Etikettarkiv: Socialdemokratin

Sverigedemokraternas marsch i opinionen

Postat av

Järnrörsvideor och avslöjanden verkar inte hjälpa, Sverigedemokraterna fortsätter växa i opinionsundersökningarna och enligt FSI:s (Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier) nyss släppta undersökning blir SD det tredje största riksdagspartiet när 80- och 90-talisterna går till valbåset. Siffrorna är naturligtvis alarmerande.
Samtidigt är rasismen ett minskande problem i Sverige, om man får tro analytikerna. Invandringspolitik hamnar allt längre ned på den politiska prioriteringslistan medan exempelvis ’lag och ordning’ hamnar högt. Det är ju på flera vis positivt, men man måste hålla i tanken vilka partier som uppfattas som starkast på just det området – återigen är det SD som tar första plats, följt av allianspartiernas allt mer auktoritära hållningar. Alliansens talesmän fortsätter sin schizofrena kryssning mellan principiellt humanistiska uttalanden, brunfläckiga grodor och inhuman politisk praktik.

Vi har tidigare nämnt att Sverigedemokraternas framgångar inte är deras egen förtjänst, utan en följd av de övriga partiernas misslyckande. Allt mer pekar på att det är en korrekt bedömning. Man skall förvisso inte stirra sig blind på opinionsundersökningar, men trots allt ser vi tydliga tendenser i väljarkårens preferenser. Frågan är bara, på vad? – Åtminstone står det klart att unga söker alternativ utanför det allt mer homogena ”Mittens dike” med dess nyanser av grått. Att Vänsterpartiet i dagsläget inte lyckas vara det alternativet, samtidigt som socialdemokratin inte ens verkar vilja vara det, står också klart. Knappast kan SD, med sina fantasikalkyler och brist på erfarenhet, anses vara mer trovärdigt – trots att just ”trovärdighet” är det enda borgerliga ledarsidor verkar kunna hålla i huvudet när de propagerar politik.

Att erbjuda alternativ som utgår ifrån den arbetande och arbetslösa befolkningens villkor är det enda valet för den vänster som vill växa. Det koncept som de växande vänsterpartierna i Danmark, Grekland och Nederländerna anammat. Problem som människor upplever i sin vardag skall tas på allvar och kan bara åtgärdas genom att ge verkliga svar som varken baseras på rasistiska lögner eller dryper av de privilegierades förakt för underklassen.
Den enda verkliga antirasismen bygger på insikten om att vi alla vill ha en värdig tillvaro och inflytande över våra liv, oavsett var vi är födda. Människor som flyr förtjänar inte att komma till Sverige för att landet behöver arbetskraft till lågstatusyrken eller ens för att det berikar kulturen, utan gör det blott och bart därför att de är i behov av en trygg plats att bygga sina liv. En verkligt trovärdig alternativ politik baseras på dessa insikter. Den kommer inte att falla de borgerligas ledarsidor på läppen – men det var ju heller aldrig meningen.

Knocka SD med en rak vänsterpolitik

Postat av

I mätning efter mätning tonar Sverigedemokraterna (SD) fram som landets tredje största parti. Merparten av svenskar ser med ökande obehag hur partiet som hade sitt ursprung i Bevara Sverige Svenskt stegvis normaliserats, framförallt inom en del liberal media. Samtidigt är det ett parti som kämpar med en alldeles för stor kostym. SD är vid det här laget nästan lika känt för de tomma stolarna i landets kommunfullmäktige som de är för sina medlemmars förmåga att kläcka ur sig grovt rasistiska grodor. De frekventa avgångarna och avhoppen drabbade i dagarna även partiets styrelse när en oredigerad video som under mystiska omständigheter läckte till media visade när partisekreteraren och den rättspolitiske talesmannen betedde sig just så illa som man kunnat föreställa sig.

Siffror har framkommit som visar att en tredjedel av väljarna nu förlorat förtroende för partiet. På många håll har det siats om att deras popularitet nu kommer att rasa, men det är alldeles för tidigt att dra några säkra slutsatser. SD:s framgångar är trots allt inte deras egen förtjänst, de gror i det växande missnöjet och desperationen, när de övriga riksdagspartierna verkar sakna all form av vision. Att partiet göds av högern är naturligt. Den som bläddrar i Axess eller någon Timbropublikation hittar argumenten som i grunden hävdar att SD har rätt; invandringen är inte förenlig med välfärdsstaten och därmed bör vi verka för att den senare avvecklas. De som föredrar välfärdsstat framför invandring slussas därmed rakt in i SD:s väljarskara. I högerns värld står framtidens val mellan två hårda och kalla samhällen.

Mer överraskande är den parlamentariska center-vänsterns oförmåga att blicka framåt. Socialdemokratin har gått ner sig helt i visionslös pragmatism och Vänsterpartiet verkar blicka mot den socialdemokratiska politiken på 1970-talet – lite håglöst kantat med identitetspolitiska argument om humanism och mjuka värden. Är en annan värld möjlig? Högst tveksamt om man frågar denna opposition, där ledningarna inom S och LO i den avgörande välfärdsfrågan räddhågset och vacklande förespråkar olika varianter av ”vinst med förnuft” – trots att den överväldigande majoriteten av väljarkåren motsätter sig det överhuvudtaget.
Så länge SD är det enda partiet med en vision av ett framtidssamhälle, hur obehagligt det än är, så kommer det att upplevas som relevant för en växande skara frustrerade och maktlösa människor. Att de isoleras av riksdagspartierna är inte nog så länge dessa fortsätter driva en politik som allt fler inser är katastrofal. Svaret på rasisternas etniska sammanhållning är inte ökad individualisering utan horisontell, klassbaserad, sammanhållning – inte baserad på tandlösa mjuka värden utan på det objektiva intresset.
Det är dags att säga det som inte får sägas i det här landet; kapitalets intressen är särintressen. Vi vill inte samma sak – låt oss göra politik av det!

Knocka SD med en rak vänsterpolitik

Postat av

I mätning efter mätning tonar Sverigedemokraterna (SD) fram som landets tredje största parti. Merparten av svenskar ser med ökande obehag hur partiet som hade sitt ursprung i Bevara Sverige Svenskt stegvis normaliserats, framförallt inom en del liberal media. Samtidigt är det ett parti som kämpar med en alldeles för stor kostym. SD är vid det här laget nästan lika känt för de tomma stolarna i landets kommunfullmäktige som de är för sina medlemmars förmåga att kläcka ur sig grovt rasistiska grodor. De frekventa avgångarna och avhoppen drabbade i dagarna även partiets styrelse när en oredigerad video som under mystiska omständigheter läckte till media visade när partisekreteraren och den rättspolitiske talesmannen betedde sig just så illa som man kunnat föreställa sig.

Siffror har framkommit som visar att en tredjedel av väljarna nu förlorat förtroende för partiet. På många håll har det siats om att deras popularitet nu kommer att rasa, men det är alldeles för tidigt att dra några säkra slutsatser. SD:s framgångar är trots allt inte deras egen förtjänst, de gror i det växande missnöjet och desperationen, när de övriga riksdagspartierna verkar sakna all form av vision. Att partiet göds av högern är naturligt. Den som bläddrar i Axess eller någon Timbropublikation hittar argumenten som i grunden hävdar att SD har rätt; invandringen är inte förenlig med välfärdsstaten och därmed bör vi verka för att den senare avvecklas. De som föredrar välfärdsstat framför invandring slussas därmed rakt in i SD:s väljarskara. I högerns värld står framtidens val mellan två hårda och kalla samhällen.

Mer överraskande är den parlamentariska center-vänsterns oförmåga att blicka framåt. Socialdemokratin har gått ner sig helt i visionslös pragmatism och Vänsterpartiet verkar blicka mot den socialdemokratiska politiken på 1970-talet – lite håglöst kantat med identitetspolitiska argument om humanism och mjuka värden. Är en annan värld möjlig? Högst tveksamt om man frågar denna opposition, där ledningarna inom S och LO i den avgörande välfärdsfrågan räddhågset och vacklande förespråkar olika varianter av ”vinst med förnuft” – trots att den överväldigande majoriteten av väljarkåren motsätter sig det överhuvudtaget.
Så länge SD är det enda partiet med en vision av ett framtidssamhälle, hur obehagligt det än är, så kommer det att upplevas som relevant för en växande skara frustrerade och maktlösa människor. Att de isoleras av riksdagspartierna är inte nog så länge dessa fortsätter driva en politik som allt fler inser är katastrofal. Svaret på rasisternas etniska sammanhållning är inte ökad individualisering utan horisontell, klassbaserad, sammanhållning – inte baserad på tandlösa mjuka värden utan på det objektiva intresset.
Det är dags att säga det som inte får sägas i det här landet; kapitalets intressen är särintressen. Vi vill inte samma sak – låt oss göra politik av det!

Varför vinst i välfärden?

Postat av

På Aftonbladets debattsida den 11 oktober, ondgör sig moderaten Gunnar Hökmark över att LO:s kongress röstat nej till vinster i offentlig välfärd. Enligt Hökmark innebär LO:s nej till vinstuttag ett allvarligare hot mot både välfärden och den privata äganderätten än löntagarfonderna utgjorde på 1970- och 80-talet.
Beslutet på LO:s kongress, där medlemmarna röstade mot sin ledning, har redan resulterat i att de högst ansvariga inom LO och Socialdemokraterna tvingats modifiera sitt envetna försvar för vinster i välfärden, och likt inför folkomröstningen om kärnkraft en gång i tiden inta en hållning typ ”linje-2”. Så här två år innan nästa riksdagsval kan det visa sig vara ett viktigt kongressbeslut som framför allt bidragit till att påverka medlemsopinionen inom S, därav alla kritiska vinstmotioner som redan skrivits inför partiets kongress i april.

Sedan slutet av 1980-talet har den offentliga sektorn inte alls fått växa i samma takt som ekonomin i stort genom skattesänkningar på över 400 miljarder har dess andel av bruttonationalprodukten reducerats drastiskt. I takt med att de offentliga välfärdsinstitutionerna satts på svältkost har istället privata bolag etablerats inom vård, skola och omsorg. Då vård, skola och omsorg påverkas av det kapitalistiska vinstintresset blir tidigare patienter och elever kunder hos vårdföretag och skolbolag på en global marknad där de kapitalistiska intressenternas enda målsättning är att vinsten stiger. Vid otillräcklig lönsamhet lägger entreprenören helt sonika ner verksamheten och det offentliga tvingas till brandkårsutryckningar för att rädda livsviktig service.
I Gunnar Hökmarks moderata idealsamhälle existerar ingen välfärd utan vinst, hela välfärdssektorn är tvärtom invaderad av det kortsiktiga vinstintresset. Där är också rätten för ett fåtal riskkapitalbolag att härja fritt och suga ut invånarna den heligaste av alla borgerliga demokratiska fri- och rättigheter.

För oss socialister är däremot den offentliga servicen en mänsklig rättighet för samtliga, finansierad genom ett progressivt skattesystem och underställd långsiktig planering som därför inte får bli föremål för kapitalets strävan efter snabba profiter.
LO-kongressens nej till vinster i välfärdssektorn är, trots ledningens försök att förhala och snarare tolka det som en begränsning än förbud, mycket välkommet och kan förhoppningsvis ge en rejäl vitamininjektion till arbetarrörelsens gräsrötter för att utmana den ekonomiska makten och förskjuta styrkeförhållandena till arbetarklassens fördel på kapitalets bekostnad – vilket i sin tur kan nära en fjärran vision om ett framtida samhälle där hela det ekonomiska livet ställs under demokratisk kontroll och drivs efter principen ” av var och en efter förmåga åt var och en efter behov” .

Varför vinst i välfärden?

Postat av

På Aftonbladets debattsida den 11 oktober, ondgör sig moderaten Gunnar Hökmark över att LO:s kongress röstat nej till vinster i offentlig välfärd. Enligt Hökmark innebär LO:s nej till vinstuttag ett allvarligare hot mot både välfärden och den privata äganderätten än löntagarfonderna utgjorde på 1970- och 80-talet.
Beslutet på LO:s kongress, där medlemmarna röstade mot sin ledning, har redan resulterat i att de högst ansvariga inom LO och Socialdemokraterna tvingats modifiera sitt envetna försvar för vinster i välfärden, och likt inför folkomröstningen om kärnkraft en gång i tiden inta en hållning typ ”linje-2”. Så här två år innan nästa riksdagsval kan det visa sig vara ett viktigt kongressbeslut som framför allt bidragit till att påverka medlemsopinionen inom S, därav alla kritiska vinstmotioner som redan skrivits inför partiets kongress i april.

Sedan slutet av 1980-talet har den offentliga sektorn inte alls fått växa i samma takt som ekonomin i stort genom skattesänkningar på över 400 miljarder har dess andel av bruttonationalprodukten reducerats drastiskt. I takt med att de offentliga välfärdsinstitutionerna satts på svältkost har istället privata bolag etablerats inom vård, skola och omsorg. Då vård, skola och omsorg påverkas av det kapitalistiska vinstintresset blir tidigare patienter och elever kunder hos vårdföretag och skolbolag på en global marknad där de kapitalistiska intressenternas enda målsättning är att vinsten stiger. Vid otillräcklig lönsamhet lägger entreprenören helt sonika ner verksamheten och det offentliga tvingas till brandkårsutryckningar för att rädda livsviktig service.
I Gunnar Hökmarks moderata idealsamhälle existerar ingen välfärd utan vinst, hela välfärdssektorn är tvärtom invaderad av det kortsiktiga vinstintresset. Där är också rätten för ett fåtal riskkapitalbolag att härja fritt och suga ut invånarna den heligaste av alla borgerliga demokratiska fri- och rättigheter.

För oss socialister är däremot den offentliga servicen en mänsklig rättighet för samtliga, finansierad genom ett progressivt skattesystem och underställd långsiktig planering som därför inte får bli föremål för kapitalets strävan efter snabba profiter.
LO-kongressens nej till vinster i välfärdssektorn är, trots ledningens försök att förhala och snarare tolka det som en begränsning än förbud, mycket välkommet och kan förhoppningsvis ge en rejäl vitamininjektion till arbetarrörelsens gräsrötter för att utmana den ekonomiska makten och förskjuta styrkeförhållandena till arbetarklassens fördel på kapitalets bekostnad – vilket i sin tur kan nära en fjärran vision om ett framtida samhälle där hela det ekonomiska livet ställs under demokratisk kontroll och drivs efter principen ” av var och en efter förmåga åt var och en efter behov” .

Sluta drömma! Finn nya stigar

Postat av


Förhoppningen hos många inom den socialdemokratiska apparaten att partiets kris skulle kunna avhjälpas med valet av ny partiledare har kommit på skam. Ja, själva valproceduren blev en obarmhärtig uppvisning av hur långt förfallet gått inom “arbetarrörelsen”.

Den socialistiska arbetarrörelsen föddes som en demokratisk samhällsomvandlare. Inte bara klassamhället skulle demokratiseras och ersättas, de egna organisationerna var folkrörelser som skulle styras demokratiskt av medlemmarna. Underdånighet inför auktoriteter, som var klassamhällets signum, var oförenligt med arbetarrörelsens ideal. I år kunde vi tvärtom se hur man desperat sökte efter LEDAREN, den person som kunde peka med hela handen och återge den socialdemokratiska apparaten (och dess företrädare) den centrala rollen i det politiska livet. Vilken politik som denne frälsare förde fram skulle man bli varse när han/hon efter sitt tillträde i ett linjetal inför förväntansfulla kongressdelegater lade fast kursen. Ett ledarideal så långt från arbetarrörelsens ursprungliga, då “ledare” innebar att man var en vald ledare med uppgift att vara ett språkrör för medlemmarnas vilja. Det ledarideal som nu manifesteras är hämtat från näringsliv och amerikansk toppolitik, ledaren som den som får människorna att följa – “leadership” som det heter inom dessa kretsar.

Om valproceduren blottlade socialdemokratins interndemokratiska förfall så hade ju Mona Sahlins “avskedstal” blottlagt det politiska, en bekännelse till borgerlig politik så fullständig så att FP-ledaren Jan Björklund i riksdagen deklarerade att han kände att han skulle kunnat rösta på Sahlin. När så Håkan Juholt i sitt tal på kongressen betonade några jämlikhetsfrågor och använde sig av ett antal traditionella fraser ledde detta till att många såg den “traditionella” socialdemokratins återkomst. Personer som brukar räknas till partiets vänster började se ljuset i tunneln. Man får anta att detta ljus släcktes tämligen brutalt när Juholt och hans nya ekonomiska talesperson Tommy Waidelich på DN-debatt slog fast en politik som “sätter jobben först”, och som i sin syn på företag, jobb tillväxt med mera inte på något sätt skiljer sig från Reinfeldts politik. Miljö, klimat och hållbar utveckling lyser överhuvudtaget med sin frånvaro. Då ska man också komma ihåg att just Juholt var den som när (S) slöt sin allians med Miljöpartiet ( innan Ohly fick vara med) beskrev denna allians som strategisk och för överskådlig framtid. Han såg (S) och MP som komplimenterande krafter som funnit varandra. Nu finns inget av detta och det säger väl en del om Juholts “flexibilitet”.

När han i intervjun i TV2:s Agenda säger att han kan tänka sig införande av “någon form” av förmögenhets- och fastighetsskatt (men befriade från de gamla skatternas “dåliga sidor”) då är det väl bara K G Bergström som i sin upphetsning kan undgå att förstå att dessa små modifikationer enbart är smulor för att hålla “traditionalisterna” i partiet vid gott mod. “Traditionell” socialdemokratisk politik á la Hansson, Erlander och Palme är dessutom en omöjlighet idag. Dess karaktäristika var långtgående reformer med verklig substans för arbetarbefolkningen, men som samtidigt höll sig inom kapitalismens ramar, välfärdspolitik som förbättrade livet för oss men som aldrig utmanade den verkliga ekonomiska makthavaren; storkapitalet. Förutsättningen för denna politik var inte bara den kraftiga ekonomiska uppgången under efterkrigstiden utan också det faktum att storfinansen var beredd att gå med på dessa reformer för samhällsstabilitetens skull och för att förhindra en radikalisering av arbetarklassen. Kommunismen var ett reellt hot för dem.

I dagens globaliserade kapitalism med en tillbakatryckt arbetarklass känner den härskande klassen inga behov av kompromisser med en aldrig så tandlös arbetarrörelse. Förändringar med verklig substans kräver därför en politik som vågar gå i konfrontation med storkapitalet, förändringar som utmanar deras makt och som därför kräver en politiskt mobiliserad arbetarklass. Att utmana det kapitalistiska systemet finns inte i herrar Juholts och Wadelichs föreställningsvärld. Så till alla ärliga vänsterkrafter inom socialdemokraterna kan vi bara säga: Sluta drömma! Finn nya stigar!

Socialdemokratisk lösmustasch?

Postat av

Alla, från Dagens Nyheters ledarsidor till debattörer långt ute på vänsterkanten, tycks vara överens: Med Håkan Juholt som partiledare kommer socialdemokratin att ta ett steg till vänster och försöka återupprätta den klassiska folkhemsmodellen. För vissa är det ett löfte, för andra ett hot.

Det är lätt att förstå. Visst fanns ett sådant anslag i Juholts installationstal. Vi måste få vara medborgare, inte kunder. Den offentliga sektorn måste uppgraderas – men inte subventioneras av låga kvinnolöner. Det är orimligt att slumpa bort gemensam egendom. Pensionssystemet, där många inte kommer att få hälften av sin lön, måste ses över. Avregleringar som lett till orimliga konsekvenser måste om- eller påregleras. Barnfattigdomen måste bekämpas.

Visst har den partivänster som länge kritiserat partiets kurs under Persson och Sahlin anledning att känna tillfredsställelse över den kursändring Juholts tal kan ge hopp om. Men det säkraste sättet att se till att den aldrig blir realiserad är att idag, som Göran Greider, se talet som uppbrottet från det ödesbestämda marknadstänkande eller, som Åsa Linderborg, förtjust skriva om Juholts oemotståndliga anslag som åter kommer att göra partiet till ett 45-procentsparti.

Ett slående drag i socialdemokratins utveckling under de senaste decennierna har varit att partiledningen, med accelererande fart under Mona Sahlins tid som ordförande, drivit partiet åt höger – samtidigt som kritiken mot denna utveckling växt sig allt starkare bland partiets kärntrupper.

Avregleringar, friskolor, vinster i vården, EMU eller bortre parenteser i A-kassan har haft starkt stöd i partiledningen men varit starkt ifrågasatt av medlemmarna. Istället har vi fått se en kritik från vänster som ibland saknar motstycke sedan de hårda striderna som ledde fram till partisprängningen för snart hundra år sedan. I SSU:s tidning Tvärdrag, på flera socialdemokratiska ledarsidor, bland partiintellektuella har kritiken mot partiets marknadsorientering varit obarmhärtig. En slags höjdpunkt – som samtidigt bekräftade bredden i kritiken – blev rapporten från partiets Krisgrupp som faktiskt underkände flera av huvuddragen i partiets nyliberala omorientering sedan 1980-talet.

Det är priset för bristande lyhördhet för dessa strömningar som Mona Sahlin, Ibrahim Baylan eller Tomas Östros fått betala vid den just avslutade partikongressen. Kongressinläggen ångade också av kritik mot samhällsförhållanden som partiet i inte obetydlig utsträckning varit med om att skapa eller inte kunnat motarbeta: de bedrövliga villkoren på ungdomars arbetsmarknad, invandrares utanförskap, ökade samhällsklyftor, segregerade skolor, kärnkraftssamhället.

En konsekvens av partiets tillbakagång är intressant nog att det blivit lättare för vanliga partimedlemmar att bli valda till kongressombud och därmed lättare att läsa av stämningarna i partiet.

Det är uppenbart att det idag finns en bred vänsterströmning i Sverige som vill föra en annan politik än socialdemokratiska och borgerliga regeringar gjort de senaste 30 åren. Men en sådan förändring kommer inte uppifrån, och anförs definitivt inte från den socialdemokratiska partiledningen på Sveavägen 68.

Juholt var kristallklar: Carlsson och Persson gjorde rätt i att avreglera och genomföra alternativa driftsformer. Han tog inte avstånd från friskolor eller vinster i vården – han vill, som Björklund och Hägglund, se över systemens avarter. Han tog inte avstånd från utförsäljningar, bara från att inte ta tillräckligt bra betalt. Inga skatter ska höjas. Juholt är en mittens man, skriver vänsterdebattören och kongressombudet Daniel Suhonen. Och den som tror att retorik och mustascher förändrar världen är ute på svag is.

En bärande linje i Juholts tal var att det var Erlanders och Palmes socialdemokrati som byggt välfärdsstaten – mot Persson och Sahlin var han påtagligt sval.

Men uppfattningen att 1960- och 70-talets sociala reformer var en skänk från ovan baserad på en generalplan utarbetad på det socialdemokratiska regeringskansliet har lite med verkligheten att göra. Alla djupgående sociala förändringar är ett resultat av social kamp. 1930-talets folkhemsbygge kan bara förstås mot bakgrund av Ådalen 31 och spanska inbördeskriget.

Det var inte genom att hylla Palme som den svenska Vietnampolitiken radikaliserades utan genom trycket från massdemonstrationer med paroller som ”Palme och Geijer – Lyndons lakejer”. Dagisutbyggnaden säkrades också genom demonstrationer och genom att de socialdemokratiska kvinnorna kunde hota partigubbarna med Grupp 8. Och det var pressen från LO:s radikala löntagarfondsförslag som fick Palme att tala om demokratisk socialism, inte någon egen socialistisk lidelse. Idag räcker det att Juholt talar om social demokrati för att vänstern ska jubla.

I själva verket är det en oförtruten fortsatt kritik av partiets politik, klara krav på hur en kursändring ska se ut och en fortsatt mobilisering långt utanför partiets gränser, som kan skapa förändring, inte lånta fjädrar och lösmustascher.

Kanske var Carin Jämtins tal viktigare än Juholts. Inspirerad av kriskommissionens rapport försökte hon diskutera vad ett folkrörelseparti kan vara idag.

Nationella callcenter för medlemsrekrytering kanske inte känns som det allra mest angelägna, men i ett avseende var hennes budskap intressant: Det är nödvändigt för socialdemokraterna att öka samarbetet med strömningar utanför partiet. Det pågår en massa intressanta samtal runt omkring oss där vi ska vara med. Partiet ska öppnas mot progressiva krafter och rörelser, forskare, författare och andra som vill delta.

För ett parti som Thage G Petersson nyligen beskrivit som slutet och konservativt, är det ett stort steg. Det måste vara en uppgift för en vital vänster att testa om hon menar allvar. För det är sådana allianser, inte Håkan Juholt, som kan skapa förutsättningarna för en politik som utmanar Reinfeldts – och Perssons och Sahlins – marknadsanpassningar och ökade sociala klyftor.

Intressant?
Bloggat: Svensson, K & Å, Intisbloggen, Röda Malmö,
I media: SVD1, 2, 3, DN1, 2, AB1, 2, 3, EX,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Ska valet av Juholt bryta isen?

Postat av


”Steget lite grand åt vänster var snarast en normaliserande placering i mitten.”
Den socialdemokratiske vänsterdebattören Daniel Suhonen bedömer valet av den nye s-ledaren Håkan Juholt men tillfogar en lättad utandning: ”Han gav rörelsen hoppet tillbaka”.

Jo, så illa ute är arbetarrörelsen och det svenska samhället. Juholt – med Suhonens ord en ”mittens man” – som troget följt årtiondets vandring högerut ses som en förlossare från vänster och hopplös marknadsfiende från borgerliga media. I dagens Sverige räcker det med en antydan av kritik mot avreglerade elmarknader och barnfattigdom för att väcka både hopp och motvilja. Det säger något om hur långt vi pressats tillbaka, hur solidariska och demokratiska ideal ödelagts, hur anpasslingar och medlöpare tillåtits dominera.

Valet av Juholt är tyvärr inte resultatet av en aktiv revolt mot 2000-talets kapitalistiska ödeläggelse utan snarare uttryck för en växande misstro – och en svag reflex, inte bara av s-nederlaget 2010 utan också av nyliberalismens kontinentala europeiska kollaps.

Att finanskraschen 2008 inte utgjorde något tillfälligt tjall på linjen framstår idag med förödande tydlighet för miljontals européer – för att inte tala om amerikaner. De finansiella systemen darrar på randen till nya kriser. Hela statsfinanser hotas av bankrutt. Europa kokar av folkliga protester när miljoner löntagare tar till gatorna mot nedmontering av välfärd, massarbetslöshet och lönesänkningar. Samtidigt utmanas hela den industriella fossilkapitalismen av klimatkris och hårdnande kamp om oljan, allt medan kärnkraftskatastrofen i Japan ifrågasätter illusionen om gränslös tillväxt. Revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern signalerar att världen vänder och ingenting kommer att bli som förut.

Det är i det svaga återskenet av den globala vändningen som det institutionaliserade funktionärsväldets mönsterland Sverige byter s-ledare. Det är lätt att ta sig för pannan inför den lättköpta tacksamheten från vänster eller medelklassgnället från RUT-liberalerna. Men i ett land där klasskamp underifrån varit bannlyst i trettio år och namninsamlingar kallas ”uppror” kan en förskjutning ”lite grand åt vänster” väcka björnar som sover. Det är inför den risken borgerligheten blåser i dombasuner och låter drevet löpa mot Juholts nära. Själv garderar han med NATO-politik och hushållsnära tjänster, medan de som fäster sitt hopp till rockaden i s-ledningen lär få inkassera många smällar.

Men isen i fördelningspolitiken har framkallat en spricka ända upp i Sveriges största och äldsta maktparti. Genom den sprickan kommer undertryckta idéer och alternativ att försöka pressa sig fram – om kraften hämtas från djupet, misstron omvandlas till aktivt motstånd och stormen från globala massprotester förlängs in i också det svenska samhället.

Därifrån kan mottrycket, spärrarna och gränserna för tålamodet mobiliseras och blockera fortsatt marsch högerut. Där ligger hoppet och uppgiften för en vänster värd namnet, inte hos vaktombytet i s-toppen.

Intressant?
I media: SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, SVT, DN1, 2, 3, EX,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Ny ledare för Socialdemokraterna – men var är programmet, visionerna, omstarten?

Postat av

Det som hänt inom socialdemokratin de senaste åren är något unikt i partiets historia. Vi har sett ett tydligt uppror mot partiets högervridning, skriver Kjell Östberg. Men att socialdemokratin ensam inte kan bygga upp den radikala arbetarrörelse som krävs idag är uppenbart, skriver han. Det är en uppgift för hela vänstern.

Nya och gamla sociala rörelser måste vitaliseras och korsbefruktas.

Det som hänt inom socialdemokratin de senaste åren är något unikt i partiets historia. Vi har sett ett tydligt uppror mot partiets högervridning inom en rad områden, framför allt när det gäller den ekonomiska politiken och utförsäljningen av välfärden. Detta är en process som pågått under tre decennier men som accentuerades under Mona Sahlins ledarskap.

Sahlin använde sin första, och enda, partikongress som partiordförande att driva igenom beslut som en gång för alla skulle slå fast att socialdemokratin bejakade vinster inom välfärden och friskolor, att inflationsbekämpningen skulle överordnas kampen mot arbetslösheten, att inte återinföra 90-procentnivån inom a-kassan och att karensdagarna skulle bibehållas. Dessutom skulle Sverige fortsätta sitt krig under Natos ledning i Afghanistan.

Det är ingen överdrift att påstå att dessa ståndpunkter inte reflekterade åsikterna inom partiet i stort. Där har tvärtom kritiken mot denna inriktning tilltagit. Tydligast är denna interna kritik avläsbar i den kriskommission som tillsattes efter valförlusten. Sida upp och sida ner kritiseras samhällsutvecklingen sedan 1980-talet, ökade samhällsklyftor och utförsäljningen av välfärden. Den nyliberala nytändningen från 1980-talet sägs till exempel ha tre ansikten.

1. Den ekonomiska, där penningvärdet ges företräde framför arbetslöshetsbekämpningen
2. Den förvaltningspolitiska, där den offentliga förvaltningen styrs av utbud och efterfrågan
3. Begränsningen av demokratins räckvidd, där de demokratsikt valda politiska representanterna delegerar bestämmanderätten över viktiga delar av statsmakten.

I samtliga dessa nyliberala nyckelområden har socialdemokratin inte bara accepterat den nyliberala utvecklingen utan varit pådrivande: Det var regeringen Carlsson som för första gången 1990 prioriterade inflationsbekämpningen. Det var Feldts grabbar och tjejer i finansdepartementet som redan på 1980-talet introducerade ”New Public Management”, nyliberalismens förvaltningsmodell. Och det var regeringen Persson som drev igenom en självständig riksbank och riksdagens budgettak. Kriskommissionen döljer heller inte socialdemokratins ansvar eller att partiet haft regeringsmakten 22 av de senaste 30 åren.

Istället tittar kriskommissionen, liksom den vänster som utkristalliserats, gärna tillbaks till efterkrigstidens klassiska socialdemokrati. Det stora ökade intresset för Olof Palme i samband med 25-årsminnet av mordet avspeglar samma fenomen. Tydligast har denna önskan att hitta ett svar på dagens problem i arvet från Palme kunnat avläsas i Göran Greiders nya bok, som betecknande nog heter Ingen kommer undan Olof Palme.

Greider går så långt att han hävdar att det rådde en dubbelmaktsstruktur i Sverige på Palmes tid. Visst var landet en marknadsekonomi, men socialdemokraterna styrde stat och kommun och hade betydande makt i den ekonomiska sfären. Framför allt var det den offentliga sektorn, det starka samhället, som bäddade för ett språng in i ett annat samhälle. Ungefär samma inställning har till exempel gruppen kring SSU:s tidskrift Tvärdrag: välfärdsstaten, utanför marknadens direkta kontroll, kunde ha fungerat som en hävstång in i ett annat samhälle. Den demokratiska socialismen var inte bara en gåbortkostym, menar Greider.

Gemensamt för dessa strömningar, och för kriskommissionen, är också att man lyfter fram betydelsen av folkrörelsetraditionen. Imploderingen av det socialdemokratiska folkrörelsekosmos – partiet har förlorat bortåt två tredjedelar av sina medlemmar på två decennier och SSU mer än 90 procent – beskrivs som en viktig orsak både till partiets tillbakagång och dess oförmåga att vitaliseras politiskt.

Det är klart att det var denna kombination av kritik av högervridningen och försök att hitta socialdemokratins samhällsomvandlande rötter som fällde Mona Sahlin och hennes entourage.

Och det är uppenbart att det var samma känslor som bar fram Håkan Juholt. Han personifierar gråsossen, menar Göran Greider nöjt. Ett riktigt bra val, menar SSU:s Daniel Suhonen. Till och med Aftonbladets Åsa Linderborg utropar belåtet: ”Äntligen en riktig sosse i sossetäten.” Dessutom med vänsterprägel.

Hur det är med vänsterprägeln återstår väl att se. En person som inom partiet profilerat sig som EU-, EMU- och kärnkraftsanhängare – länge de frågor som splittrat partiet i höger/vänsterriktning –; som är för att delta i kriget i Afghanistan; vars främsta politiska insats hittills varit att omvandla det svenska försvaret till ett högteknologiskt insatsförsvar redo att ingripa under Nato- eller EU-flagg över hela världen och som röstat för vartenda nyliberalt eller marknadsorienterat reformförslag som partistyrelse eller riksdagsgrupp fattat beslut om, har en del att leva upp till.

Och nog måste man precisera vad det är för bra med en gråsosse, både idag och på det numera så heroiserade 1960- och 70-talen. Det var gråsossarna som rensade ut socialismen ur det socialdemokratiska programmet, grundlade det institutionaliserade klassamarbetet, ledde Sverige in i kärnkraftsamhället, jagade vänstern med Säpo och IB och strejkande arbetare med Arbetsdomstolen.

Men det är sant, det var också gråsossar som byggde välfärdsstaten. Men inte ensamma. Utan under trycket från, i kamp mot och i samspel med, en rörelse som under 1960- och 70-talens radikala våg var betydligt större än bara den socialdemokratiska. Daghemsutbyggnaden förutsatte såväl grupp 8 som kvinnoförbund och statlig jämställdhetsdelegation. LAS och löntagarfondsförslag såväl vilda strejker som världen starkaste fackföreningsrörelse. Palmes Vietnamtal, FNL-rörelsen.

Att socialdemokratin inte kunde inkludera dessa rörelser är kanske den viktigaste orsaken till att socialdemokratin stod avrustad inför 80-talet. Istället för en ny generation radikala samhällsreformatörer flyttade Feldts grabbar in i kanslihuset.

Den som idag av taktiska skäl ger Juholt och Carin Jämtin – berömd eller snarare beryktad genom sitt förslag om butlers i Stockholms tunnelbana – fria händer att leda det socialdemokratiska partiet åt vänster kommer snart att finna att socialdemokraternas väg mot mitten fortsatt i oförminskad takt. De har inte presenterat något alternativ till den linje de hittills stött. Inte heller i kriskommissionens digra rapport finns några konkreta förslag till kursändring. Detta alternativa program måste komma underifrån, utifrån.

Men samtidigt, de som inte ser att trycket inifrån på förändringar av socialdemokratin är större än någonsin, som inte förstår att det är en uppgift för hela vänstern att delta i denna diskussion och som inte inser att återskapandet av en radikal arbetarrörelse också måste bygga på erfarenheter från arbetarrörelsen i bred mening och på kämpande socialdemokrater, de kommer heller inte att kunna bidra till vänsterns vitalisering.

Och det finns idag ett program som kan ena breda grupper inom vänstern. Den offentliga sektorn måste återerövras, inte minst när det gäller produktionen av sociala tjänster. Ett hållbart samhälle som baseras på utveckling. Minskade samhällsklyftor. Ett värdigt, mänskligt och demokratiskt arbetsliv. Internationell solidaritet med kämpande rörelser, inte med världens makteliter. En antikapitalistiskt baserad systemkritik mot det kapitalistiska produktionssättet. Och för att uppnå detta, är det mer än någonsin viktigt att vitalisera och korsbefrukta nya och gamla sociala rörelser,

Kjell Östberg

Intressant?
Bloggat: Svensson, Röda Malmö, Röda Lidköping,
I media: SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN1, 2, 3, GP1, 2, AB1, 2, DA, VF, Folket1, 2, SVT1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

En kastad handske

Postat av

I ett inlägg häromdagen om Välfärdens vinstmaskiner berättade jag om Svenska Dagbladets lika skakande som välunderbyggda redovisning av riskkapitalbolagens plundring av vård, skola och omsorg. Från öppna ådror i vårt gemensamma skattefinansierade blodomlopp rinner miljarderna direkt in i privata bolagsägarfickor och ut till Caymanöarna och andra paradis.  SvD-artiklarna väckte en del uppmärksamhet och kommentarer.

Blir därför intresserad när jag ser att Aftonbladet igår i en ledarkrönika tar upp frågan om vinstmaskinerna. Men en bit fram i texten tar besvikelsen över från nyfikenheten. ”Väldigt ofta har också privatiseringar inneburit mindre öppenhet, ökade kostnader och sämre resultat”. Javisst, jo jo. Men längre kommer det liksom inte. Vad göra åt det? Om det finns inget att läsa i artikeln. Inte något.

Jag fylls av samma tomhetskänsla (kan man fyllas av det..?) som igår kväll när jag bevistade en debatt i Göteborg med rubriken ”Hur ska arbetarrörelsen tackla välfärdsstatens nedmontering?”, arrangerad av ABF. I panelen återfanns den forne ministern Bengt Göransson bredvid SSU-Tvärdrags Daniel Suhonen (som ju ofta fört fram viktig och radikal kritik av S-ledningen, inte minst i välfärdsfrågan)

Sprungna ur helt olika generationer och till viss del med olika infallsvinklar blir mitt starka intryck dock att bägge debattörerna kör fast i en oförlöst sorgebearbetning över en (s)vunnen folkhemsepok, snarare än att diskutera den reellt existerande verkligheten här och nu. Samtalsledaren sliter tappert och envist på med frågan ”Vad ska vi göra då?”, när de båda paneldeltagarna betänkligt famlar efter konkreta recept. Synd och snopet, för det var ju fullsatt i restaurang Trappan vid Järntorget.

Det som kunde blivit en spännande framtidsdiskussion uteblir – och vad den andra delen av ordet  ”arbetarrörelse”  egentligen står för här och nu idag blir åtminstone för mig dunkelt  (annat än, som det sades, ”i sin bestämda form socialdemokratin”). Jag går hem med gnagande funderingar. Som fortsätter idag när jag slår upp Aftonbladet.

Men jag blir lite piggare när jag kommer på var tomhetskänslan får sin näring, en insikt som i mitt sinne knyter ihop gårdagsdebatten med dagens tidningsläsning. Rubriken på ledarartikeln är ”Välfärden ska inte bli en vinstmaskin”. Ska inte bli. Ja, på den rubriken kanske det inte är så konstigt att det inte följer några handfasta handlingsförslag.  Hur då ”ska inte bli”? Det ÄR ju en vinstmaskin, det var ju det som var grejen i SvD-artikeln. Här och nu idag.

Om man ska ställa frågan hur vi kan hindra att det ska bli så rör ju svaret inte sjävklart här och nu. Utan tillåts kanske vila i folkhemmets där och då.  Men om frågan  formuleras om till ”Hur ska vi stoppa vinstmaskinerna?” så får diskussionen måhända större chans.

Nej, självklart är svaret på den frågan inte lätt att snyta ur sig. I ärlighetens namn är det väl en rätt gigantisk uppgift, typ. Den kraft som behövs för den uppgiften måste ju vara rätt… ja, mäktig.

Men kanske kan vi  – gemensamt – börja tvinna trådar för att komma dithän. Trådändar mellan de till och från uppblossade lokala protestaktionerna mot nedskärningar av skolor, fritidsgårdar och vårdcentraler kan flätas samman till nåt mer varaktigt. Varför inte med tillskott av nya framsynta fackliga framstötar på olika arbetsplatser. Som flätas till, tja åtminstone band. Med samverkan över politiska gränser men fast rotade i underifrånmyllan. Där folkhemsnostalgiker gärna får göra gemensam sak med förortskids. Här och nu idag.

Skulle det kunna bli möjligt att på det sättet återge ordet rörelse (och gärna för mig  ”folkrörelser”) sin lika vackra som verkliga innebörd?

Ja, vem vet. Men frågan tycks mig som en handske som är till för att bli kastad. Vilket härmed är gjort.

Björn Rönnblad

Ursprungligen publicerad på Gemensam.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Kildén & Åsman, Jinge, Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,