Etikettarkiv: Social välfärd

Vi kräver rätten till arbete – och lättja!

Postat av

arbete
”Det ligger mycket av en strävan till ett öppnare och mjukare samhälle och av en mänsklig omtanke i kravet på sextimmars arbetsdag”. Det är Olof Palme som uttalar sig på den socialdemokratiska partikongressen 1975, i en tid då Sverige under ett decennium upplevt en reformvåg som kanske inget annat land någonsin. Kravet på arbetstidsförkortning var synnerligen aktuellt, och då inte minst som en portalfråga för såväl den samlade kvinnorörelsen som det socialdemokratiska kvinnoförbundet.
Idag, 38 år senare efter över tre decennier av samhällelig högervridning, känns den här tiden väldigt avlägsen. Och vem inom arbetarrörelsen driver idag kravet på sex timmars arbetsdag? Det socialdemokratiska ledarskiktet betonar istället att vi måste jobba mer, Kommunal har raderat det ur sitt program och inget fackförbund lyfter överhuvudtaget frågan. Vänsterpartiet har i och för sig kvar kravet i sitt program, som ett utslag av den senaste kongressens majoritetsvilja, men det är ingenting som Jonas Sjöstedt och den övriga partiledningen i det praktiska arbetet vill sätta i förgrunden.

Att inga ledande krafter inom arbetarrörelsen idag vill driva detta krav är egentligen en historisk paradox, för om någonsin borde det nu ha en självklar aktualitet:
– Sverige har aldrig varit så rikt som idag. BNP per capita är mer än 80 procent högre än när Palme 1975 höll sitt kongresstal. Produktiviteten har mer än tiodubblats sedan vi 1919 fick den nuvarande åttatimmarsdagen. Trots det håller vi fast vid detta timtal som om det vore en helig princip, precis som om häst och vagn fortfarande skulle vara det dominerande fortskaffningsmedlet bortsett från all revolutionerande teknisk utveckling. – Arbetslösheten är idag skyhög. Nästan 450 000 svenskar står i arbetslöshetskön, samtidigt som övertidsuttaget bland de arbetande motsvarar långt mer än 100 000 heltidsjobb. De som har arbete stressar och sliter ut sig, samtidigt som allt större skaror överhuvudtaget förvägras ett arbete. I ett rationellt samhälle skulle man i det läget förkorta arbetstiden och dela på jobben.
- Om sextimmarsdagen genomförs med bibehållen lön innebär det en reducering av de sociala klyftor som under mer än 30 år vidgats alltmer.
- Utsläppen av växthusgaser är vår tids ödefråga. Och arbetstidsförkortning är i sig en miljövänlig reform, mot bakgrund av att varje arbetad timme i genomsnitt betyder tre gånger så mycket utsläpp av koldioxid än en timme i hängmattan.

Kravet om arbetstidsförkortning är mer pockande än någonsin. Det är hög tid att inte enbart kräva rätten till arbete utan även rätten till lättja. Som ett första steg kanske vi, likt Konrad Johansson i Folke Fridells roman ”Syndfull skapelse”, under en vecka bara borde utebli från arbetet – alla skulle vi säkerligen må jättebra av en ”skapelsevecka”.

Inte mycket till lövsprickning i S-vårbudget

Postat av

”Regeringen väljer av valtaktiska skäl att olja sedelpressen och att strunta i att få ihop plus och minus”. Det är socialdemokraternas ekonomiska talesperson, Magdalena Andersson, som i samband med att partiet i måndags släppte sin alternativa vårbudget kritiserade finansminister Anders Borg för att två veckor tidigare lagt en i hennes och partiets ögon allt för expansiv budget.
Från alla håll och kanter har regeringen kritiserats för att dess stimulansåtgärder är fullständigt otillräckliga, men i det läget utmanar Magdalena Andersson Anders Borg i hans favoritgren; ekonomisk återhållsamhet samt ordning och reda i statens finanser. Liksom förra året, när Stefan Löfven som nybliven S-ledare gång efter annan kritiserade regeringen för att inte bedriva en tillräcklig näringslivsvänlig politik, väljer socialdemokraterna att utmana regeringsalliansen på dess egen mammas gata, att på sätt och vis utstråla mer borgerlighet än borgerligheten själv.

Med en sådan opposition kan man inte räkna med så mycket till oppositionspolitik och i S-vårbudget handlar det också snarare om rännilar på miljoner än mångmiljardsatsningar för att få ner arbetslösheten. Visst kan exempelvis en satsning på att 10 000 ungdomar från och med i sommar ska få genomgå en yrkesintroduktion leda till lite mer sysselsättning, men i det stora hela är det en droppe i havet. När det gäller partiets något mer vidlyftiga ambitioner – som mindre skolklasser, ”extratjänster i välfärden” i stället för Fas-3 åtgärden och att ungdomar inom 90 dagar antingen ska få jobb, utbildning eller praktik – är det heller ingenting som man lägger konkreta förslag om nu utan något som man hänskjuter till partiets kommande höstbudget.

”Men å andra sidan är min livsuppgift inte att höja skatten”. Det var svaret som Magdalena Andersson gav på presskonferensen om partiets budgetförslag, utifrån att S nu börjat glida på att återställa den av regeringen halverade arbetsgivaravgiften för ungdomar. Det är ett uttalande som väl symboliserar den socialdemokratiska inställningen. När regeringen lägger sina förslag om skattesänkningar, som exempelvis varenda jobbskatteavdrag, är partiet i portgången mot, men allteftersom tiden lider köper man det mesta av regeringens föreslagna åtgärder. Därför blir det inte heller så mycket mer än ett antal ynka miljarder över till att genomföra en alternativ politik.

Det är ingen som begär att Magdalena Andersson skall se skattehöjningar som själva sin livsuppgift, men i den tid som är borde hon åtminstone se det som en absolut prioriterad politisk uppgift. Alliansen har vid regeringsrodret sänkt skatterna med netto 120 miljarder, utan en ordentlig strategi för att steg för steg åtminstone återställa skatteuttaget till den tidigare nivån finns det inte medel för att genomföra den livsnödvändiga klimatomställningen, för att återupprusta den sociala välfärden och för att korta ner arbetstiden – helt enkelt en politik för full sysselsättning värd namnet. Tyvärr befinner sig dock idag den socialdemokratiska oppositionen ljusår bort från det perspektivet.

Höstlik vårbudget

Postat av

”Vi får vara beredda på att våren dröjer, det är risk för frostnätter”. Finansminister Anders Borg anslog en tämligen pessimistisk meteorologisk ton när han i måndags lade fram regeringens vårbudget. Sedan ägnade han ungefär lika stor del av sitt huvudanförande i riksdagsdebatten till att förklara att orsaken till att våren dröjer är den ekonomiska krisen i eurozonområdet och till att slå sig för bröstet för hur väl han och regeringen i förhållande till omvärlden lyckats styra Sverige i denna kristid.

Det mest frapperande var dock hur tomhänt Borg var i frågan om att vidtaga åtgärder mot den arbetslöshet som fastnat på drygt 8 procent och över 400 000 arbetssökande. Ett framtidsscenario målades upp där antalet arbetslösa de närmaste åren kommer att öka med hela 130 000 personer, och först 2016 kunde finansministern se något ljus i tunneln när konjunkturen enligt regeringens prognoser kommer att vända. Här är det inte frågan om att med olika typer av stimulansåtgärder – som exempelvis satsningar på klimatomställning eller mer resurser till den offentliga sektorn – försöka pressa ner arbetslösheten, och att genom arbetstidsförkortning dela på jobben och på det sättet få fler människor i arbete ligger självklart fullständigt utanför vår finansministers begreppsvärld. Likt en bonde som sitter och väntar på bättre väder utlämnar sig Anders Borg till de ekonomiska naturkrafterna i form av marknadsaktörernas fria spel. De minimala satsningar som offentliggjordes i form av 1.9 miljarder till yrkesinriktad kommunal vuxenutbildning och 700 miljoner till underhåll av järnvägen de närmaste två åren är i det stora hela som droppar i havet. Få tror heller att den stora sänkningen av bolagsskatten – med fyra procentenheter och 16 miljarder i reda pengar – kommer att rendera några jobb att tala om.

Det som alliansens partier de närmaste åren ställer i utsikt är också som vanligt ännu mer av skattesänkningar: ett femte jobbskatteavdrag säger moderaterna, centern vill ytterligare sänka arbetsgivaravgifterna, för folkpartiet är värnskatten ett rött skynke och kristdemokraterna profilerar sig på att utlova skattesänkningar för pensionärerna. Sedan alliansen kom till makten 2006 har man dränerat statskassan med 120 miljarder netto i sänkta skatter, med relativt sett allt mindre resurser till den sociala välfärden som en självklar följd. Samtidigt som vi ser hur de fyra storbankerna – Nordea, Swedbank, Handelsbanken och SEB – tillåts att göra jättevinster (förra året över 80 miljarder) på skyhöga räntemarginaler.

Med Anders Borg vid ratten styr svensk ekonomi åt helt fel håll. Vi på vänsterkanten måste därför i den tid som är med kraft sprida krav som socialisering av storbankerna, höjda skatter och mer resurser till den sociala välfärden.

Ett litet, litet steg i rätt riktning – Kampen har bara börjat

Postat av

kongress-2013Formuleringen att kommunerna ska ha ett ”avgörande inflytande”, till skillnad mot enbart ”inflytande” som det stod i partistyrelsens ursprungliga förslag, vid nyetablering av skolor blev det simsalabim som kom att ena s-kongressen i den laddade frågan om vinster i välfärden. Därtill fick anhängarna av vinstförbud i den slutgiltiga texten med allmänna formuleringar som att ”vinstintresse ska inte vara styrande i välfärden” och ”vinstutdelning kan inte ske på bekostnad av kvalité”.

Beslutet bör ses, om det blir lagstiftning efter valet 2014, som en käpp i hjulet för de kapital som tillskansar sig stora profiter i den svenska välfärden, men i brist på¨förslag om förpliktigande nationell lagstiftning mot vinstuttag är det ingenting som skulle kunna sätta stopp för bolagens härjningar. Redan idag har exempelvis 171 av Sveriges 290 kommuner infört, eller fattat beslut om att införa, Lagen Om Valfrihet (LOV) som ger vårdkapitalet fritt fram att konkurrera om anbud inom vård- och omsorgssektorn. Beslutet skulle enbart kunna leda till att politikerna i socialdemokratiskt styrda kommuner får ett skarpare verktyg för att säga nej till nyetableringar av friskolor. Det är ett steg i rätt riktning, men endast ett litet, litet steg.

Vi som kämpar för en vinstfri välfärd utan privata bolag bör tolka det hela som att den socialdemokratiska ledningen i någon mån tvingades gå en stark väljar- och medlemsopinion till mötes, men vi har en lång väg att vandra. Motståndet i handling måste växa och trycket öka på det politiska etablissemanget – kampen har bara börjat.

Socialistiska Partiet Verkställande utskottet 6/4-2013

Extremcenter på frammarsch

Postat av

Samtidigt som våren närmar sig blåser de politiska vindarna kalla över Europa. Idag krävs en ganska inbiten liberal världssyn för att inte se kopplingarna mellan EU:s benhårda ekonomiska späkningspolitik och den växande rasismen. I Grekland och Ungern marscherar fascisterna åter, stärkta av befolkningarnas missnöje med den ekonomiska svångremspolitiken. Men kanske ännu mer oroande är det att center-högerpartierna som sitter vid makten har övergett varje tanke på att leva upp till sina förment liberala värderingar. Senaste exemplet på högerpolitiker som släpper sin toleranta mask är den brittiske premiärministern David Cameron som i ett tal förra måndagen visade vilken opinion det är dags att flirta med. För att inte framstå som totalt främlingsfientlig påpekade Cameron vikten av ”rätt sorts immigration”, det vill säga av studiemotiverade utbytesstudenter och utbildad arbetskraft, utan tröttsamma trauman eller behov av ekonomiskt stöd. Den andra sortens immigration skall staten däremot möta med hårdare tag och stopphandsken på.

Alternativet verkar allt mindre stå mellan den byråkratiska centerns marknadsdiktatur och den populistiska högerns öppna rasism. Istället ser vi nu tendenser till att den ”ansvarsfulla” högern helt skamlöst försöker profitera på de opinioner de själva skapat, men då självklart draperat i en nykter och distanserad språkdräkt. Universalismen är ett minne blott. Nu skall vi tydligen alltid ställa oss motfrågan ”vad tjänar vi [det vill säga tillväxten]?”, antingen det rör sig om papperslösa barns skolgång eller möjligheten för flyktingar att kunna bygga upp sina liv i ett nytt land. Återigen krävs det en liberal för att inte se vart ett sådant resonemang leder. Vad har samhället för tillväxtmässigt intresse av en litterat befolkning när man kan odla en privilegierad expertklass? När människor börjar mätas enbart efter sina bidrag till ekonomin finns det inga gränser för hur inhumant samhället kan bli.

För de politiker som vill vara bästa kompis med kapitalet verkar det idag vara kutym att försöka rida på den rasistiska opinion som de själva är ansvariga för. Europa ser inte bara den vulgärpopulistiska högerns framväxt utan också ett politiskt mittenfält som blir allt mer extremistiskt. De historiska exemplen på liknande utvecklingar ger en fingervisning om vilka hot vi står inför.
Vi befinner oss i ett tidevarv där den extrema centern framträder omaskerat och istället för att vagga in oss i konstruktioner om att det skall avslöja ”den borgerliga statens sanna karaktär” bör vi socialister inse att vi står inför de svåraste utmaningarna på mycket mycket länge.

Nyliberal skolbankrutt

Postat av

Förvånad, någon? Ett par decennier av nyliberala marknadsomvälvningar i skolans värld har sitt pris. Där utbildning gått från visioner om jämlik, medborgerlig rättighet till vinstdrivet köp- och säljsystem har följden blivit ofrånkomlig. Skillnaderna ökar i galopperande takt bland Sveriges skolelever.
Häromveckan slog internationella forskare larm om den extrema svenska skolpolitikens följder (Vetenskapens värld, SR, 20 mars). Det svenska skolsystemet är idag världsunikt med sin skolpeng, vinstdrivna skolföretag, konkurrens och brist på demokratisk kontroll, menade forskarna. Det ”fria skolvalet” gynnar höginkomsttagarna, varnade Sandra McNally från London School of Economics och menade att inte ens brittiska tories vågat driva de nyliberala förslagen så långt. Patrick Sheinin från Helsingfors’ universitet var tacksam över att Finland inte följde efter det svenska 1990-talsexemplet utan höll fast vid normen om jämlika skolor. Och professor Henry M Levin från Columbia University varnade för en ”balkanisering” av det svenska skolsystemet när den resursstarka medelklassen flyttar sina barn bort från blandade skolor.

Till de församlade forskarnas varningar för segregation och sönderfall kan förstås läggas de försämrade svenska skolresultat som under senare år återkommande redovisas i internationella så kallade PISA-studier.
Vad vi ser för våra ögon är den nyliberala söndertrasningen av idén om en jämlik skola för alla. En femtedel av alla svenska grundskolor och hälften av gymnasierna är idag så kallat ”fristående.” 64 procent av dem drivs som vinstdrivande aktiebolag och därav hela 85 procent av de fristående gymnasieskolorna. Vinsterna i skolföretag har länge legat högt över det övriga näringslivet, och dragit till sig riskkapitalister som bin till honung. Kapitalister som pressat kostnader genom färre examinerade lärare och färre elever med särskilda behov. I konkurrensen om skolpengen har vi sett betygsinflation, tystad lärarkritik och miljonslöseri för marknadsföring, medel som kunde ha gått till skolmateriel och lärartimmar. Det hela finansierat rakt av med skattemedel.

Det extrema nyliberala experimentet med svensk skola är på väg mot totalhaveri. När skolminister Björklund häromveckan konfronterades med konkursen för Karlstads idrottsgymnasium blixtbelystes den formliga kollapsen för de senaste decenniernas skolpolitik. Ägaren till gymnasiet, Jan Walther, hade sedan början av 2000-talet byggt upp en koncern av gymnasieskolor som de första åtta åren gjorde en vinst på 56 miljoner kronor av tilldelade skattemedel, varav 17 miljoner delades ut till ägarna. 2009 styckade han upp bolaget. På så sätt behövde han inte använda koncernens vinstmedel för att rädda idrottsgymnasiet när detta visade underskott. ”Det är en demografisk problematik med minskande barnkullar”, var Björklunds kommentar.
Nej, det är bankrutten för det nyliberala systemskiftet på skolans område, med vinstdrivande privata skolföretag och kapitalistisk konkurrens. Här går radikala vänsterröster, en kritisk lärarkår och forskningen numera i takt. Det är dags att sätta punkt för marknadsexperimentet med våra barns och ungdomars framtid.

Diskussionskväll: Hur blir det med välfärden?

Postat av

_välfärdsmöte-1Politisk diskussionskväll i Göteborg

Hur blir det med välfärden? Om riskkapitalister, S-kongress och antikapitalistiskt motstånd

Lars Henriksson och Anders Karlsson inleder diskussionen

Onsdag 3 april, kl. 18.30, Pölgatan 5, Gathenhielmska reservatet, hållplats Stigbergstorget

Kaffe och smörgåsar serveras

Välkomna!

Arr. Socialistiska Partiet

 

Vi vill ha sex timmars arbetsdag!

Postat av

Åttatimmarsdagen beslutades 1919 i svallvågorna från den ryska revolutionen, ett gammalt arbetarkrav gick i uppfyllelse. Sedan dess har den dagliga arbetstiden legat kvar på samma nivå. Visserligen har lediga lördagar införts och semester, men med tanke på den mångdubblade produktiviteten finns det utrymme för reformer.
Den som såg Svt:s dokumentär ”Lönesänkarna” blev också införstådd med att lönernas andel av de totala inkomsterna i landet har minskat dramatiskt sedan början av 1980-talet. Vi behöver gå tillbaka till 1910-talet för att hitta en så låg andel av inkomsterna som tillfaller löntagarna.

Den stigande produktiviteten och de svindlande vinstökningarna på lönernas bekostnad har skapat ett stort utrymme för en sänkning av arbetstiden. Likväl hörs samma visa av motstånd mot arbetstidsförkortning från kapitalägarnas företrädare och den politiska högern som när åttatimmarsdagen infördes.

Inom socialdemokratin har samma mönster kunnat ses, kravet på sextimmarsdag betraktas idag av partitopparna som ”orealistiskt” och inom Vänsterpartiet har kravet möts av stort motstånd från ledningen och ses som ”långsiktigt”. Glädjande är emellertid att kravet på senare tid vunnit ökat gehör inom en del av fackföreningsrörelsen, bland annat Transport har beslutat att driva kravet på 30-timmars arbetsvecka.
Argumenten för sextimmarsdagen är i hög grad berättigade:
För det första: Allt fler blir utbrända och mår dåligt av att slitas mellan stressigt arbete och en hektisk vardag. Genom kortare arbetstid kan fler hinna med att ta hand om hemmet, barnen och sig själva. Som en bieffekt bortfaller också argumenten för RUT.
För det andra: Medan de som har arbete pressas alltmer och dras med ökande övertidsarbete så finns en växande skara andra, inte minst ungdomar, som inte får arbeta. En arbetstidsförkortning kan motiveras med att vi delar på de jobb som finns.
För det tredje: Det finns ett förhållande mellan arbetstid och miljöpåverkan. Vi lever redan över jordens kapacitet och det är inte hållbart att gå på i de gamla ”tillväxt”-spåren. Istället för att ta ut produktionsökningen i pengar för att köpa fler prylar kan vi ta ut den i tid.

Så kan sextimmarsdagen bli en väg till bättre livskvalité för vanligt folk och samtidigt ett mera hållbart samhälle. Det står inte på något sätt i motsättning till att vi samtidigt kämpar för ett vettigt innehåll i arbetslivet och att vi som lönearbetare får mera att säga till om på jobbet. I förlängningen kan detta bara lösas genom att de som arbetar också tar över produktionsmedlen och får bestämma över vad som ska produceras och hur det ska fördelas.

Diskussionskväll: Hur blir det med välfärden?

Postat av

_välfärdsmöte-1Politisk diskussionskväll i Göteborg:

Hur blir det med välfärden? Om riskkapitalister, S-kongress och antikapitalistiskt motstånd

Lars Henriksson och Anders Karlsson inleder diskussionen

Onsdag 3 april, kl. 18.30, Pölgatan 5, Gathenhielmska reservatet, hållplats Stigbergstorget

 

Kaffe och smörgåsar serveras

Välkomna!

Arr. Socialistiska Partiet

Gymnasievalet har blivit ännu svårare

Postat av

 

Insändare publicerad i Norra Skåne 130129:

Våra tonåringar har det inte lätt just nu. Dagen för val av gymnasieutbildning närmar sig med stormsteg. Valet av gymnasieutbildning är ett av de stora vägskälen här i livet. Ett fel val kan stå dem dyrt. Utöver att bestämma sig för vilken yrkeskarriär de vill påbörja så skall de också välja skola. Många skolor erbjuder samma program och skolorna gör allt för att locka eleverna till sig, Öppet hus, fyrfärgsbroschyrer i brevlådan, bioreklam, radioreklam alla möjligheter att locka elever används av gymnasieskolorna. Anledningen till skolornas desperata reklamkampanjer är att skolan får ca hundratusen kronor av kommunerna för varje elev de lyckas övertala att börja på skolan.
Konkurrensen om eleverna har utvecklats till en kamp på liv och död de senaste åren. Om skolorna inte lyckas attrahera lika många sökande som förra året så försämras deras ekonomi. Anledningen är att förutsättningarna för skolorna har förändrats. Samtidigt som åldersgrupperna minskar så har antalet skolor ökat. Fler gymnasieskolor samtidigt som antalet elever minskar innebär att mindre pengar skall delas på fler aktörer. Detta går givetvis inte ihop. Resultatet är att vissa skolor drabbas mycket hårt. Förra året så tappade t.ex. John Bauer i Hässleholm rejält. Det gjorde även Praktiska gymnasiet och Framtidsgymnasiet i Kristianstad. Något som innebär en kraftig inkomst minskning för dessa skolor. Miljontals kronor i minskade intäkter för varje skola, vilket gör det extra svårt för de drabbade skolorna att upprätthålla en god undervisningskvalité. De andra gymnasieskolorna kom betydligt lindrigare undan. Vissa ökade lite trots det minskade elevunderlaget. Några har blivit vinnare på skolmarknaden och andra  förlorare.
Det här gör valet besvärligare för de blivande gymnasisterna. De skall inte bara välja gymnasieprogram utan måste också ta hänsyn till utbildningens kvalité och skolornas ekonomi för att göra ett optimalt gymnasieval.
Det här ställer alldeles för stora krav på ungdomarna men skolmarknadssystemet kräver det. Det är dags att avskaffa friskolereformen.
Henrik Hedman – Socialistiska Partiet