Ett Åttonde mars fyllt av ny kraft

Kvinnodagen_2013_Foto_Emma-LundstromSambarytmerna studsar mot fasader och hörselgångar, dundrar upp mot den djupblå marshimlen som välver sig över Södermalmstorg vid Slussen i Stockholm, som ett ett löfte om en ny tid. Det är den åttonde mars 2013 och på torget trängs mer folk än på många år, känns det som. Det är ett hav av facklor och huvuden, farligt nära varandra.
Har något hänt? En tredje våg av feminism? Ett nytt, slutgiltigt, massröstat ”Nog nu” för det tjugoförsta århundradet?
Möjligtvis. Tidigare under dagen har det varit barnvagnsdemonstration för allas rätt till abort. Det finns också ett uppror som gäller detta att kvinnor jobbar gratis efter klockan 15.52. Det pyser och mumlas och viskas och ropas från alla möjliga håll, om patriarkatets ohållbarhet.

Konferenciern, Pernilla Hammargren, hoppas att vi alla slutade jobba det nämnda klockslaget, just idag, på kvinnodagen. Hon ropar:
– Vad är det vi firar? Förtrycket? Nej. Att vi kan kämpa och festa, fast det är förtryck! Krossa patriarkatet!”
”Jaaaaa”, instämmer folkhavet och stämningen känns ovanligt hoppfull. Blåhimmelskupan tar emot ekot av de flera hundra, kanske tusentals rösterna.
Det gäller att passa på, att fira och ta plats, för som konferenciern tillägger med en röst drypande av sarkasm:
– Imorgon fortsätter alla de internationella mansdagarna.
Men sedan tillägger hon:
– Efter den här kvällen, då kommer det att bli en feministiskt och antirasistisk vår!
Människohavet jublar. Hon fortsätter:
– Och sen blir det revolution och när det är klart, då åker vi alla hem till Gudrun Schyman på Österlen och andas ut.

Det skrattas och hurras och tjoas och facklorna vajar betänkligt mot näravarande mössor av lättantändligt material, och himlen fortsätter att välva sig vänligt över oss medan Inger Forsgren från Qjouren, en av få kvinnojourer för våldsutsatta, missbrukande kvinnor. Hon talar om socialtjänstens syn på beroendekvinnor. Synen som säger att om de bara slutar missbruka så kommer deras män inte längre att slå dem. Som att det är så enkelt. Som att våldet inte drabbar kvinnor som inte missbrukar på precis samma råa, vedervärdiga sätt som det drabbar de kvinnor som hamnat i droghelvetet.
– Det är dags att behandla våld mot kvinnor som det allvarliga folkhälsoproblem det är, avslutar Inger Forsgren och människohavet applåderar rejält.
Temat för årets demonstration är ”Feminism räddar liv”.

Konferenciern är ironiskt tacksam över att vi precis har fått en jämställdhetsminister som kallar sig feminist. Fantastiskt liksom, menar hon, tack, tack:
– Nu hoppas vi bara på att få en migrationsminister som kallar sig humanist!
”JA!” (Dagen efter ska det vara stor manifestation mot den migrationspolitiska, polisiära utvisningssatsning REVA, som har väckt en rasande kritik de senaste veckorna.)
Hon kallar patriarkatet för världens största och äldsta terrornätverk med celler överallt och en oerhört dålig konflikthantering som kallas ”krig”. Hon föreslår en t-shirt som män som Ulf Brunnberg kan ha på sig: ”Kvinnohat byggde denna kropp”. Sedan talar Sissela Nordling Blanco, talesperson för Feminstiskt Initiativ, om utseendefixering och prestationskrav, om att det behövs en politisk vändning, att normer kring kön och sexualitet måste utmanas och förändras. Att det måste gås från ord till handling:
– Det är dags att trappa upp den feministiska kampen. Det är skarpt politiskt läge och det är vår hälsa och våra liv som står på spel. Vi måste organisera oss för att krossa rasismen och sexismen. Länge leve feminismen!

Absolut. Alla på torget instämmer. Vad det verkar. Det börjar bli dags för avtåg mot Medborgarplatsen. Konferenciern erkänner sig vara melodifestivalsgillare, men i år är hon kritisk och har gjort slagord särskilt på det ämnet: ”Hello mello, jag blir galen, nio av tio är män i finalen” och ”Radiotjänst ge mig mina licenspengar tillbaka, jämlikheten ni försaka”.
Skratten ebbar ut när den samhällskritiska poeten Jenny Wrangborg läser en fantatisk dikt tillägnad ”alla Kommunals kvinnor, som är en av de grupper som drabbas värst av alliansens antifeministiska politik”.

Slagordsuppvärmningen tar vid. Vad ska vi göra? Krossa sexismen! Halva makten, hela lönen, hela lönen, hela tiden! Inga pigor åt överklassen, låt dem skura de egna dassen! Uppvärmningen går bra. Det låter som om vi är flera tusen. Mörkt blå är himmelen, snart svartblå, och det har tillkommit nya paroller som folkhavet villigt skanderar:
– Det spelar ingen roll hur du är klädd, du ska inte behöva vara rädd!
Konferenciern har en favorit: ”Inga sexister på våra gator! Inga torskar på våra gator!”
– Nice alltså, säger hon leende och blickar ut över det uppsluppna torgmötet när hon har fått rösterna att eka mot väggarna igen.
Ett sista uppvärmningsrop: ”Vi är trötta på jämställdhetspratet, nu vill vi se resultatet!”, också en ny paroll, enligt konferenciern, och sedan bär det av. Människor som myllrar uppför trappor och tar av till vänster. Facklorna flammar eldfängda och värmande mot den mörknande himlen och vi dras med bland de många kropparna, de trampande fötterna.

Radikal kvinnokamp! Nu krävs en tredje våg

På sin konferens i Köpenhamn 1910 tog Andra Internationalen initiativet till instiftandet av den internationella kvinnodagen. Varje år i varje land på samma dag skulle manifestationer ske under parollen ”rösträtt för kvinnor skall ena vår styrka i kampen för socialismen”. På Kommunistiska Internationalens kvinnokonferens 1921 bestämdes det sedan att denna dag alltid skulle äga rum åttonde mars. Denna tid kan betecknas som den första massiva vågen av radikal kvinnokamp över den industrialiserade delen av världen, då förutom rösträtten även en del basala sociala rättigheter erövrades.

Den andra vågen av avancerad kvinnokamp var en del av vänsteruppsvinget under 1960- och 70-talet. Inte minst i Sverige – med slopad sambeskattning, utbyggd barnomsorg, föräldraförsäkring, fri abort, etc – kunde den tidens kvinnorörelse, med Grupp-8 i spetsen, flytta fram sina positioner rejält, framsteg som ibland därefter kommit att tilldelas epitetet ”revolution på svenska”. Strofen ”vi är många, vi är hälften” blev en självklar del av tidsandan. Allt det här ägde rum i en tid av ett frenetiskt reformbygge, utvecklandet av en välfärdsstat och minskade sociala klyftor.

När det idag är åttonde mars och vi i Sverige återigen demonstrerar under de feministiska banderollerna är det i en tid där alliansens nyliberala politik steg för steg hotar att pressa tillbaka tidigare uppnådda framsteg. För första gången på många år vidgas nu återigen löneklyftan mellan män och kvinnor. Jobbskatteavdraget gör dessutom att denna klyfta ytterligare förstärks. Regeringen är i realiteten ointresserad av ett mer jämställt Sverige. Att genusforskningen inte längre får några nationella anslag är om något en fingervisning om det.

Försämringar i den sociala välfärden där reducerat stöd till omsorgen om äldre får till konsekvens att 100 000 svenskar, och då framförallt kvinnor i lägre inkomstskikt, tvingas att gå ner i arbetstid eller helt sluta att arbeta är ett tydligt vittnesbörd om hur skadlig alliansens politik är för såväl jämställdhet som jämlikhet. Att Rut-avdrag skattesubventionerar de bättre bemedlades skötsel av sina hem är i det sammanhanget inget att förvånas över. Den nya jämställdhetsministern, Maria Arnholm, må kalla sig feminist, men när det kommer till kritan är det bara en läpparnas tunna bekännelse.

I det djupnande klassamhällle som Sverige idag utgör är en kvinnorörelse som återigen växer sig stark en nödvändighet för att vända utvecklingen, en rörelse som kan lägga kraft bakom krav som sex timmars arbetsdag, utbyggd offentlig sektor och individualiserad föräldraförsäkring, och som i radikal praxis kan utmana könsmaktsordningen på alla nivåer. Det behövs en tredje våg av radikal kvinnokamp, det behövs en ny revolution på svenska.

Internationella kvinnodagen i Göteborg

viewer8:e-marskommittén består av ett antal organisationer som är aktiva i Göteborg. Tillsammans arrangerar vi publika arrangemang som på olika sätt uppmärksammar den Internationella kvinnodagen den 8 mars.

Följande organisationer ingår i 8:e-marskommittén i Göteborg:

Feministiskt initiativ, Feministiskt Självförsvar Göteborg, Foff – Forum för Feministiska Föräldrar, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, Iranska Flyktingars Riksförbund, Kommunistiska Partiet, Kvinnofolkhögskolan i Göteborg, Kvinnor för fred, Miljöpartiet de Gröna, Män för Jämställdhet, Revolutionär Kommunistisk Ungdom, Rättvisepartiet Socialisterna, Socialistiska Partiet, S-kvinnor, Svenska Kvinnors Vänsterförbund, Ung Vänster, UN Women, Vänsterpartiet.

Feministiskt Forum 2011

ÄNTLIGEN!
Feministiskt Forum Malmö, 12-13 november 2011

Den 12-13 november 2011 bjuder vi in till ett Feministiskt Forum i Malmö på Sofielund Folkets hus och Tryckeriet. Viljan är att skapa en mötesplats för Malmös feminister och att stärka stadens feministiska rörelse.

Det finns en stor mångfald bland de grupper och personer som arbetar feministiskt i Malmö. Denna mångfald vill vi belysa – samt skapa en plats för oss alla att mötas. Genom utbyte av kunskap, erfarenheter och olika perspektiv peppar vi varandra och håller den feministiska rörelsen levande.

Om du arbetar feministiskt, brinner för feministiska frågor eller är nyfiken och vill veta mer – kom och inspirera och bli inspirerad!

Kom och lyssna på intressanta föredrag! Kom och delta i samtal! Kom och lägg en pärlplatta! Kom och lär dig feministiskt självförsvar! Kom och se en film! Kom och häng! Pysselrum finns, för både barn och vuxna!

Vår förhoppning är att forumet ska fortsätta att växa och bli en självklar feministisk mötesplats och ett ständigt återkommande arrangemang i vår stad.

PROGRAMMET  finns under rubriken PROGRAM FEMINISTISKT FORUM

Feministiskt Forum
12-13 november 2011
Sofielund Folkets hus & Tryckeriet (Rolfsgatan16 resp 7)
Gratis! Alla är välkomna!

Arr. Malmös Feministiska Nätverk

Skuldbefria de skuldbelagda tjejerna

Feminismen lider av en backlash och smulas mellan fingrarna av många röster som gör sig hörda idag. Medan övriga befolkningen mår bättre mår unga tjejer allt sämre. Som en motvikt till detta har Ung Vänster haft ett år av feministisk offensiv. I våras drevs kampanjen ”Inga fler ursäkter” och i lördags släpptes en uppdaterad version av Makthandbok för tjejer. Internationalens Emma Lundström var där.

Föreläsningssalen i Vänsterpartiets samlingslokaler på Café Marx i Stockholm är fylld av unga människor som berättar om positiva erfarenheter från arbetet med att lyfta feministiska frågor. Någon har anordnat en minifestival med tjejband i Hässleholm, en annan har ordnat feministiskt parkhäng i Malmö. De kommer från Ung Vänsters distriktsstyrelser runt om i landet.
Längst fram står Tove Liljeholm, ordförande för Ung Vänster Storstockholm och chefredaktör för medlemstidningen Röd Press.
– När vi lanserade offensiven hade vi höga målsättningar. Det är lång väg kvar tills vi har den feministiska debatten man skulle önska, men vi har kommit en bit på vägen, säger hon och menar att det framför allt handlar om att medvetandegöra sig själva inom rörelsen till att börja med, och att omsätta de fina formuleringarna i praktiken.
I våras släpptes boken Sprängkraft – Systerskap för förändring där olika skribenter beskriver Ung Vänsters feministiska arbete. För att ta det ett steg längre, nå ut till de unga tjejer som berörs, får vi ikväll en rykande färsk liten bok i handen: Makthandbok för unga tjejer. Ta makten över ditt liv.

Lättare sagt än gjort. Boken riktar sig till unga tjejer i högstadie- och gymnasieålder – de unga tjejer som mår allt sämre alltså.
De som hoppar över skolluncher för att anpassa kroppen efter alltmer förvridna skönhetsideal, ideal som till och med kritiseras inom modebranschen för att vara bara FÖR mycket. För smalt, för glossigt, för retuscherat.
De som inte vågar prata om att de mår dåligt eftersom det inte finns utrymme för deras illamående, varken i föräldrarnas eller i lärarnas tidsplan.
De som utsatts för någon av de nära 6 000 våldtäkter som anmäldes förra året, eller någon av de som tillhör det stora mörkertal som inte anmäldes.
– Det finns allvarliga anledningar till att den här boken kommer just nu. En tredjedel av tjejerna på gymnasiet känner ängslan, oro och ångest, säger Tove Liljeholm och tar upp siffror från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) som säger att både de anmälda våldtäkterna ökar, men också det faktiska våldet mot kvinnor.
– Den här boken syftar till att skuldbefria tjejerna i en värld där de hela tiden skuldbeläggs trots att det egentligen handlar om ett systemfel, fortsätter hon och berättar att boken tar upp den vardagsrädsla som tjejer ofta känner. Den som gör att det alltid i bakhuvudet finns en tanke på hur man ska bete sig för att inte råka illa ut. Att ha nycklarna i handen när man går hem på kvällen. Att ha gympaskor med sig i en påse till festen så att man kan springa snabbt på hemvägen om så skulle behövas. Hela tiden beredd på att det värsta kan hända.

Makthandboken har kommit till som ett diskussionsunderlag. Som ett sätt att få tjejerna att se att det personliga är politiskt, återigen. Att säga ”det är inte dig det är fel på, det är en större struktur”, och att ge redskap som tjejerna kan använda för att ta kontrollen över sitt eget liv och göra sina egna val.
Tove Liljeholm har fått sällskap i bokpresentationen av ordföranden för det feministiska utskottet i Ung Vänster, Felicia Ohly. Efteråt – när den lilla boken delas ut bland minglande, chipsätande och ciderdrickande människor – dröjer sig Tove Liljeholm och Felicia Ohly kvar framför de tomma bänkraderna. De menar att det finns väldigt många anledningar till att den här boken kommer just nu.
– Att vara ung och tjej är ofta en väldigt smal linje att gå på, det är så många krav att leva upp till. Det skrivs många rapporter om hur dåligt unga tjejer mår. Det trista är att man konstaterar det men sen inte gör någonting åt det. Med den här boken vill vi hitta verktyg för att skuldbefria, säger Tove Liljeholm.
Liksom Felicia Ohly är hon instruktör i feministiskt självförsvar. När de är ute och håller i kurser har de märkt att kvinnornas erfarenheter av maktordningen inte skiljer sig särskilt mycket. Tove menar att kvinnor i Sydafrika upplever situationen på samma sätt som gamla tanter i Sverige, eller sjuåringar för den delen.
– Det är ofta så att man aldrig fått tillfälle att prata om det tidigare. Det är ofta första gången när de kommer på självförsvarskursen.

Det är alltså så – snart ett århundrade efter att kvinnors kamp för rösträtt gav utslag i Sverige – att det fortfarande är laddat att prata om kvinnoförtryck, att det är skämmigt för unga tjejer att erkänna för varandra att de mår dåligt. Eller har det blivit bättre och sedan sämre igen? Om det är någon som känner tvivel och undrar vad det är för något som tjejerna ventilerar på självförsvarskurserna, vad det är för känslor och upplevelser som makthandboken försöker ge diskussionsutrymme för, så kan vi kort sammanfatta det med några fakta från boken:
97 procent av de som blir utsatta för våldtäkt är kvinnor. 90-95 procent av de som lider av ätstörningar är tjejer och drygt en av tio sjuåringar har någon gång försökt banta. Sjuåringar alltså. Vidare känner sig 68 procent av alla 15-åriga tjejer stressade av skolarbetet och 13 procent av LO-kvinnorna i åldern 16-29 har blivit trakasserade på jobbet på grund av att de är kvinnor.
Utseendehets blandat med prestationspress.
Att det är så svårt för tjejer att tala om sinsemellan har att göra med att det är farligt att avvika från den smala linjen, menar Tove Liljeholm, rädslan för att uppfattas som svag väger tyngre än lättnaden i att tala om det som är tungt.
– Alla tjejers problem som härrör från strukturen individualiseras, det är DU som inte klarar av det. Det gör att det känns som att man erkänner ett fel om man pratar om det, säger Felicia Ohly och fortsätter:
– Vi hoppas att boken kan skapa rum för tjejer där de här maktstrukturerna inte finns. Ett andrum där man får vila från de här kraven.
Båda menar att det också handlar om att visa att det inte behöver vara så komplicerat att prata om det och Tove Liljeholm förklarar:
– Måste man vara feminist för att tycka att det här är bra? Nej, man behöver bara känna igen sig.

Vi räknar år 2011 och det behövs fortfarande en bok som talar om för tjejer att det är okej att de är sig själva. Som återigen bekräftar att de är offer för ett förtryck som innebär att kvinnor får lägre lön utan att det väcker ramaskri, ges mindre utrymme i klassrummet utan att någon höjer på ögonbrynen och utsätts för sexuella trakasserier utan att säga ifrån. De är ju tjejer.
– Det är jobbigt att inse att det snarare går bakåt än framåt rent praktiskt i samhället. Att ohälsan ökar hos kvinnor, att ingångsskillnaderna ökar mellan män och kvinnor, att våldet ökar, säger Felicia Ohly och Tove Liljeholm lägger till:
– För ett tag sedan kunde man resonera kring feminism men nu tycker folk att det är jättejobbigt och jättehotfullt. Ingen vill vara offer men att vara offer gör ju inte dig till en svagare människa.
– Ett av de viktigaste verktygen för feministisk förändring är att bygga ett systerskap, att starta diskussioner är ett sätt att börja, säger Felicia Ohly innan hon och Tove Liljeholm går ut till de minglande människorna i rummet intill.

Foto: Emma Lundström

http://www.internationalen.se/2011/11/skuldbefria-de-skuldbelagda-tjejerna/

 

 

Stieg Larsson – den grävande socialisten

Femtio miljoner sålda böcker, succéfilmer och lyxkryssningar till ”Stieg Larssons Stockholm”… Industrin kring Stieg Larssons Millenniumtrilogi når alltmer svindlande höjder när premiärerna på Hollywoodversionerna närmar sig mot slutet av året. Och mystiken kring det svenska deckarundret och författaren som aldrig hann uppleva genombrottet tycks oemotståndlig.

Men bortom den globala nöjesindustrins ”Stieg Larsson” finns den Stieg som levde och verkade bland antirasister och vänsteraktivister långt bortom rampljuset. Det senaste året speglad i ett antal böcker som (ännu?) inte nått den internationella storpubliken. Jan-Erik Petterssons Stieg Larsson – journalisten, författaren, idealisten var först ut i fjol med en politisk biografi som sökte placera in Stieg Larssons gärning och författarskap i dess vänsterhistoriska sammanhang. Eva Gabrielssons Millennium, Stieg & jag som utkom i början av detta år var en vibrerande personlig skildring från den kärleksrelation och gemensamma liv som efter trettio år avbröts av Stiegs plötsliga död 2004. Och så häromveckan utkom Expos En annan sida av Stieg Larsson med texter från Stiegs artiklar i den antirasistiska tidskriften Expo och böcker om högerextremism.

Att Stieg Larsson var antirasist och feminist bör därmed ha undgått få. Men att Stieg under en stor del av livet också var aktiv i Socialistiska partiet och dess föregångare samt flitigt medverkade i veckotidningen Internationalen är inte lika känt.

Håkan Blomqvist, som var chefredaktör under de år Stieg skrev för Internationalen, sammanfattar här några huvuddrag i Stieg Larssons socialistiska engagemang. Internationalen återpublicerar också en av de många artiklar Stieg skrev för tidningen under 1980-talet – ideellt utan betalning som de flesta av skribenterna.

Här är inte platsen att berätta om Stieg Larssons liv, från födelsen 1954, uppväxten hos morföräldrarna, Västerbotten, skolgången, mötet med Eva. Det har gjorts av andra – och jag kände aldrig Stieg på det personliga sättet. Vi möttes bara som partikamrater och i arbetet kring Internationalen. Många andra i vår rörelse hade mer nära relationer till Stieg och skulle säkert kunna ge mycket personligt stoff. Syftet här är bara att sammanfatta något av hans politiska engagemang kring Socialistiska partiet, vår veckotidning och världsrörelse Fjärde Internationalen.

Röd soldat

Stieg Larsson engagerade sig för den vietnamesiska befrielsekampen redan 1968 när han bara var 14 år gammal. I Umeås radikala vänstermiljöer kom han i början av 70-talet i kontakt med Socialistiska partiets föregångare KAF – Kommunistiska Arbetarförbundet – där hans blivande livskamrat Eva Gabrielsson var aktiv. KAF var den svenska sektionen av Fjärde Internationalen, den världsrörelse som hade bildats av Leo Trotskij på 1930-talet mot stalinismen i den kommunistiska rörelsen. I KAF var han med och spred förbundets soldattidning – Röd Soldat – vid det regemente, I 20, där han gjorde sin värnplikt.

Efter militärtjänstgöringen arbetade han en tid vid pappersbruket i Hörnefors, sparade ihop pengar och begav sig 1977, 22 år gammal, till Etiopien och Eritrea. Enligt uppgift var det för att överlämna pengar som samlats in genom Fjärde Internationalen till den marxistiskt orienterade EPLF-gerillan. Jag har inte kunnat få det bekräftat, men kanske någon av rörelsens veteraner i Paris känner till kontakterna. Under tiden hos gerillan hjälpte han till, berättade han själv, att träna kvinnliga gerillasoldater med granatkastare, ett vapen han lärt sig hantera under militärtjänstgöringen.

Tillbaka i Sverige flyttade han och hans livskamrat Eva Gabrielsson till Stockholm där han anslöt sig till KAF:s stockholmsavdelning. Han bedrev vanligt partiarbete, jobbade på posten men fick efter en tid anställning på TT med olika redaktionella uppgifter. Det blev emellertid som nyhetsgrafiker han under nära tjugo år kom att verka inom företaget. Mot slutet av 1970-talet började Stieg också skriva för KAF:s veckotidning Internationalen. Under det följande decenniet skrev han ett stort antal väl undersökta fördjupningsartiklar om USA-imperialismen, högerextremism och fascism. Han bidrog också med artiklar i kulturella och vetenskapliga frågor (hans första längre artikel handlade om Jules Verne).

Grenadas revolution

1982 reste han och Eva Gabrielsson till revolutionens Grenada – den lilla ön i Västindien där Maurice Bishop och The New Jewel Movement tagit makten i kölvattnet av sandinistrevolutionen i Nicaragua 1979. Han skrev om den relativt okända revolutionen i Internationalen. När den stalinistiska s k Coard-fraktionen genomförde sin statskupp 1983 och mördade Bishop slog USA omedelbart till mot revolutionen. Stieg och andra kamrater i vänskapsföreningen Sverige-Grenada intervjuade på telefon från Sverige kontakter på Grenada just när de amerikanska soldaterna invaderade. Det blev dramatiska ögonblicksreportage i Internationalen.

I början av 1980-talet hade rasistiska och fascistiska grupper börjat utmana den dominans som vänstern haft på gatorna i Sverige under 70-talet. KAF, som 1982 bytte namn till Socialistiska partiet, kom att ta initiativ till antirasistiska motmobiliseringar och var med och startade arbetsgruppen Stoppa Rasismen som 1985 utvecklades till en riksorganisation. Inspirationen kom från den brittiska Anti Nazi League – och Stieg var aktiv i SP:s antirasistiska grupp i Stoppa Rasismen.

Tillsammans med andra kamrater hade han utvecklat kontakter med den brittiska antifascistiska tidskriften Searchlight. Han bidrog kontinuerligt med artiklar till Internationalen, men jag tror att det var under dessa år han utvecklade idén om en svensk Searchlight – det framtida projektet med tidningen Expo som inleddes 1995.

90-talets högervåg

Åren 1989-91 innehöll omvälvande förändringar, internationellt och i det svenska samhället. ”Murens fall” tillsammans med upplösningen av Sovjetunionen och östblocket medförde ett dramatiskt skifte i det politiska och ideologiska klimatet. Valet 1991 ledde i Sverige till den första högersegern sedan 1928 och Carl Bildt blev statsminister. Dessutom kunde det populistiska och invandrarfientliga Ny Demokrati ta säte i riksdagen efter en omtumlande valskräll. I kölvattnet av högerframgångarna fick gaturasismen ett uppsving med den s k lasermannens härjningar som det mest skrämmande exemplet.

Lasermannens mord på invandrare 1991-92, högervindarna i politiken och upplösningen av de forna arbetarstaterna i öst fick många socialister att ompröva tidigare vägval. För Stieg, som länge hade varit inriktad mot att just bekämpa högerextremism och rasism – såväl i sina artiklar som i sin praktiska verksamhet – blev beslutet att koncentrera sig på den fråga där han trodde sig kunna göra skillnad. Under de första åren på 90-talet var han mycket aktiv tillsammans med andra i att skriva artiklar och även ett flertal böcker om högerextremism (en lista över hans författarskap finns på Expos hemsida).

Han lämnade egentligen aldrig formellt SP genom något högtidligt beslut utan hans medlemsavgifter betalades alltmer sällan under övergången från 1980- till 90-tal för att efter hand upphöra helt. Det var under dagar då vänstern och Socialistiska partiet tappade medlemmar och den partiförening i norra Stockholm Stieg tillhörde upplöstes. I det sammanhanget upphörde också Stiegs medlemskap.

Historieförvanskning

Det förekommer en falsk artikel på Wikipedia som hävdar att Stieg aktivt bröt med partiet 1987 för att han ”inte ville försvara utländska socialistiska regimer av tvivelaktig demokratisk halt.” Det är en löjlig historieförvanskning, både när det gäller kronologi och politiskt innehåll. Den svenska sektionen av Fjärde Internationalen hade förstås aldrig försvarat stalinistiska regimer utan tvärtom varit mycket aktiv i att stödja, även genom underjordiskt arbete, den demokratiska oppositionen och arbetarklassen i öst. Charta 77 i Tjeckoslovakien, KOR – Kommittén för arbetarnas försvar – i Polen, den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet och underjordiska fackföreningar i Sovjetunionen var dem vi allierade oss med. Stiegs sista artikel för Internationalen 1989 uttryckte de starka förhoppningar och stöd för en demokratisk socialistisk utveckling i Sovjetunionen och internationellt vi alla delade. Rubriken var: ”Glasnost på Moskvas gator – som en varm vind.”

Stieg var under 1980-talet aktiv tillsammans med andra kamrater i Stoppa Rasismen. Men rörelsen, som var inriktad på fredliga, icke våldsinriktade massaktioner gick igenom splittringar och nedgång när en yngre generation under övergången till det hårdnande 90-talet valde direkt aktion och fysisk konfrontation med fascisterna. När Stoppa Rasismen i praktiken upphörde i mitten av 1990-talet var Stieg redan upptagen av projektet med Expo – den svenska Searchlight där antirasister av olika politiska ursprung och inriktning kunde samarbeta.

Socialistisk journalist

Vi möttes fortfarande då och då inom antirasismen, han bibehöll alltid kontakterna med kamraterna på Searchlight och de SP:are som var aktiva i den antirasistiska rörelsen. Ibland kontaktade han Internationalen för att utbyta information och åsikter, och vi kunde be honom om råd, förslag på källor med mera för artiklar vi planerade. En kort tid innan han dog bjöd han upp mig till Expo för en pratstund och utbyte av erfarenheter.

Stieg var i vissa avseenden en ”produkt” av vår socialistiska rörelse. Jag skriver inte detta för att på något sätt förminska hans subjektiva historia, utveckling och andra influenser när han formade sin egen livsbana. Hans morfar Severin – den gamle kommunisten som internerats under kriget och vars namn ofta blev Stiegs signatur i Internationalens och partidebattens spalter. Hans livskamrat Evas kritiska oppositionskraft. De politiska och personliga vännerna och erfarenheterna…

Men jag tror inte det är fel att säga att det var i den ideologiska fåra som Fjärde Internationalen representerade som Stieg lärde sig att förena ett socialistiskt perspektiv med demokrati, feminism, antirasism och internationalism. Han hade som ung deltagit i studiecirklarna kring den typen av revolutionär marxism där vi studerade Ernest Mandel, Trotskij, Lenin, Marx och Rosa Luxemburg. Inte för att plugga dogmer utan för att utveckla vår samhällskritik.

Jag hörde aldrig, från honom själv eller någon annan, att han övergav sina socialistiska ideal – men han hade heller aldrig varit någon ”marxistisk förkunnare” eller teoretiker (även om han flitigt deltog i Fjärde Internationalens interna debatter kring internationella frågor som Grenada och kriget på Falklandsöarna/Malvinas). Han var snarare en socialistiskt inriktad grävande journalist som kom att koncentrera sina ansträngningar på att avslöja högerextremism, imperialism, rasism och fascism.

Det var så vi i Socialistiska partiet kände honom – och minns honom.

Håkan Blomqvist

Läs artikeln i Internationalen och på engelska i Against the Current och Int. Viewpoint.

Läs en artikel av Stieg Larsson i Internationalen.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Jinge,
I media: Axess, FolkB, SVT, ArbB, SMP, DD, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,