Diktatorns sista dagar

Av ledarred

”De här människorna måste avrättas!”, Libyens diktator Muammar Gaddafi var sig lik och förnekade sig inte när han till slut i ett TV-sänt tal utslungade sina vredgade förkastelsedomar över det folk som gjort uppror mot hans styre. Gaddafi viftade också bort det hela med att det handlade om drogade, omogna ungdomar, vilka förletts av sjuka människor som infiltrerat städerna.
Men, till skillnad mot tidigare under Gaddafis mer än 40-åriga maktbana, befinner sig idag diktaturens företrädare i låg brygga i en desperat kamp för sin överlevnad. Benghazi, Libyens näst största stad har fallit i upprorets händer, diktatorns våldsapparat håller på att crackelera och snart verkar det som om Gaddafi bara kan lita på de utländska legosoldaterna och sin egna livvakt. Det vi bevittnar nu är strömavhopp från tidigare lojala militärer, tjänstemän, ambassadörer och till och med ministrar. Gaddafi kan fortfarande låta kaxig i sin verbala framtoning, men sannolikt är hans dagar räknade. Att regimen känner sig nödgad att sätta in stridsflyg mot sin egna huvudstad är ett kvitto om något på hur pressad och desperat den är.

”Gaddafi är Mellanösterns galna hund”, orden är Ronald Reagans och decenniet 1980-talet – på den tiden som USA bombade Libyen och Gaddafi beskrevs som Washingtons fiende nummer ett. Då stämplades Libyen som den värsta främjaren av internationell terrorism, en ”skurkstat” innan själva begreppet tagits i bruk.
Självklart var dock sanningen att Gaddafi avskyddes och sågs som ett hot av imperialismen för att han efter sitt makttillträde 1969 haft mage att expropriera utländska oljebolag, ge materiellt stöd till revolutionen i Nicaragua och rendera imperialismen förlusten av det brohuvud som Libyen varit under kung Idris styre ända sedan den formella självständighetsförklaringen 1951.

När vi nu skriver 2011 har emellertid historien vänt blad. Sedan 2006 är relationerna mellan USA och Libyen normaliserade, man har fulla diplomatiska förbindelser och för Obama är inte Gaddafi någon ”galen hund”. Idag talar inte Libyen längre med hög röst mot USA:s krigsföretag i Irak och Afghanistan eller hotet mot Iran. Idag öppnar sig Libyen återigen för utländska företag. Shell exploaterar olja utanför Libyens kust och privata intressenter – inte minst vapenmånglare – står överhuvudtaget på led för att göra profit i den libyska ekonomin.
Det är därför som imperialismens företrädare inte vet på vilket ben man skall stå nu när Gaddafi verkar vara på väg att kastas ur sadeln, därav alla ljumma halvkvädna uttalanden – oavsett om huvudstadens namn är Washington eller Stockholm, oavsett om utrikesministern i fråga är Hillary Clinton eller Carl Bildt.

Gaddafi har alltid varit en diktator, men en gång i tiden hade han en viss folklig legitimitet. Det bottnade i att han använde en hel del oljepengar till att bygga upp en social välfärd, att miljoner libyer under hans styre reste sig ur fattigdomen. Idag har dock denna legitimitet urholkats; arbetslösheten är hög och libyern i gemen har tröttnat på hans bisarra infall och järnhårda styre. Man vill kunna göra sin stämma hörd utan att riskera jobbet och i värsta fall hamna i fängelse.

Det stora problemet i dagens Libyen är dock den stora avsaknaden av organiserade motkrafter. Visst finns det Muslimska Brödraskapet även här, i exil har vi en opposition som till stora delar drömmer sig tillbaka till kung Idris dagar och det finns även enskilda människorättskämpar. Men – i jämförelse med Egypten och Tunisien – är det civila samhällets strukturer väldigt svagt utvecklade. Partier är helt och hållet förbjudna att verka. Fackföreningar och andra sociala rörelser har inte heller kunnat slå rot. Det är som om ett jättelikt vakuum öppnas bakom diktatorns rygg.
Men självklart hoppas vi att det vi nu upplever är diktaturens sista dagar. Det är endast om Gaddafis regim faller som det kan komma in ljus och luft i det libyska samhället, det är endast om regimen faller som de första vacklande stegen mot ett verkligt demokratiskt samhällsbygge kan komma till stånd.

Nsk Nsk Nsk Nsk

 Digg  Facebook  StumbleUpon  Technorati  Deli.cio.us 

Stort intresse för arabiska revolutionen

…välbesökt möte i Lund
Nihal Ragab, som levt hela sitt liv i Kairo och för närvarande studerar humanekologi i Lund, pratade om de senaste veckornas dramatiska händelser. Hon har länge varit aktiv i Palestina- och demokratirörelsen i Egypten.

Andreas Malm, författare och debattör, gav en översikt över revolutionens spridning i hela den arabiska världen och de oerhörda möjligheter som den öppnar när det gäller maktförskjutningar och nya perspektiv över hela världen.
De båda inledningarna följdes av många frågor och inlägg från publiken på över sextio personer. Det är tydligt att det som nu händer i arabvärlden väcker stort intresse.
Arrangör för mötet var Socialistiska Partiet i Lund.

– – – – -

En sak som avgjorde Mubaraks fall i Egypten var de stora arbetarstrejker som drog igång under sista veckan innan hans fall och som fortfarande pågår. Här en artikel från våra danska kamraters publikation Socialistisk Information:

Arbejderoprør: Strejker ruller over Egypten

Mostafa Omar rapporterer fra Egypten om, hvordan arbejdernes oprør vil påvirke de næste kampe. Strejker og arbejderkampe fortsætter over hele Egypten og udfordrer dermed de militærchefer, som har overtaget magten efter Hosni Mubarak for at stoppe revolutionen fra at udvikle sig videre.

Denne fredag vil disse strejker være kulisse for en ny demonstration i Cairos Tahrir Square, hvor alle de vigtigste kræfter, der deltog i revolutionen, opfordrer til at mødes til ære for de martyrer, der blev dræbt af Mubaraks sikkerhedsstyrker og bander – og kræve, at hæren ophæver den undertrykkende undtagelsestilstand, løslader politiske fanger og gennemfører demokratiske reformer.

En uge efter at Mubaraks vicepræsident Omar Suleiman meddelte diktatorens afgang er Egypten alt andet end “tilbage til det normale,” sådan som de militære magthavere og deres tilhængere i Egypten og i Washington håbede. Onsdag og torsdag blev for eksempel alle banker lukket af den militærstøttede regering, som har siddet siden Mubaraks sidste dage, ud fra en forventning om, at det statsansatte bankpersonale ville genoptage strejkerne med krav om højere løn og afskedigelse af korrupte ledere.

De Væbnede Styrkers Øverste Råd har opfordret de strejkende til at vende tilbage til arbejdet, og påstår, at fortsatte protester kan føre til en økonomisk katastrofe. Regeringsaviser, der støttede Mubarak indtil 11. time, før de skiftede hest den 11. februar, opfordrer ligeledes de strejkende til at sætte de “nationale interesser” før deres økonomiske krav. Selv moderate kræfter i oppositionen mod Mubarak kræver en afslutning på strejkerne af frygt for, hvad der bliver kaldt “borgerkrig” – men som i virkeligheden betyder skærpelse af klassekampen.

Disse kræfter har god grund til at bekymre sig – arbejderklassen i Egypten, der inspirerede revolutionen gennem sin kampe i de seneste seks år, er nu i strejke. Arbejderne har besluttet, at tiden er inde til at trække en grænse mod det korrupte system af rige kapitalister, som Mubaraks regime repræsenterede og forsvarede så længe.

Spredning af arbejdernes oprør efter Mubaraks fald er fænomenal. Det er et udtryk for, hvordan låget er blevet løftet egyptiske samfund – enkeltpersoner og grupper fra alle samfundslag føler nu, at de kan organisere sig og gå i aktion for at fremføre deres klager kræve et svar.

Det er umuligt på denne plads at oregne alle de hundredvis af strejker og protester, der har fundet sted. De kommer fra alle økonomiske sektorer – arbejderne ved Suezkanalen, olie-, tekstil-, cementarbejdere, jern- og stålindustrien, buschauffører, ansatte ved jernbanerne, bankpersonale, sygeplejersker og andet hospitalspersonale, lærere, offentligt ansatte af alle slags, og personale i lufthavnen og toldvæsenet. Journalister er begyndt at fjerne Mubarak-tilhængere fra deres arbejdsplads. Selv de ansatte ved de multinationale fredsbevarende styrker, som ligger i Sinai, er gået i strejke.

Strejkerne rejser specifikke krav i forhold til de enkelte arbejdspladser, og det er en undskyldning for, at nogle medierne hævder, at de ikke nødvendigvis er politiske. Men hvis man kigger nærmere, er der en række fælles faktorer ved strejkerne og de krav, der stilles.

De fleste strejker finder sted i den statslige sektor eller i nyligt privatiserede virksomheder. Kravene er typisk centreret omkring fem punkter.

For det første ønsker arbejderne en mindsteløn på 1200 pund (= ca. 1200 kroner) om måneden. For det andet vil de have udskiftet korrupte direktører – mange af dem er også medlemmer af Mubaraks Nationale Demokratiske Parti. For det tredje vil de have faste jobs, i stedet for midlertidige kontrakter, som er meget udbredt. For det fjerde kræver mange arbejdere, at privatiseringer og udliciteringer skal trækkes tilbage, så de igen bliver offentligt ansatte. Og for det femte vil mange af med de faglige ledere, som er kendt som systemets folk, og nærer sympati for dannelsen af nye, uafhængige fagforeninger.

En række strejker har vundet indrømmelser, især omkring retten til fast ansættelse. Andre arbejdsnedlæggelser har tvunget regeringen til at fjerne korrupte ledere og embedsmænd.

Den 30. januar dannede fire uafhængige fagforeninger, ledet af fagforeningen for ejendomsskatte-opkrævere, den Egyptiske Sammenslutning af Uafhængige Fagforeninger. Denne sammenslutning er ved at vinde opbakning. Onsdag gik natholdet på Misr Spinde- og Vævefabrikkerne i det industrielle centrum i Mahalla i strejke, og aktionen bredte sig til de andre hold. Det er landets største statsejede selskab, og angiveligt har de ansatte vedtaget at tilslutte sig det nye fagforbund.

Egyptens to største byer, Kairo og Alexandria, oplever dagligt adskillige strejker. Mange af disse aktioner ser man også i den stærkt industrialiserede Delta region i den nordlige del af landet, men også visse steder i den sydlige del af landet er der gang i den. For eksempel er arbejderne fra alle handelsgrupper i den sydlige by Asyut i strejke, og deres gadedemonstrationer giver byen udseende af en generalstrejke.

Strejkebølgen i Egypten viser potentialet for at uddybe revolutionen og omdanne den til en generel klassekamp mod det sociale og økonomiske system.

- – – – – – – -

Tips på en egyptisk socialististisk blogg: 3arabawy

SvD SvD2 SvD3 DN DN2 DN3 AB GP Exp VG HD D SkD Intressant

Bloggar om mellanöstern, samhälle, politik,

Bloggat: Röda Lund, Kildén & Åsman, Svensson,

Tidigare inlägg om Mellanöstern på Röda Malmö

 Digg  Facebook  StumbleUpon  Technorati  Deli.cio.us 

Delseger i Kairo

Av ledarred

Hurriya! Hurriya! ( Frihet), ropen skallade intensivare än någonsin över Tahrirtorget i Kairo när president Mubarak – efter 18 dagar av gigantiska mobiliseringar – slutligen kastade in handduken.

Och, visst är det en stor framgång för den folkliga rörelsen att den envisa diktatorn till slut nödgades att bita i gräset. Proteströrelsen har framkallat oro i de härskandes led. Men hela den gamla förtryckarapparaten – med armén i spetsen – är intakt. En maktfigur som Omar Suleiman, Mubaraks handgångne man, underrättelsechef och tortyrmästare, har troligtvis också ett stort inflytande bakom kulisserna. Kanske är han den reelle ledaren, ungefär som om KGB-chefen Berija tagit över rodret i Sovjet efter Stalins död. Det var även Suleiman som med bister uppsyn kungjorde för det egyptiska folket att det nu var militären – i form av De väpnade styrkornas högsta råd – som tagit över makten i samhället.

Detta råd har upplöst parlamentet, upphävt konstitutionen och utlovat val inom sex månader. Men det förhatliga undantagstillståndet består, politiska fångar sitter fortfarande bakom lås och bom och militära domstolar ska även framgent skipa rättvisa. Det är sagt att en kommitté under den närmaste tiden ska få som uppgift att skriva en ny konstitution. Till att sitta i denna kommitté har det utsetts höga jurister, jurister vars sociala verklighet är en helt annan än den genomsnittligga egyptierns.

Självklart är det inte heller militären som är kraften att föra Egypten mot verklig demokrati. Ända sedan 1952, då kung Farouk störtades av en grupp unga nationalistiska officerare under ledning av Naguib och Nasser, har de väpnade styrkorna varit den yttersta garanten för det rådande auktoritära systemets bevarande.

För den folkliga rörelsen är det nu en kamp mot klockan för att utmejsla en fastare organisering, ledning och program, som ett för de breda folklagren tydligt alternativ till den militära makten. Det handlar också om att överflygla krafter som det liberala partiet al-Ghad och det muslimska Brödraskapet (oppositionens bäst organiserade aktör), krafter som i tämligen okritiska ordalag prisat det militära maktövertagandet.

I liberala media framställs ofta Brödraskapet som ett hot för att Egypten ska slå in på en liknande väg som Iran efter revolutionen 1979. Det finns också all anledning att hissa varningsflagg för detta Brödraskap, men inte alls utifrån den hotbild som vissa liberaler frammålar. Brödraskapet är ingen fundamentalistisk utan snarare en konservativ organisation, som varken har styrka, intresse eller möjlighet till att framskapa en iransk situation. I dess ledande skikt finns det många bättre bemedlade köpmän för vilka fri företagsamhet, privat äganderätt och vinst är väl så heliga ting som Koranen och Allah. Under perioden 2005-10 besatte medlemmar av Brödraskapet – under den formella beteckningen oberoende – 20 procent av det egyptiska parlamentets platser. Konsekvent vände de sig då mot strejkande arbetares och fattiga bönders krav. I värsta fall skulle Brödraskapet kunna fungera som ett stöd för militären i dess försök att kväsa revolutionen. Historiskt sett har man också tagit mot mycket pengar från USA och det är inte uteslutet att USA under Obama återigen skulle kunna lätta på plånboken.

Revolutionens konsolidering och fördjupning hänger idag på att den folkliga rörelsen lyckas att upprätthålla trycket underifrån. Det är bara så som vi även fortsättningsvis kan få se hur vanliga soldater förbrödrar sig med demonstranter, det är bara så som militären kan förhindras att slå ner rörelsen, att unga soldatpojkar vägrar att skjuta på syster och bror.

På fredag denna vecka är det viktigt att den så kallade ”Segermarschen” blir en mäktig manifestation, ett bevis för att proteströrelsen fortfarande är på fötter efter Mubaraks abdikation. Allra viktigast är ändock att den mäktiga stötvågen från delsegern på Tahrirtorget fortplantas genom det egyptiska samhället. Idag strejkas det på många håll i Egypten. Ytterst är det denna strejkvåg och arbetarklassens försök till en starkare organisering som är hoppet inför framtiden, hoppet om att revolutionens svetslåga även ska bränna kapitalets företrädare.

nsk nsk

 Digg  Facebook  StumbleUpon  Technorati  Deli.cio.us 

Dödskolelistan igen

Lokaltidningen har gjort en uppföljningsartikel om reaktionerna på “Dödskolelistan” Måste bara kommentera Johan Berglund, moderat ordförande i barn och utbildningsnämnden, uttalande: “Det hjälper inte att slå på dem som redan ligger” Anledningen till att tex John Bauer redan ligger är att de har valt att ligga. De har valt att inte använd elevpengen till eleverna utan valt att lägga den på reklamkampanjer och vinstutdelning. De kan själv välja att inte ligga. Vinst eller kvalitativ utbildning är något som varje skola själv väljer. Vi visar bara upp deras smutsiga byk för eleverna. Förhoppningsvis så blir dödskolelistan början på en rejäl byktvätt på John Bauer.
Henrik

Tyvärr är inte artiklarna med i nätupplagan av lokaltidningen. Länkar om de läggs ut

 Digg  Facebook  StumbleUpon  Technorati  Deli.cio.us 

16/2 Möte i Göteborg: Revolution i Egypten

Hur ser situationen ut nu?
Vad kan tänkas ske framöver?
Vad är bakgrundshistorien bakom kampen för demokrati, frihet och rättvisa som tagit över Tahrirtorget och nu sveper över hela Egypten. Historien bakom Mubaraks fall.

Med journalisten Per Björklund som rapporterat från Kairo under flera års tid. Hans reportagebok Arvet efter Mubarak släpps i april.

Onsdag 16 februari kl.18.00
Sal B110 på Statsvetenskapliga institutionen
Göteborgs universitet, Sprängkullsgatan 19

Arr: Internationella Socialister, Socialistiska Partiet och Arabiska Kulturcentret

Intressant?
Bloggat: Mullvaden1, 2, K & Å, Röda Malmö, Röda Berget, Moberg, Björklund,
Borgarmedia: GP1, 2, 3, 4, DN1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, SVT1, 2, 3, 4, 5, 6,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Pusha Facebook Dela



 Digg  Facebook  StumbleUpon  Technorati  Deli.cio.us 

“Ner, ner med Hosni Mubarak!”

I detta nu samlas miljoner människor runt om i Egypten för att tvinga diktatorn Mubarak att avgå. Ljudet från befrielsetorget i Kairo når genom TV-kanaler som Al Jazeera, och via twitter och Facebook, ut över hela världen: “Ner, ner med Hosni Mubarak!”

Ett folk har unisont rest sig för att kräva demokrati och ett slut på korruption, förtryck och social orättvisa. I detta läge håller Mubarak sig kvar med hjälp av de delar av militären och polisen som fortfarande sluter upp bakom honom, men inte minst av omvärldens politiska ledare som utan någon som helst skam i kroppen vägrar att sälla sig till egyptiernas krav.

I Sverige har varken utrikesminister Carl Bildt eller statsminister Fredrik Reinfeldt lyft ett finger för att stödja de demokratiska kraven. Tydligen är inte demokratin lika viktig att stödja i Egypten, som den var när NATO, med USA i spetsen, invaderade Irak och Afghanistan eller när EU genomför sanktioner mot Vitrysslands Lukasjenko. Istället låter man Mubarak försöka att vinna tid och hoppas på att upproret ska ebba ut så att regimen kan fortleva, om än i modifierad form.

Det enda hederliga är att nu göra det självklara: Släpp er hand från Mubarak och kräv regimens avgång. Stoppa all svensk vapenhandel med Egypten. Gör det egyptiska folkets krav till ert, och låt den svenska rösten av solidaritet återljuda ner till befrielsetorget: “Ner, ner med Hosni Mubarak!”

Socialistiska Partiets verkställande utskott den 11 februari 2011

norran 1 2 3 4 5

 Digg  Facebook  StumbleUpon  Technorati  Deli.cio.us 

Bra förslag från folkpartiet om valsystemet

Folkpartiet (som jag för övrigt har mycket lite till övers för) har lagt fram en rapport, Demokrati har begärts och ska verkställas,  om Sveriges valsystem. Rapporten inkluderar också 15 förslag på förbättringar:

  • 1. Värna människors rätt att rösta – inför ”Lex Halmstad”. När medborgare har röstat i laga ordning och i föreskriven tid bör huvudalternativet enligt lagen vara att deras röster alltid ska räknas. Myndigheters misstag i hanteringen ska normalt inte kunna hindra en röst från att räknas, så länge valhemligheten kan garanteras.
  • 2. Skärp förbudet mot kampanjaktiviteter i anslutning till röstningslokaler. Partiaktivister ska inte kunna följa enskilda väljare fram till valbåset och förse dem med röstsedlar för att få dem att rösta ”rätt”. Vallokalen och dess närmaste omgivning ska vara en zon som är fredad från propaganda.
  • 3. Att ta emot röster är inget ensamjobb. Förtidsröstning ska inte få ske i lokaler som bara bemannas av en enda person. Det är en rättssäkerhetsfråga att all röstmottagning ska ske i andras åsyn.
  • 4. Förbättra röstsäkerheten. Ställ tydligare krav på att såväl ordinarie vallokaler som förtidsröstningslokaler är rätt bemannade och att personalen har adekvat utbildning.
  • 5. Se över straffbestämmelserna om röstfusk. Brottsbalkens straffregler om otillbörligt verkande vid röstning, tagande av otillbörlig belöning vid röstning och brott mot rösthemlighet behöver utvärderas. Skillnaden i straffskalorna för de olika brotten bör prövas särskilt.
  • 6. Höj kraven vid budröstning. Att nästan 6 procent av budrösterna i Göteborgs kommun visade sig vara felaktigt godkända tyder på ett systemfel. Reglerna om budröstning behöver förtydligas och utbildningen till röstmottagare förbättras. Överväg möjligheten till auktorisationskrav på den som tjänstgör som bud för någon utanför den egna familjen.
  • 7. Ändra Valprövningsnämndens sammansättning. Riksdagsledamöter ska inte pröva frågor om omval. Valprövningsnämnden bör helt bestå av lagfarna domare.
  • 8. Felsäkra röstlängderna. Ge Valmyndigheten i uppdrag att se över utformningen av röstlängder, så att risken för felaktiga markeringar minimeras. I det uppdraget bör också ingå att överväga papperslösa alternativ.
  • 9. Förtydliga kravet på identifiering. Ge Valmyndigheten i uppdrag att förtydliga med vilka metoder, förutom giltiga legitimationer, som en individs identitet ska anses styrkt i valsammanhang. Det skulle kunna främja en mer likartad bedömning i enskilda fall och stärka den enskildes möjlighet att rösta genom att ange ett antal gångbara metoder.
  • 10. Fler valsedlar i vallokalen. Reglerna för valsedlar bör moderniseras. Valnämnden bör ansvara för att valsedlar för fler registrerade partier än i dag finns tillgängliga i vallokalerna.
  • 11. Lägg ut personvalsedlar. Om partiet bara anmält en kandidatlista i valkretsen bör valnämnden också vara skyldig att tillhandahålla valsedlar med kandidatlistan, inte bara en tom valsedel där bara partinamnet står.
  • 12. Ge plats för partisymboler på valsedlarna. Ett förekommande problem är att aktivister medvetet blandar in sitt partis valsedlar bland valsedlar som tillhör ett större parti med liknande namn. För att göra det lättare för väljaren att skilja på valsedlarna bör partierna ha rätt att förse sina valsedlar med partiets logotyp intill partinamnet.
  • 13. Lär av andra länders erfarenheter med en enda valsedel. I många länder används en enda valsedel där väljaren markerar sitt val bland samtliga registrerade partibeteckningar. För- och nackdelarna med ett sådant system bör analyseras.
  • 14. Valhemligheten ska gälla också för synskadade. Gör en försöksverksamhet för att ge personer med funktionsnedsättning, som t.ex. synskadade, större möjlighet att personrösta med bibehållen valhemlighet.
  • 15. Förbättra proportionaliteten i kommunval. Slopa kravet på att kommuner ska vara indelade i valkretsar, alternativt reservera detta krav för de allra största kommunerna. I kommuner med flera valkretsar ska det införas utjämningsmandat för att göra mandatfördelningen mer proportionell. Då får ett marginellt utslag i en valkrets inte samma betydelse för den totala mandatfördelningen.

Speciellt skulle förslag 10 innebär förbättringar för små partier som då skulle kunna ställa upp på samma villkor som andra partier. Detta då man slapp att ägna huvuddelen av jobbet på valdagen till att se till att få ut valsedlar till vallokalerna. Med en valsedel som folkpartiet föreslår utredning av (förslag 13) skulle dessutom kostnadsfrågan också hanteras. Idag får små partier betala sina valsedlar själva vilket är en mycket stor del av valbudgeten för de små.

Även utjämningsmandat i kommunerna (förslag 15) skulle gynna små partier som det jag själv är med i, Socialistiska Partiet (SP). I Göteborg skulle förmodligen både Kommunistiska Partiet (KP) och Feministiskt Initiativ (F!) sitta i fullmäktige om sådant fanns. Små vänsterpartier har ofta sina röster jämnt utspridd över kommunerna, med viss tyngdpunkt i arbetarstadsdelar för SP.s del och i medelklassstadsdelar för KP och F!.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Pusha Facebook Dela



 Digg  Facebook  StumbleUpon  Technorati  Deli.cio.us