärdighet. Det är en viktig lärdom. På samma sätt kommer vänsteralternativ alltid att behöva stå emot trycket att inlemmas i den mediala vallogiken.
Men det räcker inte som orsaksförklaring. Ingen nykter bedömare kan väl påstå att den genomsnittlige holländske väljaren uppfattat SP som alltför kompromissvilligt och därför avstått från att lägga sin röst på partiet. Mediastormen mot partiet gav ju en totalt motsatt bild.

Och från ett svenskt perspektiv kan man nästan önska sig den typen av kompromissmakare: Ett parti med 47 000 medlemmar, stark lokal aktivitet, betoning av arbetet utanför parlamentariska församlingar, större stöd i fackföreningar än socialdemokraterna och som vägrar att hålla sig inom de nyliberala budgetramarna. I Sverige har vi jämförelsevis ett vänsterparti med drygt 11 000 medlemmar som är helt upphängt kring sitt parlamentariska arbete, knappast har någon facklig förankring och som inledde valrörelsen 2010 med att acceptera det nyliberala budgettaket.

Lärdomen är att det inte räcker. Om ett sjudande missnöje hos Europas arbetande ska ta sig kvarstående organisatoriska uttryck, leda till breda folkliga rörelser som fortsätter efter varje val och också får avgörande genomslag i valresultaten – då kommer det att fordras både träget vardagsarbete, kompromisslösa politiska svar, förmåga att mobilisera bredare kampanjer och att visa att förändringar är möjliga. En utmaning som inga vänsterkrafter lever upp till – ännu, men som det är avgörande att ta sig an inför de kommande åren av fortsatt europeisk politisk och ekonomisk instabilitet.

Varför rasade holländska SP i valspurten?

Postat av

Vi tror inte på mirakel, men vi hade behövt en sensation. Det hade varit en sensation om Socialistiska Partiet blivit största partiet i valet i Nederländerna som opinionsundersökningarna förutspådde. Det hade försvårat den borgerliga lösningen av krisen i hela Europa.
Vi har redan tidigare skäl att vara besvikna: Störtandet av Mubarak växlades in till en valseger för islamisten Mursi, los Indignados ockupationer av torgen i Spanien följdes av att högerpartiet vann valet, Syriza med sitt motstånd mot EU:s plan för nedbrytning av det grekiska samhället förlorade, etcetera. Men det anstår oss inte att vältra oss i besvikelsen. Det enda som anstår oss är att krama varje droppe av lärdom ur den.

Det är återigen uppenbart att det är något annat att leda i opinionsundersökningar, eller till och med att leda massdemonstrationer, än att vinna val. Det är en annan arena, som sällan lämpar sig för folkliga rörelser och radikala partier. Av det ska vi inte dra lärdomen att den är betydelselös. Det vi vet av erfarenhet är att om det inte finns radikala företrädare på den arenan kommer motståndet mot den förda politiken att verka ännu lite mer orealistiskt.

I Nederländerna menar SP:s kritiker från vänsterkanten att partiet var berett till kompromisser och överbetonade målet att komma in í regeringen. Därmed fastnade de i den vallogik där högern och socialdemokraterna hade större trovärdighet. Det är en viktig lärdom. På samma sätt kommer vänsteralternativ alltid att behöva stå emot trycket att inlemmas i den mediala vallogiken.
Men det räcker inte som orsaksförklaring. Ingen nykter bedömare kan väl påstå att den genomsnittlige holländske väljaren uppfattat SP som alltför kompromissvilligt och därför avstått från att lägga sin röst på partiet. Mediastormen mot partiet gav ju en totalt motsatt bild.

Och från ett svenskt perspektiv kan man nästan önska sig den typen av kompromissmakare: Ett parti med 47 000 medlemmar, stark lokal aktivitet, betoning av arbetet utanför parlamentariska församlingar, större stöd i fackföreningar än socialdemokraterna och som vägrar att hålla sig inom de nyliberala budgetramarna. I Sverige har vi jämförelsevis ett vänsterparti med drygt 11 000 medlemmar som är helt upphängt kring sitt parlamentariska arbete, knappast har någon facklig förankring och som inledde valrörelsen 2010 med att acceptera det nyliberala budgettaket.

Lärdomen är att det inte räcker. Om ett sjudande missnöje hos Europas arbetande ska ta sig kvarstående organisatoriska uttryck, leda till breda folkliga rörelser som fortsätter efter varje val och också får avgörande genomslag i valresultaten – då kommer det att fordras både träget vardagsarbete, kompromisslösa politiska svar, förmåga att mobilisera bredare kampanjer och att visa att förändringar är möjliga. En utmaning som inga vänsterkrafter lever upp till – ännu, men som det är avgörande att ta sig an inför de kommande åren av fortsatt europeisk politisk och ekonomisk instabilitet.

Försvara människovärdet – fri invandring

Postat av

”Sent i går kväll svensk tid meddelade australiska myndigheter att de avbryter sökandet efter överlevande från skeppsbrottet vid Julön. Runt 90 människor saknas fortfarande… De flesta tros ha varit afghanska flyktingar” (Göteborgs-Posten 24/6). Dagligdags möts vi av nyheter av det här tragiska slaget, i en värld där 12 miljoner människor beräknas att vara på flykt och där enbart flyktingars försök att ta sig över Medelhavet under 2011 skördade 2000 människoliv.

”Gränser dödar, gränser exploaterar” – det var temat för det No Border läger som arrangerades i Stockholm i förra veckan med deltagare från en mängd olika länder (se Internationalen 25/12). Syftet med lägret var att sätta fingret på den oerhörda repression och kränkning av människovärdet som den rådande globala migrationspolitiken leder till – med den ideologiska utgångspunkten att människan har rätt att röra sig fritt och bosätta sig varhelst hon vill över hela vår jord.

Öppna gränser och fri invandring; det är ett synsätt och vision som vi socialister till fullo skriver under på. En vanlig invändning mot denna hållning, som också är frekvent representerat på vänsterkanten, är att fri invandring skulle leda till en stor rörelse av billig arbetskraft i riktning mot Sverige, och att det per automatik skulle leda till att hela arbetarkollektivets ställning försvagades. Men om vi blickar runt i Europa ser vi redan idag hur miljoner papperslösa utan några som helst rättigheter exploateras på ett fullständigt hänsynslöst sätt, och i Sverige beräknas antalet papperslösa till 10-50000.
Det är människor som det på grund av deras situation är oerhört svårt att organisera, och om något är exploateringen av detta underproletariat i sin förlängning ett hot mot alla arbetandes rättigheter. Om dessa papperslösa upphörde att vara papperslösa, inte ständigt fruktade att bli utkastade ur landet och tillkämpade sig samma rättigheter som alla oss andra skulle det stärka arbetarklassen i stort.
I en globaliserad värld är det också en illusion att tro att slutna gränser och nationella lösningar kan skydda de arbetandes rättigheter. Tvärtom är mycket mer av fackligt samarbete och social kamp över gränserna en nödvändighet. Kapitalet har i det sammanhanget – med organ som exempelvis EU, Världsbanken och IMF – flera hästlängders försprång.

Vi socialisters klassmässiga utgångspunkt är att alla människor ska ha samma rättigheter oavsett var de är födda – här är icke jude eller grek, svart eller vit. Öppna gränser, fri invandring och lika rättigheter det är vår melodi. En annan värld, en socialistisk värld, kan inte heller bli möjlig om inte denna melodi blir hela mänsklighetens ledmotiv.

Försvara människovärdet – fri invandring

Postat av

”Sent i går kväll svensk tid meddelade australiska myndigheter att de avbryter sökandet efter överlevande från skeppsbrottet vid Julön. Runt 90 människor saknas fortfarande… De flesta tros ha varit afghanska flyktingar” (Göteborgs-Posten 24/6). Dagligdags möts vi av nyheter av det här tragiska slaget, i en värld där 12 miljoner människor beräknas att vara på flykt och där enbart flyktingars försök att ta sig över Medelhavet under 2011 skördade 2000 människoliv.

”Gränser dödar, gränser exploaterar” – det var temat för det No Border läger som arrangerades i Stockholm i förra veckan med deltagare från en mängd olika länder (se Internationalen 25/12). Syftet med lägret var att sätta fingret på den oerhörda repression och kränkning av människovärdet som den rådande globala migrationspolitiken leder till – med den ideologiska utgångspunkten att människan har rätt att röra sig fritt och bosätta sig varhelst hon vill över hela vår jord.

Öppna gränser och fri invandring; det är ett synsätt och vision som vi socialister till fullo skriver under på. En vanlig invändning mot denna hållning, som också är frekvent representerat på vänsterkanten, är att fri invandring skulle leda till en stor rörelse av billig arbetskraft i riktning mot Sverige, och att det per automatik skulle leda till att hela arbetarkollektivets ställning försvagades. Men om vi blickar runt i Europa ser vi redan idag hur miljoner papperslösa utan några som helst rättigheter exploateras på ett fullständigt hänsynslöst sätt, och i Sverige beräknas antalet papperslösa till 10-50000.
Det är människor som det på grund av deras situation är oerhört svårt att organisera, och om något är exploateringen av detta underproletariat i sin förlängning ett hot mot alla arbetandes rättigheter. Om dessa papperslösa upphörde att vara papperslösa, inte ständigt fruktade att bli utkastade ur landet och tillkämpade sig samma rättigheter som alla oss andra skulle det stärka arbetarklassen i stort.
I en globaliserad värld är det också en illusion att tro att slutna gränser och nationella lösningar kan skydda de arbetandes rättigheter. Tvärtom är mycket mer av fackligt samarbete och social kamp över gränserna en nödvändighet. Kapitalet har i det sammanhanget – med organ som exempelvis EU, Världsbanken och IMF – flera hästlängders försprång.

Vi socialisters klassmässiga utgångspunkt är att alla människor ska ha samma rättigheter oavsett var de är födda – här är icke jude eller grek, svart eller vit. Öppna gränser, fri invandring och lika rättigheter det är vår melodi. En annan värld, en socialistisk värld, kan inte heller bli möjlig om inte denna melodi blir hela mänsklighetens ledmotiv.

Lämna inte Grekland ensamt

Postat av

”Vi vill stoppa åtstramningarna. De där inne är mot folket”. En femtonårig demonstrant uttrycker väl vad många greker kände i söndags när parlamentet samlades för att rösta igenom ett drakoniskt sparpaket, de utländska finansiärernas krav för att Grekland ska få tillgång till ytterligare ett nödlån och undvika statskonkurs.

I etablissemangsmedia framställs det ofta som att Grekland ”levt över sina tillgångar” och nu måste gå igenom en eklut även om det kommer att svida i många vanliga grekers skinn. Men det finns inget Grekland i största allmänhet som ”levt över sina tillgångar”.

Däremot finns det en parasitär överklass med enorma ackumulerade förmögenheter, en överklass som knappast betalar någon skatt alls. Den grekiska statsskulden ligger idag på 355 miljarder euro, samtidigt som beräkningar ger för handen att rika greker gömmer undan 200-600 miljarder euro på bankkonton i Schweiz. Därtill betalar de rederier som basar över världens största handelsflotta – och övriga större företagare – en löjligt låg skatt. Generellt ligger också det grekiska skatteuttaget långt under EU-genomsnittet. Dessutom är militärutgifterna dubbelt så höga som EU-genomsnittet och landet är världens femte största vapenimportör.

Detta – i kombination med den globala finanskrisen och de stora handelsunderskott som den tyska ekonomiska politiken alstrar i flera av eurozonens länder – är roten till den nuvarande grekiska krisen.

Idag är Grekland ett land med en växande fattigdom. Arbetslösheten har det senaste året ökat med över en halv miljon och passerat 20-procentsstrecket. På det sociala planet uppstår det en mängd tragedier när välfärdsväven rivs sönder, exempelvis har självmordsfrekvensen det senaste året mer än fördubblats. All åtstramning gör också bara ont värre och fördjupar krisen.

Sedan 2009 har strejker och demonstrationer följt slag i slag i Grekland. Dessa mobiliseringar har dock inte kunnat rubba maktens agenda av ekonomisk liberalisering och åtstramning. Att det största polisfacket deklarerat att man tänker utfärda en arresteringsorder mot de representanter för EU, ECB och IMF som snart kommer till Aten för att förhandla med den grekiska regeringen ger dock en fingervisning om att kampviljan är hög i stora delar av samhället.

Det som behövs idag är att radikalare fackliga strömningar tillvinner sig mer makt, en ökad samordning av motståndet samt ett ordentligt organisatoriskt helhetsalternativ till det rådande systemet. Och – kanske framför allt – arbetarsolidaritet över gränsernas med det grekiska folket. Kapitalet känner ingen gränser och det får inte heller de arbetande i Europa göra i sin formering till kamp – Avskriv den grekiska statsskulden! Ta pengarna där de finns!

Läs också: I parlamentet, där finns det pengar…

Intressant?
Bloggat: Svensson, Kildén & Åsman, Röda Malmö,
I media: DN,  SVT,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Jonas Sjöstedts krisprogram

Postat av

Svarar inte mot behoven.

-Nu brådskar det att avveckla euron under ordnade former, skriver Jonas Sjöstedt i SvD Brännpunkt. Annars kanske EU upplöses i politiskt och socialt kaos menar Sjöstedt som med sitt inlägg lägger ut den politik han vill föra som Vänsterpartiets eventuellt nye ordförande.
Egentligen bör man läsa hans text bakifrån, för det är i sista stycket som den verkliga orsaken till kapitalismens globala kris omnämns. Så här skriver han:
-Den globala finanskapitalismen är ett instabilt och farligt system som skapar stora rikedomar åt några få samtidigt som inkomstklyftorna ökar i en rad andra länder. Den andel av produktionens värde som blir lön till dem som arbetar faller stadigt. Det är kapitalet som har övertaget. Så glider samhället isär allt mer, läser vi i Brännpunkt.
Det här finns det absolut inget att invända mot. Men att andelen av de producerade värdena (BNP) som går till löner faller stadigt är inte ett nytt fenomen och har absolut inget att göra med vare sig EU eller euron. I stället startade fallet för löneandelen i början av 80-talet när nyliberalismen med Thatcher och Reagan i spetsen började slå under samhällets välfärdsbälte.
Under ”guldåldern” 1950-75 följde lönerna i hela den industrialiserade världen produktivitetens utveckling med resultatet att löneandelen av BNP förblev i stort sett oförändrad under perioden. Huvudsakligen tack vare de fackliga organisationernas kapacitet att försvara ”lönernas del av kakan”.
När löneandelen sjunker är det automatiskt något annat som ökar om BNPs tillväxt samtidigt ligger över noll. Rätt gissat –vinsternas andel stiger. Vad som utmärkt den nyliberala ”revolutionen” är att vinsternas stigande andel inte lett till stigande andel av investeringar. I stället har utdelningen till aktieägarna ökat. Här hittar vi den ena källan till finansens alltmer utvecklade elefantiasis –kapitalägarna har fått större andel av BNP utan att öka investeringarna i den produktiva verksamheten. Börsen och den övriga finansmarknaden har lockat med större vinster än avkastningen på industriell verksamhet.
Den andra källan till finansens allt större tyngd i ekonomin är den nyliberala skattepolitiken. Skatterna på både kapital och inkomster har minskat internationellt. Idén att det skulle leda till nyinvesteringar och jobbskapande visade sig vara ett falskt axiom fabricerat av Milton Friedmans Chicago boys. I stället gav det kapitalägarna ännu mer pengar att spendera i den spekulativa finanskarusellen.
Men lägre skatter innebär naturligtvis minskade inkomster till statskassan, med större problem att finansiera den gemensamma offentliga sektorn och välfärdssystemen. I stället för att öka beskattningen av de kraftigt gynnade kapitalinkomsterna och därmed hålla statens inkomster uppe valde den nyliberala regimen, socialdemokratin i Europa inbegripen, att minska utgifterna. Den onda spiralen är satt i rörelse. Lägre skatter, minskade statsinkomster, nedskärningar i välfärden, mindre köpkraft för de sämst ställda, lägre tillväxt, minskade skatteinkomster för staten, nedskärningar osv osv.
Det är denna utveckling som Jonas Sjöstedt vill bryta. Därför lyder rubriken till min blogg -”svarar inte mot behoven”. För att bryta den onda spiralen krävs ett program som sätter stopp för den nyliberala agendan, inte ett som vrider klockan tillbaka utan tvärtom vrider den framåt till ett klockslag där finansen mister sin totala dominans över de politiska och ekonomiska besluten i samhället.
Att ställa avvecklingen av Euron som den mest brådskande åtgärden för att bekämpa ”ett instabilt och farligt system” är att vrida klockan tillbaka i hopp om att väcka till liv en bättre fungerande kapitalism. Alternativet till en ”avvecklad euro under ordnade former” är naturligtvis en återgång till mark, franc, lira och alla andra gamla valutor från nittiotalet. På vilket sätt det skulle underlätta krisbekämpningen finns det inget om i Sjöstedts artikel i SvD. Men i tidigare artiklar har han menat att det ger en möjlighet för länder i kris att devalvera sig ur krisen. Med en egen valuta blir det enligt Sjöstedt lättare att hålla konkurrenskraften uppe.
För en kort tid sedan skrev han och Ulla Andersson en artikel i GP där de argumenterade för att krisländer som Grekland skulle tillåtas lämna euron, avskriva delar av skulden och devalvera sig ur krisen med en ny drachm. Nu har Jonas Sjöstedt utvidgat sin idé och säger att det är brådskande att avskaffa euron.
-Euron och bankerna ska räddas till varje pris, och priset är högt när välfärden mals till grus och unga människor berövas sin framtid, läser vi i SvDs Brännpunkt. Som jag redan visat pekar Sjöstedt i slutet av artikeln ut det verkliga problemet, att den arbetande befolkningens löneandel av BNP minskat. Hur han kan få det till att det stora problemet är euron blir därför obegripligt. ”Välfärden mals till grus”, inte på grund av euron utan på grund av kapitalägarnas och regeringarnas allt våldsammare attacker på den välfärd som ännu finns kvar.
Beviset att det inte handlar om euron hittar vi i USA och Storbritannien där dollarn och pundet härskar. I dessa anglosaxiska länder förs en offensiv mot den arbetande befolkningen som kanske är hårdare än i något annat land. I USA har medianlönen legat still sedan 30 år tillbaka och antalet verkligt fattiga ökar katastrofalt. I Storbritannien driver Cameron en politik som hotar att driva stora delar av befolkningen in i ren misär. Det är bara de hutlösa inkomsterna i finansens City som håller de statistiska medeltalen uppe. Utanför Londons finanskvarter börjar ett landskap från Mad Max att skönjas. De ungas revolt nyligen var bara ett tecken i tiden.
Men inom eurozonen då? Är det euron som är boven i dramat? Sjöstedt pekar på en metod för ett lands kapitalister att ta sig ur en kris –devalvering av den egna valutan för att öka konkurrenskraften mot omvärlden. Men det finns en annan metod som använts inom eurozonen –en social devalvering. Det är den tyska modellen och som hyllas i alla läger. Det tyska miraklet är ett exportmirakel, sägs det. Ja det är sant. Men det finns en baksida på miraklet. Sedan tio år tillbaka har den tyska regeringen, först under socialdemokraten Schröder och sedan under Merkel, tvingat den tyska arbetarklassen att acceptera stagnerande eller sjunkande reallöner med flera miljoner i tillfällighetsarbeten och med löner under nio euro i timmen. Den tyska industrin har därför kunnat öka sin produktivitet och konkurrenskraft snabbare än alla andra euroländer. Men eftersom huvuddelen av den tyska exporten går till andra euroländer motsvaras det tyska exportöverskottet av ett importöverskott i länder som Grekland, Spanien och Grekland.
Vad kan vi se som ett tänkbart scenario om alla euroländer återinför sina gamla valutor och börjar devalvera dem för att exportera sig ur skuldkrisen? Det blir i alla fall inte den ”ordnade avveckling” som Sjöstedt vill se. Det kaos han vill undvika blir i stället garanterat. Den sociala devalveringen som nu sker inom hela eurozonen kan då teoretiskt ersättas av valutadevalveringar. Men hur alla ska kunna exportera sig ur krisen förblir ett mysterium. Någon måste ju också importera. Att Sjöstedts recept skulle vara mindre smärtsamt för den arbetande befolkningen än den sociala devalveringen är inte alls givet. För av devalveringar är det bara kapitalet i exportindustrin som mår bättre. Alla andra får ökade levnadskostnader eftersom allt som importeras för att konsumeras i industri och hushåll blir dyrare, speciellt i ett läge där lönerna inte längre följer produktivitetens utveckling.
I valet mellan två borgerliga krisbekämpningsmetoder, valutadevalvering eller social devalvering, pekar Jonas Sjöstedt ut den första som vägen framåt för eurozonens länder. Detta ska kompletteras med stramare reglering av finansmarknaden. Bankerna ska tvingas hålla högre ”kapitaltäckningskrav” (egna kapitalet i förhållande till utlåningen) och förbjudas att handla med det egna kapitalet. Nya lokala sparbanker, ”gärna kooperativt ägda”, ska stimuleras och vara motorer för den regionala utvecklingen.
Är det effektiva åtgärder mot finansens härjningar som Sjöstedt vill föra som partiledare för Vänstern? Jag tror att han lika väl som jag vet att det monster som finansen utvecklats till, som kastar sig över hela länder i jakten på privata vinster, inte kan tämjas med nya ”stramare regler” på nationell nivå. I tre år har alla världens regeringar, OECD, G20 och alla andra G-möten, lovat att finansen ska hållas hårt. De senaste tio åren har den galna finansvärlden kastat världen in i tre djupa kriser. Nya regler för storleken på bankernas egna kapital har införts och tillfälliga förbud mot shorting införts. Men det är bara att skrapa på ytan.
Redan valutahandeln i världen omsätter hundratals miljarder dollar per dag, varav bara en bråkdel svarar mot behov i den ”verkliga ekonomin”, resten är ren spekulation mellan banker och fonder av olika slag på ett slagfält som allt mer domineras av superdatorer som handlar inom mikrosekunder. Finansens elefantiasis kan inte regleras bort med mindre än att samhället tar över den funktion som var och bör vara bankernas, den att finansiera industriers och hushålls behov av långsiktigt kapital. Bara ett exempel räcker för att visa vilket monster vi talar om.
Den 6 maj 2010 föll Dow Jones aktieindex 9 procent sedan bland annat Procter&Gambles aktie rasade på några minuter. Det tog de amerikanska börsmyndigheterna fem månader att förstå vad som hände. En superdator i Kansas skrev 75 000 kontrakt som spekulerade i aktieindexet. Agerandet skapade panik och på bara 14 sekunder bytte kontrakten ägare 27 000 gånger och drev aktien i botten. Detta är en roulette med fejkade kulor som inte har det minsta värde för den arbetande befolkningen och som inte kan regleras. All spekulation, skatteparadisen och företagens ”fiffiga” skatteplanering måste helt enkelt förbjudas och det kan bara ske genom internationell samordning och en socialisering av finansvärlden.
Anledningen till de låga målsättningarna i Sjöstedts ”programförklaring” handlar nog mest om ”realism”, det går inte att föra en politik som syftar till att bilda regering med socialdemokratin och samtidigt kräva finansens socialisering. Det får räcka med en light variant av ”antifinans” utan ”antikapitalism”.
Vi har sett att de ökade statsskulderna orsakats av en sänkt löneandel av BNP och de sänkta skatterna på arbete och kapital. Därför är det lite märkligt att Sjöstedt säger att hans parti ”gjorde avgörande insatser för att sanera statens finanser efter 90-talskrisen”, trots att det skedde genom ”åtgärder som ökade klassklyftorna”. Sverige kunde exportera sig ur krisen eftersom konjunkturen i omvärlden var fördelaktig för svensk exportindustri. Kapitalägarnas intressen räddades samtidigt som ”klassklyftorna” ökade, det vill säga att de arbetande fick betala räkningen för krisen på samma sätt som man nu försöker tvinga Europas och USAs arbetande att betala för finansens härjningar. Vad som var en ”avgörande insats” från Vänsterpartiet verkar minst sagt oklart.
När väl euron avskaffats då borde enligt Sjöstedt Sverige lämna EU som i sin tur borde upplösas och ersättas av ett mellanstatligt samarbete. Nu föreslår han inte att Sverige ska lämna EU eftersom det inte finns en opinion för det. Det är nog en riktig bedömning av opinionen och möjligheten att påverka den i en riktning för ett svenskt utträde. Jag håller med Sjöstedt i att EU är en inrättning som tjänar kapitalägarnas intressen av en stor öppen marknad, fritt flyttande kapital och möjlighet att spela ut medlemsländernas arbetande människor i konkurrens mot varandra. Men att en återgång till mer ”nationellt självbestämmande ” skulle vara en lösning som i något avseende skulle tjäna de arbetandes intressen är drömmeri om en förgången tid.
Ännu på 80-talet kunde enskilda länder i den industrialiserade världen reglera sin konkurrenskraft i förhållande till andra industriländer via en devalvering av den egna valutan, interna åtstramningspaket och en allmänt anti-social politik. Men 2011 är inte 1985. I dag är det inte i första hand konkurrensen inom EU som sätter de normer för löner och produktivitet som kapitalägarna strävar efter. Kinas och delvis andra ”tillväxtekonomiers” löner och sociala villkor innebär att det är bara den högteknologiska delen av ”västs” industriproduktion som står sig bra i den kinesiska motvinden.
Det finns inget borgerligt ekonomiskt/politiskt instrument som kan ändra den utvecklingen. Devalveringar skulle behöva bli så stora att de blir socialt outhärdliga. Ingen nationell räntepolitik kan heller bryta den obalans som nu råder i världsekonomin. Det finns naturligtvis protektionismen som ett vapen för att skydda den egna industrin mot konkurrensen från länder med extrema låglöner jämfört med de som råder i EU. Men jag tror ingen vill förespråka det som en lösning. Vi vet alla vad som hände med världsekonomin under 30-talet när tullmurarna restes.
I stället för att blicka tillbaka och hoppas att en klassisk reformism ska kunna lösa kapitalismens djupa kris och bryta finansens strupgrepp på allt och alla måste vi i stället utveckla en politik som tar steget utöver dagens EU och skapar ett Europa där det är den arbetande befolkningens gemensamma intressen som styr de ekonomiska och politiska prioriteringarna inte det privata kapitalets vinstintressen. Men i Jonas Sjöstedts text finns det inget om vad de arbetande människorna i Europa kan göra tillsammans för att stoppa de europeiska kapitalägarnas försök att spela ut olika länders yrkesarbetande mot varandra i en ständig spiral nedåt av social nedrustning. Alla lösningar som presenteras handlar bara om vad staterna kan göra, det vill säga hur den ”egna ekonomin” bäst ska skyddas. Det är en återvändsgränd i vilken de arbetande inte kommer att finna värdiga sociala svar på den borgerliga offensiven mot välfärden.

********

Ett annat Europa är möjligt och nödvändigt.

Jag vill inte göra anspråk på att sitta inne med en konkret lösning på kapitalismens kris. Men ett annat Europa är möjligt och nödvändigt och det kan bara skapas i de arbetande människornas kamp för att kasta av sig den kapitalistiska exploateringen och de härskande klassernas överstatliga EU-bygge. Lösningen finns inte att söka inom varje nations gränser. Redan miljöproblemet kräver en internationell plan. Inte heller går det att lösa de enorma skillnaderna i levnadsstandard mellan olika nationer med ett mellanstatligt samarbete utan gemensamma beslut om fördelning av Jordens rikedomar. Här under finns ett kort upprop som för fram ett antal åtgärder som om de förverkligas kan bli en början till att sätta stopp för finansvärldens ohejdade terror mot folk och nationer.
På den här länken kan du själv skriva under uppropet. Femton tusen personer i Europa har redan signerat. Gör det du också.

***

Europeiskt upprop mot finansens diktatur.

 

En kris utan motsvarighet förvärrar fattigdomen och

den sociala ojämlikheten och

leder Europa mot en hotande katastrof.

 

Vi, europeiska medborgare, menar att krisen inte är oundviklig vilket många människor vill få oss att tro. Det finns lösningar och folken i Europa måste kräva att de sätts in nu. Oansvariga regeringar låter medborgarna betala för galenskapen hos de som verkligen är ansvarig för skuldkrisen, det vill säga de finansiella marknaderna. Vi manar alla européer att säga nej till finansspekulationens diktatur och de fruktansvärda konsekvenser den har på våra liv.

Den rådande politiken leder in i en återvändsgränd.

Skuldkrisen används av alla regeringar som ursäkt för påtvingade nedskärningar av de offentliga utgifterna vilket bryter ner vitala sociala inrättningar  –skolor, sjukhus, rättsväsende, forskningsprogram och den nationella hälsovården.
I efterdyningarna av krisen 2008 lovade europeiska beslutsfattare att begränsa de förödande konsekvenserna av den finansiella spekulationen: löftena har brutits. Den vilda spekulationen fortsätter okontrollerat och undergräver alla möjligheter till ekonomisk återhämtning och minskad arbetslöshet.

 

Vi förkastar kategoriskt användningen av finansen som

ett vapen för att krossa medborgarna till förmån för de rikaste.

Finansiella institutioner bör stå i samhällets och ekonomins tjänst och inte tvärtom. Därför hävdar vi att det är dags att förändra vår politik och vår ekonomiska modell.
Vi uppmanar alla europeiska medborgare att använda alla demokratiska och fredliga medel för att övertyga regeringar och europeiska institutioner att vidta följande fem åtgärder:
  • Upphäv alla åtstramningsprogram
  • Olagligförklara bankernas finansiella spekulation
  • Inför på europeisk basis en kännbar skatt på finansiella transaktioner
  • Utför oberoende granskningar av statsskulderna i syfte att minska dem gradvis eller avskriva dem.
  • Anta en skattereform med målet att omfördela rikedomarna rättvist.
Vi delar upprördheten hos alla de som protesterar och manar till att stödja, utveckla och förena proteströrelserna på europeisk nivå.

Därför uppmanar vi EU-medborgare till massiva och fredliga ockupationer av stadscentra varje söndag tills deras vilja har hörts och respekterats.

Demonstrationerna måste syfta till att bli verkliga forum som gör medborgarnas återerövring av sin suveränitet möjlig. Låt oss tillsammans fatta beslut om hur våra liv ska formas och låt oss stå enade mot finansens diktatur!

Tusen demonstrationer för ett Europa som tillhör folket!
Tusen medborgarforum mot finansens

diktathttp://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/09/05/jonas-sjostedts-krisprogram/ur!


Nya myter att spräcka om det grekiska folket

Postat av

I en liten undanskymd artikel skriver Ulrika Stahre i lördagens Aftonbladet under rubriken ”Den uppblåsta myten”. Hon tar fasta på Svenska Dagbladets påstående om att ”Bakom den grekiska krisen ligger den uppblåsta offentliga sektorn”, och avlivar punkt för punkt detta påstående som valsar runt i media efter media sedan den senaste grekiska krisen startade.

Sanningen är att delar av den offentliga sektorn har privatiserats. Tele-, olje- och energibolagen är delvis privatiserade. Utgifterna för sjukvården ligger långt under Sveriges. Den statliga skolan saknar en uppsjö av lärare. Den offentliga sektorns löner ligger långt under EU-snittet.

Nu är det Greklands offentliga sektor som ska ramponeras. Förra året handlade kampanjerna mot det grekiska folket om att sprida myter om den låga pensionsåldern och extra månadslöner.

Ulrika Stahre konstaterar med all rätt att ”i själva verket har Grekland gjort allting rätt ur nyliberal synvinkel. Sålt ut den offentliga egendomen och sänkt skatter”.
”I veckan kastade demonstranter på Syntagmatorget i Athen, förutom gatsten, både yoghurt och apelsiner. Jag är frestad att ta till detsamma mot alla dessa redaktioner som mer eller mindre avsiktligt vinklar sin rapportering”, skriver hon.

Hon behöver inte gå långt. Hon kan börja på Aftonbladets egen redaktion.
För i samma nummer finns en stort uppslagen artikel där en figur vid namn Peter Kadhammar skriver direkt från Aten.

”Två män sitter på de rangliga stolarna utanför Konstitutionstorget nedanför parlamentet.
De heter Dimitris och Nikos. Den förstnämnda har tältat här i 22 dagar. Nikos sover hemma hos sina föräldrar.

Övriga Europa skrattar, skakar på huvudet åt, eller är mest troligen förbannade på Dimitris, Nikos och deras landsmän. De fifflar med balanserna, ljuger om ekonomin, kräver hundratals miljarder euro i nödlån och kastar gatsten när långivarna vill ha garantier för sina pengar.
Ekonomerna har räknat ut att om grekerna betalade skatt som andra skulle de inte behöva tigga om bistånd och stå i klass med Pakistan i kreditvärdighet. Men skattesmitning är det enda system i Grekland som fungerar med hundraprocentig smidighet. Dimitris och Nikos är en del av det.”

Mer kommer längre fram i artikeln.
”Så hur ska Dimitris ta ansvar för sitt land?
De anser att de gör det genom att protestera på torget, där vanliga ungdomar, religiösa svärmare, gamla arbetare, herrar ur medelklassen, en hel del knarkare och fyllon förenas i raseri.”

När Kadhammar sagt vad han har på hjärtat är det på nästa uppslag dags för Wolfgang Hansson att ge sin syn på Grekland. Han presenteras som reporter och nyhetskrönikör:
”För mig framstår grekerna som en patient som av läkaren ställs inför valet att sluta röka eller dö i förtid. Och sedan går raka vägen från läkarmottagningen till tobakskiosken och köper ett paket cigg.”

De där apelsinerna Ulrika Stahre skrev att hon kände för att kasta på sina journalistkollegor borde kanske vara ruttna?

Tidigare publicerad i Internationalen.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Röda Malmö, K & Å, Rapporter, Henry Ascher, Vänsterekonomerna,
I media: AB1, 2, 3, GP1, 2, 3, DN1, 2, 3, SVD1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Minikjol och burka

Postat av
.
För en vecka sedan röstade det belgiska parlamentet igenom en lag som förbjuder bärande av burka och niqab i offentliga byggnader och på offentliga platser. Enligt lagen måste en person vara identifierbar när han/hon vistas på en allmän plats. Däremot avfärdade parlamentet vissa extremisters krav på sjalförbud i offentliga undervisningsanstalter. Belgien går i den frågan tvärtemot den franska regeringens planer på totalförbud även för elever i statliga/kommunala skolor att bära huvudduk som ett religiöst tecken.
.
Själv är jag emot all lagstiftning vad gäller individens rätt att klä sig som den vill. Enda resultatet av det är att extrema islamisters agitation om verklig och inbillad diskriminering blir trovärdig och underlättar rekryteringen av unga människor till religionens instängda värld.
För att motverka religiös förföljelse och islamofobi krävs det tolerans från många håll, tolerans för invandrade minoriteters rättigheter och kulturella traditioner. Men det krävs också tolerans i  i motsatta riktningen. Imamer och andra religiösa predikanter kan inte vänta sig utbredd förståelse så länge de inte kräver samma rättigheter i sina hemländer.
.
Den dag en imam ställer sig upp och tar strid för europeiska kvinnors rätt att klä sig i kort kjol och utan huvudbonad i Kairo eller Teheran då har de hundra procent rätt i att kräva tolerans i Köpenhamn och Paris. Men innan dess har de tunnt på fötterna.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,DN2,GP1,

Bloggare:Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Nu kommer räkningen – för de arbetande.

Postat av
-Hurra vad vi är bra.
Jublet i Bryssel hördes vida. Angela Merkel och Nicolas Sarkozy log ikapp. Enligt media har de båda tillsammans arbetat fram en plan för att ”rädda” Grekland eller något annat medlemsland vars statsskuld hamnat i spekulanternas klor.

.

-Det där fixade vi bra.

Enskilda EU-länder ska tillsammans med valutafonden IMF ge Grekland lån om det visar sig problematiskt för Papandreou att på den ”fria” marknaden hitta de miljarder han behöver i april och maj. EU ska också ge sig självt möjligheten att straffa olydiga elever i europabygget.
I skräpmedia framställs det som att ”vi” rika ska ge Grekland ”våra” skattepengar. Inget kan vara mer falskt. Det handlar om lån inte hjälp. Det  är lika lite ”hjälp” som den ”hjälp” ockraren, till hutlösa räntor,   erbjuder en fattig familj. För att betala tillbaka ”hjälpen” tvingas den fattige till stora uppoffringar.
Sarkozy och Merkels idé är att den antagna planen ska tvinga Grekland, Portugal, Spanien, Irland och kanske Italien till att snabbt sanera sin statsskuld och minska budgetunderskotten.

.

.

Greklands fackliga organisationer protesterar mot sparpaketet.

Men det är inte fasaden som är den verkliga planen. Överenskommelsen i Bryssel har en skymd agenda som däremot berör alla arbetande människor i EU. Grekland har redan annonserat färgen i agendan. Åtstramning och åter åtstramning är det verkliga receptet som Bryssel antog och som först ska testas i Grekland och Portugal.
Vi har redan skrivit om detaljerna i den grekiska ”sanerinsgplanen” och vilket motstånd den mött bland landets arbetare.
Nästa etapp i planen är den svångremspolitik som ”socialisten” Sokrates i Portugal kommer att tvingas föra för att inte hamna i onåd i Bryssel. Landets arbetare har redan påtvingats en stram ekonomisk politik mellan 2005 och 2008 för att minska statens budgetunderskott från 6,4 % av BNP till 2,7 %.
Premiärministerns nya plan är grotesk. Till att börja med ska staten sälja ut en rad statliga företag för att samla pengar till statskassan. Att det kommer att ske på extremt gynnsamma villkor för de privata uppköparna behöver ingen tveka om.

.

”Socialisten” Papandreou verkar mycket nöjd. Knappast å de arbetandes vägnar.

Sedan ska det statsanställdas löner frysas under fyra år utan garanti för inflationskompensation. Bara varannan person som pensioneras från en statlig anställning kommer att ersättas. Det ska sättas ett tak på de sociala bidragen och vissa bidrag till unga arbetslösa och långtidsarbetslösa ska avskaffas. Redan beslutade offentliga investeringar i exempelvis snabbtågslinjer skjuts på framtiden.
Så ser den verkliga planen ut. EU testar en extrem politik för att planera vidare på ett frontalangrepp på de arbetandes levnadsvillkor. Inte bara i de ”fattiga” vid Medelhavet men inom hela EU för att placera unionens kapitalägare i bästa tänkbara läge i konkurrensen med USA och ”tillväxtländerna” Kina och Indien. Privatiseringar, avregleringar och social nedrustning är vad den europeiska borgerligheten har att bjuda på.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Sarkozy bryter löfte om koldioxiden.

Postat av

.

Högerns nederlag i de nyss hållna regionalvalen får vida effekter långt utöver regionernas kompetens. Ett oväntat offer är Sarkozys omskrutna skatt på koldioxidutsläpp som skulle antas av Nationalförsamlingen nu i juli månad.
-Vi kan inte ensamma införa en CO2-skatt som handikappar vår industri. Det måste ske gemensamt inom hela EU, sa premiärministern François Fillon när han officiellt begravde skatten.
Det var en dålig skatt som skulle ha drabbat vanliga medborgare medan industrier med stora utsläpp redan försäkrat sig om specialbehandling. Men den begravdes av lika dåliga motiv.
Skatten hastades fram efter miljöpartiet Europe-Ecologies stora framgång i europaparlamentsvalen 2009 för att visa att högern också har ett ekologiskt alternativ. I förra veckans val visade det sig vara en total felberäkning.
-Jag vill att vårt miljöprogram ska ligga till grund för ett ekologiskt New Deal i Frankrike, i Europa och i hela världen, skröt Sarkozy 2007 efter att en arbetsgrupp (Grenelle) lagt fram ett handlingsprogram. Det var då det.

.

Efter förra veckans valnederlag är det annat ljud i skällan.
-Varför anta en koldioxidskatt? Miljömänniskorna röstar ju ändå på vänstern, klagade höjdare inom Sarkozys parti UMP. Inför det interna partitrycket fick Sarkozy stryka ett streck över den ”revolutionära miljöpolitik” som han sa sig stå för. Nu gäller det att ta tillbaka röster på alla fronter och då ligger en dåligt utformad koldioxidskatt i vägen. I stället för att arbeta fram en ny lag som drabbar de verkliga utsläppsbovarna skrotas hela idén av valopportunistiska skäl. När det gäller att hålla sig kvar vid makten finns inga principer.

.

Media: DN1,Dagens Arena,DN2,

Bloggar: Svensson,Jinge,Röda Malmö,Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,