Etikettarkiv: sverigedemokraterna

Sverigedemokraternas marsch i opinionen

Postat av

Järnrörsvideor och avslöjanden verkar inte hjälpa, Sverigedemokraterna fortsätter växa i opinionsundersökningarna och enligt FSI:s (Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier) nyss släppta undersökning blir SD det tredje största riksdagspartiet när 80- och 90-talisterna går till valbåset. Siffrorna är naturligtvis alarmerande.
Samtidigt är rasismen ett minskande problem i Sverige, om man får tro analytikerna. Invandringspolitik hamnar allt längre ned på den politiska prioriteringslistan medan exempelvis ’lag och ordning’ hamnar högt. Det är ju på flera vis positivt, men man måste hålla i tanken vilka partier som uppfattas som starkast på just det området – återigen är det SD som tar första plats, följt av allianspartiernas allt mer auktoritära hållningar. Alliansens talesmän fortsätter sin schizofrena kryssning mellan principiellt humanistiska uttalanden, brunfläckiga grodor och inhuman politisk praktik.

Vi har tidigare nämnt att Sverigedemokraternas framgångar inte är deras egen förtjänst, utan en följd av de övriga partiernas misslyckande. Allt mer pekar på att det är en korrekt bedömning. Man skall förvisso inte stirra sig blind på opinionsundersökningar, men trots allt ser vi tydliga tendenser i väljarkårens preferenser. Frågan är bara, på vad? – Åtminstone står det klart att unga söker alternativ utanför det allt mer homogena ”Mittens dike” med dess nyanser av grått. Att Vänsterpartiet i dagsläget inte lyckas vara det alternativet, samtidigt som socialdemokratin inte ens verkar vilja vara det, står också klart. Knappast kan SD, med sina fantasikalkyler och brist på erfarenhet, anses vara mer trovärdigt – trots att just ”trovärdighet” är det enda borgerliga ledarsidor verkar kunna hålla i huvudet när de propagerar politik.

Att erbjuda alternativ som utgår ifrån den arbetande och arbetslösa befolkningens villkor är det enda valet för den vänster som vill växa. Det koncept som de växande vänsterpartierna i Danmark, Grekland och Nederländerna anammat. Problem som människor upplever i sin vardag skall tas på allvar och kan bara åtgärdas genom att ge verkliga svar som varken baseras på rasistiska lögner eller dryper av de privilegierades förakt för underklassen.
Den enda verkliga antirasismen bygger på insikten om att vi alla vill ha en värdig tillvaro och inflytande över våra liv, oavsett var vi är födda. Människor som flyr förtjänar inte att komma till Sverige för att landet behöver arbetskraft till lågstatusyrken eller ens för att det berikar kulturen, utan gör det blott och bart därför att de är i behov av en trygg plats att bygga sina liv. En verkligt trovärdig alternativ politik baseras på dessa insikter. Den kommer inte att falla de borgerligas ledarsidor på läppen – men det var ju heller aldrig meningen.

Knocka SD med en rak vänsterpolitik

Postat av

I mätning efter mätning tonar Sverigedemokraterna (SD) fram som landets tredje största parti. Merparten av svenskar ser med ökande obehag hur partiet som hade sitt ursprung i Bevara Sverige Svenskt stegvis normaliserats, framförallt inom en del liberal media. Samtidigt är det ett parti som kämpar med en alldeles för stor kostym. SD är vid det här laget nästan lika känt för de tomma stolarna i landets kommunfullmäktige som de är för sina medlemmars förmåga att kläcka ur sig grovt rasistiska grodor. De frekventa avgångarna och avhoppen drabbade i dagarna även partiets styrelse när en oredigerad video som under mystiska omständigheter läckte till media visade när partisekreteraren och den rättspolitiske talesmannen betedde sig just så illa som man kunnat föreställa sig.

Siffror har framkommit som visar att en tredjedel av väljarna nu förlorat förtroende för partiet. På många håll har det siats om att deras popularitet nu kommer att rasa, men det är alldeles för tidigt att dra några säkra slutsatser. SD:s framgångar är trots allt inte deras egen förtjänst, de gror i det växande missnöjet och desperationen, när de övriga riksdagspartierna verkar sakna all form av vision. Att partiet göds av högern är naturligt. Den som bläddrar i Axess eller någon Timbropublikation hittar argumenten som i grunden hävdar att SD har rätt; invandringen är inte förenlig med välfärdsstaten och därmed bör vi verka för att den senare avvecklas. De som föredrar välfärdsstat framför invandring slussas därmed rakt in i SD:s väljarskara. I högerns värld står framtidens val mellan två hårda och kalla samhällen.

Mer överraskande är den parlamentariska center-vänsterns oförmåga att blicka framåt. Socialdemokratin har gått ner sig helt i visionslös pragmatism och Vänsterpartiet verkar blicka mot den socialdemokratiska politiken på 1970-talet – lite håglöst kantat med identitetspolitiska argument om humanism och mjuka värden. Är en annan värld möjlig? Högst tveksamt om man frågar denna opposition, där ledningarna inom S och LO i den avgörande välfärdsfrågan räddhågset och vacklande förespråkar olika varianter av ”vinst med förnuft” – trots att den överväldigande majoriteten av väljarkåren motsätter sig det överhuvudtaget.
Så länge SD är det enda partiet med en vision av ett framtidssamhälle, hur obehagligt det än är, så kommer det att upplevas som relevant för en växande skara frustrerade och maktlösa människor. Att de isoleras av riksdagspartierna är inte nog så länge dessa fortsätter driva en politik som allt fler inser är katastrofal. Svaret på rasisternas etniska sammanhållning är inte ökad individualisering utan horisontell, klassbaserad, sammanhållning – inte baserad på tandlösa mjuka värden utan på det objektiva intresset.
Det är dags att säga det som inte får sägas i det här landet; kapitalets intressen är särintressen. Vi vill inte samma sak – låt oss göra politik av det!

Knocka SD med en rak vänsterpolitik

Postat av

I mätning efter mätning tonar Sverigedemokraterna (SD) fram som landets tredje största parti. Merparten av svenskar ser med ökande obehag hur partiet som hade sitt ursprung i Bevara Sverige Svenskt stegvis normaliserats, framförallt inom en del liberal media. Samtidigt är det ett parti som kämpar med en alldeles för stor kostym. SD är vid det här laget nästan lika känt för de tomma stolarna i landets kommunfullmäktige som de är för sina medlemmars förmåga att kläcka ur sig grovt rasistiska grodor. De frekventa avgångarna och avhoppen drabbade i dagarna även partiets styrelse när en oredigerad video som under mystiska omständigheter läckte till media visade när partisekreteraren och den rättspolitiske talesmannen betedde sig just så illa som man kunnat föreställa sig.

Siffror har framkommit som visar att en tredjedel av väljarna nu förlorat förtroende för partiet. På många håll har det siats om att deras popularitet nu kommer att rasa, men det är alldeles för tidigt att dra några säkra slutsatser. SD:s framgångar är trots allt inte deras egen förtjänst, de gror i det växande missnöjet och desperationen, när de övriga riksdagspartierna verkar sakna all form av vision. Att partiet göds av högern är naturligt. Den som bläddrar i Axess eller någon Timbropublikation hittar argumenten som i grunden hävdar att SD har rätt; invandringen är inte förenlig med välfärdsstaten och därmed bör vi verka för att den senare avvecklas. De som föredrar välfärdsstat framför invandring slussas därmed rakt in i SD:s väljarskara. I högerns värld står framtidens val mellan två hårda och kalla samhällen.

Mer överraskande är den parlamentariska center-vänsterns oförmåga att blicka framåt. Socialdemokratin har gått ner sig helt i visionslös pragmatism och Vänsterpartiet verkar blicka mot den socialdemokratiska politiken på 1970-talet – lite håglöst kantat med identitetspolitiska argument om humanism och mjuka värden. Är en annan värld möjlig? Högst tveksamt om man frågar denna opposition, där ledningarna inom S och LO i den avgörande välfärdsfrågan räddhågset och vacklande förespråkar olika varianter av ”vinst med förnuft” – trots att den överväldigande majoriteten av väljarkåren motsätter sig det överhuvudtaget.
Så länge SD är det enda partiet med en vision av ett framtidssamhälle, hur obehagligt det än är, så kommer det att upplevas som relevant för en växande skara frustrerade och maktlösa människor. Att de isoleras av riksdagspartierna är inte nog så länge dessa fortsätter driva en politik som allt fler inser är katastrofal. Svaret på rasisternas etniska sammanhållning är inte ökad individualisering utan horisontell, klassbaserad, sammanhållning – inte baserad på tandlösa mjuka värden utan på det objektiva intresset.
Det är dags att säga det som inte får sägas i det här landet; kapitalets intressen är särintressen. Vi vill inte samma sak – låt oss göra politik av det!

Rasismen och motrörelserna

Postat av

Offentliga möten i Göteborg:

Tre diskussionsträffar med erfarna aktivister:

1. 11/10 Sverigedemokraterna: nazister, fascister eller ”bara” rasister?

2. 25/10 Kampen för en human flyktingsituation

3. 15/11 Vad gör vi nu? Att bygga en antirasistisk folkrörelse

Folkets Hus Vårväderstorget, kl.18.30

Välkomna!

Arr. Tidskriften Röda Rummet

Facebook-event:

http://www.facebook.com/event.php?eid=166406413445554&notif_t=event_invite

 

För att stoppa terrorn måste regeringen våga följa Zapateros exempel

Postat av

”Efter bomberna i Madrid valde Zapateros socialistregering medvetet bort begreppet ‘islamisk terrorism’ ur sin vokabulär. Möjligheten finns att Sveriges politiker vågar gå samma väg. Kanske ligger hoppet i den folkliga mobilisering mot Sverigedemokraterna som spirade veckorna efter valet.” Det skriver forskaren och författaren Andreas Malm.

Genast inställer sig frågan: hur kommer Sveriges muslimer att drabbas nu? Hur mycket starkare blir islamofobin? Hur många extrapoäng kammar Sverigedemokraterna hem i sin långa marsch mot ett vitt Sverige, rensat från alla spår av islam?

I detta läge bör man naturligtvis, till att börja med, erkänna att om en ung muslimsk man vill kasta bränsle på den islamofobiska elden finns det ingen bättre han kan göra än att skicka ut en monolog om svenskarnas ondska och sedan spränga sig själv på Drottninggatan. Åkesson, Söder & Co. kunde inte få en vackrare inslagen present. Å andra sidan bör man, med lite efteranke, vara medveten om att det inte finns någon automatik här. Det går ingen rak linje från ett terrordåd av den här typen till mer hets mot muslimer som kollektiv. Ökad islamofobi är ingen naturlig reaktion på enskilda vansinneshandlingar, ingen självklar respons på islamistiskt stimuli: den Sverigedemokratiska reflexen är bara ett av alla möjliga svar.

Läs hela inlägget på SVD Debatt.

Intressant?

Bloggat: Svensson1, 2, Röda Malmö, K & Å, Röda Lund,
I media: SVD1, 2, 3, 4, GP, DN1, 2, 3, HD1, 2, EX1, 2, 3, 4, AB1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Hur ska vi bekämpa Sverigedemokraterna?

Postat av

”Som Sverigedemokrat ser jag detta som väst största utländska hot sedan andra världskriget” ( Jimmie Åkesson, Aftonbladet kultur 19/10, 2009 ) I parti och minut har Sverigedemokraterna (SD) de senaste åren utmålat islam som den stora samhällsfaran. Det har utvecklats till själva navet i detta värdekonservativa, populistiska partis främlingsfientliga synsätt.

Så har då detta parti, som bland annat vill tulla på muslimers grundläggande demokratiska rättigheter, gjort sitt intåg i den svenska riksdagen. Valresultatet slog inte ner som en blixt från klar himmel utan är konsekvensen av en lång tillväxtperiod, såväl vid valet 2006 som vid höstens val fördubblade SD sitt röstetal. När man nu landade på 340 000 röster och 5, 7 procent blev partiet med en hårsmån större än både Vänsterpartiet och Kristdemokraterna.

Med hela 20 miljoner i valbudget – mer än Miljöpartiet och Vänsterpartiet sammantaget – hade man i detta val möjlighet att sprida sitt budskap till alla Sveriges hushåll.

Undersökningar visar att andelen svenskar som tycker att Sverige tar emot för många flyktingar stadigt minskat sedan mitten av 1990-talet. Undersökningar visar dock även att 20 procent av svenskarna kan tänka sig att rösta på ett främlingsfientlig parti – det är från denna femtedel som SD får sin livsluft.

Efter valet har det ägt rum rejäla mobiliseringar när tiotusentals människor gått ut på gator och torg över hela landet för att manifestera sitt motstånd gentemot SD:s främlingsfientliga politik. Det har varit viktiga manifestationer, ett sätt att motverka den uppgivenhet och passivitet som annars valresultatet kunde ha givit upphov till. Nu behövs det emellertid att vi formulerar mer långsiktiga strategier för att erodera SD:s stöd bland vissa samhällsskikt. SD behöver inte längre – med sitt alltmer månghövdade inträde i de parlamentariska församlingarna och den alltmer stinna partikassan – gatan för att kommunicera sin politik. Därför bör också vi som vill ändra sakernas tillstånd kalibrera om vårt fokus – mindre krut på demonstrationer och andra typer av offentliga manifestationer och mer kraft på att komma i kontakt med SD:s rottrådar. Vi socialister vill i detta sammanhang betona två aspekter:

-Vi måste återigen försöka att skaka liv i Folkrörelsesverige. Framför är det ett vakuum inom facket som gapar allt tommare. På 1970-talet hade socialdemokratin kanske 100 000 arbetsplatsombud. Vad blev det av alla dessa ombud? Risken är att SD utnyttjar det uppkomna tomrummet och ”äter sig in” i delar av arbetarklassen, speciellt inom förbund som Byggnads och Transport där vi ser många exempel på social dumpning när utländsk arbetskraft tvingas att arbeta under eländiga villkor. Oavsett varifrån en arbetare kommer måste fackets utgångspunkt här vara kamp för öppna gränser och lika rättigheter. Det är även nödvändigt att facket demokratiseras och i mycket högre grad utnyttjar strejken som konfliktvapen. Saltsjöbadsandans samförståndstid mellan arbete och kapital är ett minne blott som aldrig mer kommer åter.

-Det handlar om att levandegöra ett perspektiv som klart och tydligt lyfter fram att det finns en annan väg än den för tillfället rådande. Historien är minst av allt slut. Facket kan i samarbete med sociala rörelser vrida klockan åt ett helt annat håll än idag. Det som främst pockar på är det gigantiska företaget att klimatomställa hela samhället. I det sammanhanget är det av yttersta vikt att återigen resa frågor om ekonomisk demokrati, arbetstidsförkortning och en utbyggnad av den sociala välfärden, även som element i en politik för full sysselsättning. I ett samhälle med låg arbetslöshet och en väl fungerande välfärd rycks också mycket av grogrunden för SD:s missnöjespopulism bort.

Läget kan idag uppfattas som svårt, om än inte hopplöst. Vi bör då ha i minne att arbetarklassen och folkliga rörelser har rest sig ur än värre historiska situationer än idag. Gå bara 70 år tillbaka i tiden – hösten 1940 – när fascistiska krafter kontrollerade nästan hela den europeiska kontinenten och motståndskämpar av skilda schatteringar tvingades att huka i sina skrymslen. Fem år senare var fascismen besegrad och vi gick in i en period av socialt välfärdsbygge. Historien tar aldrig slut – vi kan återigen vända blad!

Intressant?
Bloggat: Svensson, Kildén & Åsman,
I media: GP1, 2, EX, AB1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Mörkermännen

Postat av

Det enda som kan hålla den fascistiska högern borta från Europa är en stark, offensiv, segerrik vänster: så har det varit från 1917 fram till i dag.

Arbetarrörelsen uppnådde åtminstone två glänsande historiska triumfer – fascismens fall och välfärdsstatens uppbyggnad – men när den drevs på reträtt under 1980-talet kom högerflanken fram igen, ur sitt gravfält, lagbundet. Det kan inte ha varit svårt att förutse att fortsatt reträtt skulle motsvaras av en lika kontinuerlig reaktion. Härvidlag fungerar verkligen europeisk politik som en gungbräda: när vänstern pressas ned stiger högern, och med den även den yttersta högern, antingen den har sina egna partier (Italien, Nederländerna, Danmark) eller övertas av traditionellt konservativa (Frankrike). Det är således ingen tillfällighet att Sverigedemokraterna och Moderaterna gjort sina bästa val någonsin medan den samlade arbetarrörelsen genomlevt sitt sämsta sedan 1914.

Läs hela artikeln i Aftonbladet.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Röda Lund, Röda Lidköping,
I media: SVD1, 2, 3, DN1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Osande klassförakt och felriktad spya

Postat av

”Det har vuxit fram en ny underklass i Sverige. Den består av yngre män med ofullständig utbildning och bruksmentalitet. De skyller sina tillkortakommanden på arbetsmarknaden med att invandrarna tar deras jobb. Det är behagligare än att erkänna de egna bristerna.” Orden är från Lena Mellins valanalys i Aftonbladet 20 september.

Tydligare kan knappast en av orsakerna bakom Sverigedemokraternas framgångar i jobbdödens och välfärdsruinernas industrisverige illustreras. Den mediala och sociala elitens osande klassförakt har mötts av en lika skitigt osande – och felriktad – spya.

Massdemonstrationerna mot Sverigedemokraternas framgångar fyller oss antirasister med värme och hopp. Men samtidigt står det klart att Jimmy Åkessons rasistkader inte ensam representerar Sverigedemokraternas framgångar. Tvärtom utgör partiets väljarbas en brokig samling av olika strömningar, från inpiskade högermän och skånska byrasister till fattig – och ung – arbetarklass drabbad av arbetslöshet och social nedrustning.

Ja, partiet lyckades faktiskt där vänstern gått bet; att kanalisera det sociala missnöjet och motståndet från den kapitalistiska krisens förlorare. Alla undersökningar visar att Sverigedemokraternas väljare generellt är fattigare, lägre utbildade, mer drabbade av arbetslöshet och sociala svårigheter än genomsnittet. Till och med bland invandrargrupper har partiet på sina håll fått ett fäste. I Södertälje varvade SD:s kommunvalslista etniska svenskar med kristna irakier och vann fyra mandat, bland annat med röststöd från syrianska områden. Kritik mot islam, homoäktenskap och familjeupplösning anses ligga bakom framgången.

Att bara försöka hermetiskt inkapsla Sverigedemokraterna är därmed dömt att misslyckas – och riskerar tvärtom att gjuta samman de olika elementen till ett. Om partiets närvaro i riksdagen härtill används av blocken för att sluta överenskommelser om fortsatt nedskärnings- och massarbetslöshetspolitik kommer den onda cirkeln att förstärkas. Och partiet fyllas på med nya förlorare i takt med det politiska etablissemangets blindhet, à la Lena Mellin.

Tillsammans med antirasistiska mobiliseringar och folkupplysning måste vi därför söka vägar att dra isär Sverigedemokraternas väljarunderlag och nå de arbetarklassgrupper som idag låter sig representeras av sina värsta fiender. Hur kan vi göra det? Det är en av vänsterns största utmaningar för de kommande hårda åren.

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, Trotten, Röda Lidköping,
I media: SVD1, 2, 3, DN1, 2, EX, AB1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Tid för klasskamp! Tid för organisation!

Postat av

”Socialdemokratin kommer aldrig mer att äga Sverige” (Göteborgs-Posten 20/9). Dagen efter Alliansens valseger sprudlar borgerlighetens ledarsidor av klassgrundad förnöjsamhet och egenrättfärdighet. ”Det är ett historiskt genombrott”, fortsätter Göteborgs-Posten, och syftar på att Reinfeldt är den första borgerliga statsminister i modern tid som lyckas bli omvald. Historiens vingslag slår även på fler sätt. Moderaterna, det parti som med näbbar och klor kämpade mot den allmänna rösträtten, har aldrig gjort ett så bra val sedan den infördes. Socialdemokraterna däremot noterar sina lägsta siffror sedan 1914. Därtill blir kalken än bittrare av det främlingsfientliga SD:s frammarsch och intåg i riksdagen. Hur kunde det gå så här?

”Den här valrörelsen har handlat om ett sista avsked till den rörelse som dominerade svenskt nittonhundratal, socialdemokratin. Och jag skriver just rörelse för det är det som är borta” (Göran Greider, DN 19/9). Greider sätter här fingret på det basala i tidens utveckling. Idag finns det inte mycket kvar av den månghövdade rörelse som en gång i tiden följde medborgaren från vaggan till graven – eller åtminstone från Unga Örnar till Fonus. Medlemskåren har rämnat. Så sent som i början av 1990-talet låg medlemsantalet på en kvarts miljon, idag har det sjunkit under 100 000. SSU har minskat från 50 000 medlemmar i början av 1970-talet till dagens 2500, av de en gång i tiden 100 000 arbetsplatsombud man sade sig ha finns idag inte mycket kvar. Och hur många av medlemmarna är överhuvudtaget aktiva?

Under det senaste decennierna har vi sett hur själva botten håller på att gå ur den socialdemokrati som en gång i tiden var Sveriges dominerande folkrörelse. I takt med det har även byråkratiseringen, toppstyrningen och högervridningen ytterligare accentuerats. Upplägget av politiken görs allt längre bort från den vanliga gräsrotsmedlemmen. Den saken sköts numer av proffspolitiker, funktionärer, spin-doctors och reklambyråer. Här ligger förklaringen bakom partiets kräftgång i opinionen – från toppnoteringen 50 procent 1968 i Erlanders sista valrörelse ner till dagens bottennapp med 30 procent – och att man ofta nödgas tillgripa förstoringsglaset för att skilja dess politik från de borgerliga partiernas.

I årets valrörelse kom all denna svaghet och utsuddning av profilen tydligt upp i dagen. Trots ett gyllene upplägg som opposition – med ökade klyftor, sociala försämringar, finanskris, klimathaveri, etc. med Alliansen vid regeringsrodret – slutade det hela i nederlag. Det blir svårt för väljarna att förstå när man som S och dess röd-gröna oppositionskamrater först under flera år häftigt kritiserar borgarnas jobbskatteavdrag, varefter man sväljer denna skattesänkningschock på 71 miljarder med allt utom ynka två miljarder. Ytterst lade man sig med sin ekonomiska politik inom samma nyliberala ramar som Anders Borg. Att man i några enstaka frågor – som a-kassan, sjukförsäkringen och Rut-avdraget – förde fram ett annat synsätt och politik räckte inte.

Föreställ oss att man istället gått fram med ett helhetsprogram för utbyggnad av den sociala välfärden. Vi vet mycket väl att pengarna finns. Enbart de skattesänkningar på totalt 97 miljarder som Alliansen genomfört skulle, enligt en beräkning av Handelsanställdas Förbundsekonom Stefan Carlén, räckt till 231 000 heltidsjobb i den offentliga sektorn. Det är också långt mer än så som den sociala välfärden under de senaste 30 åren berövats, på grund av skattesänkningar och omfördelningspolitik till de rikas förmån.

Nu stundar ytterligare fyra år med Reinfeldt, fyra år med öppen borgerlig klasspolitik. Vi socialister ser som vår uppgift i denna svåra stund att från grunden bygga upp ett verkligt röd-grönt alternativ; att dra vårt strå till stacken för att stärka en fackföreningsrörelse beredd att ta strid samt att bygga rörelser till försvar av social välfärd och till stöd för grön samhällsomställning. Det är endast om dessa sociala krafter i samhällets bas stärks som parollen om nödvändigheten av att bygga ett nytt arbetarparti blir realistisk .

Tiden är inne för oss många här nere att organisera oss i klasskamp, som Åsa Linderborg och Daniel Suhonen uttryckte det på Aftonbladet kultur dagen efter valdebaclet: ”Klasskamp är, som Marx och Engels framhöll, alla tiders melodi. Borgarna har ensamma fått vrålskråla sina sånger alldeles för länge. Det är dags att fylla lungorna”.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Röda Malmö,
Borgarmedia: GP1, 2, 3, DN1, 2, 3, 4, 5, 6, SVD1, 2, EX1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Genom att bekämpa alliansens politik bekämpar vi också rasismen

Postat av

Det är alliansens politik med nedskärningar, privatiseringar och ökade klyftor som lett till att sverigedemokraterna kunnat ta sig in riksdagen. Denna politik har lett till att allt fler männiksor känner si gilla behandlade och undanskuffade. Det är oppositionens mjäkighet och brist på alternativ till alliansens privatiserings- och nedskärnngspolitik som inneburit att ett egentligt alternativ saknats för arbetarklass och lägre medelklass.

Många männisior har när det blivit allt sämre och allt hårdare börjat vända sig till partier som presenterar enkla lösningar. När socialdemokratin monterat ner solidariteten och i stort sett företrätt samma politik som högerpartierna under de sensate 20 åren så har det öppnats upp för partier med enkla svar på svåraproblem. Svar som i själva verket inte är några lösningar på problemen som finns överhuvudtaget. Därför av sverigedemokraterna kommit in i riksdagen.

Mend et betdyer också att det bästa sätet att bekämpa sverigedemokraterna är att bekämpa alliansensn politik. Vi behöver reorgansiera arbetarrörelsen från grunden, att bygga upp facket till en medlemsstyrd och demokratisk organsiation som tar kamp för arbetares rättigheter. Att arbeta för att skapa ett nytt arbetarparti som verkligen är ett solidaritetens och jämlikhetens parti. Vi behöver bekämpa nedskärningar och privatiseringar var de än uppstår, vi behöver återställa nivåerna i arbetslöshetsersättning och andra sociala välfärdssystem. Vi måste kämpa för minskade löneklyftor (det finns fackföreningar, lärarfacken exempelvis, som har ökade löneklyftor som mål!), vi måste kämpa för bättre miljö och ett bättre klimat.

För att kunan göra det krävs att vi organiserar oss i rörelser och partier, i fackföreningar och miljöorganisationer. Själv är jag med i Socialistiska Partiet och arbetar i en mängd olika rörelser. Socialistiska Partiet (SP) vill medverka till att reorganisera arbetarrörelsen. Det är därför jag är med. SP är inget självändamål.

Intressant?
Bloggat: Kildén & Åsman, LOKE, Annarkia, Röda Malmö, Röda Göinge,
Borgarmedia: GP1, 2, 3, 4, SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, DN1, 2, 3, 4, 5, EX1, 2, 3, 4, 5, AB1, 2, 3, 4, 5,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Share/Bookmark

 Digg  Facebook  StumbleUpon  Technorati  Deli.cio.us