Radikal kvinnokamp! Nu krävs en tredje våg

På sin konferens i Köpenhamn 1910 tog Andra Internationalen initiativet till instiftandet av den internationella kvinnodagen. Varje år i varje land på samma dag skulle manifestationer ske under parollen ”rösträtt för kvinnor skall ena vår styrka i kampen för socialismen”. På Kommunistiska Internationalens kvinnokonferens 1921 bestämdes det sedan att denna dag alltid skulle äga rum åttonde mars. Denna tid kan betecknas som den första massiva vågen av radikal kvinnokamp över den industrialiserade delen av världen, då förutom rösträtten även en del basala sociala rättigheter erövrades.

Den andra vågen av avancerad kvinnokamp var en del av vänsteruppsvinget under 1960- och 70-talet. Inte minst i Sverige – med slopad sambeskattning, utbyggd barnomsorg, föräldraförsäkring, fri abort, etc – kunde den tidens kvinnorörelse, med Grupp-8 i spetsen, flytta fram sina positioner rejält, framsteg som ibland därefter kommit att tilldelas epitetet ”revolution på svenska”. Strofen ”vi är många, vi är hälften” blev en självklar del av tidsandan. Allt det här ägde rum i en tid av ett frenetiskt reformbygge, utvecklandet av en välfärdsstat och minskade sociala klyftor.

När det idag är åttonde mars och vi i Sverige återigen demonstrerar under de feministiska banderollerna är det i en tid där alliansens nyliberala politik steg för steg hotar att pressa tillbaka tidigare uppnådda framsteg. För första gången på många år vidgas nu återigen löneklyftan mellan män och kvinnor. Jobbskatteavdraget gör dessutom att denna klyfta ytterligare förstärks. Regeringen är i realiteten ointresserad av ett mer jämställt Sverige. Att genusforskningen inte längre får några nationella anslag är om något en fingervisning om det.

Försämringar i den sociala välfärden där reducerat stöd till omsorgen om äldre får till konsekvens att 100 000 svenskar, och då framförallt kvinnor i lägre inkomstskikt, tvingas att gå ner i arbetstid eller helt sluta att arbeta är ett tydligt vittnesbörd om hur skadlig alliansens politik är för såväl jämställdhet som jämlikhet. Att Rut-avdrag skattesubventionerar de bättre bemedlades skötsel av sina hem är i det sammanhanget inget att förvånas över. Den nya jämställdhetsministern, Maria Arnholm, må kalla sig feminist, men när det kommer till kritan är det bara en läpparnas tunna bekännelse.

I det djupnande klassamhällle som Sverige idag utgör är en kvinnorörelse som återigen växer sig stark en nödvändighet för att vända utvecklingen, en rörelse som kan lägga kraft bakom krav som sex timmars arbetsdag, utbyggd offentlig sektor och individualiserad föräldraförsäkring, och som i radikal praxis kan utmana könsmaktsordningen på alla nivåer. Det behövs en tredje våg av radikal kvinnokamp, det behövs en ny revolution på svenska.

Politik och moral. Råd till unga i dag

Jag hade privilegiet att under fyra års tid dagligen arbeta med Ernest Mandel i Fjärde Internationalens  ledning mellan 1974-78. Det var en hektisk period. Det mesta jag lärt mig om revolutionär moral och marxistisk metod i analys av vad som sker har jag honom att tacka för. Han var inte en lättsam person att arbeta med. Han lät ingen undgå att veta vad han tyckte och tänkte. Det var en rättfram revolutionär med bara ett mål i livet: bidra till mänsklighetens frigörelse från förtryck och utsugning. Texten härunder var Ernests svar till vad unga människor bör veta. Inget som skolan lär ut. Men något man kan lära i livets skola.

På ett offentligt möte om socialismens framtid som hölls 1993 i staden Liège i södra Belgien kom Ernest Mandel, på förfrågan från publiken, att sammanfatta vad ungdomar bör veta, ifall de vill förändra världen till det bättre.Det första budskapet. “Utan att engagera sig politiskt kan man i denna förskräckliga värld – inte leva som människa och samtidigt vara människonamnet värdigt. Vart fjärde år har 60 miljoner barn i tredje världen dött i sjukdomar, som inte är dödliga! Det är lika många döda som dog totalt under det andra världskriget. Det är det förskräckliga idag; vart fjärde år har ett världskrig förts mot barnen. Att engagera sig politiskt för att bekämpa denna politik, att slåss så att vart barnaleende kan försköna vår värld, är för varje man, varje kvinna den enda värdiga hållningen. Engagera er politiskt!”

Det andra budskapet. “Mitt andra budskap är svårare. Det är ett budskap om vetenskaplig realism. Studera human- och samhällsvetenskaperna, försök att begripa de huvudsakliga linjerna i en vetenskaplig förklarning av historien. Av vad som är följderna av en social och en politisk ordning… allt vad du vill, men gör det i en vetenskaplig anda, i Marx anda som säger ‘tvivla på allt’. Men tvivla på ett konstruktivt sätt, dvs se din kunskap som tillfällig, som öppen för nya fakta, som kan sätta ifråga den kunskap du har”. Det tredje budskapet. “Det tredje budskapet är det viktigaste, det är vad Karl Marx – vilket inte är så känt – kallade en moralregel. Ett kategoriskt imperativ till kamp – villkorslöst mot allt slags förfrämligande, underkuvande, förtryck, och utsugning av människorna – alltid och överallt. Det är något bländande i denna moraliska absoluthet. Här ges inget utrymme för tvivel, här måste du vara helt säker. Alltid mot etablissemanget, alltid mot orättfärdigheten. Om det finns hopp eller inte, oberoende av hur det sägs eller om det ligger rätt i tiden, alltid mot!

Detta moraliska engagemang, jag försäkrar er och jag talar av personlig erfarenhet av 55 års kamp, att håller du fast vid det, är engagemanget en källa till individuell lycka. Du slipper dåligt samvete, du slipper skuldkänslor. Du kan missta dig, alla kan vi missta oss. Men du misstog dig för en rättvis sak. Du har inte misstagit dig i sak, du har inte gett ditt stöd åt cyniska torterare, mördare, utsugare – nej aldrig, under inga som helst villkor!”

Ernest Mandel.

Översättning Per-Erik Wentus

http://kildenasman.se/2013/01/07/politik-och-moral-rad-till-unga-i-dag/

Socialdemokratin gravsätter Socialistinternationalen – hundra år efter dödsfallet

 

Under mellandagarna har vi lyssnat till ett historiskt vingslag. Socialdemokratins Carin Jämtin har meddelat att partiet är med i en öppen fraktion som är i färd med att upplösa den Andra Internationalen, Socialistinternationalen.

Nåja, vingslag och vingslag. Snarare är det en ryckning i några sista glesa fjäderpennor. För arbetande människor, för socialister, dog Andra Internationalen redan för snart 100 år sedan. Den gick under i det Första världskrigets barbari. Det Carin Jämtin och Stefan Löfvén nu är med om är en ovanligt försenad gravsättning. För att förstå detta i grunden blir det nödvändigt med en historisk utflykt:

Vi närmar oss det sorgliga hundraårsminnet av Första världskrigets utbrott. Tjugo miljoner människor dog direkt i vanvettets leriga skyttegravar och sönderbombade bostäder. Femtio miljoner dog efter kriget när artillerielden tystnat, av ”spanska sjukan”, den influensa som hämtade sin näring i utarmningen av alla civila, sociala strukturer, fick först fäste hos svaga lemlästade och sjuka för att sedan grassera över hela världen. Till och med i Sverige, som klarat sig från själva kriget dog över trettiosjutusen människor av denna svåra influensa.

Lillebros Söderlunds/Ture Nermans ”Den vackraste visan om kärleken” fångar vackert sorgen över detta meningslösa kapitalistiska krig om kontroll över marknader och råvaror. Men inte bara den förälskade fattige pariserstudenten dog. Fyra imperier kollapsade efter militära nederlag och sociala uppror: Tyska kejsarriket; Ryska Tsardömet; Habsburgarnas Österrike-Ungern och det Osmanska riket.

Men även den hyllade idén inom arbetarrörelsen om internationell solidaritet och om en gemensam generalstrejk mot kapitalisternas krig samt en orubblig vägran om att rösta för krigskrediter i sina respektive parlament gick i graven.

Så sent som den 25 juli 1914 uppmanade de tyska socialdemokraterna, SPD, sina medlemmar att demonstrera mot det kommande kriget. Två veckor senare, den 4:e augusti röstade man i riksdagen för de stora krigskrediter som regeringen begärt! Den franska socialdemokratin valde samma katastrofala politik när väl kriget bröt ut, trots tidigare väldiga massdemonstrationer mot kriget tillsammans med fackföreningsrörelsen CGT. Raseriet mot mordet på pacifisten Jean Jaurès var bokstavligen ”gränslöst” och krävde fred. Det fanns partier och grupper som höll fast vid antimilitarismen. De ryska bolsjevikerna, socialister i Frankrike och Storbritannien, socialistpartierna i USA och Italien, en opposition i Tyskland under ledning av Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg. Dessa krafter samlades kring Zimmerwaldmanifestet med Leo Trotskij som huvudförfattare.

I Zimmerwald deltog den djärve unge socialisten Zeth Höglund, han hade redan 1905 agiterat mot det svenska kungahusets planer på ett krig mot Norge och nu använde han sin plats i riksdagens Andra kammare för att tala mot kriget och ”Det befästa fattighuset”. Ett mod som innebar att han kastades in i en av Långholmens fångceller. Brottet sas vara ”förräderi mot Kungahuset Sverige”…

Den fraktion som alltså hundra år senare tänker gravsätta Socialistinternationalen, vars idéer varit döda så länge, tänker kalla sin nya sammanslutning för Progressive Alliance. Vilket vi tydligen ska tolka som en Reformvänlig Allians.

Dessvärre behöver man inte spå i kaffesump för att begripa att det handlar om partier som är på nyliberal mark. Deras reformer är kontrareformer. Det israeliska Arbetarpartiet kommer säkert också att fortsättningsvis ha en viktig roll och begära stöd för sin krigspolitik.

Vi socialister låter helt enkelt begravningen ske i stillhet bara med de närmast anhöriga. Hur dödsboet delas och förvaltas är deras sak.

http://kildenasman.se/2012/12/28/socialdemokratin-gravsatter-socialistinternationalen-hundra-ar-efter-dodsfallet/

Svenska bostäder: hur allmännyttan blev ett konkurrenshinder och bostaden en vinstmaskin

Högsbohöjd, en 60-talsförort till Göteborg. Under slutet av 90-talet sålde allmännyttan de 771 lägenheterna på Pennygången till Skanska som 2005 sålde vidare till redarfamiljen Olssons fastighetsbolag Stena Fastigheter. När Stena våren 2012 presenterade sina planer på renovering reagerade många av de boende på de mycket kraftiga hyreshöjningar som skulle bli följden och Nätverket Pennygångens framtid bildades som sedan dess kartlagt hyresgästernas uppfattningar och drivit kravet på en renovering som gör att alla kan bo kvar.

När Sverige i mitten av 1800-talet började omvandlas från jordbruks- till industrisamhälle massinvandrade arbetare från land till stad. Snart blev bostadsfrågan akut, inte bara för arbetarna utan även för de styrande, de eländiga bostadsförhållandena riskerade att ”bli ett ont som hotar samhällets lugn och säkerhet” som Göteborgs stadsfullmäktige uttryckte det när de 1849 – med revolutionsåret 1848 i färskt minne – lät bygga 47 arbetarbostäder i stadsdelen Majorna. Behovet av att uppfostra och kontrollera de farliga arbetarna var länge överhetens drivkraft i bostadsfrågan. Dicksonska Stiftelsen, som än dag äger 900 lägenheter i Göteborg, grundades till exempel med syftet att bevara ”sedlighet och gudsfruktan hos arbetarklassen”.
1933 tillsattes Bostadssociala utredningen som bland annat ledde fram till statligt stödda så kallade ”barnrikehus” med lägenheter för fattiga familjer med minst tre barn. Kommunerna uppmanades att skapa bolag som skulle drivas enligt självkostnadsprincipen, startsignalen för de många allmännyttiga bostadsbolag som grundades under 40-talet. Tillsammans med Bostadsförsörjningslagen, som 1947 gjorde kommunerna skyldiga att ordna bra bostäder åt sina invånare, blev de en del av efterkrigstidens Välfärds­sverige.
Även om det sällan nämns i den officiella historieskrivningen fanns de föregående årtiondenas hårda klasstrider i Sverige i bakgrunden. Samhällsbygget styrdes lika mycket av företagens behov av goda villkor som av fruktan för den organiserade arbetarklassen. Så även i bostadsfrågan. Legendarisk var den långa kamp som fördes av Hyresgästföreningen i Olskroken i Göteborg 1936-37 mot hyreshöjningar och dåligt underhåll. De boende vägrade betala höjda hyror och värdarna vräkte 250 familjer innan sympatiyttringar från stora delar av arbetarrörelsen tvingade fastighetsägarna att krypa till korset.

Trots stort byggande under 50- och 60-talen växte inte antalet bostäder tillräckligt för alla som strömmade till städernas industrier och ut från de stadskärnor som skulle ”saneras” för det nya bilsamhället. År 1965 beslutade riksdagen om ökat bostadsbyggande, det så kallade miljonprogrammet. En tredjedel av bostäderna hamnade hos allmännyttiga bolag som på så vis blev dominerande fastighetsvärdar. När hyresregleringen som funnits sedan kriget avskaffades 1968 infördes bruksvärdesprincipen och de allmännyttiga bolagens hyror blev genom en lag 1974 en hyresbromsande norm.
Denna bostadspolitik, där alla hade rätt till en bostad, fördelningen gjordes utefter kötid och behov och där hushåll som hade medicinska eller sociala skäl kunde få förtur, skilde sig radikalt från den i övriga Västeuropa, där de som var mest utsatta och hade lägst inkomster samlades i områden med subventionerade hyreslägenheter.

Men Sverige förändrades. 2005 anmälde fastighetsägarnas organisation Sverige till EU-kommissionen. Bostadspolitik är ett område som EU inte har rätt att besluta över. I teorin. Men eftersom EU:s överordnade påbud är att inget får begränsa konkurrensen, det vill säga företagens vinstjakt, går inget område säkert. Fastighetsägarna hävdade att allmännyttan var ett konkurrenshinder som höll nere hyrorna. När en ny lag antogs 2010 som innebar att självkostnadsprincipen togs bort och att allmännyttan skulle drivas ”enligt affärsmässiga principer” drog dessa nöjda tillbaka sin anmälan.
Självklart hade det varit möjligt att sätta sig på tvären och ta strid om EU-direktiven. Till exempel kunde regeringen hävdat att det fanns särskilda intressen att bevara allmännyttan som en grundsten i en social bostadspolitik. Men det tyckte inte regeringen. Tvärt emot tunga remissinstanser som Sveriges Kommuner och Landsting och Boverket sa den att ”Bostadsförsörjningen och kommunernas ansvar för denna bör vare sig i sin helhet eller i olika delar definieras som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse”.

Den svenska bostadspolitiken började dock ändras innan EU-inträdet. När Carl Bildts regering tillträdde 1991 avskaffades de kommunala bolagens möjlighet att teckna fördelaktiga bygglån för hyresrätter liksom rätten att bilda nya allmännyttiga bolag. Bostadsförsörjningslagen revs upp, vinsterna skulle jagas och det sociala ansvaret hamnade på efterkälken.
När S-regeringarna återkom var deras ”återställare” bleka kopior av den tidigare generella bostadspolitiken. Och marknadsanpassningen fortsatte.
Enligt Sveriges grundlag ska det allmänna trygga rätten till bostad. När dåvarande bostadsminister Odell fick frågan i riksdagen om hur regeringen tänkte garantera denna ansåg han dock ”inte att det finns skäl att vidta några åtgärder för att säkerställa att grundlagen följs i fråga om bostadsförsörjning”.

Politikens mål har ändrats från ”goda bostäder till rimliga kostnader och i en stimulerande och trygg miljö” till ”väl fungerande bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven”. Bostaden förvandlades från rättighet till vara och medborgarna till bostadskonsumenter. Vinnarna är fastighetsägarna, hyrorna har ökat 50 procent snabbare än konsumentprisindex vilket redan fått omfattande konsekvenser. Nyligen visade Sveriges Radios Ekoredaktion att segregationen fördubblats från 1990 till 2010. Undersökningen handlar om invandrarbakgrund men eftersom ”invandrarbakgrund” i princip är det samma som ”låg inkomst” visar den på en klassklyfta som vidgats med enorm hastighet.
I exempelvis Göteborg finns inte någon bostadskö. Alla kommunala hyresrätter förmedlas dock genom Boplats.se där den sökandes ”profil” och registreringstid matchas mot en ”urvalsprofil”: ”Krav på sökande till denna lägenhet: Bruttoinkomsten skall vara minst 3 gånger årshyran. Max 2 betalda betalningsanmärkningar. Inga hyresanmärkningar accepteras. Max 4 boende.” Så gör allmännyttan klart att inte alla är välkomna i deras bostadsområden. Allmännyttan kom till för att ge alla rätten till ett boende, även de som inte kunde konkurrera på marknadens villkor. Idag har detta sociala ansvar ersatts av vinstmaximering med nyliberala förtecken.
Den sociala bostadspolitiken växte som sagt inte fram av sig själv utan genom tryck underifrån. Och när det trycket försvinner bestäms politiken uppifrån.
Hyresgästföreningen, som organiserar en knapp tredjedel av landets 1,6 miljoner hyreshushåll, förhandlar med fastighetsägarna om hyrorna. (Och får 190 miljoner om året av hyresgästerna för detta, oavsett om de är medlemmar eller ej.) Föreningen har under sin ordförande, förra S-riksdagsledamoten Barbro Engman, accepterat den nya lagen som gör allmännyttan affärsdrivande och avskaffar hyrestaket för de privata värdarna. Ja, till och med kallat den ”en seger för hyresgästerna”.
En lokal strid som den de boende på Pennygången utkämpar är inte lätt att vinna. Lagen är emot dem och den som hyr sin lägenhet har ingen strejkrätt. Vid en hyresstrejk finns inget lagligt skydd mot att man blir vräkt utan man måste, liksom på 30-talet, lita helt till solidariteten och sina egna organisationer. Men självklart finns det många sätt att slåss för sina intressen, oavsett om beslut fattas av EU eller i Sverige går det att ta politisk strid kring dem. Det som krävs, idag liksom för 150 år sedan, är att överheten får skäl att frukta att vi tillsammans utgör ett ”hot mot samhällets lugn och säkerhet”.

Text Lars Henriksson och Jesper Lindeberg

 

Socialistiska Partiet i Malmö inbjuder till studiecirkel

Studiecirkel: Vad var kommunismen?

Från Kommunistiska Manifestet över Pariskommunen och Stalins Sovjet till våra dagar och framtiden. Finanskris och klimathot öppnar för kommunism – utan förtryck och stalinism.

Cirkeln startar måndag 14 januari 2013 och hålls på fem möten. Inledningar och tillfällen för diskussion. Anmälan sker till ronnyakerberg@gmail.com

 

 

Höstupptakt med Södersocialisterna

Torsdag 6 september 18 00. Arbetarhistorisk Stadsvandring med Håkan Blomqvist: BLAND PIGOR, GESÄLLER OCH RELIGIÖSA KOMMUNISTER- EN VANDRING I SPÅREN AV MARSUPPRORET 1848. Samling 18 00 utanför Entrén till Kulturhuset. Plattan.

Onsdag 26 september. Syrienaktivisten Nadia Driai-Bayrakdar berättar om senaste utvecklingen i Syrien. Håkan Blomqvist redogör för arbetet runt Manifestationen Välfärd utan vinst. Demorapport. 19 00 hos Tim Gibran. Södermalmsalle’n 15, högst upp. Ring 070 409 32 01 för kod.

Och så deltar alla som vill kampanjen för Välfärd utan vinst som kulminerar med manifestation 17 september inför riksdagens öppnande!

Upprorets vindar: Revolutionären Leo Trotskij

Upprorets vindar sveper över världen.

I Mellanöstern reser sig folken mot sina förtryckare, i väst protesterar Occupyrörelsen mot kapitalismen samtidigt som rasism och främlingsfientlighet ökar.
För hundra år sedan började den ryske revolutionären Leo Trotskij att formulera sina tankar om revolutionen och socialismen. Vilken betydelse har hans idéer och politiska gärning för dagens politiska händelser?

Inledare är historikern Håkan Blomqvist.
Fika och bokbord.

Göteborg
11 februari 14:00
Annedalsgården, Carl Grimbergsgatan 52 i Annedal

Välkomna!

Arr: Socialistiska Partiet, tidskriften Röda Rummet, Internationella Socialister, Avanti, Marxistarkiv och Ordfront

 

 

Köp böcker av Leo Trotskij genom Bokförlaget Röda Rummet

Första Världskriget tog slut i dag

Nicolas Sarkozy skändar de döda

I dag 11 november är det helg här i Belgien till minne av alla som stupade i förra seklets första barbari. På Flanderns öppna leriga slätter stupade miljoner unga män i generalernas prestigefyllda kamp för trettio meters framryckning. I dag finns bara de ändlösa gravfälten kvar. Ett litet kors med namnet på en ung soldat, det är allt. Den siste överlevande soldaten dog i fjol. Tio miljoner soldater dog och tjugo miljoner skadades i det ”stora patriotiska kriget”.
I Frankrike är det inte helgdag. Men traditionen vill att presidenten hyllar de som stupade under landets fana. I år trampar president Nicolas Sarkozy på de dödas minnen och skymfar de miljontals unga män ur arbetar- och bondeled som aristokratiska officerare drev till slakt. I stället för att hedra den fjärdedel av landets unga män som dog har Sarkozy beslutat att 11 november är en dag då alla soldater som dött under fransk flagg ska hedras.
Den politiska manövern bakom är en skymf mot de miljoner ungdomar som tvångsmobiliserades och skickades in i döden av medaljklädda generaler eftersom de buntas ihop med dagens krigshundar som frivilligt anmäler sig till tjänst under den franska imperialismens fana i Afghanistan och andra avlägsna platser i världen.
Politikern Sarkozy drar sig inte för att skymfa första världskrigets döda i syfte att legitimera franska legoknektars smutsiga hantverk i fanans tjänst. I dag ska han ge en speciell hedersbetygelse till de 25 franska legosoldater som dött i Afghanistan. Det franska socialistpartiet har inte ens orkat resa ett frågetecken över Sarkozy fula manöver.

 

 

 

 

 

 

 

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/11/11/forsta-varldskriget-tog-slut-i-dag/

 

Här skolas framtidens marxister utan dogmer

När jag sätter mig för att skriva ner den här lilla reseskildringen så funderar jag på exakt hur otidsenligt det kan låta att driva ett institut som ska utbilda (eller rentav ”skola”) en ny generation revolutionära socialister. Men som reporter måste man ju sätta kravet på saklighet i första rummet, så så får det bli. Därför: välkomna att följa med på ett besök i en förort till Amsterdam och ”International Institute for Research and Education”.

Efter att i alla år i mitt läkaryrke försökt hålla stånd mot läkemedelsbolagens ”inbjudningar” åkte jag nu för ett par veckor sen på mitt livs första mutresa (”mognad” säger vissa kollegor, själv funderar jag mer i termer av kapitulation…) på internationell konferens. Resan gick till Haag i Holland.
En av kvällarna bytte jag dock ut restaurangmiddagarna (på vilka notan betalades av Lundbeck AB) mot ett besök i Amsterdam. I någon mening i ”andra änden” – av storstadsområdet Haag-Amsterdam, men också av den sociala och politiska verkligheten. Efter att två kvällar tidigare ha beordrats (ja, det var så!) att tillsammans med åttahundra läkare från hela världen ställa mig upp och applådera för att hälsa och hylla ”Her Royal Highness Princess Mariana of Holland” som invigde den vetenskapliga konferensen (vi var bara tre som förblev sittande i bänkraderna…) så kändes den här aftonen rätt annorlunda.

Jag tar pendeltåget till Amsterdam Muiderpoort och går av i en förort där intrycket omedelbart är väldigt globalt. Personligen har jag under de senaste åren blivit alltmer förortsförtjust tack vare många besök i Hammarkullen i Göteborg, och här i Indische Buurt West känner jag mig på nåt sätt genast hemma. Det är faktiskt nästan godare med en snabb standardkebab serverad av en immigrerad indier här än en trerätters (med gräddig creme brulé som final) på lyxig restaurang i Haag City.
Maja, ung student med rötter i Afghanistan, hjälper mig att hitta vägen genom kvarteren: folk vi möter har synbart många olika nationella rötter. Denna förort, lär jag mig senare under skolbesöket, beboddes ursprungligen av fattiga immigrantarbetare som jobbade i de stora hamnarna några kvarter bort, dit båtarna skeppade guld och kryddor från de holländska kolonierna. Nu är hamnarna borta och husen i älvstrandskvarteren ”gentrifierat” lyxrenoverade till dyra bostadsrätter. I resten av området består dock fortfarande befolkningen till stor del av immigrantarbetare med rötter i Marocko, Turkiet och ett flertal andra länder.
Hittar till slut Lombokstraat, och på nummer 40 välkomnar Marijke Colle mig till ett hus i tre våningar (”här i Holland har vi inga berg, men mycket trappor”). Från bottenvåningens kök och matsal över första våningens mötessalar och umgängesrum, via kontoret och biblio

Nu senast, i slutet av augusti, arrangerade institutet en ”ungdomsskola” med 26 deltagare från 11 olika länder i olika världsdelar, varav två från Sverige. Det digra programmet täckte in flera aspekter av kapitalismens globala kris, samt feminism och hur den ekologiska krisen ska kunna bekämpas. I november väntar nu en ”Global school”, om hur en annan värld ska kunna bli möjlig.
Marijke är pensionerad biologilärare som på frivillig basis är en av två personer som förestår institutet. På kontoret träffar jag också Alex från Spanien, anställd ”fulltimer”. Tillsammans samordnar de kurs- och mötesverksamheten. I trappan möter vi en andfådd José, även han spanjor, på väg in från sin joggingrunda. Han frivilligarbetar på skolan vid sidan om gäststudier i staden.

Alla tre drivs de av sin politiska övertygelse och hemhörighet. Det är Fjärde internationalen (FI), den internationella organisation som Socialistiska Partiet tillhör, som står bakom skolan. I dagligt tal kallas institutet ”Amsterdamskolan” och har funnits i ganska exakt trettio år. Häromåret, 2007, flyttade skolan till detta huset. Ett lyft, tycker Marijke, för lokalerna är luftiga och ljusa (”möjligen lite kalla ibland på vintern”). De ojämlika ekonomiska förhållanden som råder i samhället i stort avspeglas direkt här i det lilla. Privatkapitalet, i form av Haags handelskammare, äger 90 procent av huset medan Fjärde internationalen (hittills…) har kontrollen över resterande tio procent.
Marijke Colle är ursprungligen från Belgien och har i över fyrtio år varit aktiv i olika radikala rörelser, framför allt den feministiska kampen och miljörörelsen. Som ung student anslöt hon sig redan 1971 till den belgiska sektionen av FI. Det var under en tid då Ernest Mandel, senare välkänd marxistisk ekonom och ledande kraft inom FI, var en av de tongivande personerna i sektionen. Ernest Mandel var tillika en av initiativtagarna till att skapa institutet. Invigningen skedde 1981.

Sedan dess är målsättningen – även om såväl politiska frågor som kursernas omfattning och ”stilarter” varierat – fortfarande densamma. Att bidra till att de rika och samlade erfarenheterna från den kamp som arbetarrörelsen i allmänhet – och dess revolutionärt socialistiska strömningar i synnerhet – fört under alla decennier, med rötterna tillbaka till Marx tid, kan föras vidare till nya generationer.
Marijke och Alex betonar att det definitivt inte handlar om någon korvstoppning av lärofädernas teser. Tvärtom är marxismen, menar de, kritisk och odogmatisk och det måste också utbildningen på skolan vara. Kurserna bygger till stor del på diskussioner och grupparbeten.
Deltagarna bor i huset och maten lagas kollektivt under professionell ledning. Det eleganta köket i bottenvåningen erbjuder dessutom sina tjänster externt, på samma sätt som institutet i sin helhet gör. Ett antal olika radikala folkrörelseorganisationer och debattörer arrangerar regelbundet officiella seminarier på skolan i olika politiska frågor.

Jag slås verkligen av hur fint det är. Vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men här finns inga nedsuttna manchestersoffor à la göteborgsvänsterns sjuttiotal; receptionen är stram, möteslokalerna funktionella och rymliga, och ljudanläggningen för simultantolkning prydligt ihoppackad bakom glasrutor.
Sveper med blicken över bibliotekets alla hyllor (runt 25 000 titlar..!) och hittar marxistiska klassiker på ett stort antal olika språk vid sidan om debattböcker i de mest spretande sociala och politiska frågor.
Jag får en väldigt ”global” känsla när jag bläddrar i presentationsbroschyrerna på fem olika språk, och i en av dem läser att Amsterdamskolan också samarbetar med ett liknande institut i Manila på Filippinerna. Detta är en rörelse, eller snarare idétradition, som söker plantera sina rottrådar över hela världen och där socialister och rörelseaktiva kämpar under närmast sanslöst olika villkor. Från de filippinska djunglernas ekosocialistiska gerillaverksamhet, över den folkliga masskampen för att (åter-)erövra demokratin på Syntagmatorget i Aten till de bekvämt stillsamma studiecirklarna på gångavstånd hemma i Majorna. Fjärde internationalen har idag systerorganisationer och/eller kontakter i ett femtiotal länder.

Marijke ber mig hälsa hem till de svenska socialister hon lärt känna vid olika besök på skolan. Innan jag går ber jag henne översätta en rubrik i en holländsk dagstidning som jag nyfiket men förgäves försökt stava mig igenom på vägen hit. Den visar sig lyda ”Skräck för Breivik i PvdA”, där PvdA står för de holländska socialdemokraterna.
– De är livrädda att nån galning
ska göra samma sak här som i Norge, berättar Marijke. De rasistiska och muslimhatiska stämningarna breder ut sig i landet under Geert Wilders regering.
På vägen tillbaka tar jag, lika överfylld av intryck som trött och törstig, en Fanta hos turkiske Akhan på hans kebabbar några kvarter bort. Han bekräftar bilden från dagstidningen och Marijke, och har som muslim själv tydligt känt av ett hårdnande klimat den senaste tiden.

Under pendeltågsresan tillbaka till Haag bläddrar jag i det exemplar av Grenzeloos, den holländska FI-gruppens tidskrift, som jag fick. Rubrikerna är återigen svårbegripliga, men när jag blir nyfiken och nästan förstår får jag hjälp av en medresenär med översättningen. ”Marknadssystemet tränger sig in i den offentliga sjukvården”, är en av rubrikerna.
Jo jo, här som där. Och den rubriken blir närmast fysiskt påtaglig när jag sedan återvänder till hotellet i Haag, och till sponsrande Lundbeck AB. Just denna kväll avstår jag dock kvällsdrinken i hotellobbyn med dem och kollegorna. Innan jag somnar bläddrar jag i stället i den bok som jag köpte av Marijke på Amsterdamskolan. Titeln känns klockren: ”Living our internationalism”.

http://www.internationalen.se/2011/09/har-skolas-framtidens-marxister-utan-dogmer/

 

 

Revolutionerna i Libyen och Syrien

Just nu rasar striderna om Tripoli. Efter månader – ja ett halvt år – ser vi förmodligen ett slut på detta inbördeskrig som inleddes med den Libyska arméns slakt av de som i demonstrationer drog fram för att kräva demokrati i landet. Detta är inget försök att göra ett bokslut över den debatt som varit inom den internationella vänstern, och inte heller ett försök att kronologiskt beskriva händelseutvecklingen fram tills nu. Fortfarande sitter Khaddafi kvar vid makten (åtminstone enligt de senaste rapporterna) och striden om Tripoli är långt ifrån över. Fortfarande gäller det – som under hela konflikten – att göra sansade bedömningar utifrån knappa fakta.

På följande sajter kan du själv läsa de senaste uppdateringarna om vad som händer:

Aljazeera Libya Live Blog och The Guardian: Libya, Syria and Middle East unrest – live updates

Det är en historisk scen som spelas upp framför våra ögon och en lärdom av revolutionära processer som kommer eka i generationer. 2011 kommer gå till historien lika mycket som årtalen  1917, 1968 och 1989. Tänk på det, kamrater! Det är först i efterhand man brukar förstå vilken dignitet historiska händelser haft. På samma sätt som vi idag med stort intresse lyssnar på någon som var i livet när andra världskriget rasade och berättar om sina upplevelser då, kommer våra barn och barnbarn fråga ”Hur upplevde du det som hände 2011″.

Samtidigt som kampen i Libyen har upproret i Syrien fortsatt. Två från början väldigt lika uppror, men som ett träd förgrenat sig åt olika väderstreck. I Syrien har masslakten fortsatt utan att en organiserad rebellarmé bildats. Inga vapen har heller ställts till upprorets förfogande. De fredliga demonstrationerna har fortsatt och omvärldens reaktioner har sträckt sig till fördömanden, och på sistone sanktioner. Varför är det så, kan man fråga?

Svaret står att finna i en avgörande händelse. Den 20 februari dödas hundratals protesterande i Libyens näst största stad, Benghazi. De protesterande civila inser att om man inte gör motstånd kommer slakten att fortsätta. I en lastbil full med sprängmedel kör så en man rakt in i muren på en militärbarack och med detta spränger upp ett hål som gör det möjligt för massorna att övermanna soldaterna däri. Folket beväpnar sig och fler polis- och militärposteringar angrips och tas över. Här startar det avsnitt som i förlängningen leder till bildandet av en rebellarmé med befriade områden som gör det möjligt att upprätta en front mot Khaddafis soldater. Skapandet av fronten skapar förutsättningar för att ge det understöd NATO senare ger i luften och till sjöss. Med befriandet av Misrata och Benghazi kan också rebellerna upprätta den struktur som krävs för att försvara sig. Sjukhus, militära utbildningar, vapendepåer, vapentillverkning, och informationsspridning på möten och via radio sammansvetsar motståndet samtidigt som det skapar ett ledarskap och drar till sig andra från närliggande områden. Revolutionen får en riktning. En bas.

Ovanstående händer aldrig i Syrien. Armén behåller sitt grepp och motståndet fortsätter huvudsakligen genom demonstrationer inne i städerna och sammanstötningar med en militär som är vida överlägsen demokratikämparna. Oppositionen poängterar att de vill störta sin diktator utan vapen pga riskerna det skulle kunna föra med sig i form av etniskt-separatistiskt våld. Först den 29 juli – efter fem månader av brutal slakt på tusentals syrier – framträder en grupp som kallar sig ”Free Syrian Army”, bestående av avhoppade officerare, men som tycks isolerade och få. Utan skapandet av en folkligt förankrad upprorsrörelse som med militära medel vill försvara sig, och störta diktatorn Assad, och med detta skapandet av befriade områden kan inte något egentligt stöd ges. Åtminstone inte av den dignitet som (om än bristfälligt) getts från NATO till demokratikämparna i Libyen. Så svaret till de som retoriskt frågar ”Varför bombar inte NATO Syrien?” är: ”Var ska dom bomba? Vad hjälper bombningar mot en armé som inte möter militärt motstånd?”. På samma sätt som det var upp till Libyerna själva att begära hjälp i yttersta nöd, är det upp till Syrierna att bestämma hur deras kamp ska organiseras och gestalta sig. Vad exemplet Libyen visar är att om även det syriska folket ska kunna andas de politiska fri-och rättigheterna så krävs det ett ledarskap som finner vägar ut ur den återvändsgränd man för närvarande verkar stå i.

Nu tycks i alla fall solen gå ner för ännu en diktator. Så snart han och hans närmaste är störtade fortsätter kampen om vilket Libyen som ska komma efter Khadaffi. Då går, precis som i Egypten, revolutionen in i en ny fas. Då måste arbetarklassen och progressiva omedelbart formera sig för att inte låta revolutionen kidnappas av den gamla byråkratin och de inom rebellerna som försöker göra sig själva till herrar på täppan. I råden i Benghazi och Misrata och den explosion av skaparkraft, självförtroende, solidaritet och politisk debatt som uppstått där ligger fröet till ett Libyen som går bortom störtandet av en diktator.

Läs också: Gilbert Achar – Natos dubbelspel i Libyen och Adjöss Gaddafi på bloggen Röda Malmö, samt veckotidningen Internationalens Frihetsvåg till Damaskus.

http://rodalund.wordpress.com/2011/08/21/revolutionerna-i-libyen-och-syrien/