Etikettarkiv: USA

På västfronten intet nytt

Postat av

Barack Obama vann – och i Sverige jublar kommentatorerna. Han representerar i de flestas ögon den efterlängtade, goda bilden av Amerika. Det finns en enkel bakgrund till det: vi vet att USA är ett land med skamliga och växande sociala orättvisor. Och det är en plågsam kunskap. I Sverige är vi indränkta med romantiken kring Hollywood, Kalle Anka, Cadillacs, rockmusik och hamburgare – och därför gör det rätt ont varje gång kulisserna kring detta fantasi-Amerika flagnar och spricker. Då kan vi inte låta bli att hoppas på att någon ska ställa allt till rätta. För liberala opinionsbildare – och dit kan vi räkna de allra flesta svenska politiker – är sanningen om klyftorna i USA besvärande av en mer rationell orsak: den gör det svårare att sälja in det nykapitalistiska budskap som marknadsförs av västvärldens ekonomer. Med den i Sverige så populäre Obama vid rodret har det blivit lite lättare.
Hur kan vi då förstå det starka stöd som Obama fått från många USA-väljare? Det har att göra med att han så skickligt knutit an till en radikal och folklig dröm om Amerika, en dröm om frihet, rättvisa och en framtid för vanliga hårt arbetande människor. Den drömmen uttryckte den legendariske trubaduren Woody Guthrie i sin sång ”This land is your land” – särskilt i några ofta censurerade verser som lyfte fram kontrasten mellan de få som vill lägga beslag på nationens rikedomar för eget bruk och de många hungriga i köerna till soppköken. Särskilt för svarta amerikaner blev Obama en hjälte för fyra år sedan Han sågs som en ny medborgarrättsledare av Martin Luther Kings klass. Feminister, miljökämpar och fackligt aktiva drog liknande slutsatser. Och denna stjärnglans kunde de nyliberala skribenter som ville sälja in den så kallade fria marknadens lov utnyttja för sina egna syften sedan han vunnit valet och – inte helt överraskande – fortsatte att administrera just en sådan politik som de själva ville se.

Det märkliga är att i dag, en presidentperiod senare, har samme Obama kvar så mycket av denna gloria hos de vanliga människor han svikit. En orsak är förstås att han blivit så hårt attackerad från höger – vilket befäst illusionen att han har ett eget, och mer humant, alternativ.

När det gäller utrikespolitiken har Obama dock knappast ens gett sken av att skilja sig från sin föregångare George W Bush. I slutdebatten med Romney skrädde han inte orden: ”Amerika fortsätter att vara den enda oundgängliga nationen. Världen behöver ett starkt Amerika och det är starkare nu än när jag tillträdde mitt ämbete”. Så talar en imperieledare. Woody Guthrie och Martin Luther King hade förmodligen gråtit om de hört honom. Först gråtit, och sedan börjat organisera motståndet.

På västfronten intet nytt

Postat av

Barack Obama vann – och i Sverige jublar kommentatorerna. Han representerar i de flestas ögon den efterlängtade, goda bilden av Amerika. Det finns en enkel bakgrund till det: vi vet att USA är ett land med skamliga och växande sociala orättvisor. Och det är en plågsam kunskap. I Sverige är vi indränkta med romantiken kring Hollywood, Kalle Anka, Cadillacs, rockmusik och hamburgare – och därför gör det rätt ont varje gång kulisserna kring detta fantasi-Amerika flagnar och spricker. Då kan vi inte låta bli att hoppas på att någon ska ställa allt till rätta. För liberala opinionsbildare – och dit kan vi räkna de allra flesta svenska politiker – är sanningen om klyftorna i USA besvärande av en mer rationell orsak: den gör det svårare att sälja in det nykapitalistiska budskap som marknadsförs av västvärldens ekonomer. Med den i Sverige så populäre Obama vid rodret har det blivit lite lättare.
Hur kan vi då förstå det starka stöd som Obama fått från många USA-väljare? Det har att göra med att han så skickligt knutit an till en radikal och folklig dröm om Amerika, en dröm om frihet, rättvisa och en framtid för vanliga hårt arbetande människor. Den drömmen uttryckte den legendariske trubaduren Woody Guthrie i sin sång ”This land is your land” – särskilt i några ofta censurerade verser som lyfte fram kontrasten mellan de få som vill lägga beslag på nationens rikedomar för eget bruk och de många hungriga i köerna till soppköken. Särskilt för svarta amerikaner blev Obama en hjälte för fyra år sedan Han sågs som en ny medborgarrättsledare av Martin Luther Kings klass. Feminister, miljökämpar och fackligt aktiva drog liknande slutsatser. Och denna stjärnglans kunde de nyliberala skribenter som ville sälja in den så kallade fria marknadens lov utnyttja för sina egna syften sedan han vunnit valet och – inte helt överraskande – fortsatte att administrera just en sådan politik som de själva ville se.

Det märkliga är att i dag, en presidentperiod senare, har samme Obama kvar så mycket av denna gloria hos de vanliga människor han svikit. En orsak är förstås att han blivit så hårt attackerad från höger – vilket befäst illusionen att han har ett eget, och mer humant, alternativ.

När det gäller utrikespolitiken har Obama dock knappast ens gett sken av att skilja sig från sin föregångare George W Bush. I slutdebatten med Romney skrädde han inte orden: ”Amerika fortsätter att vara den enda oundgängliga nationen. Världen behöver ett starkt Amerika och det är starkare nu än när jag tillträdde mitt ämbete”. Så talar en imperieledare. Woody Guthrie och Martin Luther King hade förmodligen gråtit om de hört honom. Först gråtit, och sedan börjat organisera motståndet.

På västfronten intet nytt

Postat av

Barack Obama vann – och i Sverige jublar kommentatorerna. Han representerar i de flestas ögon den efterlängtade, goda bilden av Amerika. Det finns en enkel bakgrund till det: vi vet att USA är ett land med skamliga och växande sociala orättvisor. Och det är en plågsam kunskap. I Sverige är vi indränkta med romantiken kring Hollywood, Kalle Anka, Cadillacs, rockmusik och hamburgare – och därför gör det rätt ont varje gång kulisserna kring detta fantasi-Amerika flagnar och spricker. Då kan vi inte låta bli att hoppas på att någon ska ställa allt till rätta. För liberala opinionsbildare – och dit kan vi räkna de allra flesta svenska politiker – är sanningen om klyftorna i USA besvärande av en mer rationell orsak: den gör det svårare att sälja in det nykapitalistiska budskap som marknadsförs av västvärldens ekonomer. Med den i Sverige så populäre Obama vid rodret har det blivit lite lättare.
Hur kan vi då förstå det starka stöd som Obama fått från många USA-väljare? Det har att göra med att han så skickligt knutit an till en radikal och folklig dröm om Amerika, en dröm om frihet, rättvisa och en framtid för vanliga hårt arbetande människor. Den drömmen uttryckte den legendariske trubaduren Woody Guthrie i sin sång ”This land is your land” – särskilt i några ofta censurerade verser som lyfte fram kontrasten mellan de få som vill lägga beslag på nationens rikedomar för eget bruk och de många hungriga i köerna till soppköken. Särskilt för svarta amerikaner blev Obama en hjälte för fyra år sedan Han sågs som en ny medborgarrättsledare av Martin Luther Kings klass. Feminister, miljökämpar och fackligt aktiva drog liknande slutsatser. Och denna stjärnglans kunde de nyliberala skribenter som ville sälja in den så kallade fria marknadens lov utnyttja för sina egna syften sedan han vunnit valet och – inte helt överraskande – fortsatte att administrera just en sådan politik som de själva ville se.

Det märkliga är att i dag, en presidentperiod senare, har samme Obama kvar så mycket av denna gloria hos de vanliga människor han svikit. En orsak är förstås att han blivit så hårt attackerad från höger – vilket befäst illusionen att han har ett eget, och mer humant, alternativ.

När det gäller utrikespolitiken har Obama dock knappast ens gett sken av att skilja sig från sin föregångare George W Bush. I slutdebatten med Romney skrädde han inte orden: ”Amerika fortsätter att vara den enda oundgängliga nationen. Världen behöver ett starkt Amerika och det är starkare nu än när jag tillträdde mitt ämbete”. Så talar en imperieledare. Woody Guthrie och Martin Luther King hade förmodligen gråtit om de hört honom. Först gråtit, och sedan börjat organisera motståndet.

Guantanamo tio år – ett makabert jubileum

Postat av

Så har världen kunnat notera ett makabert tioårsjubileum: så lång tid har det gått sedan Bushadministrationen upprättade fånglägret på Guantanamobasen på Kuba. Lägret på Guantanamo är ett ovanligt grovt exempel på hur mänskliga rättigheter sätts på undantag. Människor hålls fångna utan rättegång, utan att få veta vad de misstänks för, utan hjälp av advokater. Även barn, fjortonåringar, har suttit där. Fångar torteras, ibland systematiskt. Omvärlden har mycket begränsade möjligheter till insyn i vad som sker. Guantanamo är dessutom bara den synliga delen av ett internationellt gulagsystem som USA byggt upp efter 11 september med hemliga CIA-fängelser i olika länder. En del av dessa skräckkabinett må vara nedmonterade, men inte alla. Inom själva lägret på Guantanamo finns dolda specialförläggningar, till exempel det beryktade Camp Seven vars existens länge inte ens erkändes av amerikanska myndigheter.

Vilka är det då som sitter på Guantanamo? En del av fångarna skulle med all säkerhet kunna åtalas och dömas för allvarliga brott i civila domstolar. Men i många fall har människor förts till basen av tämligen godtyckliga anledningar – det har till exempel rapporterats om fredliga muslimska biståndsarbetare som gripits och fraktats dit för att de reste med penningsummor som var större än förväntade personliga reskassor. Andra har helt enkelt lojalt stridit för talibanerna i Afghanistan. Det är inget brott. Talibanregeringen satt vid makten i landet tills den störtades av amerikanska trupper hösten 2001. Kort tid innan dess hade talibanerna dessutom haft de bästa relationer med USA – precis som deras vänner, de styrande i Saudiarabien och Pakistan, fortsatte att ha efter 11 september.

Bushadministrationen använde energiskt bin Ladins terrordåd för att flytta gränserna för vilka folkrättsbrott USA själva skulle kunna gå iland med internationellt – och i stort sett lyckades man. Om den internationella borgerligheten haft någon skam i kroppen och protesterat med kraft hade detta inte varit möjligt. Men så har det inte blivit. Den som till äventyrs lyssnade på Sverige Radios ”P1 Morgon” häromdagen kunde i stället höra en ”debatt” om Guantanamo mellan två välkammade etablissemangsfigurer: Roland Poirier Martinsson, chef för Timbros medieinstitut, och försvarsforskaren Magnus Norell på Utrikespolitiska institutet. Båda var fulla av förståelse för att lägret finns, som Poirier Martinsson uttryckte det med sin milda stämma: ”Man grep terrorister på slagfältet. Man kunde inte släppa dem omedelbart för då skulle de antingen fortsätta strida och fortsätta försöka döda civila. Eller också skulle de hamna i fängelseceller hos främmande länders säkerhetspoliser. Man var tvungen att ta hand om dem.” Gulligare – och mer ohederligt – kan det knappast framställas.

Intressant?
Bloggat: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Ockupera Wall Street

Postat av

-Vi är 99%

Det står det att läsa på många plakat som demonstranterna på Wall Street bär. –Vi är 99% , riktar blickarna mot de enorma orättvisor och inkomstskillnader som råder i USA.
Om vi är 99% vilka är då den procent som blir över, eller som sitter överst kan man säga? När rörelsen kräver ett mer rättvist och jämlikt samhälle svarar de som representerar 1% att ”massan” hotar med klasskrig. Nu tänker de inte på barrikader, miliser och hårda strider. Nej det krig de säger hotar består av en liten skattehöjning för den översta procenten på inkomststegen.
För att tala konkreta fakta går det att vända sig till den utmärkta tankesmedjan Economic Policy Institute, som arbetar intimt med den amerikanska fackföreningsrörelsen. Bilden som EPI ger talar för sig själv och besvarar vem som för krig mot vem.
För att tillhöra topprocenten av de amerikanska hushållen krävdes 2010 en inkomst på minst 516 633 dollar per år. Då räknas löner, transfereringar och inkomst av kapital in. Tänka sig att även den rikaste procenten känt av krisen. För 2007 krävdes det 646 195 dollar för att kvala in i enprocentsligan. Börsen har ju rasat sedan dess. Men med en halv miljon dollar om året, eller cirka 3,5 miljoner kronor, lider de nog ingen nöd.
Däremot ser det mörkare ut för stora delar av de 99 procent som inte når upp i toppligan. För de 60 procent i botten, alltså mer än halva befolkningen, gäller att de tjänar högst 33 870 dollar per år, cirka 230 000 kronor per hushåll, knappt 20 000 kronor i månaden innan skatt.
För de 20 procenten i botten ligger inkomsten under 16 961 dollar per år eller cirka 78 000 kronor, knappa 7 000 kronor i månaden.
Tillhör man däremot topprocenten och dessutom bor i New York då ligger genomsnittsinkomsten på 3,7 miljoner dollar per år. Visserligen kostar det att bo i finansborgen men det går ändå ingen nöd på de som räds klasskriget.
Nu speglar ju den årliga inkomsten inte hela situationen. Hushållens samlade tillgångar har minst lika stor roll i hur ojämlikheten i samhället ser ut. För 1%-gruppen är det inga problem. Deras genomsnittliga förmögenhet är 14 miljoner dollar. Innan finanskrisens början 2007 var siffran 19 miljoner dollar. Ska vi kanske fälla en tår?
Nej, tårarna sparar vi till de 20 procenten i botten. Deras genomsnittliga tillgång 2009 var negativ, minus 27 200 dollar i nettoskulder, upp från minus 13 800 dollar två år innan. Två års finanskris visar vilka som drabbats hårdast.
För de 80 procenten i botten var genomsnittsförmögenheten 62 900 dollar. Det innebär att topprocenten äger 225 gånger större tillgångar, vilket är upp från 125 gånger 1962. Så gick det när finanshajarna gavs fritt spelrum. De behövde bara ett par decennier på sig för att skapa lika stora samhällsklyftor som de som rådde 1928. Ska vi ta det som ett varningstecken för vad som komma skall?

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/10/08/ockupera-wall-street/

Ska rika också betala skatt?

Postat av

Barack Obama siktar mot ny mandatperiod.

-De som tjänar över en miljon dollar om året ska åtminstone beskattas lika mycket som medelamerikanen, sa Barack Obama när han i går presenterade sin plan för att minska de statliga underskotten med 3 000 miljarder dollar under den kommande tioårsperioden.
-Klasskrig, ropar republikanernas budgetchef Paul Ryan och menar att det kommer att drabba ”jobbskapandet”. Har ni hört den förut?
Så här ser fakta ut i landet: antalet personer som tjänar mer än en miljon dollar om året är just nu 235 000 och i genomsnitt betalar de 24,4 procents inkomstskatt vilket är en lägre skattesats än vad ett hushåll  med medianinkomsten 55 000 dollar per år skattar. Obama fick för kort tid sedan hjälp av mångmiljardären Warren Buffet som i ett öppet brev uppmanade myndigheterna att öka skatten på de rika. Bill Gates och en del andra miljardärer har instämt med Buffet.
-Jag betalar lägre skatt än min sekreterare, sa den udda finanskapitalisten som är bland världens fem rikaste personer. En rikedom han byggt upp som huvudägare i kapitalfonden Berkshire Hathaway. Han förklarades som kuf när han vägrade låta sin fond investera i ”it-boomen” 1995-2000. Efter kraschen var tongångarna annorlunda.
Barack Obama kallar sitt förslag om skatt på miljonärerna för ”the Buffet rule” och sätter republikanernas motstånd mot varje tänkbar skatteökning i en svår sits.
Planen är till synes en klok taktik inför nästa års presidentval i november. För omedelbara ekonomiska konsekvenser har inte planen. Dels för att Obama säger att den bör sättas i verket efter 2013, dels för att den saknar alla chanser att antas av Kongressen som domineras av det alltmer reaktionära republikanska partiet. Men det kan skapa en gynnsam politisk terräng för Obama. I veckan publicerade landets statistiska centralbyrå, Census Bureau, uppgifter som visar att antalet fattiga i USA nu uppgår till 15,1 procent av befolkningen, eller 46,2 miljoner personer. Som fattig räknas alla hushåll som tjänar mindre än hälften av medianlönen på 55 000 dollar per år. Samtidigt ökar den redan rekordhöga arbetslösheten eftersom ekonomin stagnerar och inte ens skapar tillräckligt med jobb för att svara på befolkningsökningen.
Visserligen sitter ”nej-till-staten-nej-till-skatter-nej-till-påbud” djupt i den amerikanska ”själen”. Men det är mycket troligt att en strid med republikanerna om miljardärernas och miljonärernas beskattning kan få ett stort stöd i nästan alla skikt av samhället. Det kan leda ända till ett nytt mandat i Vita Huset. Hur beskattningen kommer att se ut i verkligheten efter 2013 är en annan sak.

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/09/19/ska-rika-ocksa-betala-skatt/

Diktatorns sista dagar

Postat av


”De här människorna måste avrättas!”, Libyens diktator Muammar Gaddafi var sig lik och förnekade sig inte när han till slut i ett TV-sänt tal utslungade sina vredgade förkastelsedomar över det folk som gjort uppror mot hans styre. Gaddafi viftade också bort det hela med att det handlade om drogade, omogna ungdomar, vilka förletts av sjuka människor som infiltrerat städerna.

Men, till skillnad mot tidigare under Gaddafis mer än 40-åriga maktbana, befinner sig idag diktaturens företrädare i låg brygga i en desperat kamp för sin överlevnad. Benghazi, Libyens näst största stad, har fallit i upprorets händer, diktatorns våldsapparat håller på att krackelera och snart verkar det som om Gaddafi bara kan lita på de utländska legosoldaterna och sin egna livvakt. Det vi bevittnar nu är strömavhopp från tidigare lojala militärer, tjänstemän, ambassadörer och till och med ministrar. Gaddafi kan fortfarande låta kaxig i sin verbala framtoning, men sannolikt är hans dagar räknade. Att regimen känner sig nödgad att sätta in stridsflyg mot sin egna huvudstad är ett kvitto om något på hur pressad och desperat den är.

”Gaddafi är Mellanösterns galna hund”, orden är Ronald Reagans och decenniet 1980-talet – på den tiden som USA bombade Libyen och Gaddafi beskrevs som Washingtons fiende nummer ett. Då stämplades Libyen som den värsta främjaren av internationell terrorism, en ”skurkstat” innan själva begreppet tagits i bruk.

Självklart var dock sanningen att Gaddafi avskyddes och sågs som ett hot av imperialismen för att han efter sitt makttillträde 1969 haft mage att expropriera utländska oljebolag, ge materiellt stöd till revolutionen i Nicaragua och rendera imperialismen förlusten av det brohuvud som Libyen varit under kung Idris styre ända sedan den formella självständighetsförklaringen 1951.

När vi nu skriver 2011 har emellertid historien vänt blad. Sedan 2006 är relationerna mellan USA och Libyen normaliserade, man har fulla diplomatiska förbindelser och för Obama är inte Gaddafi någon ”galen hund”. Idag talar inte Libyen längre med hög röst mot USA:s krigsföretag i Irak och Afghanistan eller hotet mot Iran. Idag öppnar sig Libyen återigen för utländska företag. Shell exploaterar olja utanför Libyens kust och privata intressenter – inte minst vapenmånglare – står överhuvudtaget på led för att göra profit i den libyska ekonomin.

Det är därför som imperialismens företrädare inte vet på vilket ben man skall stå nu när Gaddafi verkar vara på väg att kastas ur sadeln, därav alla ljumma halvkvädna uttalanden – oavsett om huvudstadens namn är Washington eller Stockholm, oavsett om utrikesministern i fråga är Hillary Clinton eller Carl Bildt.

Gaddafi har alltid varit en diktator, men en gång i tiden hade han en viss folklig legitimitet. Det bottnade i att han använde en hel del oljepengar till att bygga upp en social välfärd, att miljoner libyer under hans styre reste sig ur fattigdomen. Idag har dock denna legitimitet urholkats; arbetslösheten är hög och libyern i gemen har tröttnat på hans bisarra infall och järnhårda styre. Man vill kunna göra sin stämma hörd utan att riskera jobbet och i värsta fall hamna i fängelse.

Det stora problemet i dagens Libyen är dock avsaknaden av organiserade motkrafter. Visst finns det Muslimska Brödraskapet även här, i exil har vi en opposition som till stora delar drömmer sig tillbaka till kung Idris dagar och det finns även enskilda människorättskämpar. Men – i jämförelse med Egypten och Tunisien – är det civila samhällets strukturer väldigt svagt utvecklade. Partier är helt och hållet förbjudna att verka. Fackföreningar och andra sociala rörelser har inte heller kunnat slå rot. Det är som om ett jättelikt vakuum öppnas bakom diktatorns rygg.

Men självklart hoppas vi att det vi nu upplever är diktaturens sista dagar. Det är endast om Gaddafis regim faller som det kan komma in ljus och luft i det libyska samhället, det är endast om regimen faller som de första vacklande stegen mot ett verkligt demokratiskt samhällsbygge kan komma till stånd.

Intressant?
Bloggat: Svensson, K & Å, Röda Malmö,
I media: SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN1, 2, 3, 4, GP1, 2, 3, 4, 5, 6,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Ny farao

Postat av

I två veckor har kommentatorer från alla håll lutat sig över Tahrirtorget och förutspått att rörelsen snart kommer att ebba ut, tappa kraft, krympa till en rännil. Massmobiliseringar av den här storleken kan väl omöjligen fortsätta veckor i sträck?

Hittills har alla sådana prognoser kommit på skam; varje gång analytiker – inklusive på Al-Jazeera English, revolutionens kanal par excellence – bedömt att massorna nu sjunker tillbaka har en ny jättevåg forsat fram genom Kairo, Alexandria, Mahalla, färska kampmetoder uppfunnits och fler människor dragits med.

Ändå klamrar sig Mubarakregimen fast vid makten. Hur är det möjligt? Svaret är, naturligtvis, att den fått hjälp med att höja skyddsvallarna mot sitt eget folk. Washington gick in i krisen med ett oreserverat stöd; den 25 januari, samma dag som revolutionen inleddes, förklarade Hillary Clinton att ”regimen är stabil och söker vägar för att möta sitt folks legitima behov”.

Läs hela i Aftonbladet.

Intressant?
Bloggat: Jinge, Svensson, Röda Malmö, Kildén & Åsman, Röda Lund,
Borgarmedia: AB1, 2, 3, 4, GP1, 2, DN1, 2, SVD1, 2, 3, 4, SVT1, 2, 3, 4, 5,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

En härlig doft av revolution

Postat av


Den in till märgen korrumperade diktatorn Ben Ali har drivits på flykten av ett folk i uppror. Hans familj hade plundrat nationen in på bara benen och samlat på sig makt över landets ekonomi samtidigt som hundratusentals välutbildade ungdomar tvingades till arbetslöshet eller ambulerande småjobb. Nu är han borta.

Socialistiska Partiet hyllar den tunisiska ungdomen och den arbetande befolkningen som visat att även en till synes orubblig diktatur kan störtas när ett beslutsamt folk reser sig.

För första gången har de förtryckta klasserna i ett arabiskt land gjort uppror och kastat av sig en förtryckarregim. Nu darrar regionens envåldshärskare, militärjuntor, monarker och oljeprinsar inför tanken att doften från den tunisiska revolutionen ska sprida sig.

Det är en ännu ofullbordad revolution som tar sina första steg mot frihet. Efter femtiofem år av envälde och diktatur är den organiserade politiska oppositionen liten och svag. Det öppnar vägen för medlemmar ur den härskande klassen och dess representanter i diktatorns politiska arm RCD–Konstitutionella demokratiska församlingen, att behålla makten i det existerande parlamentet.

Socialistiska Partiet menar att inget förtroende kan ges de hantlangare till Ben Ali som nu utser sig själva till interimspresident och premiärminister och som kallar till bildande av en regering styrd av Ben Alis gamla RCD och ett par inbjudna gisslan från den ”legala oppositionen”. Det existerande parlamentet är ruttet. Det har låtit sig användas som demokratisk mask av diktatorn i över två decennier.

Val av delegater till en konstituerande församling med uppgift att anta en ny konstitution som ersätter den nu rådande för diktatorn skräddarsydda konstitutionen är bästa vägen framåt. De som gjort revolutionen ska också utse sina representanter, inte tvingas på ”nydemokratiska” krokodiler ur förtryckarnas led.

Socialistiska Partiet säger skarpt nej till EUs och USAs inblandning i revolutionens framtid och folkets val av nya ledare. I decennier har Paris och Washington skålat vänskap med Ben Ali och hållit honom och andra diktaturer i regionen under armarna. Nu vill plötsligt Bryssel och Vita Huset skicka ”experter” till Tunis för att hjälpa till att organisera ett demokratiskt val. Det är oförskämt och skamligt.

- Tunisien behöver vare sig EUs eller USAs hjälp för att hålla val. De har av egenintresse i åratal blundat för vad som verkligen hände i Tunisien. Det skriver en tunisisk kvinna i en bloggkommentar.

Sanna ord som Socialistiska Partiet sluter upp bakom. Om den härliga doften av folkets revolution inte ska surna är det bara folkets intresse av frihet, social rättvisa och välfärd som ska vara rättesnöre i den svåra övergången bort från diktaturen.

Intressant?
Bloggat: K & Å1, 2, Svensson, Röda Malmö, Röda Lund1, 2, LOKE,
I media: GP1, 2, 3, 4, SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, DN
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Imperialistiskt krig mot Iran?

Postat av

I början av augusti tillfrågades amiralen Mike Mullen om USA hade en militär anfallsplan för Iran. ”Det har vi”, sa han, men tillade att ett anfall är en ”dålig idé” – ett mästerligt ambivalent understatement! Ty idag cirkulerar i en allt snabbare takt olika uttalanden och signaler om en kommande militär attack på Iran. Främst är det israeliska ledare och olika företrädare för Israellobbyn i USA som talar om Iran som ett ”existensiellt hot”. Den officiella förevändningen för ett eventuellt anfall är att Iran använder sitt civila kärnkraftsprogram som sköld för att ta fram kärnvapen. Men Irans kärnkraftsprogram utgör inte den verkliga orsaken till USA:s och Israels aggressiva hållning. USA:s ledning vet att Iran inte utvecklar kärnvapen. Israels ledning vet det också. FN:s vapeninspektion, IAEA, har genomfört fler inspektioner i Iran än i något annat land. Inte en enda IAEA-rapport har visat att Iran avlett kärnkraftsverksamheten i militär riktning. Den samlade amerikanska underrättelsetjänsten, NIE, konstaterade också i sin rapport oktober 2007 att Iran lagt eventuella kärnvapenplaner på hyllan.

Den verkliga orsaken till oron i Israel och USA är inte ”kärnvapenhotet” utan det faktum att Iran utgör en potentiell storspelare i Mellanöstern – även nu, utan kärnvapen. Med 80 miljoner invånare, en yta fyra gånger så stor som Iraks och med stora olje- och gastillgångar har landet alla möjligheter att bli en regional stormakt som framför allt kan utmana Israels dominans i området. Den övervägande delen av Irans befolkning är shiitiska muslimer med politiska/kulturella förgreningar in i Irak, Libanon, Syrien och andra länder i Mellanöstern. Palestinska Hamas och Hizbollah i Libanon har givetvis kontakter med krafter i det iranska samhället, men detta innebär inte att de fjärrstyrs från Teheran.

Israel, USA och andra västmakter ser gärna att dessa styrkeförhållanden förändras. De krigshandlingar som Israel vidtar mot Hamas i Gaza och Hizbollah i Libanon utgör egentligen förelöpare till ett större krig mot Iran, men en sådan agenda är svår att sälja till FN och omvärlden. Irans kärnkraftsprogram – det vill säga ”kärnvapenhotet – har istället kommit att bli den propagandistiska hävstång med vilken man ska lyfta en räddhågad opinion att stödja krigsmetoder, på samma sätt som omvärlden skulle skrämmas av Saddams ”massförstörelsevapen”.

Iran är nu utsatt för en fjärde omgång FN-sanktioner, formellt för att man anrikar uran, vilket dock är landets ”oförytterliga rättighet”, enligt Ickespridningsavtalet, NPT. Vi vet av erfarenhet, inte minst från fallet Irak, att när sanktioner drivs igenom av de imperialistiska staterna har de alltid syftet att öppna vägen för militära ingripanden, i sista hand ren invasion. Sanktioner av detta slag kan aldrig förändra regimens beteende. Iran kommer aldrig att överge rätten till civil atomenergi, inklusive anrikning. Därför kommer sanktionerna att misslyckas – vilket USA och Israel räknat med på förhand – och därmed ställs det ”enda alternativet”, krig, på imperialismens dagordning. En militär aktion mot Iran – massiva bombningar av kärnkraftsanläggningar, infrastruktur och militära mål, med stora förluster av civila – kommer att utlösa olika typer av vedergällningar som snabbt eskalerar till ett regionalt storkrig. På sikt kan stora delar av världen sättas i brand, förutom att oljepriset först av allt går i taket och utraderar den redan klena ”återhämtningen” i världsekonomin.

Ett sådant scenario kan på intet sätt gynna motståndet inne i Iran mot förtryckarregimen. Den massrörelse som var ute på gatorna förra sommaren, liksom de gryende arbetarprotesterna, kommer att tryckas ner av en patriotisk våg och till stor del även ställa sig bakom regimen. För krigshetsarna i Israel och USA  saknar dock detta egentligen betydelse.

De vill se ett oskadliggjort Iran, en ödelagd nation, i likhet med vad man åstadkommit i Irak: Mer än en miljon irakier har dött som följd av invasionen, tre miljoner befinner sig på flykt, sjukvård och utbildning ligger i spillror, självmordsattacker och etniska strider tillhör vardagen, kvinnor vågar sig inte ut på gatorna eller tvingas till prostitution, etc.  Samtidigt pumpar nu åter oljan från de irakiska borrhålen, medan oljearbetarnas fack och rättigheter avskaffats. Det är ”befrielse” – American Style – en”dålig idé”. Måtte den aldrig komma till Iran!