Mina önskningar inför 2012

Det är tradition att vår blogg inför ett nytt år spekulerar i vad som väntar oss. Att skriva prognoser är att sätta ut hakan. De gångna åren har våra gissningar väl varit si och så, inget att skryta över och inget att skämmas över.
Inför 2011 missade vi dock det som skulle överskugga allt annat under året –den arabiska våren. Trots att upproret startade i Tunisien just dagarna innan Jul 2010 var det ingen som såg vad som skulle komma i land efter land. Än en gång visade det levande livet att det är mycket lättare att ”förutspå” det som redan skett än att säga något vettigt om framtiden.
Så i år blir det ingen prognos om vad som kan tänkas ske 2012. I stället ska jag avslöja vad som finns på min önskelista inför det nya året. Går de i uppfyllelse är det bara att korka upp bästa champagnen till Nyår 2013. Men små framgångar och delsegrar är inte heller att förakta, speciellt inte i en period där borgerligheten tror att den kan tillåta sig allt.
Min första och högsta önskan är att 2012 går till historien som det år då den arbetande befolkningen stod upp och slog tillbaka den tre decennier långa trenden av ökade vinster på lönernas bekostnad. Den mest grundläggande av alla förändringar som nyliberalismen inneburit är den sjunkande löneandelen av bruttonationalprodukten till förmån för vinsternas andel. Det handlar om förskjutningar på några procent, upp till 10 procent i vissa länder, vilket svarar mot enorma överföringar av rikedom från de lönearbetande till de som lever på inkomst av kapital. Finansens toppar har tagit makten med benägen hjälp av underdåniga politiker. Mitt hopp är att allt fler, ja miljoner och åter miljoner, ska börja inse att dagens maktstruktur endast kan leda till allt större klyftor och orättvisor i samhället och att det finns bara ett sätt att sätta stopp på denna katastrofala utveckling –ta ifrån dem makten.
Min andra önskan inför 2012 är att den arabiska revolutionen som tog världen med överraskning för exakt tolv månader sedan ska segra. Det är långt ifrån säkert att det blir så. Mäktiga krafter i Egypten, Tunisien, Libyen med flera länder verkar, tillsammans med Obama, Sarkozy och andra försvarare av det bestående, för att de arabiska folkmassornas krav på frihet, värdighet och rättvisa inte ska rubba de härskandes grepp om makten. Farorna är många, alltifrån generaler med en kontraevolution på agendan till reaktionära fundamentalisters strävan att sätta religionen i maktens säte och kvinnorna i baksätet.
Hoppet står till alla de som de senaste tolv månaderna stått i spetsen för en verklig befrielse av de förtryckta. De har med sitt mod och sin beslutsamhet visat att allt ännu är möjligt. En seger för upproret i Syrien skulle betyda enormt mycket för att ge ny energi och stimulans till hela regionens revolt mot förtryck och despoti.
Min tredje önskan och förhoppning inför 2012 kan uppfyllas i Mittens Rike. På ett par decennier har ett par hundra miljoner kinesiska män och kvinnor dragits in i den kapitalistiska marknadsekonomin vilket gjort Kina till världens verkstad för konsumtionsvaror. Under det gångna året har många förtryckta i Kina, både arbetare och fattiga jordbrukare, rest sig mot det kinesiska kommunistpartiets envälde och den djungelkapitalism som frodas i partiets beskydd. Mitt hopp är att partiets maktmonopol bryts, att den förstelnade byråkratin störtas i gruset och att den kinesiska arbetarklassen befriar sig från sina bojor. Det blir också slutet för alla multinationella företags utnyttjande av billig arbetskraft utan rätt till organisering i självständiga fackföreningar och politiska partier. Ett sådant Kina ser jag gärna växa ut till en gigant. En stor seger för de arbetande i Kina är en seger för hela världens arbetarklass.
Med det är min önskelista slut. Jag har många andra hopp inför framtiden. Men infrias de tre önskningarna ovan då blir 2012 det år då hela Världen förvandlades. Det är väl något att se fram emot?

Gott Nytt År till Er alla.

 

 

 

 

 

 

 

 

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/12/30/gott-nytt-ar/

Seger igen!

Och vi som vant oss vid att aldrig få uppleva en seger! Nu är det 2011. Inte för första, inte för andra, utan för tredje gången detta år får vi se människor rusa ut på gatorna i extatiskt jubel, tända natthimlen med fyrverkerier, hamra på diktatorns porträtt, dansa in gryningen, förvånat se sig om i friheten och gråta ut sin glädje över att tyrannen har fallit efter alla dessa år. Nyp dig själv i armen: nu är det 2011 och folket på gatorna kan segra igen.

[…]

Nej, detta är inte Nato:s seger. Det är en seger för Libyens studenter och hemmafruar, ingenjörer och stålarbetare, taxichaufförer och advokater, för alla de som reste sig mot Gaddafi i februari och sedan dess har lärt sig, som enkla amatörer, att bygga om maskingevär och övermanna krypskyttar, säkra flanker och organisera offensiver, sända radio och ge ut tidningar, baka pizza till fronten och läsa poesi på Frihetstorget och hålla hemliga och öppna möten: det är de som nu befriar Tripoli.

Läs hela inlägget i Aftonbladet.

Intressant?
Bloggat: Svensson, K &Å1, 2, Röda Malmö, Annarkia, Röda Lidköping,
I media: SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, DN1, 2, 3, 4, 5, 6, GP1, 2, 3, 4, SR,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Marx lever

När jag åkte tåg genom Europa sommaren 2009 behövde jag aldrig gå längre än ett stenkast från centralstationerna innan jag stötte på Karl Marx. I Paris: en pocket med hans kristeorier, i Milano och Madrid: glansiga magasin som rehabiliterade den bannlyste profeten, i Berlin: en nyutgåva av Kapitalet och ett samlingsverk med Marx så som han uppträtt i serie- och bildkonst. I den sistnämnda klenoden, Grüß Gott! Da bin ich wieder!: Karl Marx in der Karikatur, får läsaren möta Marx i alla tänkbara skepnader, mest intagande i rollen som fryntlig familjefar som trippar på tårna förbi sina sovande döttrar eller breder ut picknickfilten i gröngräset på Hampstead Heath.

Läs hela artikeln i Aftonbladet.

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det är rätt att bomba i Libyen

I torsdags samlades tusentals människor utanför Libyens ambassad i Kairo. Demonstrerade de mot Natos bomber? Brände de amerikanska och svenska flaggor? Nej, de ropade slagord mot Gaddafis massakrer på sitt eget folk, för enhet mellan den libyska och den egyptiska revolutionen. Hade de ingen kritik att rikta mot Nato? Jo, för att rebellerna inte får tillräckligt understöd, för att Nato så gott som lagt ned sina bombningar.

Ingen del av världen har lättare att fara ut i jättemarscher mot västerländska krigsföretag än arabvärlden. Nu: ingenting. Jag har till dags dato inte hört talas om en enda manifestation mot bomberna över Libyen, utanför Tripolis krympande dockteatrar. Någonting är inte som vanligt.

Läs hela artikeln.

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, K & Å, Svensson,
I media: AB, DN1, 2, 3, SVD1, 2, 3, 4,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

I Mellanöstern och arabvärlden betyder demokrati antiimperialism


I revolutionära tider är händelseutvecklingen oftast lika hastig som den är motsägelsefull. Den massiva bombattacken mot Khadaffis styrkor i Libyen tog de flesta på sängen, och vänstern kastade sig yrvaket in i en debatt som till största delen redan var postfaktisk.

På några timmar gjordes frågan om vi skulle vara ”för” eller ”mot” en flygförbudszon överflödig – som Carl Bildt uttryckte det: ”det finns helt enkelt ingenting kvar i Libyen som kan flyga”.

Nästan lika snabbt blev kravet på JAS till Medelhavet meningslöst. Att efter ett par veckor skicka åtta svenska bombplan för att bomba ett land där inga mål finns kvar vore i bästa fall den tommaste av alla tomma gester.

Flygförbudszonen är ett faktum, huruvida det påskyndar eller hindrar den arabiska revolutionen är en fråga för historien, inte för politiska aktivister. Kanske kommer händelsen visa sig inte vara så avgörande som den verkar när bomberna faller. Den revolutionära vågen i arabvärlden inspireras av uppror i andra länder, men det är inte det som driver den – den drivs av fattigdom, vanstyre och förtryck.

Men låt oss vara glasklara med en sak: stöd till imperialismens krig mot Khadaffi är inte ett stöd till revolutionen i Libyen. Gång på gång upprepar också de högsta representanterna för USA att syftet med angreppen inte är att stödja rebellerna.

Inte heller är syftet att förhindra att civila liv spills. Detta har kanske bäst sammanfattats av Phyllis Bennis från Institute for Policy Studies: ”Oppositionen i Libyen, eller åtminstone stora delar av den, gjorde en helt legitim begäran om internationellt stöd, och av goda humanitära skäl tycker många människor i stora delar av världen att det är något de har rätt till. Men regeringar är inte människor. De tar inte strategiska beslut av humanitära skäl. De använder inte sina krympande resurser, och de använder framförallt inte militärmakt, för att nå humanitära mål. Så regeringars kalla strategiska beräkningar kan inte ses som ett legitimt svar på de humanitära behoven hos Libyens folk eller den humanitära impulsen hos världens folk.”

USA upprätthåller inte en flygförbudszon för mellan 10 och 30 miljoner dollar per dag om landets mäktiga inte tror att de kan få något tillbaka. En bieffekt av angreppet kan bli att människoliv räddas, en annan kan bli att revolutionen i området stärks. Men det är inte det som är syftet, så stöd till det imperialistiska kriget är därmed inget annat än stöd till det imperialistiska kriget.

Ett verkligt stöd till rebellerna hade varit att ställa kortdistansmissiler och bombflyg under Benghazis kommando. Ett annat att ge de stridande där de vapen och ekonomiska resurser som de begärt. Den som tycker att ett sådant scenario låter orealistiskt har också förstått vad kriget mot Khadaffi i grund och botten handlar om, och vad det inte handlar om.

För oss som är solidariska med det demokratiska upproret i Libyen återstår två saker: för det första att i praktisk handling stödja de kämpande. Hur den praktiska handlingen kommer att se ut varierar med hur förutsättningarna ter sig där vi agerar. Praktisk solidaritet kan betyda allt från att organisera humanitära konvojer, precis som vi gjorde med Arbetarhjälpen till Bosnien eller Ship to Gaza, över konkreta insamlingar av pengar för att köpa vapen till de stridande som under Vietnamrörelsen till organiserandet av internationella brigader för att strida på de upproriskas sida, som i Spanien under trettiotalet.

Vår andra uppgift blir att bevaka de imperialistiska makternas försök att kontrollera den arabiska revolutionens förlopp. Meningen med att vi ska förstå det imperialistiska spelet – som ibland spelas med humanitära bomber, men mycket oftare med andra humanitära medel som USAID eller National Endowment for Democracy – är att beväpna den revolutionära rörelsen i alla länder med den kunskap som behövs för att inte våra taktiska manövrer ska motverka våra strategiska mål.

För en demokratisk revolution i någon djupare mening kommer med nödvändighet också att vara anti-imperialistisk. För att citera den indiska aktivisten och författaren Arundhati Roy:

”[Väst] hoppas på samma sorts färg’revolutioner’ som de iscensatte i östra Europa. Men arabvärlden har varit offer för 150 år av brutal kolonialism och nykolonialism, permanent israelisk aggression, otaliga USA-ledda krig och nyliberala härjningar dekorerade med västvänliga oljeprinsar som spelar upp ett Disneyarabien för de svältande massorna. Ett antal rabiata liberaler kommer inte att räcka för att vända det legitima hat mot väst som massorna närt i generationer. I Mellanöstern och arabvärlden betyder demokrati antiimperialism.”

Intressant?
Bloggat: Röda Lund, Röda Malmö, Svensson
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Försvara Libyens folk med svenska JAS-plan

Den arabiska revolutionen står med ryggen mot väggen och peppras av kulor. I Libyen, Jemen, Bahrain skyr tyrannerna inga blodsoffer för att begrava sina medborgares längtan efter frihet. Fram tills alldeles nyligen var samtliga nära allierade till väst. Och nu plötsligt: västerländska stridsflygplan över Libyen, med bomber för att slå ut Khaddafi.

Hur ska vänstern ställa sig då? Världens vänsterkrafter var förstås de första som helhjärtat satte sitt hopp till den arabiska revolutionen, när demonstrationerna bröt ut i Tunisien i december: det var vår självklara ryggmärgsreflex. Många liberaler och högerkrafter, däremot, var tveksamma eller direkt fientliga, i synnerhet när revolutionen kom till Egypten. De såg en kär stabilitet gå förlorad till onda islamister. På samma sätt ställde sig Sarkozy – han som nu leder det internationella anfallet mot Khaddafi – instinktivt på Ben Alis sida, liksom väst in i det sista försökte rädda så mycket som möjligt av vännerna i Mubarakregimen. Å andra sidan har den prorevolutionära vänstern tvingats ägna det senaste decenniet åt en förtvivlad kamp mot imperialistiska invasioner. Och så detta omslag: de som alldeles nyss höll tyrannerna bakom ryggen – och gör det fortfarande i Jemen, Bahrain, Saudiarabien, Oman, Algeriet, Jordanien… – sänder sina trupper till revolutionens undsättning.

Läs hela inlägget på SVD Debatt.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Röda MalmöB & P,
Borgarmedia: SVT1, 2, DN1, 2, 3, GP1, 2, 3, 4,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,