Reform och revolution

1 maj sthlm 2011Att vara revolutionär har varken med temperament eller förkärlek till våld att göra. Det handlar om att försöka se vidare och djupare och inte minst att lära av historien. Att inte göra revolution skapar mer våld, gör att vi ständigt får springa i kapitalismens ekorrhjul och idag blir det rent av ett hot mot vår gemensamma framtid.

Den tidiga arbetarrörelsen
Arbetarrörelsens stora uppmarsch vid tiden för förra sekelskiftet skedde med en övergripande vision om att omskapa samhället på ett grundläggande sätt och att ersätta den rådande kapitalismen med ett socialistiskt samhälle.

Dessa målsättningar kom grundligt på skam när de ledande skikten inom socialdemokratin svek vid tiden för första världskrigets utbrott, för att inte tala om deras direkt kontrarevolutionära verksamhet när revolutionära arbetarresningar svepte fram över Europa efter kriget. I Tyskland gick ledande socialdemokrater i spetsen för att slå ner upproren tillsammans med borgerliga frikårer.

De socialdemokratiska ledarnas förräderi och rädsla för revolutionen försvagade och splittrade arbetarrörelsen och lade grunden för fascismens framgångar under 20- och 30-talen. Om socialismen genomförts i Europa 1917 hade vi sluppit Hitler (och förmodligen också Stalin eftersom det röda Ryssland inte behövt bli isolerat).

Istället för den röda revolutionen och ett nytt jämlikt samhälle fick vi fascismen, andra världskriget och mänsklighetens värsta prövning.

En historisk parentes
Historien bjöd dock reformisterna en ny chans efter andra världskriget, men det var borgarnas rädsla för de röda revolutionerna som tvingade fram reformerna. Redan efter ryska revolutionen genomfördes rösträtten och åttatimmarsdagen i vårt land.

Segern över fascismen, de folkliga protesterna och hotet från öst i kombination med en begynnande högkonjunktur gav socialdemokraternas samarbete med storkapitalisterna en skördetid. Kapitalisterna insåg att det krävdes eftergifter för att hålla tillbaka en radikal utveckling.

Så visar det sig också att de största reformerna kommer som biprodukter av en revolutionär rörelse.

Det skulle dock visa sig att det socialdemokratiska välfärdsbygget var en historisk parentes. När kapitalet sa stopp på 80-talet kunde inte det socialdemokratiska byråkratskiktet utmana den härskande klassen utan föll till föga för nyliberalismens krav på åtstramningar, avregleringar och privatiseringar.

Reformerna togs tillbaka, den ena efter den andra och arbetarklassen utlämnades allt mera åt marknadskrafternas nycker. Reformismens slutstation är det eviga springandet i kapitalismens ekorrhjul.

Ett hot mot mänskligheten
Kapitalismen är ett system som ständigt återskapar kriser och klyftor i samhället, raserar framsteg och utbreder otrygghet och orättvisor. Ett sådant system måste vi förpassa till historiens skräphög.

Det går inte med en socialdemokrati som bundit sitt öde till kapitalismen och blivit allt mera högervriden. Det går inte heller med ett Vänsterparti som tagit över socialdemokraternas gamla positioner och blivit folkhemsreformister. Allt det där är historiskt passé.

Nu har kapitalismens egen ”utveckling” tagit saken till ett nytt plan. Den enda ”lösning” som systemet har att erbjuda är kapitalistisk ”tillväxt”. Det är detta som vi alla ska underordna oss för så småningom eventuellt få ett bättre liv (eller åtminstone för att slippa få det ännu sämre).

Men denna ”lösning” är just det race mot avgrunden som hotar oss alla och vår framtid. Tillväxten bygger på hämningslös fortsatt exploatering av ändliga naturresurser och söndertrasade ekosystem. Revolutionen har fått en ny dimension: Ekosocialism eller barbari.

Se därför till att nu börja orientera dig mot bygget av en ny revolutionär vänster. Allt annat är illusionsbygge.

Tidigare publicerad på Röda Malmö

You may also like...