Iran ska straffas – men för vad?

Nu höjs de varnande fingrarna för att Iran håller på att utveckla kärnvapen. Bevis saknas, men det gör inget. Straff ska ändå utmätas, nu senast genom att EU beslutat att dess medlemsländer från och med halvårsskiftet inte längre får köpa iransk olja. Och samtidigt kommer rapporter om att USA kraftsamlar militärt i Persiska viken.
Historien upprepar sig. USA:s anfall på Irak föregicks av en politisk kampanj som handlade om att Saddam Hussein höll på att utveckla massförstörelsevapen och att han samarbetade med al-Qaida.

Båda dessa påståenden visade sig vara falska. Men när lögnerna spruckit var redan amerikanska ockupationstrupper på plats och Irak hade kastats in i ett blodigt kaos. Saddam hade störtats, men inte av irakierna själva utan av Washington vars enda intressen var att stärka sina egna ekonomiska och militära positioner.
På den tiden var det George W Bush som satt vid rodret. Nu är det Barack Obama. Men deras utrikespolitik är i väsentliga avseenden densamma. Båda presidenterna har agerat som verktyg för banker, oljebolag och militärindustri. Och båda har lojalt hållit den enda kärnvapenmakten i Mellanöstern, Israel, om ryggen.
Israel antas ha ungefär 200 kärnvapen och utgör inte minst därför ett hot mot alla sina grannar. Även om Iran verkligen skulle sträva efter – och lyckas – att skaffa sig ett mindre antal kärnvapen skulle regimen i Teheran på intet sätt vara i stånd att inleda en attack mot Israel och vinna ett atomkrig.

Möjligtvis skulle existensen av iranska kärnvapen kunna ha en viss återhållande effekt på israeliska politikers vilja att utnyttja den egna nukleära arsenalen. Men den konstruktiva metoden att avvärja risken för kärnvapenkrig ligger inte i upprustning. I stälet är det de krav som förts fram på att hela Mellanöstern, inklusive Israel, görs till en kärnvapenfri zon som pekar i rätt riktning.
Vad är det då USA och Israel – med stöd av ledande EU-politiker – är så bekymrade över? Ja, det är inte att Iran utgör ett militärt hot mot regionen. Någon sådan styrka har förvisso USA, men inte regimen i Teheran. Vad det handlar det om är att Iran genom sin blotta existens utgör en viss begränsning i USA:s och Israels möjligheter att fritt använda sina traditionella våldsmetoder i denna del av världen.

Den iranska regimen har på många sätt visat sig vara en brutal förtryckare av den egna befolkningen. Men här får man inte låta lura sig. De ekonomiska sanktionerna som nu sätts in från västvärldens sida är inte ett svar på någon begäran från en demokratisk och folklig opposition. De är ett led i en krigsupptrappning och inget annat. De måste därför tydligt fördömas

Iran ska straffas – men för vad?

Nu höjs de varnande fingrarna för att Iran håller på att utveckla kärnvapen. Bevis saknas, men det gör inget. Straff ska ändå utmätas, nu senast genom att EU beslutat att dess medlemsländer från och med halvårsskiftet inte längre får köpa iransk olja. Och samtidigt kommer rapporter om att USA kraftsamlar militärt i Persiska viken.
Historien upprepar sig. USA:s anfall på Irak föregicks av en politisk kampanj som handlade om att Saddam Hussein höll på att utveckla massförstörelsevapen och att han samarbetade med al-Qaida.

Båda dessa påståenden visade sig vara falska. Men när lögnerna spruckit var redan amerikanska ockupationstrupper på plats och Irak hade kastats in i ett blodigt kaos. Saddam hade störtats, men inte av irakierna själva utan av Washington vars enda intressen var att stärka sina egna ekonomiska och militära positioner.
På den tiden var det George W Bush som satt vid rodret. Nu är det Barack Obama. Men deras utrikespolitik är i väsentliga avseenden densamma. Båda presidenterna har agerat som verktyg för banker, oljebolag och militärindustri. Och båda har lojalt hållit den enda kärnvapenmakten i Mellanöstern, Israel, om ryggen.
Israel antas ha ungefär 200 kärnvapen och utgör inte minst därför ett hot mot alla sina grannar. Även om Iran verkligen skulle sträva efter – och lyckas – att skaffa sig ett mindre antal kärnvapen skulle regimen i Teheran på intet sätt vara i stånd att inleda en attack mot Israel och vinna ett atomkrig.

Möjligtvis skulle existensen av iranska kärnvapen kunna ha en viss återhållande effekt på israeliska politikers vilja att utnyttja den egna nukleära arsenalen. Men den konstruktiva metoden att avvärja risken för kärnvapenkrig ligger inte i upprustning. I stälet är det de krav som förts fram på att hela Mellanöstern, inklusive Israel, görs till en kärnvapenfri zon som pekar i rätt riktning.
Vad är det då USA och Israel – med stöd av ledande EU-politiker – är så bekymrade över? Ja, det är inte att Iran utgör ett militärt hot mot regionen. Någon sådan styrka har förvisso USA, men inte regimen i Teheran. Vad det handlar det om är att Iran genom sin blotta existens utgör en viss begränsning i USA:s och Israels möjligheter att fritt använda sina traditionella våldsmetoder i denna del av världen.

Den iranska regimen har på många sätt visat sig vara en brutal förtryckare av den egna befolkningen. Men här får man inte låta lura sig. De ekonomiska sanktionerna som nu sätts in från västvärldens sida är inte ett svar på någon begäran från en demokratisk och folklig opposition. De är ett led i en krigsupptrappning och inget annat. De måste därför tydligt fördömas

Ska valet av Juholt bryta isen?


”Steget lite grand åt vänster var snarast en normaliserande placering i mitten.”
Den socialdemokratiske vänsterdebattören Daniel Suhonen bedömer valet av den nye s-ledaren Håkan Juholt men tillfogar en lättad utandning: ”Han gav rörelsen hoppet tillbaka”.

Jo, så illa ute är arbetarrörelsen och det svenska samhället. Juholt – med Suhonens ord en ”mittens man” – som troget följt årtiondets vandring högerut ses som en förlossare från vänster och hopplös marknadsfiende från borgerliga media. I dagens Sverige räcker det med en antydan av kritik mot avreglerade elmarknader och barnfattigdom för att väcka både hopp och motvilja. Det säger något om hur långt vi pressats tillbaka, hur solidariska och demokratiska ideal ödelagts, hur anpasslingar och medlöpare tillåtits dominera.

Valet av Juholt är tyvärr inte resultatet av en aktiv revolt mot 2000-talets kapitalistiska ödeläggelse utan snarare uttryck för en växande misstro – och en svag reflex, inte bara av s-nederlaget 2010 utan också av nyliberalismens kontinentala europeiska kollaps.

Att finanskraschen 2008 inte utgjorde något tillfälligt tjall på linjen framstår idag med förödande tydlighet för miljontals européer – för att inte tala om amerikaner. De finansiella systemen darrar på randen till nya kriser. Hela statsfinanser hotas av bankrutt. Europa kokar av folkliga protester när miljoner löntagare tar till gatorna mot nedmontering av välfärd, massarbetslöshet och lönesänkningar. Samtidigt utmanas hela den industriella fossilkapitalismen av klimatkris och hårdnande kamp om oljan, allt medan kärnkraftskatastrofen i Japan ifrågasätter illusionen om gränslös tillväxt. Revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern signalerar att världen vänder och ingenting kommer att bli som förut.

Det är i det svaga återskenet av den globala vändningen som det institutionaliserade funktionärsväldets mönsterland Sverige byter s-ledare. Det är lätt att ta sig för pannan inför den lättköpta tacksamheten från vänster eller medelklassgnället från RUT-liberalerna. Men i ett land där klasskamp underifrån varit bannlyst i trettio år och namninsamlingar kallas ”uppror” kan en förskjutning ”lite grand åt vänster” väcka björnar som sover. Det är inför den risken borgerligheten blåser i dombasuner och låter drevet löpa mot Juholts nära. Själv garderar han med NATO-politik och hushållsnära tjänster, medan de som fäster sitt hopp till rockaden i s-ledningen lär få inkassera många smällar.

Men isen i fördelningspolitiken har framkallat en spricka ända upp i Sveriges största och äldsta maktparti. Genom den sprickan kommer undertryckta idéer och alternativ att försöka pressa sig fram – om kraften hämtas från djupet, misstron omvandlas till aktivt motstånd och stormen från globala massprotester förlängs in i också det svenska samhället.

Därifrån kan mottrycket, spärrarna och gränserna för tålamodet mobiliseras och blockera fortsatt marsch högerut. Där ligger hoppet och uppgiften för en vänster värd namnet, inte hos vaktombytet i s-toppen.

Intressant?
I media: SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, SVT, DN1, 2, 3, EX,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Egyptens öde skrivet i sand

Varje skildring av läget i Egypten är skriven i sand när nu revolutionens stormvind drar fram. Politikens officiella scen står plötsligt tom och utvecklingen bestäms i dess ytterkanter: å ena sidan i den hemliga diplomatins, säkerhetstjänsternas och militärstabernas mörka vrår och i andra ändan, torgets offentlighet.

Troligt är att den mäktiga och västlojala militären – enligt wikiläckta dokument har tusentals egyptiska officerare deltagit i tränings- och utbildningsprogram i USA – snart träder fram ur kulisserna. Men landets problem är mycket djupare än vad som kan lösas av ett rollbyte inom den styrande eliten. Ett är oljan. Produktionen toppade 1997 och har nu fallit till samma nivå som landets egen konsumtion. En påminnelse om fossilekonomins obevekliga slut och att länkarna mellan det som sker i Egypten och vår vardag är långt fler än ekonomiskribenternas oro för höjda villalån.

Läs hela krönikan i GP.

Intressant?
Bloggat: SvenssonBjörklund1, 2, Röda Malmö, K & Å,
I media: SVD1, 2, 3, 4DN1, 2, 3, 4GP1, 2, 3AB1, 2, 3, 4SVT1, 2, 3, 4VG1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,