Rädda Saab – ställ om produktionen!

”Festen blir kort och baksmällan tung.”, så kommenterade Socialistiska Partiets styrelse för ett drygt år sedan jublet i Trollhättan över att Victor Muller ”räddat” Saab Automobile från konkurs. Efter en månads baksmälla då Muller ljugit om företagets ekonomi och allmänt hållit en låg profil korkade han i veckan åter upp champagnen, nu med ett kinesiskt kort i rockärmen. Att Muller tidigare lyckats få fackföreningar, politiker och ”experter” att tro att ett bilföretag som tillverkar 50 000 bilar per år kan överleva i en bransch där utvecklingskostnaderna normalt läggs ut på hundratusentals exemplar är möjligen ett gott betyg åt hans säljkonst men ett underkännande av mångas kritiska tänkande. Utkastet till avtal med den lilla kinesiska biltillverkaren är en ny akt i samma spel som pågår högt över huvudet på hårt prövade arbetare och tjänstemän hos Saab, underleverantörer och de talrika arbetsplatser som direkt eller indirekt är beroende av biltillverkningen.

För en gångs skull går det att hålla med en borgerlig minister när Maud Olofssons sammanfattar regeringens insatser kring Saab med orden: ”Vi har gjort vad vi har kunnat.”, för en regering som anser att marknaden har svaret på alla frågor kan faktiskt inte göra något annat än just det den svenska regeringen gör: titta på när Saab går under.

Men inte heller de som nu kräver olika former av stöd till biltillverkningen eller nu hoppas att Saab ska bli en del av Kinas motorisering har någon lösning. Att försvara hotade jobb är en självklar facklig reflex. Utan försörjning rycks grunden undan för alla som arbetar och det kollektiv som utgör basen för arbetarrörelsens styrka löses upp i individer. Alltför ofta leder detta dock till att fackföreningarna undergräver denna styrka genom eftergifter i fåfänga försök att rädda jobben. Det är också vad som skett på Saab under många år.

När ett kapitalistiskt företag slås ut räcker det nämligen inte med reflexreaktioner. Det krävs att vi tänker ett steg längre än kapitalet vars enda fråga är: Kan det ge vinst? En viktigare fråga är: Vad är bra för de anställda och samhället? När det gäller ett bilföretag som Saab är det en besvärlig fråga. Den bilindustri som årligen pumpar ut 50 miljoner nya bilar har nått vägs ände. Både av klimatskäl och för att, som Nobuo Tanaka, chef för IEA, OECD-ländernas samarbetsorgan för energifrågor, nyligen sa: ”Den billiga energins epok är över.” En omställning av transportsystemet och annan fossilberoende verksamhet kommer att ske, vare sig vi vill det eller ej. Frågan är om den sker planerat eller i panik, som ett resultat av energikris och klimathaverier.

Därför är det dubbelt illa när varken de fackliga ledningarna, Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet har något annat att komma med än fromma förhoppningar om att nya kapitalister ska lösa krisen för Saab. Illa för att de sluter upp i försvaret av den ohållbara bilismen istället för att visa på möjligheten att ställa om produktionen. Illa för att de befäster de arbetandes dåliga självförtroende genom att inte föra fram en egen linje, självständig från företagets.

Krisen för Saab är därmed också en kris för arbetarrörelsen. Uppgiften för de arbetande är inte att hoppas på ”goda” kapitalister utan att utmana dem som ser de produktiva resurser generationer byggt upp som något att berika sig på och istället lyfta fram dessa resurser som tillgångar för samhället.

Drastiska förändringar, oavsett hur nödvändiga de är, genomförs sällan bara genom förnuftsargument. I krislägen kan dock lösningar som tidigare varit otänkbara plötsligt bli möjliga. Att USA:s regering skulle ta över GM hade till exempel varit ett skrattretande förslag våren 2008 – några månader senare var det plötsligt det enda alternativet som fanns.

Det akuta hotet mot Saabs fortlevnad är ett sådant krisläge. När varken ”marknaden” eller klimatet behöver fler bilar borde en självklar facklig och politisk linje vara att staten tar över Saab och använder produktionsmaskineriet, inte till att öka på den ohållbara bilismen, utan till att utveckla klimatanpassade transportmedel och utrustningar för förnybar energi – ett miljonprogram för klimatet, på samma sätt som staten på 60- och 70-talen organiserade bygget av en miljon nya bostäder. Att börja driva sådana krav skulle också vara ett första steg för att ifrågasätta kapitalets rätt att bestämma över våra liv och börja ta makten i våra egna händer.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Bilpolitik, Mullvaden, Röda Malmö,
I media: SVD1, 2, 3, GP1, 2, 3, 4, DN1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Vart tog Åsa-Nisse-marxismen vägen?

Under flera årtionden på 1900-talet spelade Centerpartiet (och dess föregångare Bondeförbundet) en betydelsefull roll i utformandet av den svenska inrikespolitiken. Centerpartiet träffade flera viktiga uppgörelser med Socialdemokraterna, då dessa var i oavbruten regeringsställning under åren 1932-1976. Centern var också 1951-57 i koalitionsregering med Socialdemokraterna under Tage Erlanders ledning.

1960- och 70-talets politiska radikaliseringsvåg påverkade även Centerpartiet, vars ungdomsförbund (CUF ) under sin ordförande Anders Ljunggren började förespråka en mer vänsterinriktad och miljöengagerad politik. Bland de av partiets företrädare som av Olof Palme gavs epitetet ”Åsa-Nisse- marxister” fanns till exempel energiministern i den borgerliga regeringen 1976-78, Olof Johansson.

Centerpartiet samlade under Torbjörn Fälldins ledning i mitten av 1970-talet ca 25 procent av den svenska väljarkåren. Partiets väljarbas utgjordes främst av lägre tjänstemän, jordbrukare samt arbetare och småföretagare på landsbygden. Partiets politiska profil framstod bland många väljare som ett borgerligt vänsteralternativ ifråga om välfärds- och fördelningspolitik som på samma gång slog vakt om landsbygdens intressen gentemot storstäderna och storkapitalet.

Med sitt uttalade motstånd mot kärnkraften kom partiet även att spela en viktig roll i kärnkraftsmotståndet vid folkomröstningskampanjen 1980.

Partiets kräftgång i opinionen inleddes på allvar efter det borgerliga valnederlaget 1982 och ingen av centerledarna har sedan dess på allvar lyckats vända den trenden. Inför valet 2010 verkar partiet inte kunna mobilisera mer än ca fem procent av valmanskåren, alltså bara en femtedel så stor andel som för drygt 30 år sedan. Partiets medlemsantal har också rasat från 160 000 år 1990 till 37 000 idag.

Till viss del kan tillbakagången förklaras med att landsbygdens andel av befolkningen har minskat över tiden. Men en viktigare orsak är det faktum att partiet under de senaste tjugo åren på ett dramatiskt sätt ändrat vägval och politisk färdriktning. År 2005 beslöt Centern att sälja ut sina landsortstidningar till stora mediakoncerner för ca 1,8 miljarder kronor. Efter den affären är partiet ett av de rikaste i hela Europa.

Konsekvenserna för Centern blev emellertid att man därmed berövade både sig självt och sina väljare en viktig arena att debattera politik och föra ut sitt partis frågor. Partiet vände därigenom ryggen åt sina gräsrötter; landsbygdsbefolkningen och småföretagare, som en gång i tiden utgjorde partiets kärna. Centern bidrog också på detta sätt till att ägarkoncentration inom tidningsbranschen ökade och att den politiska mångfalden av dagstidningar minskade.

Man har också givit upp samtliga profilfrågor som gav partiet dess särprägel i den svenska partifloran. Centern är inte längre någon drivande kraft i kärnkraftsmotståndet utan kan idag till och med tänka sig att bygga ut kärnkraften. Då beslut skulle fattas i riksdagen om Öresundsbron 1994 , röstade partiet för ett byggande trots att partiledaren Olof Johansson var motståndare till den .

I EU-frågan fanns i partiet under 1990-talet en stark opinion mot en anslutning till den Europeiska unionen samt stor skepsis mot EMU inför folkomröstningen 2003. Idag förespråkar Centern ” ett smalare men vassare EU ”. I valrörelsen 2010 tycks Centern, under ledning av Maud Olofsson, ha valt att orientera sig mot välbärgade skikt i storstäderna och intagit en allt skarpare högerprofil med krav som placerar partiet till höger om moderaterna i viktiga frågor.

En politiker som kanske tydligare än någon annan är ett uttryck för denna partiets nya politiska linje är riksdagsmannen och före detta ordföranden för Centerns ungdomsförbund Fredrik Federley. Både han och ungdomsförbundet förordar exempelvis platt skatt, avskaffande av LAS, etablerande av marknadshyror, sänkta ersättningsnivåer i a-kassan, skärpta krav att kvalificera sig till full ersättning, skrotande av AMS, försämrade anställningsvillkor för ungdomar och ungdomslöner på en nivå av två-tredjedelar av en ordinarie lön .

I samband med Israels invasion av Libanon 2006 , då tusentals libanesiska civilpersoner massakrerades av den Israeliska armén, uttryckte Fredrik Federley sitt fulla stöd för Israel. År 2007 tog han ställning för Sofia Appelgren, ägare till salladsbaren Wild and Fresh i Göteborg , då hon vägrade teckna kollektivavtal för sina anställda med Hotell- och Restauranganställdas fackförbund.

Den borgerliga vänsterprofil, som en gång utgjorde en viktig del av Centerns politiska identitet, är därmed fullständigt utraderad.

Man frågar sig stilla: Vart tog Åsa-Nisse-marxismen vägen?

Intressant?
Bloggat: Svensson, Röda Malmö,
I media: GP1, 2, 3, 4, DN1, 2, 3, 4, SVD1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Naiv inställning till Geely-Volvoaffären

Den svenska näringslivsministern, Maud Olofsson, den svenska regeringen, fackföreningarna och media (inklusive ledarsidor) uttrycker i  mångt och mycket en naiv ståndpunkt vad det gäller Volvo Personvagnar. Man undrar ibland om de tror på vad de säger när de hyllar Geelys köp av Volvo och försöker det till att man nu räddar jobben i Göteborg. Förmodligen tror väl några på det som de säger, vilket ju förefaller otroligt naivt, medan andra ganska säkert bara upprätthåller skenet så att folk ska bli lurade och inte börja bråka.

Ingenting kan vara felaktigare och det inser man också när man läser affärstidningar och en del mer okurrumperade och insatta ekonomi- och bilindustriskribenter. Stephan Lövgren i Göteborgs-Posten är en skribent som klassisk anda (läs Anderz Harnings Tidningslorden) alltid ser positivt på allt som Vololedningen beslutar och han är därmed helt opålitlig i sammanhanget. Men det finns andra som är mer oberoende från bilindustrintressen.

Med all sannolikhet kommer Volvo att produceras i Kina istället för i Sverige och Belgien i framtiden. En förflyttning av produktionen dit kan vara genomförd så snart som inom 5 år, men kanske blir det lite senare. Men den kommer, var så säker.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Share/Bookmark

 Digg  Facebook  StumbleUpon  Technorati  Deli.cio.us