Etikettarkiv: Samhälle

Syriza föll på mållinjen

Postat av

”Om Chrysi Avgi (Gyllene Gryning) kommer in i parlamentet igen kommer vi att genomföra räder mot sjukhus och dagis för att kasta ut immigranter och deras barn på gatan, så att greker kan ta deras plats”, Gyllene Grynings vice partiordförande, Ilios Panagiotarios, på ett valmöte (DN 15/6). Detta är således inte Berlin 1933 och den nazistiska propagandaministern Joseph Goebbels i full schvung i talarstolen utan Aten 2012.

I söndagens val gick sedan nästan 7 procent – 425 000 greker – och röstade på detta parti som ser Adolf Hitler som ”en av världshistoriens stora personligheter”. Roten till Gyllene Grynings makabra framgångar är självklart de drakoniska åtstramningspaket som trojkan EU-ECB-IMF tvingat på Grekland i armkrok med den inhemska eliten: löner har sänkts, sociala förmåner drastiskt försämrats och arbetslösheten rusat i höjden. Idag beräknas 28 procent av grekerna leva i fattigdom.

Valet kom i det läget att stå mellan rädsla och hopp där det vänsterradikala Syriza – med sitt avvisande av åtstramningspaket och sitt sociala reformprogram – kom att kanalisera drömmar om att ett annat Grekland är möjligt.

Mot sig hade man emellertid inte bara den inhemska eliten utan även det internationella kapitalets mäktigaste maktkluster, EU-ECB-IMF. Detta kluster intervenerade oblygt i valrörelsen med budskapet att om grekerna ”röstade rätt” – på Ny Demokrati – skulle landet få sänkta låneräntor, längre amorteringstider och medel till offentliga investeringar. Men gud nåde om man lade sin röst på Syriza för då skulle Grekland härtagas av rena apokalypsen i form av kaos och isolering. Inte så få greker kom nog utifrån denna skräckpropaganda att i slutändan välja bort Syriza.

Trots det gjorde Syriza en storartad insats och ökade, när man landade på 26,9 procent, med över 10 procentenheter i förhållande till valet i maj, bara några procentenheter från att bli största parti.
Det hela kunde också ha slutat på ett annat sätt om inte framför allt Kommunistpartiet (KKE) framhärdat i sin sekterism och vägrat samarbeta med Syriza. Det lilla men aktiviststarka Antarsya, med minimala chanser att komma in i parlamentet, gick också fram med en egen kandidatur. Dessa båda aktörer straffades hårt av väljarna och gick starkt tillbaka.

Som läget är nu lutar det mot att det kommer att bildas en koalitionsregering med Ny Demokrati och Pasok som bärande element. Syriza har dock deklarerat att det som även framgent gäller är opposition och kamp mot åtstramningspolitiken, så Grekland går säkerligen en mycket turbulent tid till mötes. Vänstern i övriga Europa bör ta till sig att det går att vinna massgenomslag med en radikal omfördelningspolitik – ja, en politik som till och med sätter banksocialiseringar på dagordningen.

Intressant?
Läs mer: Socialistiska Partiet,  Svensson, Röda Malmö, Kildén & Åsman,
I media: DN1, 2, 3, 4, 5, 6 7, 8, 9, 10, 11, SVD1, 2, 3, 4, 5, 6,  GP1, 2, 3, 4, 5, SR, AB1, 2, 3 HD, SkD
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Syriza föll på mållinjen

Postat av

”Om Chrysi Avgi (Gyllene Gryning) kommer in i parlamentet igen kommer vi att genomföra räder mot sjukhus och dagis för att kasta ut immigranter och deras barn på gatan, så att greker kan ta deras plats”, Gyllene Grynings vice partiordförande, Ilios Panagiotarios, på ett valmöte (DN 15/6). Detta är således inte Berlin 1933 och den nazistiska propagandaministern Joseph Goebbels i full schvung i talarstolen utan Aten 2012.

I söndagens val gick sedan nästan 7 procent – 425 000 greker – och röstade på detta parti som ser Adolf Hitler som ”en av världshistoriens stora personligheter”. Roten till Gyllene Grynings makabra framgångar är självklart de drakoniska åtstramningspaket som trojkan EU-ECB-IMF tvingat på Grekland i armkrok med den inhemska eliten: löner har sänkts, sociala förmåner drastiskt försämrats och arbetslösheten rusat i höjden. Idag beräknas 28 procent av grekerna leva i fattigdom.

Valet kom i det läget att stå mellan rädsla och hopp där det vänsterradikala Syriza – med sitt avvisande av åtstramningspaket och sitt sociala reformprogram – kom att kanalisera drömmar om att ett annat Grekland är möjligt.

Mot sig hade man emellertid inte bara den inhemska eliten utan även det internationella kapitalets mäktigaste maktkluster, EU-ECB-IMF. Detta kluster intervenerade oblygt i valrörelsen med budskapet att om grekerna ”röstade rätt” – på Ny Demokrati – skulle landet få sänkta låneräntor, längre amorteringstider och medel till offentliga investeringar. Men gud nåde om man lade sin röst på Syriza för då skulle Grekland härtagas av rena apokalypsen i form av kaos och isolering. Inte så få greker kom nog utifrån denna skräckpropaganda att i slutändan välja bort Syriza.

Trots det gjorde Syriza en storartad insats och ökade, när man landade på 26,9 procent, med över 10 procentenheter i förhållande till valet i maj, bara några procentenheter från att bli största parti.
Det hela kunde också ha slutat på ett annat sätt om inte framför allt Kommunistpartiet (KKE) framhärdat i sin sekterism och vägrat samarbeta med Syriza. Det lilla men aktiviststarka Antarsya, med minimala chanser att komma in i parlamentet, gick också fram med en egen kandidatur. Dessa båda aktörer straffades hårt av väljarna och gick starkt tillbaka.

Som läget är nu lutar det mot att det kommer att bildas en koalitionsregering med Ny Demokrati och Pasok som bärande element. Syriza har dock deklarerat att det som även framgent gäller är opposition och kamp mot åtstramningspolitiken, så Grekland går säkerligen en mycket turbulent tid till mötes. Vänstern i övriga Europa bör ta till sig att det går att vinna massgenomslag med en radikal omfördelningspolitik – ja, en politik som till och med sätter banksocialiseringar på dagordningen.

Intressant?
Läs mer: Socialistiska Partiet,  Svensson, Röda Malmö, Kildén & Åsman,
I media: DN1, 2, 3, 4, 5, 6 7, 8, 9, 10, 11, SVD1, 2, 3, 4, 5, 6,  GP1, 2, 3, 4, 5, SR, AB1, 2, 3 HD, SkD
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Stoppa svensk vapenexport!

Postat av

År 2005 ingick den saudiska prinsen Khaled ett försvars- och säkerhetsavtal med den dåvarande socialdemokratiska försvarsministern Leni Björklund, ett avtal som förlängts och uppdaterats av regeringen Reinfeldt. Häri kom senare planerna på att Sverige skulle vara behjälpligt vid uppförandet av en vapenfabrik i landet att ingå, den fabrik som nu hamnat i den politiska hetluften.

Byggandet av anläggningen sågs också som ett led i att knyta närmare band mellan svensk kapitalism och Saudiarabien genom att hjälpa Ericsson och Saab att sälja radarövervakningssystemet Erieye. Till följd av detta samarbete är Saudiarabien idag en av Sveriges viktigaste handelspartner i Mellanöstern med en export på 10 miljarder, varav 2,9 miljarder utgörs av krigsmateriel. Den 9 mars i år medgav till slut också försvarsminister Sten Tolgfors via sin pressekreterare att han givit klartecken till Totalförsvarets Forskningsinstitut(FOI) att via ett bulvanföretag planera för uppförandet av en vapenfabrik i Saudiarabien.

I riktlinjerna som styr den svenska exporten slås fast att Sverige inte skall sälja vapen till stater som befinner sig i väpnad konflikt och/eller kränker mänskliga rättigheter, formuleringar vars syfte främst är att få svenska folket positivt inställd till vapenexporten – att med ett nyspråksgrepp ge sken av att den i själva verket syftar till att skapa fred och demokrati. Detta trots att det sedan länge är väl känt att svenska vapen sedan andra världskriget använts i lejonparten av alla väpnade konflikter i världen.

År 2011 uppgick den sammanlagda svenska exporten av krigsmateriel till 13,9 miljarder kronor, enligt ISP ( Inspektionen för strategiska produkter ) , vilket gör Sverige till världens per capita främste vapenexportör. Mer än 80 procent av det samlade exportvärdet av försäljningen går till Thailand, Saudiarabien, Indien , Pakistan, Storbritannien och USA. Samtliga dessa länder befinner sig i väpnad konflikt och/eller kränker grovt de mänskliga rättigheterna på hemmaplan.

Vapenexporten har alltid varit en bärande grundpelare i den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Därigenom tjänar Sverige i realiteten som en imperialismens vapensmedja.

Den borgerliga regeringen säger sig å ena sidan hylla upproren i arabvärlden för demokrati, samtidigt som man har intimt militärt samarbete med Saudiarabien – ett land som med pansarvagnar krossade demonstrationerna i grannlandet Bahrain år 2011. Denna skandalösa affär blottlägger också det absurda faktum att representanterna för riksdagens partier i Exportkontrollrådet har tystnadsplikt, vilket gör ledamöterna till en slags parlamentarisk gisslan och den demokratiska kontrollen av vapenexporten praktiskt taget obefintlig.

Som socialister säger vi därför:
* Stoppa vapenexporten!
* Förstatliga vapenindustrin och ställ om till civil och ekologiskt hållbar produktion!

Intressant?
Bloggat: Svensson1, 2, Röda Malmö, Kildén & Åsman,
I media: DN1, 2, 3, 4, SVD1, 2, 3, 4, 5, 6,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Dags för republik!

Postat av

”Den personliga konungamakten tillhör det förflutna hos oss, men vi dragas ännu med avfall från det sakrala konungadömets magi”, så skrev Wilhelm Moberg 1955 i sin klassiska pamflett Därför är jag republikan. Idag – 57 år senare – har vi ännu inte blivit av med detta konungadömets avfall. Om något blev vi varse det i förra veckan när kronprinsessan Estelles nedkomst bereddes en enorm medial plats, och då inte bara i kvälls- och veckotidningspressen utan även de mer seriösa morgontidningarna ägnade ett ansenligt utrymme – sträckande sig över många sidor – till denna födsel.

Men varför uppröras över monarkin när kungen inte har någon formell makt? Det är en vanligt förekommande invändning när kravet om republik aktualiseras. Då bortser man dock från vilken reell roll denna institution spelar i vårt samhälle, som en genom århundraden ljudande signal till oss medborgare om att vi ska underordna oss en för alla tider given överhet – en anda av undersåtlighet, kryperi och fjäsk som inte är fria medborgare värdigt.

Kravet på republik har faktiskt också en inneboende sprängkraft som man ofta inte betänker, eller som den franska 1800-tals filosofen Alexis de Tocqueville räddhågset uttryckte det: ”Kan någon tro att demokratin efter att ha störtat aristokratin och kungen kommer att göra halt vid bourgeoisien och de rika”. Ja, precis som denna filosof påpekade, skulle avskaffandet av monarkin kunna leda vidare till att väcka frågeställningar som för den härskande borgarklassen är besvärande:

Men varför ska makt och pengar överhuvudtaget kunna ärvas? Vad är det för rättvisa i att exempelvis Marcus Wallenberg Jr föddes med en guldsked i munnen medan vissa andra barn knappt renderas tak över huvudet? Vad är det egentligen för grundläggande kriterier som det kapitalistiska samhället vilar på?

Sedan 1544 har Sverige varit en ärftlig monarki. Det är hög tid att förvisa denna anakronistiska institution till de museala inventarierna. Vi som strävar efter en fördjupning av demokratin bör med kraft resa kravet på republik, och inte bara se det som en detalj ute i den samhälleliga marginalen. Det sägs dessutom att vår nuvarande kung redan som liten grabb med emfas skrek ”jag vill inte bli kung”. Låt oss gå denne stackars representationsuttröttade Bernadotte till mötes! Åtminstone på sin ålders höst bör han själv få rätt att välja sin livsväg. Riksdagens talmansinstitution kan lämpligtvis – till den grad det anses befogat – överta Bernadottens ceremoniella bestyr.

Intressant?
Bloggat: Svensson
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Lämna inte Grekland ensamt

Postat av

”Vi vill stoppa åtstramningarna. De där inne är mot folket”. En femtonårig demonstrant uttrycker väl vad många greker kände i söndags när parlamentet samlades för att rösta igenom ett drakoniskt sparpaket, de utländska finansiärernas krav för att Grekland ska få tillgång till ytterligare ett nödlån och undvika statskonkurs.

I etablissemangsmedia framställs det ofta som att Grekland ”levt över sina tillgångar” och nu måste gå igenom en eklut även om det kommer att svida i många vanliga grekers skinn. Men det finns inget Grekland i största allmänhet som ”levt över sina tillgångar”.

Däremot finns det en parasitär överklass med enorma ackumulerade förmögenheter, en överklass som knappast betalar någon skatt alls. Den grekiska statsskulden ligger idag på 355 miljarder euro, samtidigt som beräkningar ger för handen att rika greker gömmer undan 200-600 miljarder euro på bankkonton i Schweiz. Därtill betalar de rederier som basar över världens största handelsflotta – och övriga större företagare – en löjligt låg skatt. Generellt ligger också det grekiska skatteuttaget långt under EU-genomsnittet. Dessutom är militärutgifterna dubbelt så höga som EU-genomsnittet och landet är världens femte största vapenimportör.

Detta – i kombination med den globala finanskrisen och de stora handelsunderskott som den tyska ekonomiska politiken alstrar i flera av eurozonens länder – är roten till den nuvarande grekiska krisen.

Idag är Grekland ett land med en växande fattigdom. Arbetslösheten har det senaste året ökat med över en halv miljon och passerat 20-procentsstrecket. På det sociala planet uppstår det en mängd tragedier när välfärdsväven rivs sönder, exempelvis har självmordsfrekvensen det senaste året mer än fördubblats. All åtstramning gör också bara ont värre och fördjupar krisen.

Sedan 2009 har strejker och demonstrationer följt slag i slag i Grekland. Dessa mobiliseringar har dock inte kunnat rubba maktens agenda av ekonomisk liberalisering och åtstramning. Att det största polisfacket deklarerat att man tänker utfärda en arresteringsorder mot de representanter för EU, ECB och IMF som snart kommer till Aten för att förhandla med den grekiska regeringen ger dock en fingervisning om att kampviljan är hög i stora delar av samhället.

Det som behövs idag är att radikalare fackliga strömningar tillvinner sig mer makt, en ökad samordning av motståndet samt ett ordentligt organisatoriskt helhetsalternativ till det rådande systemet. Och – kanske framför allt – arbetarsolidaritet över gränsernas med det grekiska folket. Kapitalet känner ingen gränser och det får inte heller de arbetande i Europa göra i sin formering till kamp – Avskriv den grekiska statsskulden! Ta pengarna där de finns!

Läs också: I parlamentet, där finns det pengar…

Intressant?
Bloggat: Svensson, Kildén & Åsman, Röda Malmö,
I media: DN,  SVT,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Sossefjäsk för kapitalägarna

Postat av

”Hennes verkliga triumf var att ha förvandlat inte bara ett parti utan två”, så summerade en av Margaret Thatchers närmaste män järnladyns bedrift på hennes 80-årsdag med Tony Blairs New Labour i tankarna. Frågan är dock om det inte var en grov underskattning. Naturligtvis är det inte Thatchers egen förtjänst, men en viktig följd av det nyliberala anlopp hon anförde är att de flesta av de partier i världen som arbetarklassen en gång byggde som ett värn mot överheten idag accepterat motståndarens idémässiga dominans fullt ut.

Sällan har Thatchers och hennes efterföljares triumf demonstrerats så tydligt som i Stefan Löfvens första programförklaring som nyutnämnd S-ordförande. Där kom inte något välbehövligt frontalangrepp på högerregeringens oblyga skattesänknings- nedskärnings- och privatiseringspolitik. Inget offensivt motprogram med satsningar på jobb, klimatomställning, gemensam välfärd och jämlikhet – reformförslag som det vore värt att kämpa för och som skulle skapa entusiasm bland de många som nu hukar i högervinden. Istället gav han sig med de snabbt bevingade orden ”Företagare är inget särintresse ” in i en tävling med moderaterna om vem som bäst representerar kapitalet. Och möttes av varma applåder från direktörerna i Svenskt Näringsliv och Svenska Dagbladets ledarsida.

Att Löfven en gång varit svetsare och inte någon högerstämplad ekonom typ Tomas Östros ger ingen anledning till att hoppas på en vänstersväng. Tvärtom har få fackförbund bidragit så mycket till att blanda samman arbetande människors behov av trygga jobb med företagsägarnas särintressen som Löfvens IF Metall. Att han nu upphöjer kapitalets vinstjakt till allmänintresse är helt i linje med denna undergivna inställning. Med en strategi som bygger på fortsatt fjäsk för kapitalägarna kommer Löfven säkert att slippa mediedrev av den typ Juholt fick uppleva. Priset för detta är att självförtroendet bland gräsrötterna trasas sönder än mer när partiledningen dömer ut själva tanken på motstridiga samhällsintressen. För motsättningen mellan arbete och kapital är ingen reklamslogan, det är den verklighet som arbetarrörelsen vuxit fram ur och som varje lokal facklig organisation måste motivera sin existens med inför varje ny medlem.

Med Löfven har socialdemokratin tagit ännu ett steg mot att förvandla partiet från en folkrörelse till en i mängden av borgerliga politiska maskiner. Avsaknaden av organiserad opposition inom SAP och ett vänsterparti som sitter fast i sin gamla dröm om att samregera med S gör det än mer angeläget att organisera motståndet mot de rikas särintressen i vardagen. Bara så kan vi vända den reträtt som de stora grupperna i samhället befunnit sig i sedan Thatcher och hennes anhängare blåste till strid mot arbetarklassen.

Intressant?
Bloggat: Svensson1, 2, Mullvaden1, 2, Kildén & Åsman, Röda Malmö,
I media: SvD SvD2 DN DN2 AB AB2 AB3 GP SkD Svt
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Regeringens tvångströja

Postat av

Caremaskandalen rullar på: Media berättar om en psykiskt sjuk åldring som binds fast i sängen av personal utan utbildning. Ett skyddsombud i Vetlanda sparkas för sin kritik av arbetsförhållandena.

Samtidigt, till synes oberörda av den dåliga tajmningen, fortsätter regeringsalliansen att privatisera äldreomsorgen. När LOV, Lagen om valfrihet, infördes i äldreomsorgen 2009 var det på frivillig basis. Regeringen har dock nu låtit meddela att om inte kommunerna infört LOV till 2014 kommer man att överväga tvingande lagstiftning. I slutet av februari ska frågan tas upp i riksdagen.

I Umeå och Landskrona beskriver lokalpressen att LOV lett till drastiskt försämrade villkor för personalen. Vårdtagarna drabbas av ökad stress och sämre kontinuitet. Personal jobbar gratis för att hinna med. I borgerliga spjutspetskommuner som Täby och Nacka saknar 60 procent av bolagen inom hemtjänst och barnomsorg kollektivavtal. En konsekvens blir att den kommunala hemtjänsten i Täby läggs ned – löner enligt kollektivavtal blir för dyrt. Utvecklingen bekräftas av Socialstyrelsens siffror: privata äldreboenden har i snitt 10 procent färre anställda än kommunala. På det sättet sparar vårdföretagen 800 miljoner.

Förslag om att göra LOV obligatoriskt måste tillbakavisas. Men vi kan inte vänta oss att några riksdagspartier utgör den nödvändiga kraften för att genomdriva det stoppet. Socialdemokraternas kongress 2009 tog klart ställning för vinst i välfärden, även om partiet slingrar sig runt det ställningstagandet inför varje ny skandal. I regeringsställning har partiet varit djupt inblandat och i vissa avsnitt ledande i avregleringen av det svenska samhället. Den nye ordföranden anser enligt Dagens Nyheter 27 januari att det behövs en ”bra mix” av privata och offentliga lösningar inom vården, och att kvalitet är viktigare än driftsformer i förskola och skola.

LOV har enligt Svenska Dagbladet 21 januari även införts i 34 kommuner där V ingår i majoriteten. Även det är logiskt. V har på de flesta håll bundit upp sig till oppositionsalliansens logik. Om partiet misslyckas med att påverka S väljer V det mindre onda – hellre än att försöka mobilisera kommunmedborgarna mot alla dåliga förslag.

Just mobilisering av en bred allmänhet är vad som behövs. Det som stoppade Attendos övertagande av Katarinagården i Stockholm nyligen var de anhörigas kompromisslöshet och det breda stöd de fick genom en namninsamling.

De äldre och deras anhöriga, de anställda i äldreomsorgen och alla andra som försvarar en välfärd för alla kan bara lita till sig själva; genom att gå emot varje privatisering, genom att visa solidaritet med alla drabbade kan budskapet sändas till beslutsfattarna: stoppa privatiseringskarusellen nu!

Intressant?
I media: SVD1, 2, DN1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,, , 

Juholt går – för S består problemen

Postat av

Att Håkan Juholt avgått löser naturligtvis inte socialdemokraternas problem. Den grundläggande svårigheten för partiet är att man inte har ett tillräckligt trovärdigt alternativ till moderaterna och alliansregeringen. Man ligger för nära i politiken för att kunna utmana.

I själva verket var det socialdemokraterna som öppnade för högerpolitiken i vårt land. Från 1980-talet började ökenvandringen åt höger med avregleringar, bolagiseringar, privatiseringar, nedskärningar i välfärden, ett inflationsmål som sattes före en politik för full sysselsättning och ökade klassklyftor – allt i regi av socialdemokratiska regeringar.

När socialdemokraterna gav upp sitt tidigare välfärdsbygge legitimerade man också kraven och propagandan från den politiska högern. I spåren på missnöjet skapades även en grogrund för Sverigedemokraterna. Men varför blev det så? Varför kunde inte socialdemokratin försvara vad man uppnått under efterkrigstiden?

Därför att kapitalägarna krävde ett omslag till en nyliberal inriktning på politiken. Vinsterna skulle höjas på lönernas och välfärdens bekostnad. Ytterst handlade det då – och fram till dags dato – om en tillväxtstagnerande kapitalism som inte kan eller vill ta hänsyn till människors behov. Om socialdemokraterna hade bestämt sig för att inte kapitulera så hade det krävt en oerhörd konfrontation med kapitalet och med borgerligheten.

Det steget var socialdemokratin inte beredd att ta. Det rådde heller aldrig som Göran Greider, den kanske mest välartikulerade socialdemokratiska vänsterdebattören vill påstå, någon ”dubbelmakt” under folkhemstiden. Socialdemokraterna hade redan då förvandlat arbetarrörelsen till en koloss på lerfötter, en toppstyrd byråkratmaskin som var väl inlemmad i det kapitalistiska samhället.

Folkhemsperioden var en parentes i kapitalismens utveckling. Efterkrigstiden krävde en skördetid för de breda massorna samtidigt som det kalla kriget gjorde borgarklassen kompromissvillig. Den exempellösa högkonjunkturen gav också de materiella förutsättningarna. Men redan i mitten av 1970-talet kärvade det i det kapitalistiska maskineriet och de nyliberala kraven från de rika började komma.

Den europeiska socialdemokratin har följt signalerna från den härskande klassen och ställt upp på systemskiftet. Idag har det socialdemokratiska förfallet gått än längre. Det finns inte längre någon folkrörelse som kan stå upp mot kapitalmakten. Socialdemokratins högervridning har skingrat och passiviserat gräsrötterna. Idag finns det bara ideologisk och politisk förvirring. Man kastar sig i högerträsket och sjunker tillsammans med kapitalismen.

Vi andra måste börja om från början igen och bygga upp en ny arbetarrörelse – från grunden.

Intressant?
Bloggat: Röda Umeå, Kildén & Åsman, Röda Malmö, Ilona Waldau, Sjöstedt, Annarkia, Röda Lund, Svensson,
I media: SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, DN1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, SVT1, 2, 3, GP1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Guantanamo tio år – ett makabert jubileum

Postat av

Så har världen kunnat notera ett makabert tioårsjubileum: så lång tid har det gått sedan Bushadministrationen upprättade fånglägret på Guantanamobasen på Kuba. Lägret på Guantanamo är ett ovanligt grovt exempel på hur mänskliga rättigheter sätts på undantag. Människor hålls fångna utan rättegång, utan att få veta vad de misstänks för, utan hjälp av advokater. Även barn, fjortonåringar, har suttit där. Fångar torteras, ibland systematiskt. Omvärlden har mycket begränsade möjligheter till insyn i vad som sker. Guantanamo är dessutom bara den synliga delen av ett internationellt gulagsystem som USA byggt upp efter 11 september med hemliga CIA-fängelser i olika länder. En del av dessa skräckkabinett må vara nedmonterade, men inte alla. Inom själva lägret på Guantanamo finns dolda specialförläggningar, till exempel det beryktade Camp Seven vars existens länge inte ens erkändes av amerikanska myndigheter.

Vilka är det då som sitter på Guantanamo? En del av fångarna skulle med all säkerhet kunna åtalas och dömas för allvarliga brott i civila domstolar. Men i många fall har människor förts till basen av tämligen godtyckliga anledningar – det har till exempel rapporterats om fredliga muslimska biståndsarbetare som gripits och fraktats dit för att de reste med penningsummor som var större än förväntade personliga reskassor. Andra har helt enkelt lojalt stridit för talibanerna i Afghanistan. Det är inget brott. Talibanregeringen satt vid makten i landet tills den störtades av amerikanska trupper hösten 2001. Kort tid innan dess hade talibanerna dessutom haft de bästa relationer med USA – precis som deras vänner, de styrande i Saudiarabien och Pakistan, fortsatte att ha efter 11 september.

Bushadministrationen använde energiskt bin Ladins terrordåd för att flytta gränserna för vilka folkrättsbrott USA själva skulle kunna gå iland med internationellt – och i stort sett lyckades man. Om den internationella borgerligheten haft någon skam i kroppen och protesterat med kraft hade detta inte varit möjligt. Men så har det inte blivit. Den som till äventyrs lyssnade på Sverige Radios ”P1 Morgon” häromdagen kunde i stället höra en ”debatt” om Guantanamo mellan två välkammade etablissemangsfigurer: Roland Poirier Martinsson, chef för Timbros medieinstitut, och försvarsforskaren Magnus Norell på Utrikespolitiska institutet. Båda var fulla av förståelse för att lägret finns, som Poirier Martinsson uttryckte det med sin milda stämma: ”Man grep terrorister på slagfältet. Man kunde inte släppa dem omedelbart för då skulle de antingen fortsätta strida och fortsätta försöka döda civila. Eller också skulle de hamna i fängelseceller hos främmande länders säkerhetspoliser. Man var tvungen att ta hand om dem.” Gulligare – och mer ohederligt – kan det knappast framställas.

Intressant?
Bloggat: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Kan Sjöstedt lyfta vänstern?

Postat av

”Vår vision är självklar och enkel, den är allas lika värde och allas frihet…Därför är vi socialister och feminister”. Orden är Jonas Sjöstedts när han, efter att en överväldigande majoritet på Vänsterpartiets kongress valt honom till ny ordförande, håller sitt linjetal.

”Vänsterns frälsare”, även om inte alla epitet är lika översvallande har det framskapats en aura av euforisk optimism omkring den nye ledaren. Vänsterpartiets tid som ett ”futtigt” femprocentsparti ska snart vara ett minne blott.

Sjöstedt signalerar löftesrikt att klimatfrågan nu ska sättas i fokus, och att däri även inbegrips en progressiv fördelningspolitik och förslag om arbetstidsförkortning. Därtill, vill han, åtminstone i begränsad omfattning, lyfta frågor om ägandet, som de offentliga pensionsfondernas potentiella makt och att staten blir en aktiv ägare i strategiska företag som exempelvis Vattenfall.
Men, trots den nye ledarens goda intentioner, tydliggör även den senaste kongressen att Vänsterpartiets grundläggande problem kvarstår:

- Kapitalismen befinner sig i djup systemkris och kan inte längre erbjuda det elementära av arbete och välfärd. Miljontals människor världen över – från arabiska våren till proteströrelserna i Sydeuropa och USA – söker alternativ. Men Vänsterpartiet är ännu fjättrat inom det kapitalistiska systemets ramar. När man talar om vilka resurser som finns till att bygga den sociala välfärden exkluderar man nästan helt de enorma rikedomar som ackumuleras i det privata näringslivet. Man vill inte heller gå så långt som till ett samhälleligt övertagande av storbankerna. Talande var också alternativlösheten på kongressen inför nedläggningen av SAAB.

- Partiet saknar en ordentlig utomparlamentarisk och antikapitalistisk praktik och strategi för att samla till brett motstånd, och blir därför det rådande systemets och det parlamentariska köpslåendets fånge. Visst gör många medlemmar ett gott jobb inom fackföreningar och sociala rörelser men partiets resurser är inte koncentrerade till att gemensamt mobilisera dessa krafter. Det är grunden till att man redan nu understryker att målet om oppositionen vinner majoritet i valet 2014 är regeringssamverkan med S och Mp, trots att man är väl medveten om att det betyder att stora delar av den egna politiken förvisas till malpåsen.

I dagens Sverige är vänsterkrafter svagare än någonsin i modern tid. Om Vänsterpartiet i högre grad lyckas föra ut en politik som utmanar de övriga riksdagspartiernas högerpolitik kan hela den svenska vänstern stärkas. Om partiet därtill välkomnar alla radikala socialistiska strömningar till ett verkligt pluralistiskt massparti finns chansen att förändra politikens styrkeförhållanden – missa inte den möjligheten!

 Intressant?
Bloggat: Kildén & Åsman, Röda Malmö, Svensson, Kaj Raving, Fredrich, Jinge,
Borgarmedia: DN1, 2, 3, 4, SVD1, 2, 3, 4, GP1, 2, BT,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,