Det historiska nederlaget

Idag framstår socialdemokratin som en kraft utan politik eller ideologi.

Socialdemokratins nederlag är historiskt. Men det går att förklara.
Från 1932 har Sverige haft en socialdemokratisk statsminister i 65 av 78 år. Från 30-tal till 90-tal pendlade man mellan 42 och drygt 50 procent av rösterna. 2006 störtdök partiet till 35 procent. 2010 till 30.

Men nederlaget är inte bara valstatistik. I femtio år var Sverige den självklara referenspunkten i den internationella debatten om länder med avancerad välfärd och minskande sociala klyftor
Något paradis var inte Sverige, men antagligen det land som hunnit längst i jämlikhet, jämställdhet och sociala rättigheter. Det var sannerligen inte enbart socialdemokratins förtjänst. Man kunde surfa på den långa ekonomiska efterkrigsboomen och man drevs framåt av aktiva nya och gamla sociala rörelser.

Men samtidigt lyckades partiet med att göra välfärdsstaten till ett socialdemokratiskt projekt som i viktiga delar skilde sig från andra länders. Välfärden gjordes generell: ATP, sjuk- och A-kassa utformades så att även medelklassen kunde känna trygghet vid sjukdom eller arbetslöshet. Dagisutbyggnaden möjliggjorde för kvinnor ur alla samhällsklasser att förvärvsarbeta. Socialdemokratin lyckades bygga breda allianser för att stärka välfärdssamhället. Klasskillnaderna avskaffades aldrig – men klyftorna minskade påtagligt.

Välfärdsstaten finansierades av skattemedel, och staten och kommunerna drev skolor, äldrevård, daghem och byggde bostäder i egen regi. Så skapades en stark offentlig sektor som inte direkt var underställd marknaden och dess profitkrav.

Förmågan att sammankoppla socialdemokratin med världens mest avancerade välfärdsstatsprojekt och förankra det hos breda grupper är en central orsak till socialdemokratins historiskt starka ställning. Dess historiskt unika organisatoriska styrka en annan. Partiet hade som mest 1,23 miljoner medlemmar, de flesta kollektivanslutna. SSU hade på 1970-talet 60 000 medlemmar och kvinnoförbundet 35 000. Med partiet från Unga Örnar till Fonus (rörelsens begravningsbyrå) var ett ofta hört skämt.

Men rörelsefamiljen var större än så. Viktigast naturligtvis LO men också ABF, PRO och Hyresgästföreningen räknades som självklara delar av rörelsen, liksom Konsum, Folksam, HSB, filmbolag, rese- och reklambyråer, tusentals Folkets hus och parker. A-pressen samlade tidningarna, som mest ett 30-tal. Visst var det mycket byråkrati. Men rörelsen var länge en levande och pådrivande social kraft med djupa rötter i det svenska samhället.

Bägge dessa stödjepunkter – välfärdsprojektet och rörelsen – står idag inför sin upplösning
Efter kollektivanslutningens avskaffande 1991 hade partiet fortfarande en kvarts miljon medlemmar – idag färre än 100 000. SSU har minskat till 2 500, kvinnoförbundet till kanske 5 000, A-pressen ligger i spillror och LO har tappat en halv miljon medlemmar bara de senaste tio åren. Konsum skatteplanerar och Fonus har sålts ut.

Men viktigare: Från 1980-talet är socialdemokratin inte längre förknippad med en offensiv politik för att minska klyftor eller stärka den offentliga sektorn. Tvärtom. När partiet kom tillbaka 1982 efter sex år i opposition hade tidens nyliberala idéer också slagit igenom i regeringen. Högre vinster för företagen och en avreglering av finans- och valutamarknad, inte politisk styrning, skulle få fart på ekonomin. Under 1990-talet gav man upp idén om den offentliga sektorns primat inom vård och skola och drev på utförsäljningar inom el- och telemarknaden. Och under 2000-talet försvann de sista skruplerna mot vinster inom vård och friskola.

Men att söka väljare i mitten med idéer från höger kan bara leda ut i avgrunden.
Idag framstår socialdemokratin som en kraft utan politik eller ideologi. Som en rörelse som stillnat.

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, Jonas Sjöstedt, Jinge,
I media: GP, DN1, 2, 3, 4, SVD1, 2, 3, Tvärdrag, Arena1, 2, 3, ETC1, 2, 3, 4, Fria, AB,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,