Daniel Suhonen i otakt med verkligheten

Europas gravitationscentrum förskjuts högerut i rekordfart, arabvärlden genomfars av en exempellös revolutionär stötvåg: i denna världshistoriska konjunktur väljer Daniel Suhonen (Aftonbladet 25/2) att gå till frontalangrepp på vänstern för att den svassar för islam. Det är, naturligtvis, en av de mest slitna retoriska figurerna i den debatt som under det senaste decenniet dragit Europa mot höger. Suhonen kommer heller inte med mycket nytt. Vi i den anklagade vänstern – jag, Åsa Linderborg, Mattias Gardell, Per Wirtén och ytterligare någon – ägnar oss åt ”vurmande för islam som trosuppfattning”, ”blundar för övergrepp som sker i religioners namn”, påstår att ”sharia inte är så farligt” i motsats till de nyliberaler som ”hävdar svensk grundlag”, avfärdar ”all kritik av religion som rasism”. De konkreta exemplen lyser med sin frånvaro. Det är naturligt: den vänster Suhonen ser för sitt inre är ett hjärnspöke.

Jag skulle kunna hävda min oskuld till samtliga nämnda brott, men min personliga gärning är mindre intressant i sammanhanget (vad gäller mina ställningstaganden i fråga om Hamas och Hizbollah kan den intresserade ta del av tiotusentals redan spillda tecken). I Suhonens sörja av kritik kan i stället några substantiella och principiella problem destilleras fram; han snuddar bara grötigt vid dem, men de är förvisso värda att diskutera.

Det första gäller vänsterns retoriska strategi. Suhonen menar att ”bara högern tjänar på att vi talar etnicitet i stället för klass”; ”det är högern som vinner på att debatten styrs om från pensionssystem och skatter till slöjor och islam”. Det är förstås sant, liksom det är sant att 1980-talets höger vann på att fokus riktades mot fri företagsamhet, skattetryck, ”valfrihet”. Så hur bör vi agera när högern tar problemformuleringsinitiativet? Om riksdagsledamoten Kent Ekeroth säger att muslimerna föder så många barn att de är på väg att ta kolonisera Sverige, ska vi då bara svara: ”höj a-kassan till 90 procent!”? Om SD åstadkommer extremhögerns största framgång i Sveriges historia genom att utmåla muslimer som ”vårt största utländska hot”, ska vi då låtsas som att det regnar, låta bli att bemöta vansinnet, lämna hetsen och hatet oemotsagda för att uteslutande driva våra egna hjärtefrågor?

Tillåt mig tvivla på att det är vägen till framgång. Suhonen tycks anse att vänstern har lagt för stor kraft på att gendriva islamofobin; jag vill hävda motsatsen. SD:s inflygning i riksdagen underlättades av att så försvinnande få motståndare till partiet satt sig in i vad denna nya form av rasism egentligen går ut på och lärt sig att krossa den. Vi måste – trovärdigt, övertygande, kunnigt – förmå spräcka argumenten för att närvaron av muslimer är ett ”hot”, om inte annat för att återupprätta den arbetande klassens enhet, samtidigt som vi driver program för omvandling av samhället i socialistisk riktning. Därtill har vi för länge sedan passerat den punkt där islamofobin är en samhällsfara i sin egen rätt, liksom privatiseringar eller skattesänkningar eller friskolor – av det enkla skälet att den ökar ojämlikheten mellan människor. Vänstern har inte gjort för mycket för att bekämpa den, utan för lite.

Det andra gäller strukturell rasism. Suhonen tycks förneka att någonting sådant existerar. Segregation, skriver han, har ingenting ”med etnicitet eller religion att göra”: ett fullkomligt häpnadsveckande påstående. Vem som helst som färdas genom Sveriges hypersegregerade storstäder kan med blotta ögat se att segregation har med etnicitet att göra. Här finns en dimension av den sociala verkligheten som Suhonen helt enkelt inte vill kännas vid: det går inte att förklara det faktum att arbetssökande med muslimskt klingande namn sållas bort, att muslimer är överrepresenterade i de sämsta bostadsområdena, att människor med invandrarbakgrund drabbats långt hårdare än vita svenskar av arbetslöshet efter både 1991 och 2008 års kriser med en klassanalys från Per-Albin Hanssons tid.

Den strukturella rasismen kräver sina egna analysverktyg – på samma sätt som könsmaktsordningen. Båda utvecklas i dialektik med klassamhället, vilket bara gör det än mer nödvändigt, utifrån ren klasståndpunkt, att ta dem vid hornen. Har man något som helst intresse för att mobilisera bottenskikten av våra storstäders arbetarklass kan man omöjligen blunda för den strukturella rasism som tynger dem dubbelt. Detta är ingen liten detalj. Det är en strategisk nyckelfråga för vänstern.

Det tredje gäller just klasskamp. Daniel Suhonen har under några års tid hårdprofilerat sig som socialdemokratins röst för klasskamp, och i sitt senaste opus ger han mig och övriga namngivna vänsterdebattörer en lektion i detta ämne: vi måste förstå att, liksom han, tala om klasskamp. Det kan noteras att han konsekvent skriver just ”tala om” och ”prata” klasskamp: Suhonen tillhör ju ett parti som inte bedrivit något sådant på ett halvsekel eller mer.

Socialdemokratin har, allom bekant, konsekvent och systematiskt lagt en död hand på all klasskamp i det här landet, i synnerhet inom fackföreningsrörelsen, som den låtit frysa ned till en framtung byråkrati för implementering av borgarklassens direktiv. Somliga har under lång tid försökt gjuta nytt liv i facket som ett vapen i medlemmarnas händer, under deras kontroll, för gemensam kamp mot klassfienden: ingen har motarbetat dem så som den socialdemokratiska ledningen.

Till denna ledning utgör Daniel Suhonen en lojal opposition, ett slags vänsteralibi. Han utmanar den inte om makten; han motsätter sig varje tanke på organiserad opposition. Inte heller tycks det finnas någon gräns för hur många privatiseringar, skattesänkningar, nedskärningar eller imperialistiska krig detta parti faktiskt genomför eller stöder innan Suhonen går ur. Men inte heller här är det en fråga om person, utan om ett principiellt problem: ur de senaste decenniernas Europa kan ett helt album av misslyckade vänsterstrategier sättas samman. Någon form av rekord måste dock innehas av idén att socialdemokratin ska radikaliseras och vitaliseras inifrån. Europeisk socialdemokrati är i dag ett konkursbo som bara hjälpligt hålls samman av den förvaltning och de mellanskikt med vilka den ersatt arbetarklassen, under ett sekel av harmonisk inväxning i det kapitalistiska systemets institutioner.

Menar man allvar med klasskamp måste första steget vara att ansluta sig till en rörelse som faktiskt ägnar sig åt saken. Sådana finns förvisso i dagens Europa, kanske starkast lysande i den nya generationen antikapitalistiska partier: NPA i Frankrike, Die Linke i Tyskland, Bloco de Esquerda i Portugal, för att då inte tala om den sjudande vänstern i Grekland, där socialdemokraterna – någon förvånad? – administrerar slakten på landets välfärd. Jag kan inte se att det finns något skäl att hålla fast vid socialdemokratin som en rörelse för den arbetande klassens befrielse annat än nostalgisk lojalitet. Alternativet är att bygga något nytt, som ser klassamhället anno 2011 i vitögat, i hela sitt djup och sin komplexitet, och som faktiskt som är berett att strida. Det innefattar nu en gång – tyvärr – strid mot islamofobi.

Direkt patetiskt blir det när Suhonen framställer sig som uttolkare av den arabiska revolutionen. Jag undrar hur hans militanta sekularism skulle låta sig förenas med de kristna och muslimska böner som varit självskrivna inslag på Tahrirtorget, med ropen ”la ilaha il allah” när kamrater stupar och ”allahu akbar” när segrarna vinns, med de demonstrationer för massdemokrati och social rättvisa som tågar iväg efter fredagsbönen i Tripoli och Manama. Också här ser vi en ålderdomlig vänster spegla sig i en svunnen värld: religionen som något ont i sig som i alla lägen ska bekämpas. Jag vet inte vilken tendens i samtiden Suhonen verkligen tror sig gå i takt med. Men knappast är det Tahrir.

En kortare och redigerad version av detta inlägg finns på Aftonbladet Kultur.

Intressant?
Bloggat: Röda Lund, Röda Malmö, Svensson,
I media: SVT, SVD, DN, GP,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

För att stoppa terrorn måste regeringen våga följa Zapateros exempel

”Efter bomberna i Madrid valde Zapateros socialistregering medvetet bort begreppet ‘islamisk terrorism’ ur sin vokabulär. Möjligheten finns att Sveriges politiker vågar gå samma väg. Kanske ligger hoppet i den folkliga mobilisering mot Sverigedemokraterna som spirade veckorna efter valet.” Det skriver forskaren och författaren Andreas Malm.

Genast inställer sig frågan: hur kommer Sveriges muslimer att drabbas nu? Hur mycket starkare blir islamofobin? Hur många extrapoäng kammar Sverigedemokraterna hem i sin långa marsch mot ett vitt Sverige, rensat från alla spår av islam?

I detta läge bör man naturligtvis, till att börja med, erkänna att om en ung muslimsk man vill kasta bränsle på den islamofobiska elden finns det ingen bättre han kan göra än att skicka ut en monolog om svenskarnas ondska och sedan spränga sig själv på Drottninggatan. Åkesson, Söder & Co. kunde inte få en vackrare inslagen present. Å andra sidan bör man, med lite efteranke, vara medveten om att det inte finns någon automatik här. Det går ingen rak linje från ett terrordåd av den här typen till mer hets mot muslimer som kollektiv. Ökad islamofobi är ingen naturlig reaktion på enskilda vansinneshandlingar, ingen självklar respons på islamistiskt stimuli: den Sverigedemokratiska reflexen är bara ett av alla möjliga svar.

Läs hela inlägget på SVD Debatt.

Intressant?

Bloggat: Svensson1, 2, Röda Malmö, K & Å, Röda Lund,
I media: SVD1, 2, 3, 4GP, DN1, 2, 3HD1, 2, EX1, 2, 3, 4, AB1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Göteborg: Fackeltåg 9 november – kristallnatten

Till minne av kristallnattens offer– Mot rasism, nazism, antisemitism och islamofobi. Samling på Götaplatsen kl.18.00 Fackeltåget går från Götaplatsen till Gustav Adolfs Torg där det blir tal av:…

 Digg  Facebook  StumbleUpon  Technorati  Deli.cio.us 

Göteborg: Fackeltåg 9 november – kristallnatten

9nov2010Till minne av kristallnattens offer– Mot rasism, nazism, antisemitism och islamofobi.

Samling på Götaplatsen kl.18.00

Fackeltåget går från Götaplatsen till Gustav Adolfs Torg där det blir tal av:

Jesper Odelberg, artist och aktivist i den antirasistiska rörelsen
Hinda Talal från Svenska muslimer för fred och rättvisa
Henry Ascher, aktiv i flyktingrörelsen och medlem i JIPF

Musik från Wordsilah och L´chaim.

Fackeltåg till minne av offren för kristallnatten 1938 då Hitlers nazister gick till angrepp på judar över hela Tyskland. I år är demonstrationen särskilt viktig då SD:s intåg i riksdagen visar att det nu är viktigare än någonsin med en stor och bred rörelse mot rasism och nazism.

Arr: Göteborg mot rasism, JIPF Göteborg (Judar för israelisk palestinsk fred), Ingen människa är illegal, Svenska muslimer för fred och rättvisa, RFSL Göteborg, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Feministiskt initiativ, Islamiska förbundet, Islamiska informationsföreningen, Immigrantinstitutet, Immigranternas riksförbund, Ung Vänster, Socialistiska partiet, Kommunistiska partiet

Intressant?
Bloggat: Röda Göteborg,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Share

 Digg  Facebook  StumbleUpon  Technorati  Deli.cio.us 

Jihad Jane – soppa på en spik

Nej, hon erkände inte! Colleen ”Jihad Jane” LaRose förklarade sig icke skyldig till de fyra åtalspunkterna mot henne. Trots alla påståenden om att hon redan hade erkänt för flera månader sen och alla tvärsäkra uppfattningar om att hon skulle erkänna idag. Tidigare idag utropade AB: Jihad-Jane erkänner.

Man hänvisade till att detta hade källor inom FBI uppgett för lokala amerikanska media. Det går uppenbarligen inte att lita på rykten från det hållet.

Redan har den ökända ”mordkomplotten” på Irland upplösts i intet. Av de sju anhållna släpptes fem, en efter en. Till sist återstod två, som dock inte kunde häktas för någon mordkomplott utan för några mindre allvarliga saker.

- Hon såg ut som en tant. Är det en terrorist kan de verkligen vara mitt ibland oss, säger SvD:s reporter Karin Henriksson på plats i Philadelphia vid rättegångsförhandlingen idag. Det vore ju korkat att tro att inte vita, blonda personer med gröna ögon kan bli terrorister, det återstår dock att se om Colleen LaRose hör till dessa.

För mig framstår det hela som en soppa kokad på spik. Inte heller Lars Vilks verkar tro helt på historien:
– För mig får de gärna släppa henne. Hon är så klumpig att hon inte skulle kunna få till något när hon blivit så känd som hon är, säger Lars Vilks till TT.
Han tror att det kan bli svårt att få de inblandade fällda i domstol, eftersom bevisningen bygger på indicier.

På ett mycket fult sätt har historien blåsts upp och utnyttjats av media, liberala debattörer och extremhögern för att främja islamofobiska stämningar i samhället.

Tidigare inlägg idag på Röda Malmö:

Gå till roten med problem

Så infriade då regeringen löftet Nyamko Sabuni gav inför militärer och försvarspolitiker på Folk och Försvars riksmöte i januari och satte Säpo att kartlägga ”våldsbejakande radikal islamism”. Med hänvisning till Försvarshögskolans skandalösa rapport om Rosengård från i fjol – ett aktstycke som lundadocenten och islamexperten Leif Stenberg avfärdade med orden: ”Den skulle inte få godkänt ens som en B-uppsats” – menar regeringen att det bland muslimer finns de som inskränker andras rättigheter.

Kanske finns sådana exempel bland svenska muslimer, liksom i andra trosinriktningar. Men vi kommer inte att få se herrar i trenchcoat diskret följa Jehovas Vittnen på deras dörrknackningsrundor eller värva informatörer bland scientologerna. Nej, det är bland ”muslimerna” regeringen ser hotet. Extremhögerns hemsidor pöser över av ”vad var det vi sa”-inlägg och deras valkampanjer får luft under vingarna när främlingsfientligheten, stavad ”islamofobi”, så tydligt får stöd från högsta ort.

Regeringen behöver inte säga ett ord; bara genom att ge institutioner som Försvarshögskolan och säkerhetspolisen uppdraget att kartlägga läget och att diskutera islamismen på Folk och Försvar, berättar den att ”muslimerna” är fienden.

På Säpos hemsida kan man läsa den rätt rimliga analysen att ”upplevelser av orättvisor och kränkningar” gör att människor radikaliseras. Rimlig, åtminstone med SAOL:s definition av radikal: ”som går till roten”, alltså vill förändra något från grunden. Men precis som ordet ”islam” i myndighetsspråket glider mot ”islamism”, glider ordet ”radikal” mot ”våldsbenägen”. Det passar utmärkt när fienden i ”kriget mot terrorn” skall identifieras, i världen liksom på hemmafronten. I synnerhet som säkerhetspolisens uppdrag numera innefattar ”avradikalisering” av dem som upplever orättvisor.

Ska vi då bara stå och titta på när människor rekryteras till våldsamma eller kriminella strömningar? Inte alls, i den mån maktlösa ungdomar ser lösningar på vardagens problem i religiösa sekter, rasistiska grupper eller kriminella gäng som, med Nyamko Sabunis ord ”kan erbjuda en gemenskap som inte det demokratiska samhället gör”, är det en svidande kritik mot detta samhälle.

Det är framför allt en allvarlig utmaning för arbetarrörelsen, i alla dess delar, och en påminnelse om vad som händer om vi inte finns närvarande i de bostadsområden och miljöer där de som drabbas hårdast av det kapitalistiska samhällets orättvisor lever.

Vad som är helt säkert är att en sådan reaktion inte kan bemötas med polisinfiltration och övervakning utan med gemensamma lösningar på verkliga problem som arbetslöshet, bostadsbrist, segregering, sönderfallande välfärdssystem… Frågor där alla arbetande och låginkomsttagare, oavsett bakgrund eller tro, har gemensamma intressen och bör kunna organiseras i kring dessa intressen.

Att göra folkligt missnöje till en fråga för säkerhetstjänsten är en beprövad metod, liksom att sända expeditionsstyrkor till imperiets oroshärdar. Ingetdera gör dock samhället säkrare. För det krävs istället förändringar som går till roten med problemen.

Intressant?
Bloggat: Svensson, B&P1, 2,
Borgarmedia: SVD1, 2, DN, AB,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Mordkomplotten som försvann

Historien om ”mordkomplotten” på Irland mot Lars Vilks påminner om ramsan om tio små negerpojkar. Polisen har tvingats släppa den ene efter den andre och de två sista har nu häktats. ”Men inte för stämpling till mord, utan för mindre allvarliga brott”, som det heter idag.

Redan tidigare har det visat sig att den uppdiktade ”terroristen” ”Jihad Jane” var en sjuk och utslagen person. Polisens och medias spekulerande har nu fallit platt till marken.

Det måste sägas att media i Sverige på ett okritiskt sätt spelar med i det här spelet. Ett antal liberala förkämpar för ”yttrandefriheten” har genast ryckt ut i debatten. Men yttrandefriheten har aldrig varit hotad i vårt land. Vad Malaysias utrikesminister tycker har väldigt liten betydelse.

Mer angeläget är att kritisera sådana som Lars Vilks som använder sin dåliga konst för att främja islamofobi. Jan Guillou gör rätt som hånar honom. Jag har hela tiden hävdat att Lars Vilks är en fähund.

Bloggat: Svensson Jinge

Substans i mordkomplotten?

Tre av de sju personer som har gripits i Irland, anklagade för inblandning i planerna på att döda konstnären Lars Vilks, släpptes på fredagen. Polisen vill inte uppge varför de tre har släppts. De som sitter kvar får hållas fängslade längst till på tisdag, sedan måste man besluta om de ska häktas eller släppas fria.
Sydsvenskan skriver idag: ”Mycket talar nu emot medieuppgifterna om att LaRose (”Jihad Jane”, min anm/RÅ) skulle ha varit i Sverige och bott hos likasinnade. Enligt uppgift till TT från USA ska LaRose under sin Europaresa i fjol ha besökt Irland och Nederländerna. Säpo klargjorde på fredagen att inga officiella rättsliga åtgärder vidtagits mot personer i Sverige i ärendet, och det har inte inletts någon förundersökning. Inte heller har svenska åklagare agerat i ärendet.”
Det återstår alltså att se hur mycket substans det verkligen finns i historien om ”mordkomplotten” mot Lars Vilks. Men oavsett hur många hot som riktas mot Vilks så kan det inte ursäkta hans syn på muslimer.
Tidigare inlägg om Vilks och islamister på Röda Malmö:
Tidigare inlägg idag på Röda Malmö:

Den islamofobiske fähunden Lars Vilks

”Mord är fel, mord på konstnärer är fel, fel i alla möjliga bemärkelser. Men hundra hot mot yttrandefriheten ursäktar inte Lars Vilks syn på muslimer”, skriver Andreas Malm i ett inlägg i AB: Farligt att helgon-förklara Lars Vilks.

Malm visar på Vilks långvariga islamofobiska verksamhet, en verksamhet som han bedrivit bland annat genom sin blogg där han utpekat muslimer som underlägsna människor.

I ett annat inlägg säger Nalin Pekgul att Vi muslimer kämpar också för yttrandefrihet. Hon säger om Lars Vilks bland annat:
”Men när han i en debatt i radions Studio Ett talar om för mig att vi muslimer behandlas som små barn och behöver uppfostras i demokrati går han över en gräns. Det här är precis vad de vita sa om den svarta befolkningen i Sydafrika under apartheid.”

Muslimska fundamentalister är ett problem, men vi västerlänningar måste göra upp med stocken i det egna ögat. Islamofobin som skapar syndabockar och splittrar våra samhällen, som bygger murar och segregation måste bekämpas skoningslöst. Samma sak gäller med den västerländska imperialism och krigspolitik som syftar till att dominera globalt över muslimska länder och andra länder i tredje världen.

Den där mordkomplotten blir jag alltmera skum på. ”Jihad Jane” verkar mest vara en uppdiktad ”terrorist”, i själva verket en utslagen person. Och var hon någonsin i Sverige? Mycket lösa rykten i svang. Återstår att se om det finns någon substans i misstankarna mot de sju misstänka på Irland. De ska hållas i ytterligare tre dagar.

Tidigare inlägg idag på Röda Malmö:

Den lyckliga fähunden Lars Vilks

Lars Vilks är inte rädd. ”Jag har intrycket av att det ligger på rätt lösa boliner”, säger han i Expressen. Ja, frågan är hur mycket substans det egentligen finns i den här märkliga historien om ”Jihad Jane” och personerna på Irland? Det verkar mer än lovligt töntigt, ”‘Jihad Jane’ en klantig amatör”, tvingas även terrorexperten medge.

Hur som helst verkar det korkat av vissa svenska media att nu gå ut och rya om att yttrandefriheten är hotad och återigen börja publicera Lars Vilks usla bild på ”rondellhunden”. Med en sådan publicering hjälper man bara till att blåsa upp och förvränga den här historien. De verkar behöva varandra, å ena sidan förvirrade religiösa fundamentalister som söker målobjekt och å andra sidan islamofober och tokliberaler som vill slåss för ”västerländska värden”.

Visst är det som Jan Hjärpe säger att ”Lars Vilks teckning kom som på beställning för extrema grupper som är i behov av ett lämpligt attentatsmål”. De flesta muslimer skiter fullständigt i Lars Vilks ”provocerande” bilder. En del blir kränkta av ett sådant angrepp på en hel världsreligion. Men en ytterst liten gruppering extrema islamister går igång på dem och har hjälp av dem i sin propaganda.

Visst är det också så som Nalin Pekgul säger att Vilks sparkar nedåt. En konstnär som använder sin ”konst” för att sparka på en grupp, i det här fallet de svenska muslimerna, som redan ligger ner, känns inte särskilt sympatisk.

Men Vilks är lycklig och glad för all uppmärksamhet han kan få. En lycklig fähund.

Tidigare inlägg om Lars Vilks på Röda Malmö: