Socialistiska Partiet demonstrerar i Vänsterpartiets 1 maj-tåg.
Samling Möllevångstorget kl. 11.00
Välkomna att gå tillsammans med SP!
Kontakt med SP-Malmö: ronnyakerberg@gmail.com
Socialistiska Partiet demonstrerar i Vänsterpartiets 1 maj-tåg.
Samling Möllevångstorget kl. 11.00
Välkomna att gå tillsammans med SP!
Kontakt med SP-Malmö: ronnyakerberg@gmail.com
När socialdemokraterna i Göteborg den gångna helgen genomförde sin 27:e partikongress sedan grundandet 1889 var det inga stora röda rosor, och absolut inga röda flaggor, som mötte nyfikna besökare. Istället var det en diskret kongresslogga i vitt, turkos och rött som tonade fram i förgrunden. Begreppet socialism var det länge sedan partiet mönstrade ut ur den ideologiska arsenalen och nu verkar till och med själva positioneringen på politikens vänstra flygel ifrågasättas. ”Vi är varken ett höger- eller vänsterparti utan ett pragmatiskt framtidsparti”, som flera distriktsordföranden uttryckte det före kongressen.
Frågan om vinst i välfärden var det som förväntades bli kongressens stora stridsäpple. Fyra partidistrikt och 66 arbetarkommuner ifrågasatte partistyrelsens försiktiga förslag om vinstbegränsning med motioner som argumenterade för vinstförbud. Utifrån läsandet av dessa motioner – varav många kom från små arbetarkommuner som exempelvis Falköping, Leksand eller Svalöv – kändes det också som att en vindpust av gräsrotsaktivitet drog genom partiet; att spin-doctors, reklamtänk och taktikpladder för en gång skull kanske skulle få stryka på foten.
Efter två dagar och en natts mangling i temagrupp blev dock slutresultatet mycket skrik för lite ull. Partistyrelsen lyckades ro hem en kompromiss där det enda konkreta var att man sträckte sig till att kommuner ska ha ”avgörande inflytande” och inte enbart ”inflytande” vid etablering av friskolor. Därtill fick vinstkritikerna igenom allmänna formuleringar som exempelvis att ”vinstintresse ska inte vara styrande välfärden”.
Även om kongressbeslutet av många säkerligen uppfattas som en grav besvikelse gäller det nu för oss som försöker driva motstånd gentemot vinstuttag i välfärden att suga upp de gräsrotsenergier som trots allt manifesterats inom det socialdemokratiska partiet. En förhoppning är att många socialdemokratiska medlemmar ser det som att kampen bara börjat och nu kan tänka sig bli aktiva i exempelvis en organisation som Gemensam Välfärd.
I övrigt var Stefan Löfvens utspel om att Sverige 2020 ska ha Europas lägsta arbetslöshet det som rönte mest medial uppmärksamhet. Hur det skulle gå till är dock höljt i dunkel. Löfven själv talar som vanligt likt vilken borgerlig politiker som helst om mer av tillväxt och utbildning samt ett bättre företagsklimat, inte ett ord om nödvändigheten av arbetstidsförkortning, klimatomställning och en utbyggd offentlig sektor. I den livsavgörande klimatfrågan väjde sig partiet för några konkreta utlåtelser, vilket gör att talet om att Sverige 2050 ska vara ett fossilfritt samhälle närmast får en biblisk anstrykning, att ljuset plötsligt skulle komma från ovan.
Sammanfattningsvis fortsätter Stefan Löfven och det socialdemokratiska partiet att hålla sig längs med den politiska mittlinjen, för oss andra gäller det dock som vanligt att hålla ordentligt till vänster.
Offentligt möte:
Syriska socialister berättar;
Nadia Driai och Faraj Bayrakdar samtalar med Håkan Blomqvist om situationen i Syrien och om hur vi kan stödja demokratirörelsen där.
Tisdag 13 november, kl. 18.30
ABF-huset, Sveavägen 41
Arr. ABF i samarbete med Socialistiska Partiet och Södersocialisterna
Facebook: http://www.facebook.com/events/384115168333665/
Det är en unik chans att få förstahandsinformation om
läget i Afghanistan från ett ungt progressivt parti som
står inför enorma utmaningar.
Trötthet och depression utmärker också de grekiska protesterna
Vänsterkoalitionen Syrizas enorma framgångar i de senaste två valen har entusiasmerat många
Kajsa Ekis Ekman kom till sommarlägret för att prata om Grekland och slå hål på myten om dess lata befolkning. Mytbildningen, som man kan ta del av i varenda nordeuropeisk tidning, handlar om att genom anekdoter och enskilda fall måla upp en bild av grekerna som lata, giriga och korrupta och sedan skylla hela krisen på dem.
– Det pågår en slags greek freak show, helt plötsligt har alla journalister blivit experter på grekiska taxichaufförers villkor, säger Kajsa som själv blev indragen i frågan när hon blev kontaktad om att arrangera en solidaritetsdemonstration för Grekland i Stockholm. Det ledde till att hon åkte ner för att skriva en artikel för DN:s räkning, och Leopard Förlag, som tidigare gett ut hennes debattbok Varat och Varan, hörde av sig om hon inte kunde skriva en bok.
Ett drygt år har Kajsa följt den grekiska utvecklingen på nära håll, och hon understryker att det har varit det mest dramatiska året sedan diktaturen föll 1974. Det har varit ett år av tvära politiska kast, som när dåvarande statsministern Giorgios Papandreou ena stunden utlovar en folkomröstning om de hårda sparpaketen för att i nästa avgå och ersättas med en teknokrat, men det har också varit ett år av stora protester.
Såväl på gatan som i val har grekerna visat sitt missnöje med de etablerade partiernas politik. I de flesta fall har protesterna inte lett till någon politisk förändring, vilket ytterligare har spätt på misstron mot de stora partierna och EU.
Boken om den grekiska krisen är inte riktigt påbörjad än, men Kajsa berättar att den kommer att kretsa kring två teman. Dels ska den närmare studera de myter som frodas i nordeuropeisk och amerikansk press, men den ska också handla om vad en depression faktiskt innebär för ett land och dess befolkning. För en ekonomisk depression är inte bara kalla fakta och siffror, det är också ett psykiskt tillstånd. När ekonomin faller samman och framtidens alla möjligheter försvinner innebär det också en personlig depression. I ett land som Grekland där dagens unga vuxna kommer ut från sina utbildningar och märker att det bara finns två val, antingen flytta utomlands eller hem till sina föräldrar, är det inte konstigt att självmordsfrekvensen stiger.
Rörande de myter som framförallt tysk press målar upp om det grekiska folkets lättja och genomkorrupta själar är Kajsa Ekman hård. Visst har det grekiska samhället många problem, så som ett klientsystem i politiken där man mer eller mindre köper sina röster med tjänster i offentlig administration som betalmedel, men att det inte är det som är orsaken till krisen. Dessa orsaker hittar man istället i den globala ekonomin.
– Den grekiska myten är ingen analys utan en moralkaka, man för över krisens orsaker från kapitalet till arbetarna, förklarar Kajsa och jämför med hur hög ungdomsarbetslöshet och osäkra anställningar i Sverige förklaras med ungdomens ointresse av att stadga sig.
Kajsa är inte ute efter att bortförklara det grekiska samhällets fel och brister, men hon ser hur mytbildningen har långt gående effekter på den europeiska befolkningens solidaritet och grekernas egen självkänsla. Hon förklarar vilken demoraliserande effekt det har att ständigt få höra att krisen beror på ens egen lathet och alltför bra villkor, när man jobbar hårdare och har lägre lön än stora delar av Europas övriga befolkning.
– Jag kan inte ens skämta om att någon är lat, det har blivit det mest laddade ordet i Grekland säger hon och berättar hur hennes grekiska bekanta förklarar att det värsta inte är att EU vill sänka deras löner och skära ner i den offentliga sektorn, det värsta är att de blir kallade lata.
Mytens demoraliserande effekt blir tydlig när man deltar i demonstrationer mot sparkraven. De liknar mest begravningståg, det finns ingen energi kvar. Därför är det viktigt att inte försköna den grekiska protestkulturen och de förändringar den skulle kunna leda till. Vi kan här i Sverige lätt överdriva betydelsen av till exempel en generalstrejk, som i realiteten oftast bara varar en dag på grund av att de grekiska fackföreningarna inte har någon strejkkassa.
Däremot är det enligt Kajsa Ekman tydligt att vänsterkoalitionen Syrizas enorma framgångar i de senaste två valen har entusiasmerat många greker och framförallt var tiden mellan valet och nyvalet vänsterns månad. Men med en extrem propaganda mot Syriza kunde grekerna skrämmas från att rösta på koalitionen, och efter nyvalet var det istället högerpartiet Ny demokrati som bildade regering. Greklands framtid är nu osäker och vad som helst kan hända. Inget tyder på att den nuvarande regeringen kommer att vika från sin kurs, och den stora splittringen inom den grekiska arbetarrörelsen gör det svårare att organisera protesterna. Det är inte bara vänstern som växer utan också fascismen och nu är det långt till nästa val.
http://www.internationalen.se/2012/08/kajsa-ekis-ekman-pa-sommarlagret-greklands-dramatiska-ar/
Anders Karlssons (SP) 1 maj-tal i Göteborg:
Kapitalismen är omöjlig – motstånd är nödvändigt!
Sverige är bäst i världen! Det var budskapet i en något euforisk ledare i Svenska Dagbladet i mars i år. Det ledaren syftade på var en undersökning från den amerikanska liberala tankesmedjan Heritage Foundation, som visade att Sverige är det OECD-land som liberaliserats mest de senaste femton åren. Vi förstår varför Svenska Dagbladet är så uppåt för ordet ”liberaliserats” är här främst synonymt med att Sverige är värstingen värst utifrån avreglering-, privatiserings- och skattesänkningstakt. Kort sagt: I inget annat av de rika industriländerna har villkoren förändrats så snabbt till kapitalets fördel. Det har inte heller varit någon större skillnad om det varit en borgerlig eller socialdemokratisk regering vid rikets roder.
Men självklart har Alliansen sedan sitt makttillträde 2006 givit de besuttna extra förlig vind i seglen. Vi ser bara hur de sänkt skatt efter skatt för de rika: förmögenhets- och arvsskatt är ett minne blott, arbetsgivaravgifterna har reducerats, av fastighetsskatten har det blivit en betydlig lägre kommunal avgift, bolagsskatten har sänkts en gång och kommer troligtvis snart att sänkas igen och de bättre bemedlade kan därtill skatta sig lyckliga över såväl rot- som rutavdrag.
Dessutom ser vi hur Alliansen – med bland annat ”fritt vårdval” och Lagen Om Valfrihet (LOV) – öppnar hela vårdsektorn på vid gavel för kapitalets profitörer. Det är inte heller så att Alliansen nu slagit sig till ro efter några år av häftigt fotarbete. Så sent som vid årsskiftet kom en drastisk förändring i form av en ny kollektivtrafiklag, en total avreglering som bland annat innebär att flera bussbolag samtidigt kan konkurrera på samma sträcka. Spåren förskräcker från 1980-talet och Margaret Thatchers dåtida nyliberala experimentverkstad i England. Man kan fråga sig hur länge det kommer att dröja innan undermåliga bussar kommer att köra ikapp i jakt efter passagerare i högtrafikens Göteborg? Alliansens lömska systemskifte fortsätter hela tiden.
Vi vet också hur hårt svenskar längre ner på samhällsstegen drabbats under Alliansens styre, och då främst på grund av försämringar i de sociala transfereringssystemen. Andelen fattiga har ökat, bland annat har inte en av fem svenskar idag råd med att gå till tandläkaren. Det kanske allra mest skrämmande exemplet är att över 10 000 skolbarn saknar glasögon på grund av att deras föräldrar inte har råd med denna utgift, vilket en moder för några månader sedan förmedlade på ett hjärtskärande sätt i Göteborgs Posten: ”Min son har inlärningssvårigheter och får stöd för det i skolan. Men han behöver glasögon för att kunna läsa i böckerna och jag har inte råd att köpa glasögon”. I Alliansens Sverige förvägras således många barn rätten till bildning, utbildning och en bra start i livet. Av den anledningen – och tusen andra anledningar – hatar vi socialister det råa Klassamhällssverige som Alliansen hela tiden snickrar på.
Vad säger då den socialdemokratiska oppositionen om det rådande sakernas tillstånd? ”Den nuvarande regeringen saknar intresse att tala med näringslivet. Men Sverige är ett litet land där vi måste samarbeta för att stå starka” Jag citerar S ekonomiska talesperson, Magdalena Andersson. Det här är också bara ett av många tillfällen då socialdemokratin under Stefan Löfvéns ledning kritiserat Alliansen för att den inte skulle föra en tillräckligt näringslivsvänlig politik. Löfvén själv får darr på stämman när han utgjuter sig över Fredrik Reinfeldts ord om att näringslivet skulle vara ett ”särintresse”. När Alliansen för en stenhård klasspolitik till de besuttnas fromma är således socialdemokratins främsta invändning att politiken inte i tillräckligt hög grad beaktar näringslivets intressen.
Vad har då partiet att säga om privata bolags profithärjningar i den sociala välfärden eller bemanningsföretagen som är en del av en allt mer otrygg arbetsmarknad eller svenska trupper i Afghanistan? Ja, i dessa, och många andra grundläggande frågor är man i det stora hela överens med Alliansen. Löfvén har också klargjort att om partiet återtar regeringsmakten 2014 kommer det inte att bli frågan om några ”återställare”, under mottot ”vi får aldrig bli nostalgiska”. Så långt har det gått med det parti som en gång i tiden ville störta det gamla i gruset. Först nu är det kanske så att Tage Danielssons för länge sedan myntade uttryck ”socialmodekraterna” får verklig aktualitet. Visst hoppas vi att Alliansen får generalstryk i valet 2014, men vi kan definitivt inte hoppas på någon radikal förändring till det bättre bara för att socialdemokraterna äntrar regeringstaburetterna.
Nej, det som behövs, och är livsnödvändigt, är en reorganisering av Arbetar- och Folkrörelsesverige. Det är först när det börjar puttra och organiseras i betydligt högre grad därnere – i fackföreningar och sociala rörelser – som vi kan hoppas på någon reell kursändring.
För tillfället sveper den värsta krisen sedan 1930-talet över Europa. I de hårdast drabbade länderna – Portugal, Irland, Grekland och Spanien (PIGS-länderna) – bevittnar vi nu åtstramningar och lönesänkningar som saknar motstycke på vår kontinent efter 1945. Grunden till problemen är att det kapitalistiska systemet – med dess ändlösa jakt på profiter – står i allt skarpare motsatsställning till de många människornas behov. Det är hög tid för arbetarrörelsen att återigen ta strid mot detta produktionssätt med den långsiktiga målsättningen att dra upp detta system med dess rötter.
Det är orsaken till att vi i Socialistiska Partiet döpt vår nu pågående kampanj till ”Kapitalism? Nej tack!” Du som hör detta tal och som ser den symbol som inramar vårt möte, engagera dig och ta kontakt med oss!
Idag gäller det att återigen ställa krav som är mobiliserande och leder framåt, krav som kan motverka den uppgivenhet och missmod som delar av vänstern drabbats av, krav som exempelvis:
Återställ a-kassan – 90 procent utan tak!
Sänk arbetstiden med bibehållen lön!
300 000 nya jobb i den offentliga sektorn – Höj skatten, låt de rika betala!
Förbjud bemanningsföretag!
Men det gäller också att sammanbinda dessa reformkrav med strukturella krav riktade mot systemets nerv. Det allra mest centrala i det sammanhanget är överförande av de fyra stora bankerna – Handelsbanken, Swedbank, Nordea och SEB – i samhällets ägo. Vänsterpartiets förslag om en tillfällig höjning av bolagsskatten för dessa tungviktare är ett steg framåt men helt otillräckligt. Vi måste helt enkelt ha siktet inställt på att ta över hela detta penningsystemets nav. Förra året gjorde dessa storbanker tillsammans en vinst på 80 miljarder, pengar som inte vi har någon bestämmanderätt över, resurser som hamnar vid sidan av den samhälleliga demokratiska kontrollen.
Idag krävs det en gigantisk omställning av samhället – och det är bråttom – om vi ska kunna undvika fatala temperaturhöjningar och rena klimatskred under detta sekel. Denna omställning kräver en nogsam planerad utveckling och kontroll över kreditsystemet. Då fungerar det inte med privata storbanker som framför allt agerar utifrån sina egna snöda vinstintressen. Så nästa gång vi passerar någon av dessa banker skriker vi för full hals ”ananas, järpe frossa och njut, borgare snart är din saga slut!”
Men för att vi återigen ska kunna utmana det kapitalistiska systemet, och för att vi även ska kunna vinna viktiga delsegrar, krävs en mycket starkare gräsrotsorganisering. Och då kanske främst att de arbetandes basorgorganisationer, fackföreningarna, omvandlas till demokratiska kamporganisationer. Därtill behövs det att dessa fackföreningar upprättar band med sociala rörelser i frågor som social välfärd, miljö, antirasism, med mera med mera. För vår grundläggande uppgift pockar på: att reorganisera Arbetar- och Folkrörelsesverige!
Och, som sagt var: Ananas, järpe frossa och njut, borgare snart är din saga slut!
Kapitalism? Nej tack!
Kom och lyssna på Socialistiska Partiets svar på kapitalismens kris under arbetarrörelsens högtidsdag 1 maj. I samarbete med ORWI. Tal av Anders Karlsson/SP, ORWI med flera. Välkommen!
Facebook-event: http://www.facebook.com/events/117743998358601/
”Vår vision är självklar och enkel, den är allas lika värde och allas frihet…Därför är vi socialister och feminister”. Orden är Jonas Sjöstedts när han, efter att en överväldigande majoritet på Vänsterpartiets kongress valt honom till ny ordförande, håller sitt linjetal.
”Vänsterns frälsare”, även om inte alla epitet är lika översvallande har det framskapats en aura av euforisk optimism omkring den nye ledaren. Vänsterpartiets tid som ett ”futtigt” femprocentsparti ska snart vara ett minne blott.
Sjöstedt signalerar löftesrikt att klimatfrågan nu ska sättas i fokus, och att däri även inbegrips en progressiv fördelningspolitik och förslag om arbetstidsförkortning. Därtill, vill han, åtminstone i begränsad omfattning, lyfta frågor om ägandet, som de offentliga pensionsfondernas potentiella makt och att staten blir en aktiv ägare i strategiska företag som exempelvis Vattenfall.
Men, trots den nye ledarens goda intentioner, tydliggör även den senaste kongressen att Vänsterpartiets grundläggande problem kvarstår:
- Kapitalismen befinner sig i djup systemkris och kan inte längre erbjuda det elementära av arbete och välfärd. Miljontals människor världen över – från arabiska våren till proteströrelserna i Sydeuropa och USA – söker alternativ. Men Vänsterpartiet är ännu fjättrat inom det kapitalistiska systemets ramar. När man talar om vilka resurser som finns till att bygga den sociala välfärden exkluderar man nästan helt de enorma rikedomar som ackumuleras i det privata näringslivet. Man vill inte heller gå så långt som till ett samhälleligt övertagande av storbankerna. Talande var också alternativlösheten på kongressen inför nedläggningen av SAAB.
- Partiet saknar en ordentlig utomparlamentarisk och antikapitalistisk praktik och strategi för att samla till brett motstånd, och blir därför det rådande systemets och det parlamentariska köpslåendets fånge. Visst gör många medlemmar ett gott jobb inom fackföreningar och sociala rörelser men partiets resurser är inte koncentrerade till att gemensamt mobilisera dessa krafter. Det är grunden till att man redan nu understryker att målet om oppositionen vinner majoritet i valet 2014 är regeringssamverkan med S och Mp, trots att man är väl medveten om att det betyder att stora delar av den egna politiken förvisas till malpåsen.
I dagens Sverige är vänsterkrafter svagare än någonsin i modern tid. Om Vänsterpartiet i högre grad lyckas föra ut en politik som utmanar de övriga riksdagspartiernas högerpolitik kan hela den svenska vänstern stärkas. Om partiet därtill välkomnar alla radikala socialistiska strömningar till ett verkligt pluralistiskt massparti finns chansen att förändra politikens styrkeförhållanden – missa inte den möjligheten!
Intressant?
Bloggat: Kildén & Åsman, Röda Malmö, Svensson, Kaj Raving, Fredrich, Jinge,
Borgarmedia: DN1, 2, 3, 4, SVD1, 2, 3, 4, GP1, 2, BT,
Läs även andra bloggares åsikter om Jonas Sjöstedt, Klimatfrågan, Vänsterkrafter, Vänstern, Vänsterpartiet, Kapitalism, Samhälle, Politik
Italienska socialister:
- Ajöss, Berlusconi – bekämpa Montis bankir-regering!
Den socialistiska organisationen Sinistra Critica välkomnar Berlusconis fall. Men Mario Montis nya regering är tillsatt för att tillgodose bankernas och EU-ledningens intressen. Nu krävs omedelbara val och formerandet av en bred antikapitalistisk opposition som kan organisera det sociala och politiska motståndet mot de styrandes kris-”lösningar”, menar de italienska socialisterna i ett uttalande.
Uttalandet, som antagits av Sinistra Criticas nationella styrelse, lyder:
”De tusentals kvinnor och män som samlades på torgen i så många städer hade all rätt i att fira avgången från den man som orsakat så mycket skada under de år han varit premiärminister eller i opposition.
Till skillnad från många av dem som firar är vi dock inte likgiltiga till det sätt på vilket Berlusconi föll, eller inför dem som kommer att efterträda honom. Vi deltar inte heller i lovsångerna för president Napolitano. Han understödde Berlusconis avgång för att tillgodose kraven från kapitalägarna och EU-ledningen. De såg att Berlusconi och hans regering var oförmögna att driva igenom det ekonomiska nedskärningsprogrammet och nedmonteringen av social service, som enligt dem är den ”enda vägen” för att möta krisen i Europa.
Inte heller kan vi glömma att åstramningsprogrammet nu sker i Mario Montis namn, den man som förbjudit minsta lilla statliga satsning i syfte att tillfredställa de stora bankernas intressen och för att säkra avregleringen av finanssystemet. Det är samma Mario Monti som använde högertidningen Corriere della sera för att hylla de reaktionära ”reformer” som genomförts av Gelmini och Marchionne. Kan någon inom vänstern på allvar tycka att denne man representerar något ”bättre”?
Det finns inget ”efteråt”. Vad vi har är ett nu med en regering som är fientlig till arbetarbefolkningens intressen. Dess enda program är att på nytt vidta ekonomiska och finansiella åtgärder mot arbetarna: gigantiska privatiseringar av den gemensamma välfärdssektorn för att möta kraven från det europeiska kapitalet. Det är en regering som är försäljare av en ideologi som säger att vi bara kan komma ur krisen med hjälp av än större attacker på välfärden, löner och pensioner än de som vi redan genomlidit under de senaste tjugo åren.
För arbetare, folk med osäkra anställningsförhållanden, ungdomar och invandrare återstår bara ett möjligt val – en omedelbar och bestämd opposition mot Monti-Napolitano-regeringen. Vi måste skapa de argument och de organisationsformer som behövs för att göra motstånd mot de styrandes planer. Vi måste formera ett nätverk som ställer frågorna om de sociala och politiska alternativ som behövs för att de som orsakade krisen ska tvingas betala för den.
Statens institutioner erbjuder inga genvägar. Den enda demokratiska vägen måste gå via omedelbara allmänna val där olika politiska program får ställas mot varandra för att dra lärdomar av det som hänt de senaste fyra åren – där en antikapitalistisk vänster bör vägra varje ”nationell enighet” eller ”teknisk” kompromiss och istället organisera en social och politisk opposition. Vi bjuder in alla att bygga upp bredast möjliga enighet bland dem som avvisar Montiregeringen till förmån för en vänster som kan leda vägen ut ur krisen. Vi kommer att delta i denna breda samling.”
Översättning från International Viewpoint: Björn Rönnblad