Den egyptiska revolutionen är bipolär. Ena dagen: aktivister skakar i okontrollerade spasmer efter att ha inhalerat arméns giftiga tårgas på Tahrir. Nästa dag: hemmafruar och studenter, gatuförsäljare och sekreterare strålar av lycka och stolthet när de köar till landets första fria val. Motsägelserna i förloppet är så djupa, skiftena så snabba, att det är svårt att se och följa en linje. Den svårigheten drabbar inte minst revolutionärerna själva. Från de mest radikala grupperna på Tahrir, inklusive trotskistiska Revolutionära Socialister vars position på gatan blir allt starkare, har en uppmaning till valbojkott utgått. Den har fallit för döva öron.
Argumentet har varit att ett val under militärstyre enbart tjänar till att legitimera juntan, men det missar flera avgörande faktorer: det parlament som nu långsamt växer fram kommer att ha en folklig legitimitet som inget egyptiskt parlament haft sedan Nassers dagar. Med all sannolikhet kommer det att hamna i konflikt med juntan, om juntan insisterar på att behålla den exekutiva makten för sig själv. Om då detta parlament domineras av islamister är det de – inte socialister, inte liberaler, inte sekulära nationalister – som, med goda skäl, kommer att framställa sig som den folkvalda rösten med rätt att styra landet. Från den plattformen kommer de att kunna leda revolutionen in i banor som progressiva krafter inte vill se: att lämna walk-over genom en valbojkott kan visa sig vara en katastrofstrategi. Sedan den egyptiska revolutionen flammade upp igen – med massdemonstrationer, kravaller och sit-ins över hela landet – har dess djupaste paradox åter kommit i dagen. Masskampen och självorganiseringen befinner sig på en extremt hög nivå, men man hittar inget sätt att ta över statsmakten. Förra gången, efter Mubaraks fall, hamnade makten i arméns händer; nu ser den ut att glida över till opportunistiska och halv-kontrarevolutionära Muslimska Brödraskapet och/eller till de ultrareaktionära salafisterna. Liksom i februari går därmed Tahrir miste om den faktiska ledningen av landet – trots att revolutionen är så enastående folklig, envis, rentav permanent.
Den cementerade paradoxen bäddar för nya utbrott. Varken armén eller islamisterna kan lösa de uppgifter massorna ställde sig själva i januari och nu återigen i november. De kan inte och kommer inte att genomföra någon genomgripande demokratisering av det egyptiska samhället, bryta den härskande klassens makt, omfördela resurser till bönder, arbetare och arbetslösa eller ens – islamistiska fraser till trots – göra Egypten till en verklig motmakt mot USA och Israel. Missnöjet lär därmed fortsätta att bubbla. Och för varje ny eruption skaffar de egyptiska massorna nya erfarenheter. Det är bara att hoppas att de snart också hittar ett sätt att ta ledningen och makten.
