I ett inlägg häromdagen om Välfärdens vinstmaskiner berättade jag om Svenska Dagbladets lika skakande som välunderbyggda redovisning av riskkapitalbolagens plundring av vård, skola och omsorg. Från öppna ådror i vårt gemensamma skattefinansierade blodomlopp rinner miljarderna direkt in i privata bolagsägarfickor och ut till Caymanöarna och andra paradis. SvD-artiklarna väckte en del uppmärksamhet och kommentarer.
Blir därför intresserad när jag ser att Aftonbladet igår i en ledarkrönika tar upp frågan om vinstmaskinerna. Men en bit fram i texten tar besvikelsen över från nyfikenheten. ”Väldigt ofta har också privatiseringar inneburit mindre öppenhet, ökade kostnader och sämre resultat”. Javisst, jo jo. Men längre kommer det liksom inte. Vad göra åt det? Om det finns inget att läsa i artikeln. Inte något.
Jag fylls av samma tomhetskänsla (kan man fyllas av det..?) som igår kväll när jag bevistade en debatt i Göteborg med rubriken ”Hur ska arbetarrörelsen tackla välfärdsstatens nedmontering?”, arrangerad av ABF. I panelen återfanns den forne ministern Bengt Göransson bredvid SSU-Tvärdrags Daniel Suhonen (som ju ofta fört fram viktig och radikal kritik av S-ledningen, inte minst i välfärdsfrågan)
Sprungna ur helt olika generationer och till viss del med olika infallsvinklar blir mitt starka intryck dock att bägge debattörerna kör fast i en oförlöst sorgebearbetning över en (s)vunnen folkhemsepok, snarare än att diskutera den reellt existerande verkligheten här och nu. Samtalsledaren sliter tappert och envist på med frågan ”Vad ska vi göra då?”, när de båda paneldeltagarna betänkligt famlar efter konkreta recept. Synd och snopet, för det var ju fullsatt i restaurang Trappan vid Järntorget.
Det som kunde blivit en spännande framtidsdiskussion uteblir – och vad den andra delen av ordet ”arbetarrörelse” egentligen står för här och nu idag blir åtminstone för mig dunkelt (annat än, som det sades, ”i sin bestämda form socialdemokratin”). Jag går hem med gnagande funderingar. Som fortsätter idag när jag slår upp Aftonbladet.
Men jag blir lite piggare när jag kommer på var tomhetskänslan får sin näring, en insikt som i mitt sinne knyter ihop gårdagsdebatten med dagens tidningsläsning. Rubriken på ledarartikeln är ”Välfärden ska inte bli en vinstmaskin”. Ska inte bli. Ja, på den rubriken kanske det inte är så konstigt att det inte följer några handfasta handlingsförslag. Hur då ”ska inte bli”? Det ÄR ju en vinstmaskin, det var ju det som var grejen i SvD-artikeln. Här och nu idag.
Om man ska ställa frågan hur vi kan hindra att det ska bli så rör ju svaret inte sjävklart här och nu. Utan tillåts kanske vila i folkhemmets där och då. Men om frågan formuleras om till ”Hur ska vi stoppa vinstmaskinerna?” så får diskussionen måhända större chans.
Nej, självklart är svaret på den frågan inte lätt att snyta ur sig. I ärlighetens namn är det väl en rätt gigantisk uppgift, typ. Den kraft som behövs för den uppgiften måste ju vara rätt… ja, mäktig.
Men kanske kan vi – gemensamt – börja tvinna trådar för att komma dithän. Trådändar mellan de till och från uppblossade lokala protestaktionerna mot nedskärningar av skolor, fritidsgårdar och vårdcentraler kan flätas samman till nåt mer varaktigt. Varför inte med tillskott av nya framsynta fackliga framstötar på olika arbetsplatser. Som flätas till, tja åtminstone band. Med samverkan över politiska gränser men fast rotade i underifrånmyllan. Där folkhemsnostalgiker gärna får göra gemensam sak med förortskids. Här och nu idag.
Skulle det kunna bli möjligt att på det sättet återge ordet rörelse (och gärna för mig ”folkrörelser”) sin lika vackra som verkliga innebörd?
Ja, vem vet. Men frågan tycks mig som en handske som är till för att bli kastad. Vilket härmed är gjort.
Björn Rönnblad
Ursprungligen publicerad på Gemensam.
Intressant?
Bloggat: Svensson, Kildén & Åsman, Jinge, Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Arbetarrörelsen, Folkhem, Socialdemokratin, Daniel Suhonen, Bengt Göransson, Caymanöarna, Skattesmitare, Välfärd, Samhälle, Politik, Ekonomi, Social välfärd