- Ajöss, Berlusconi – bekämpa Montis bankir-regering!

Italienska socialister:

- Ajöss, Berlusconi – bekämpa Montis bankir-regering!

Den socialistiska organisationen Sinistra Critica välkomnar Berlusconis fall. Men Mario Montis nya regering är tillsatt för att tillgodose bankernas och EU-ledningens intressen. Nu krävs omedelbara val och formerandet av en bred antikapitalistisk opposition som kan organisera det sociala och politiska motståndet mot de styrandes kris-”lösningar”, menar de italienska socialisterna i ett uttalande.

Uttalandet, som antagits av Sinistra Criticas nationella styrelse, lyder:

”De tusentals kvinnor och män som samlades på torgen i så många städer hade all rätt i att fira avgången från den man som orsakat så mycket skada under de år han varit premiärminister eller i opposition.

Till skillnad från många av dem som firar är vi dock inte likgiltiga till det sätt på vilket Berlusconi föll, eller inför dem som kommer att efterträda honom. Vi deltar inte heller i lovsångerna för president Napolitano. Han understödde Berlusconis avgång för att tillgodose kraven från kapitalägarna och EU-ledningen. De såg att Berlusconi och hans regering var oförmögna att driva igenom det ekonomiska nedskärningsprogrammet och nedmonteringen av social service, som enligt dem är den ”enda vägen” för att möta krisen i Europa.

Inte heller kan vi glömma att åstramningsprogrammet nu sker i Mario Montis namn, den man som förbjudit minsta lilla statliga satsning i syfte att tillfredställa de stora bankernas intressen och för att säkra avregleringen av finanssystemet. Det är samma Mario Monti som använde högertidningen Corriere della sera för att hylla de reaktionära ”reformer” som genomförts av Gelmini och Marchionne. Kan någon inom vänstern på allvar tycka att denne man representerar något ”bättre”?

Det finns inget ”efteråt”. Vad vi har är ett nu med en regering som är fientlig till arbetarbefolkningens intressen. Dess enda program är att på nytt vidta ekonomiska och finansiella åtgärder mot arbetarna: gigantiska privatiseringar av den gemensamma välfärdssektorn för att möta kraven från det europeiska kapitalet. Det är en regering som är försäljare av en ideologi som säger att vi bara kan komma ur krisen med hjälp av än större attacker på välfärden, löner och pensioner än de som vi redan genomlidit under de senaste tjugo åren.

För arbetare, folk med osäkra anställningsförhållanden, ungdomar och invandrare återstår bara ett möjligt val – en omedelbar och bestämd opposition mot Monti-Napolitano-regeringen. Vi måste skapa de argument och de organisationsformer som behövs för att göra motstånd mot de styrandes planer. Vi måste formera ett nätverk som ställer frågorna om de sociala och politiska alternativ som behövs för att de som orsakade krisen ska tvingas betala för den.

Statens institutioner erbjuder inga genvägar. Den enda demokratiska vägen måste gå via omedelbara allmänna val där olika politiska program får ställas mot varandra för att dra lärdomar av det som hänt de senaste fyra åren – där en antikapitalistisk vänster bör vägra varje ”nationell enighet” eller ”teknisk” kompromiss och istället organisera en social och politisk opposition. Vi bjuder in alla att bygga upp bredast möjliga enighet bland dem som avvisar Montiregeringen till förmån för en vänster som kan leda vägen ut ur krisen. Vi kommer att delta i denna breda samling.”

Översättning från International Viewpoint: Björn Rönnblad

Berlusconi vill skära 94 miljarder euro

I Italien har den fackliga landsorganisationen CGIL utlyst en generalstrejk till 6 september som protest mot de gigantiska nedskärningar regeringen försöker driva igenom för att ”lugna marknaden”. Förberedelserna för strejken pågår nu för fullt.
– Svaret till Berlusconi måste bli att detta motstånd radikaliseras och att alla folkliga krafter samordnas, säger den socialistiska organisationen ”Sinistra Critica” i ett uttalande.

Sinistra Critica (”den kritiska vänstern”), som är Socialistiska Partiets systerorganisation, diskuterade i förra veckan den dramatiska politiska situation som råder i Italien sedan regeringen Berlusconi lagt fram sina drastiska åtstramningspaket. Först ett på 48 miljarder euro (cirka 440 miljarder svenska kronor) i juli följt av ett andra, på 46 miljarder euro, i början av augusti. Paketen innefattar åtgärder som skulle leda till mycket allvarliga försämringar för landets arbetarbefolkning, särskilt för arbetslösa, pensionärer och andra grupper som redan lever under fattigdomsgränser och pressade sociala villkor.

CGIL, som är Italiens största fackliga landsorganisation, har utlyst en landsomfattande generalstrejk på tisdag den 6 september. Strejken, som ska pågå åtta timmar, kombineras också med protestmöten över hela landet. CGIL:s styrelse menar att nedskärningarna, om de verkligen genomförs, ”skulle döma Italien till recession och socialt sönderfall”.
Berlusconiregeringen motiverar sin politik med Italiens dåliga statsfinanser i spåren av flera EU-länders skuldkris, och hoppas att de drastiska åtgärderna ska ”lugna marknaden”. CGIL anser å sin sida att generalstrejken riktar sig ”mot bankernas och EU:s diktatur”.

Sinistra Critica hoppas nu att protesterna den 6 september ska bli starten på allt starkare folkliga aktioner för att verkligen stoppa regeringens och EU-topparnas planer. Organisationen välkomnar i sitt uttalande att CGIL nu, i och med generalstrejken, är på väg att bryta upp från den ”sociala pakt” som man tidigare slutit med regeringen och arbetsgivarnas organisationer. De menar att CGIL:s ledning kläms mellan den sociala paktens ”svärd” och den ”vägg” som byggs upp av den vrede mot försämringarna som nu växer bland dess egna förtroendevalda på lägre nivåer.

Många fackliga gräsrotsorganisationer har beslutat att samordna sina aktioner inför den 6 september och har på det sättet behållit sitt oberoende gentemot arbetsgivare och regering, och sin beredskap att agera kollektivt. Det gör, menar Sinistra Critica, att den inneboende motsättningen i CGIL-ledningens inriktning nu skärps och blir tydligare, och att möjligheterna att på basplanet bygga upp enhet i handling stärker det motstånd som finns hos många arbetare.
Det visar sig också i att många arbetare nu ansluter sig till den nya gräsrotsrörelse som fått namnet ”Tårar och blod”. För den rörelsen kan strejken och protestaktionerna den 6 september bli den första aktiviteten av flera i en lång period av kamp för att återuppbygga arbetarrörelsen, i samverkan med de sociala rörelser som under de senaste månaderna aktivt deltagit i kamp för förändring; till exempelvis ”vattenfolket” (som agerat mot privatisering av vattenverket), ungdomsrörelser, student- och kvinnoorganisationer.

Generalstrejken kan om den får bred uppslutning, menar Sinistra Critica, öppna upp en väg som kan leda till bildandet av en enhetsfront bestående av alla sociala och politiska krafter som är i opposition mot regeringspolitiken. Den 10 september kommer ett nationellt samordningsmöte att hållas i Rom till vilket sociala rörelser, fackföreningar och politiska partier bjudits in. Samma dag arrangerar samma organisationer en bred offentlig manifestation med bland annat ett ”tältläger” på torget Piazza San Giovanni.
Den 1 oktober kommer sedan närmare 1 500 arbetare, fackliga förtroendevalda och aktivister, vilka gemensamt anslutit sig till uppropet ”Vi måste stoppa dem!” att kalla till ett annat arrangemang i Rom den 15 oktober. Då planerar man, efter ett initiativ från den spanska proteströrelsen ”De indignerade” ett stort evenemang som ska manifestera den landsomfattande kampen i Italien.

Sinistra Critica understryker att ett nationellt perspektiv för motståndet inte är tillräckligt, de folkliga protesterna måste också framöver samordnas på internationell europeisk nivå. Ett viktigt datum i det sammanhanget blir den 1 november, då det planeras protestdemonstrationer i Nice i Frankrike i samband med G20-ledarnas toppmöte där.
Målet, skriver Sinistra Critica i sitt uttalande, är att – i den svåra situation som den kapitalistiska krisen leder till när dess bördor lastas över på folket – bredda och ena det folkliga motståndet genom att organisera en ”gemensam kampkommitté” mot regeringspolitiken, i vilken sociala rörelser, fackliga organisationer och politiska partier kan samverka för att skapa ett långsiktigt uthålligt och brett förankrat motstånd som inte försvinner när den första vinterkylan kommer.