S-ledningen försvarar vinster i välfärden

Sedan LO-kongressen i vårens uttalade sig mot vinster i välfärden har socialdemokratin våndats över frågan och förra veckan lade en föga entusiastisk partistyrelse fram sin politik. Istället för att utnyttja den massiva opinion som LO-beslutet uttryckte och blåsa till strid mot privatiseringarna blev det ett urvattnat förslag om fortsatt vinstdrift, ett glädjande besked till borgerligheten om att debatten kommer att föras på deras hemmaplan.
(S)-receptet mot de skandaler som fått frågan att hetta till – tillsyn, regler, etiska koder och så vidare – är inga nyheter, tvärtom är de centrala delar i de system som under namnet ”New Public Management” infekterat hela den offentligt finansierade sektorn med det privata näringslivets metoder och tänkande. Ett system som skadar välfärdssektorn minst lika mycket som att riskkapitalbolag dränerar den på pengar.

I en offentlig organisation sätter politiken ramar där anställda sedan använder sin yrkeskunskap till att samarbeta för bästa möjliga resultat. På en marknad däremot står köpare och säljare mot varandra i ömsesidig misstro. Varje upphandling måste specificeras i detalj, varje verksamhet granskas och kontrolleras. Tester och kvalitetsövervakning med vidhängande kostsam kontrollbyråkrati – alltså just det Löfven & Co föreslår som lösning – ersätter yrkesmässigt ansvar och engagemang. Andelen läkare som upplever sig ha något verksamhetsansvar rasade till exempel från 76 till 31 procent sedan marknadssystemen införts i vården.
Socialdemokratins politik vilar på samma tilltro till marknaden som regeringens. I den rapport som beslutet grundar sig på finns till exempel det häpnadsväckande påståendet att ”konkurrens mellan skolor har inneburit bättre resultat totalt sett”. När i själva verket det svenska skolsystemets fria fall direkt kan knytas till den unika skolprivatisering som kallats ”friskolereform”!
Att marknad och privata vinstintressen leder till bättre verksamhet har inget med verkligheten att göra, det är ideologiska påhitt för att öppna allt fler fält för kapitalets vinstjakt, maskerat bakom ord som ”mångfald” och ”valfrihet”. Som om äldreboende och skola var något man byter lika enkelt som margarinmärke.
Innan jul ska LO:s ledning lägga fram sin tolkning av vårens kongressbeslut. Med tanke på att LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson sitter i SAP:s styrelse och deltog i förra veckans beslut är inget radikalt annorlunda att vänta – åtminstone om LO-ledningen själv får välja. Det innebär att alla som vill försvara välfärden och vända privatiseringsvågen nu behöver öka sina ansträngningar för att organisera den starka opinion som finns på arbetsplatser, i fackföreningar och de nätverk som vuxit fram i försvaret av den gemensamma välfärden.

S-ledningen försvarar vinster i välfärden

Sedan LO-kongressen i vårens uttalade sig mot vinster i välfärden har socialdemokratin våndats över frågan och förra veckan lade en föga entusiastisk partistyrelse fram sin politik. Istället för att utnyttja den massiva opinion som LO-beslutet uttryckte och blåsa till strid mot privatiseringarna blev det ett urvattnat förslag om fortsatt vinstdrift, ett glädjande besked till borgerligheten om att debatten kommer att föras på deras hemmaplan.
(S)-receptet mot de skandaler som fått frågan att hetta till – tillsyn, regler, etiska koder och så vidare – är inga nyheter, tvärtom är de centrala delar i de system som under namnet ”New Public Management” infekterat hela den offentligt finansierade sektorn med det privata näringslivets metoder och tänkande. Ett system som skadar välfärdssektorn minst lika mycket som att riskkapitalbolag dränerar den på pengar.

I en offentlig organisation sätter politiken ramar där anställda sedan använder sin yrkeskunskap till att samarbeta för bästa möjliga resultat. På en marknad däremot står köpare och säljare mot varandra i ömsesidig misstro. Varje upphandling måste specificeras i detalj, varje verksamhet granskas och kontrolleras. Tester och kvalitetsövervakning med vidhängande kostsam kontrollbyråkrati – alltså just det Löfven & Co föreslår som lösning – ersätter yrkesmässigt ansvar och engagemang. Andelen läkare som upplever sig ha något verksamhetsansvar rasade till exempel från 76 till 31 procent sedan marknadssystemen införts i vården.
Socialdemokratins politik vilar på samma tilltro till marknaden som regeringens. I den rapport som beslutet grundar sig på finns till exempel det häpnadsväckande påståendet att ”konkurrens mellan skolor har inneburit bättre resultat totalt sett”. När i själva verket det svenska skolsystemets fria fall direkt kan knytas till den unika skolprivatisering som kallats ”friskolereform”!
Att marknad och privata vinstintressen leder till bättre verksamhet har inget med verkligheten att göra, det är ideologiska påhitt för att öppna allt fler fält för kapitalets vinstjakt, maskerat bakom ord som ”mångfald” och ”valfrihet”. Som om äldreboende och skola var något man byter lika enkelt som margarinmärke.
Innan jul ska LO:s ledning lägga fram sin tolkning av vårens kongressbeslut. Med tanke på att LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson sitter i SAP:s styrelse och deltog i förra veckans beslut är inget radikalt annorlunda att vänta – åtminstone om LO-ledningen själv får välja. Det innebär att alla som vill försvara välfärden och vända privatiseringsvågen nu behöver öka sina ansträngningar för att organisera den starka opinion som finns på arbetsplatser, i fackföreningar och de nätverk som vuxit fram i försvaret av den gemensamma välfärden.

S-ledningen försvarar vinster i välfärden

Sedan LO-kongressen i vårens uttalade sig mot vinster i välfärden har socialdemokratin våndats över frågan och förra veckan lade en föga entusiastisk partistyrelse fram sin politik. Istället för att utnyttja den massiva opinion som LO-beslutet uttryckte och blåsa till strid mot privatiseringarna blev det ett urvattnat förslag om fortsatt vinstdrift, ett glädjande besked till borgerligheten om att debatten kommer att föras på deras hemmaplan.
(S)-receptet mot de skandaler som fått frågan att hetta till – tillsyn, regler, etiska koder och så vidare – är inga nyheter, tvärtom är de centrala delar i de system som under namnet ”New Public Management” infekterat hela den offentligt finansierade sektorn med det privata näringslivets metoder och tänkande. Ett system som skadar välfärdssektorn minst lika mycket som att riskkapitalbolag dränerar den på pengar.

I en offentlig organisation sätter politiken ramar där anställda sedan använder sin yrkeskunskap till att samarbeta för bästa möjliga resultat. På en marknad däremot står köpare och säljare mot varandra i ömsesidig misstro. Varje upphandling måste specificeras i detalj, varje verksamhet granskas och kontrolleras. Tester och kvalitetsövervakning med vidhängande kostsam kontrollbyråkrati – alltså just det Löfven & Co föreslår som lösning – ersätter yrkesmässigt ansvar och engagemang. Andelen läkare som upplever sig ha något verksamhetsansvar rasade till exempel från 76 till 31 procent sedan marknadssystemen införts i vården.
Socialdemokratins politik vilar på samma tilltro till marknaden som regeringens. I den rapport som beslutet grundar sig på finns till exempel det häpnadsväckande påståendet att ”konkurrens mellan skolor har inneburit bättre resultat totalt sett”. När i själva verket det svenska skolsystemets fria fall direkt kan knytas till den unika skolprivatisering som kallats ”friskolereform”!
Att marknad och privata vinstintressen leder till bättre verksamhet har inget med verkligheten att göra, det är ideologiska påhitt för att öppna allt fler fält för kapitalets vinstjakt, maskerat bakom ord som ”mångfald” och ”valfrihet”. Som om äldreboende och skola var något man byter lika enkelt som margarinmärke.
Innan jul ska LO:s ledning lägga fram sin tolkning av vårens kongressbeslut. Med tanke på att LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson sitter i SAP:s styrelse och deltog i förra veckans beslut är inget radikalt annorlunda att vänta – åtminstone om LO-ledningen själv får välja. Det innebär att alla som vill försvara välfärden och vända privatiseringsvågen nu behöver öka sina ansträngningar för att organisera den starka opinion som finns på arbetsplatser, i fackföreningar och de nätverk som vuxit fram i försvaret av den gemensamma välfärden.

Löfvens fickor är tomma

Ibland är verkligheten snabb i sina scenomkastningar. Vi går tillbaka till Första maj förra året och var kan vi finna den dåvarande Metallordföranden, Stefan Löfven, agiterande i någon talarstol? Jo, i den lilla Vätternidyllen Hjo framför några hundratal tappra gamla partisympatisörer.
Ett år senare talar denne Löfven som socialdemokratisk partiordförande inför en fylld Götaplatsen i Göteborg för ett parti som återigen – efter ett opinionslyft på över tio procent de senaste månaderna – vädrar morgonluft. Lika lite som att någon trodde att den stammande Claudius skulle bli kejsare i Rom trodde någon för ett år sedan att den karismatiskt bleke Löfven skulle väljas till den allra högsta posten.

Vad hade då Löfven att säga på arbetarrörelsens högtidsdag? Ja, det var ett långt tal, fyllt med vackra ord, men det var ack så svårt att finna konkreta förslag under alla ordmassor. När han blev tydlig handlade det inte heller om verkliga arbetarkrav, som exempelvis höjda nivåer i arbetslöshetsförsäkringen, utan det var istället förbättrade villkor för näringslivet som hamnade i blickpunkten: ”I flera år har den moderata regeringen försummat samverkan mellan samhälle och näringsliv, och istället kallat företagen för ett särintresse. Vi vill istället fördjupa dialogen med företagen om vad som behöver komma på plats för att få fler i arbete”. Sedan erbjöd Löfven näringslivet såväl mer riskkapital som exportstöd, samtidigt som han berättade att en kommande socialdemokratisk regering kommer att inrätta ett ”innovationspolitiskt råd” i samarbete med fack och näringsliv. En Marcus Wallenberg junior på tillfälligt besök skulle kunna trott att han hamnat på Industriförbundets årsstämma.

Det var något överraskande att Löfven överhuvudtaget tog upp klimatfrågan – som ”en ödesfråga i vår tid”. Men, inte oväntat, landade han i att vi måste få mer av tillväxt för att få mindre av utsläpp och att det här finns ”en otrolig utvecklingspotential för den kreativa och kompetenta svenska industrin”.
Dessutom utropade Löfven att det nu behövs en feministisk politik, men han blev fullständigt svaret skyldigt över vad han menade med det.

I mars i år kom den amerikanska liberala tankesmedjan Heritage Foundation med en undersökning som visade att av de rika industriländerna var det Sverige som liberaliserats mest under de senaste femton åren, i inget annat land har villkoren förändrats så snabbt till kapitalets fördel. Det har inte heller varit någon större skillnad om det varit en borgerlig eller socialdemokratisk regering vid rikets roder.
Med sitt tal på Götaplatsen underströk Löfven denna socialdemokratiska näringslivsvänliga inriktning, men för den arbetarklass som han borde representera var hans fickor tomma.

Socialdemokraterna visar sina kort

”Vi ska inte tro att lösningarna ligger i att gå tillbaka. Lösningarna ligger i att gå framåt… vi får aldrig bli nostalgiska”. Det är den nye S-ledaren Stefan Löfvén som talar på ett möte i Västerbottens partidistrikt i månadsskiftet februari-mars. När han utvecklade denna sentens klargjorde Löfvén att med S tillbaka på regeringstaburetterna efter valet 2014 skulle det inte bli frågan om någon återställarpolitik. Avregleringarna och privata företag rätt att göra profit inom den sociala välfärden är tänkt att bestå, liksom även avregleringarna när det gäller kollektivtrafik, apotek och andra marknader. Enligt S-ledaren står emellertid socialdemokratin – i motsats till Alliansen – för ”verklig valfrihet”, men med denna typ av positionering blir skiljelinjerna mellan huvudkontrahenterna inför valet 2014 snarare semantiska än politiska och kampen om makten ytterst en fråga om vem som är bäst på att smörja det rådande systemets gångjärn.

I media har det på senare tid ofta framställts som att socialdemokraterna ”håller på sin politik”, att de konkreta beskeden om var partiet står med det nya ledarskapet är få och luddiga. Det stämmer i så måtto att man inte utvecklat något distinkt alternativ till den rådande regeringspolitiken. Beskeden har dock varit tydliga nog att den väg som nu gäller – efter förvirringens korta mellanspel under Håkan Juholts ledning – är tillbaka till de Sahlinska hjulspåren, att inte ens den mest hovsamma systemkritik längre finns på dagordningen.
Den enda gång som ledande S-politiker på senare tid verkligen gått till storms mot Alliansen är paradoxalt nog när regeringsföreträdare betecknat näringslivet som ett ”särintresse”. Då med kritik mot att Alliansen inte i tillräckligt hög grad skulle lyssna och beakta detta näringslivs behov, som exempelvis partiets ekonomiska talesperson, Magdalena Andersson: ”Den nuvarande regeringen saknar intresse att tala med näringslivet. Men Sverige är ett litet land där vi måste samarbeta för att stå starka” ( intervju i DN 5/4).

I dagsläget går S fram med stormsteg i opinionsmätningarna och Stefan Löfvén kan nu känna vittringen av Rosenbad och regeringsmakten. Men liksom det i Orwells Djurfarmen med tidens gång blev allt svårare att känna skillnad på grisarna och människorna verkar socialdemokratin vara inprocess där det blir alltmer snarlikt de borgerliga partierna. Det är inte lätt att hitta något annat sakområde än den i och för sig ack så viktiga arbetsmarknads/arbetsrättspolitiken där några reella skiljelinjer uppdagas mellan de som utmålas som huvudkontrahenterna i dagens svenska politik.
Visst vill vi socialister att Alliansen försvinner från makten efter valet 2014. Men om vi verkligen ska kunna ”ta det tillbaks”, som Mikael Wiehe sjöng i valrörelsen 2010, måste alla vi som vill det gå samman och sätta stenhårt tryck på maktens potentater, oavsett vilken ytfärg dessa framtonar i.

Sossefjäsk för kapitalägarna

”Hennes verkliga triumf var att ha förvandlat inte bara ett parti utan två”, så summerade en av Margaret Thatchers närmaste män järnladyns bedrift på hennes 80-årsdag med Tony Blairs New Labour i tankarna. Frågan är dock om det inte var en grov underskattning. Naturligtvis är det inte Thatchers egen förtjänst, men en viktig följd av det nyliberala anlopp hon anförde är att de flesta av de partier i världen som arbetarklassen en gång byggde som ett värn mot överheten idag accepterat motståndarens idémässiga dominans fullt ut.

Sällan har Thatchers och hennes efterföljares triumf demonstrerats så tydligt som i Stefan Löfvens första programförklaring som nyutnämnd S-ordförande. Där kom inte något välbehövligt frontalangrepp på högerregeringens oblyga skattesänknings- nedskärnings- och privatiseringspolitik. Inget offensivt motprogram med satsningar på jobb, klimatomställning, gemensam välfärd och jämlikhet – reformförslag som det vore värt att kämpa för och som skulle skapa entusiasm bland de många som nu hukar i högervinden. Istället gav han sig med de snabbt bevingade orden ”Företagare är inget särintresse ” in i en tävling med moderaterna om vem som bäst representerar kapitalet. Och möttes av varma applåder från direktörerna i Svenskt Näringsliv och Svenska Dagbladets ledarsida.

Att Löfven en gång varit svetsare och inte någon högerstämplad ekonom typ Tomas Östros ger ingen anledning till att hoppas på en vänstersväng. Tvärtom har få fackförbund bidragit så mycket till att blanda samman arbetande människors behov av trygga jobb med företagsägarnas särintressen som Löfvens IF Metall. Att han nu upphöjer kapitalets vinstjakt till allmänintresse är helt i linje med denna undergivna inställning. Med en strategi som bygger på fortsatt fjäsk för kapitalägarna kommer Löfven säkert att slippa mediedrev av den typ Juholt fick uppleva. Priset för detta är att självförtroendet bland gräsrötterna trasas sönder än mer när partiledningen dömer ut själva tanken på motstridiga samhällsintressen. För motsättningen mellan arbete och kapital är ingen reklamslogan, det är den verklighet som arbetarrörelsen vuxit fram ur och som varje lokal facklig organisation måste motivera sin existens med inför varje ny medlem.

Med Löfven har socialdemokratin tagit ännu ett steg mot att förvandla partiet från en folkrörelse till en i mängden av borgerliga politiska maskiner. Avsaknaden av organiserad opposition inom SAP och ett vänsterparti som sitter fast i sin gamla dröm om att samregera med S gör det än mer angeläget att organisera motståndet mot de rikas särintressen i vardagen. Bara så kan vi vända den reträtt som de stora grupperna i samhället befunnit sig i sedan Thatcher och hennes anhängare blåste till strid mot arbetarklassen.

Intressant?
Bloggat: Svensson1, 2, Mullvaden1, 2, Kildén & Åsman, Röda Malmö,
I media: SvD SvD2 DN DN2 AB AB2 AB3 GP SkD Svt
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,