Valet var en katastrof för det Sverige som tror på solidaritet, jämställdhet och en hållbar klimatomställning. Socialdemokratin befinner sig i fritt fall. Vänsterpartiet står still trots ökande orättvisor. Feministiskt initiativ halveras och stjäl mest röster av V. De enda som har någon anledning att glädjas är Miljöpartiet. Men liksom när det gäller rättvisa, maktfrågor och omfördelning la det rödgröna blocket munkavle på miljöfrågan. Den yttersta vänstern är i det närmaste utplånad. Och framför allt: det finns inga omfattande samhällsrörelser, de protester som sker är få och snabbt övergående.

Hårdraget? Kanske. Dyster läsning? Ja. Manar det till eftertanke, omprövning och nya vägar att ta sig framåt? Definitivt.

Mitt i all bedrövelse har jag ändå hittat några ljuspunkter. Några av mina vänner har efter valet bestämt sig för att engagera sig politiskt. De valde visserligen olika partier – mp, v och fi – men de ville ändå göra något. Jag delar den känslan – och viljan – och jag är övertygad om att väldigt många har samma uppfattning. Nederlag behöver inte passivisera. Ur dem kan man understundom ta stora steg framåt: om den förda politiken var felaktig, vilken borde vi då ha fört?

Socialdemokratin har tillsatt en kriskommission och till och med utlyst en extraordinär mellanvalskongress. De ska genomgripande diskutera fyra punkter: politiken. Varför valet förlorades. En förnyelse av idédebatten. Organisationen.

På sin blogg skriver den nyblivne V-riksdagsmannen Jonas Sjöstedt (http://jonassjostedt.se/) ”Vänsterpartiet behöver en eftervalsdebatt och det brådskar.” Jag tror inte att han är ensam om de tankarna.

I spänd förväntan öppnade jag senaste Internationalen, den tidning som jag troget följt sedan 1976. Nyfiket letade jag efter en enda artikel som åtminstone satte ett aldrig så litet frågetecken kring Socialistiska Partiets roll.

Är det med tanke på stormsegern för alliansregeringens privatiseringar, social orättvisa och blundande för en klimatkatastrof riktigt att fortsätta ett alltmer tynande partiprojekt? Ställer det kvalitativt nya läget med en rasistisk högerpopulism i Riksdagen helt andra krav på en bredare organisering? Om detta är det tyst som i graven i Internationalen. Det förvånar mig.

Jag hade förväntat mig en artikel med huvudtemat “Nä, nu får det räcka, nu måste vi samla oss för något nytt”. En utmaning och inbjudan till en bred diskussion om framtiden riktad till Lars Ohly, Maria Wetterstrand, Mona Sahlin, Gudrun Schyman och Wanja Lundby-Wedin. Men även fristående som Johan Ehrenberg, Arenagruppen, Anna-Klara Bratt och många, många fler.

Ska man lyckas med denna avgörande debatt måste SP också ha något att lägga i potten: “Efter 40 år är vi redo att lägga ner vår organisation. Vi vill bidra med våra erfarenheter. Vi vill bidra med vår tidning, alla våra medlemmar och en himla massa sympatisörer. Det gör vi för att det krävs en förnyelse och förändring.”

Det går naturligtvis inte att förutspå utgången av en sådan debatt. Men jag är full av tillförsikt om att tillströmningen av alla de som nyväckts eller återupplivats av årets val kommer att utgöra en stor vitamininjektion. Och jag är fullt övertygad om att även den mest inbitne partiman inser att något genomgripande måste göras.

Sist men inte minst. Jag är också helt på det klara med att Socialistiska Partiet efter 40 år har gått in i en alltmer avsmalnande återvändsgränd. Och den enda vägen ur den är att gå en bredare väg – för att nå en bredare publik och kunna påverka att samhället förändras mot solidaritet, jämställdhet och en hållbar klimatomställning.

Gus Kaage

Intressant?
Läs mer: EX1, 2, 3, Jonas Sjöstedt, Internationalens ledarblogg1, 2, 3, Framtidskommissionen, Flamman1, 2, Internationalen, ETC1, 2, Dagens Arena,
Läs även andra bloggares åsikter om Val, Valfiasko, Vänstern, Socialistiska Partiet, Vänsterpartiet, Internationalen, Samhälle, Politik

          

Valet var en katastrof för det Sverige som tror på solidaritet, jämställdhet och en hållbar klimatomställning. Socialdemokratin befinner sig i fritt fall. Vänsterpartiet står still trots ökande orättvisor. Feministiskt initiativ halveras och stjäl mest röster av V. De enda som har någon anledning att glädjas är Miljöpartiet. Men liksom när det gäller rättvisa, maktfrågor och omfördelning la det rödgröna blocket munkavle på miljöfrågan. Den yttersta vänstern är i det närmaste utplånad. Och framför allt: det finns inga omfattande samhällsrörelser, de protester som sker är få och snabbt övergående.

Hårdraget? Kanske. Dyster läsning? Ja. Manar det till eftertanke, omprövning och nya vägar att ta sig framåt? Definitivt.

Mitt i all bedrövelse har jag ändå hittat några ljuspunkter. Några av mina vänner har efter valet bestämt sig för att engagera sig politiskt. De valde visserligen olika partier – mp, v och fi – men de ville ändå göra något. Jag delar den känslan – och viljan – och jag är övertygad om att väldigt många har samma uppfattning. Nederlag behöver inte passivisera. Ur dem kan man understundom ta stora steg framåt: om den förda politiken var felaktig, vilken borde vi då ha fört?

Socialdemokratin har tillsatt en kriskommission och till och med utlyst en extraordinär mellanvalskongress. De ska genomgripande diskutera fyra punkter: politiken. Varför valet förlorades. En förnyelse av idédebatten. Organisationen.

På sin blogg skriver den nyblivne V-riksdagsmannen Jonas Sjöstedt (http://jonassjostedt.se/) ”Vänsterpartiet behöver en eftervalsdebatt och det brådskar.” Jag tror inte att han är ensam om de tankarna.

I spänd förväntan öppnade jag senaste Internationalen, den tidning som jag troget följt sedan 1976. Nyfiket letade jag efter en enda artikel som åtminstone satte ett aldrig så litet frågetecken kring Socialistiska Partiets roll.

Är det med tanke på stormsegern för alliansregeringens privatiseringar, social orättvisa och blundande för en klimatkatastrof riktigt att fortsätta ett alltmer tynande partiprojekt? Ställer det kvalitativt nya läget med en rasistisk högerpopulism i Riksdagen helt andra krav på en bredare organisering? Om detta är det tyst som i graven i Internationalen. Det förvånar mig.

Jag hade förväntat mig en artikel med huvudtemat “Nä, nu får det räcka, nu måste vi samla oss för något nytt”. En utmaning och inbjudan till en bred diskussion om framtiden riktad till Lars Ohly, Maria Wetterstrand, Mona Sahlin, Gudrun Schyman och Wanja Lundby-Wedin. Men även fristående som Johan Ehrenberg, Arenagruppen, Anna-Klara Bratt och många, många fler.

Ska man lyckas med denna avgörande debatt måste SP också ha något att lägga i potten: “Efter 40 år är vi redo att lägga ner vår organisation. Vi vill bidra med våra erfarenheter. Vi vill bidra med vår tidning, alla våra medlemmar och en himla massa sympatisörer. Det gör vi för att det krävs en förnyelse och förändring.”

Det går naturligtvis inte att förutspå utgången av en sådan debatt. Men jag är full av tillförsikt om att tillströmningen av alla de som nyväckts eller återupplivats av årets val kommer att utgöra en stor vitamininjektion. Och jag är fullt övertygad om att även den mest inbitne partiman inser att något genomgripande måste göras.

Sist men inte minst. Jag är också helt på det klara med att Socialistiska Partiet efter 40 år har gått in i en alltmer avsmalnande återvändsgränd. Och den enda vägen ur den är att gå en bredare väg – för att nå en bredare publik och kunna påverka att samhället förändras mot solidaritet, jämställdhet och en hållbar klimatomställning.

Gus Kaage

Intressant?
Läs mer: EX1, 2, 3, Jonas Sjöstedt, Internationalens ledarblogg1, 2, 3, Framtidskommissionen, Flamman1, 2, Internationalen, ETC1, 2, Dagens Arena,
Läs även andra bloggares åsikter om Val, Valfiasko, Vänstern, Socialistiska Partiet, Vänsterpartiet, Internationalen, Samhälle, Politik

          

Valet var en katastrof för det Sverige som tror på solidaritet, jämställdhet och en hållbar klimatomställning. Socialdemokratin befinner sig i fritt fall. Vänsterpartiet står still trots ökande orättvisor. Feministiskt initiativ halveras och stjäl mest röster av V. De enda som har någon anledning att glädjas är Miljöpartiet. Men liksom när det gäller rättvisa, maktfrågor och omfördelning la det rödgröna blocket munkavle på miljöfrågan. Den yttersta vänstern är i det närmaste utplånad. Och framför allt: det finns inga omfattande samhällsrörelser, de protester som sker är få och snabbt övergående.

Hårdraget? Kanske. Dyster läsning? Ja. Manar det till eftertanke, omprövning och nya vägar att ta sig framåt? Definitivt.

Mitt i all bedrövelse har jag ändå hittat några ljuspunkter. Några av mina vänner har efter valet bestämt sig för att engagera sig politiskt. De valde visserligen olika partier – mp, v och fi – men de ville ändå göra något. Jag delar den känslan – och viljan – och jag är övertygad om att väldigt många har samma uppfattning. Nederlag behöver inte passivisera. Ur dem kan man understundom ta stora steg framåt: om den förda politiken var felaktig, vilken borde vi då ha fört?

Socialdemokratin har tillsatt en kriskommission och till och med utlyst en extraordinär mellanvalskongress. De ska genomgripande diskutera fyra punkter: politiken. Varför valet förlorades. En förnyelse av idédebatten. Organisationen.

På sin blogg skriver den nyblivne V-riksdagsmannen Jonas Sjöstedt (http://jonassjostedt.se/) ”Vänsterpartiet behöver en eftervalsdebatt och det brådskar.” Jag tror inte att han är ensam om de tankarna.

I spänd förväntan öppnade jag senaste Internationalen, den tidning som jag troget följt sedan 1976. Nyfiket letade jag efter en enda artikel som åtminstone satte ett aldrig så litet frågetecken kring Socialistiska Partiets roll.

Är det med tanke på stormsegern för alliansregeringens privatiseringar, social orättvisa och blundande för en klimatkatastrof riktigt att fortsätta ett alltmer tynande partiprojekt? Ställer det kvalitativt nya läget med en rasistisk högerpopulism i Riksdagen helt andra krav på en bredare organisering? Om detta är det tyst som i graven i Internationalen. Det förvånar mig.

Jag hade förväntat mig en artikel med huvudtemat “Nä, nu får det räcka, nu måste vi samla oss för något nytt”. En utmaning och inbjudan till en bred diskussion om framtiden riktad till Lars Ohly, Maria Wetterstrand, Mona Sahlin, Gudrun Schyman och Wanja Lundby-Wedin. Men även fristående som Johan Ehrenberg, Arenagruppen, Anna-Klara Bratt och många, många fler.

Ska man lyckas med denna avgörande debatt måste SP också ha något att lägga i potten: “Efter 40 år är vi redo att lägga ner vår organisation. Vi vill bidra med våra erfarenheter. Vi vill bidra med vår tidning, alla våra medlemmar och en himla massa sympatisörer. Det gör vi för att det krävs en förnyelse och förändring.”

Det går naturligtvis inte att förutspå utgången av en sådan debatt. Men jag är full av tillförsikt om att tillströmningen av alla de som nyväckts eller återupplivats av årets val kommer att utgöra en stor vitamininjektion. Och jag är fullt övertygad om att även den mest inbitne partiman inser att något genomgripande måste göras.

Sist men inte minst. Jag är också helt på det klara med att Socialistiska Partiet efter 40 år har gått in i en alltmer avsmalnande återvändsgränd. Och den enda vägen ur den är att gå en bredare väg – för att nå en bredare publik och kunna påverka att samhället förändras mot solidaritet, jämställdhet och en hållbar klimatomställning.

Gus Kaage

Intressant?
Läs mer: EX1, 2, 3, Jonas Sjöstedt, Internationalens ledarblogg1, 2, 3, Framtidskommissionen, Flamman1, 2, Internationalen, ETC1, 2, Dagens Arena,
Läs även andra bloggares åsikter om Val, Valfiasko, Vänstern, Socialistiska Partiet, Vänsterpartiet, Internationalen, Samhälle, Politik

          

Valet var en katastrof för det Sverige som tror på solidaritet, jämställdhet och en hållbar klimatomställning. Socialdemokratin befinner sig i fritt fall. Vänsterpartiet står still trots ökande orättvisor. Feministiskt initiativ halveras och stjäl mest röster av V. De enda som har någon anledning att glädjas är Miljöpartiet. Men liksom när det gäller rättvisa, maktfrågor och omfördelning la det rödgröna blocket munkavle på miljöfrågan. Den yttersta vänstern är i det närmaste utplånad. Och framför allt: det finns inga omfattande samhällsrörelser, de protester som sker är få och snabbt övergående.

Hårdraget? Kanske. Dyster läsning? Ja. Manar det till eftertanke, omprövning och nya vägar att ta sig framåt? Definitivt.

Mitt i all bedrövelse har jag ändå hittat några ljuspunkter. Några av mina vänner har efter valet bestämt sig för att engagera sig politiskt. De valde visserligen olika partier – mp, v och fi – men de ville ändå göra något. Jag delar den känslan – och viljan – och jag är övertygad om att väldigt många har samma uppfattning. Nederlag behöver inte passivisera. Ur dem kan man understundom ta stora steg framåt: om den förda politiken var felaktig, vilken borde vi då ha fört?

Socialdemokratin har tillsatt en kriskommission och till och med utlyst en extraordinär mellanvalskongress. De ska genomgripande diskutera fyra punkter: politiken. Varför valet förlorades. En förnyelse av idédebatten. Organisationen.

På sin blogg skriver den nyblivne V-riksdagsmannen Jonas Sjöstedt (http://jonassjostedt.se/) ”Vänsterpartiet behöver en eftervalsdebatt och det brådskar.” Jag tror inte att han är ensam om de tankarna.

I spänd förväntan öppnade jag senaste Internationalen, den tidning som jag troget följt sedan 1976. Nyfiket letade jag efter en enda artikel som åtminstone satte ett aldrig så litet frågetecken kring Socialistiska Partiets roll.

Är det med tanke på stormsegern för alliansregeringens privatiseringar, social orättvisa och blundande för en klimatkatastrof riktigt att fortsätta ett alltmer tynande partiprojekt? Ställer det kvalitativt nya läget med en rasistisk högerpopulism i Riksdagen helt andra krav på en bredare organisering? Om detta är det tyst som i graven i Internationalen. Det förvånar mig.

Jag hade förväntat mig en artikel med huvudtemat “Nä, nu får det räcka, nu måste vi samla oss för något nytt”. En utmaning och inbjudan till en bred diskussion om framtiden riktad till Lars Ohly, Maria Wetterstrand, Mona Sahlin, Gudrun Schyman och Wanja Lundby-Wedin. Men även fristående som Johan Ehrenberg, Arenagruppen, Anna-Klara Bratt och många, många fler.

Ska man lyckas med denna avgörande debatt måste SP också ha något att lägga i potten: “Efter 40 år är vi redo att lägga ner vår organisation. Vi vill bidra med våra erfarenheter. Vi vill bidra med vår tidning, alla våra medlemmar och en himla massa sympatisörer. Det gör vi för att det krävs en förnyelse och förändring.”

Det går naturligtvis inte att förutspå utgången av en sådan debatt. Men jag är full av tillförsikt om att tillströmningen av alla de som nyväckts eller återupplivats av årets val kommer att utgöra en stor vitamininjektion. Och jag är fullt övertygad om att även den mest inbitne partiman inser att något genomgripande måste göras.

Sist men inte minst. Jag är också helt på det klara med att Socialistiska Partiet efter 40 år har gått in i en alltmer avsmalnande återvändsgränd. Och den enda vägen ur den är att gå en bredare väg – för att nå en bredare publik och kunna påverka att samhället förändras mot solidaritet, jämställdhet och en hållbar klimatomställning.

Gus Kaage

Intressant?
Läs mer: EX1, 2, 3, Jonas Sjöstedt, Internationalens ledarblogg1, 2, 3, Framtidskommissionen, Flamman1, 2, Internationalen, ETC1, 2, Dagens Arena,
Läs även andra bloggares åsikter om Val, Valfiasko, Vänstern, Socialistiska Partiet, Vänsterpartiet, Internationalen, Samhälle, Politik